Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

fredagen den 18:e april 2014

Offra mig själv

Jesus på korset offrade sig själv för mänskligheten för att de skulle förstå på samma sätt offrar jag mig för mig själva. Offret sker på bekostnad av mig själv. 

Jag offrade mig genom att 
- blev utsatt i skolan, vilket jag tog på mig all skuld själv
- mina föräldrar bråkade, vilket jag tog på mig all skuld själv
- misslyckande i skolan, vilket jag tog på mig all skuld själv
- misslyckande i relationer vilket jag tog på mig all skuld själv
- misslyckad som förälder, vilket jag tog på mig all skuld själv
- misslyckad som person, vilket jag tog på mig all skuld själv
- mobbing vilket jag tog på mig all skuld själv

Listan kan bli lång där jag riktade all orsak och skuld på mig själv även fast det i stunder inte ens var möjligt att ansvaret kunde läggas på mig eller helt på mig. 

När jag reser ute i världen särskilt i fattiga länder händer samma sak. Människor offrar sig själv för att försvara eller hjälp någon annan. Offrar för att överleva, offrar för att skydda någon annan. Offrar för att skydda sig själv. Offrar i rädsla för att förlora något. 

Det är också precis vad jag tror och som gör att vi får oss själva till att offrar oss själva. Vi offrar i rädsla för att förlora något annat. Vi offrar och som Jesus det enklaste är att offrar sig själv.  

Vi tiger, vi knyter vår näve i fickan, vi skadar oss själva, vi blir våldsamma, vi blir destruktiva mot oss själva. 

Vi väljer oss själva för det offret är mindre smärtsamt än offret att förlora något utanför oss själva. 

Ett helt liv kan vi välja att offrar i rädsla för något annat som vi är rädda att förlora. Försörjning, rädslan att bli ensam, rädslan att inte klara sig, rädslan att förlora kontakten med sina barn och t.ex. rädslan att få stå utanför. 

Vad offrar du? 

torsdagen den 17:e april 2014

Sista fästet

När jag tror att jag inte har något kvar och när jag tror att jag förlorat precis allt och när det inte verkar som det kan bli sämre, då borde jag fått nog. För den som står utanför är det uppenbart.

Men ändå.

Men ändå kan det vara så att det inte är så.

Ibland har jag ändå inte fått nog. 

Jag är inte beredd att släppa sista fästet.

Det finns fortfarande kvar nått som gör att jag krampaktigt håller mig fast vid ett destruktivt sätt att ta hand om mig själv.

Hur kan det vara så?

Hur kan det vara så att jag förödmjukar mig själv: Jag förlorar, till synes allt jag har kvar och jag förnedrar mig själv genom att stå kvar vid mitt gamla  beteende som jag vet bara leder mig åt ett håll. Ändå fortsätter jag. Ändå håller jag mig kvar vid att inte släppa sista "kontrollen". Ändå håller jag mig kvar för att inte visa att jag ger upp. Jag vill inte ge upp men har egentligen för länge sedan inom mig givit upp allt. Givit upp allt för mig själv men inte inför andra.

När jag befinner mig i den situationen tror jag fortfarande att vinsten att hålla mig kvar i mitt destruktiva beteende är större än vinsten att släppa taget, acceptera, erkänna och våga be om hjälp.

Varför?

Jo för däri ligger rädslan att bli avslöjad. Där i ligger rädslan att just ha misslyckats. Däri ligger rädslan att tappa ansiktet, visa min skam och känna min skuld. Ändå är jag avslöjad för länge sedan. Där i ligger rädslan att möta min egen rädsla.

Dit vill jag inte komma för den smärtan är outhärdlig. All annan smärta är bättre, invand och mer enkel.

Jag bär på en inre lögn.

Så länge jag håller mig kvar har jag inte fått nog. Så länge jag håller mig kvar har inte konsekvenserna blivit tillräckligt svåra och tydliga för mig själv. 

Jag behöver komma längre ner. Jag behöver få kontakt med mina djupaste känslor. Det är först då jag kommer att vända. Det är först då jag kommer att vända och göra ett nytt val. Göra ett annat val.

Jag tror detta är mer vanligt för de flesta än vad vi kanske egentligen inser. 

Från det lilla till det stora. Från det enkla till det svåra. 

Allt från olika typer av svåra missbruk till hur mycket jag surfar på facebook eller hur mycket godis jag ska äta i påsk. Jag har alltid ett val att fatta ett nytt beslut men det finns en risk att jag skjuter på det valet så länge konsekvenserna inte blivit tillräckliga stora.


Kan du hitta dig själv i denna text? Jag tror vi alla kan hitta någon del som kan stämma överens med oss själva!

Vi har alla alltid ett val, frågan är när vi blir beredda att göra det valet. Jag tror att det uppstår när jag kan finna kärleken till mig själv, först då är jag beredd.




onsdagen den 16:e april 2014

När jag förlorar allt

När jag har kontroll i minsta detalj för att lyckas rädda eller lyckas bevara något jag har eller är rädd att förlora finns det risk att jag förlorar allt. Kanske särskilt den kontroll jag tror jag har. 

Det finns en oerhört stor risk att jag bekräftar min egen förlust just genom att försöka kontrollera det jag kanske redan förlorat. 

Genom att kontrollera mina känslor skapar jag ett tänk som får mig att agerar motsatt vad jag borde göra.  

Jag ser att det är som att hålla krampaktigt i en isbit med båda händerna ute en solig sommardag. Ju mer jag håller om isbiten i rädsla att förlora den desto snabbare kommer den att försvinna för mig. Mitt tänk blir fel. Att ta ut isen i solen var mitt första feltänk och att skydda min handlingen mitt andra. 

Kontrollen är kanske en av de största hoten för att finna ett bra liv. I kontrollen ligger rädslan som får mig att vara kvar i det jag vill lämna. Kontrollen befäster min ovilja att släppa det kaos jag tror är min enda trygghet. Min känsla känner igen kaoset min tanke vill där ifrån.

Kontrollen blir en besynnerlig strategi i en vilja att våga förändra. 

Under mina vuxna år byggde jag upp en kontroll i mina lögner. Jag skapade kaos som jag försökte kontrollera med lögner och nya handlingar i känsla att allt ändå var förlorat. Jag brände varje relation jag hade genom svek. Jag höll krampaktigt fast vid min kontroll som fick alla andra att lämna mig. 

Först när jag vågade sänka min gard och erkänna mig förlorad kom första hjälpande handen tillbaka. Först då kom hoppet. 

När jag gav upp och lämnade alla mina befästningar fanns chans till en annan utveckling än kriget med mig själv. 

Hur många kompisar och nära har jag inte svikit i rädsla för att förlora de som varit kvar. Om jag då fattat att min nyckel var mitt nakna erkännande hade min handling varit enkel. 

Vad jag då inte förstod var att jag egentligen svek mig själv.

Till slut förstod jag.

Skapar du kontroll i rädsla för att förlora? 

tisdagen den 15:e april 2014

Vad väljer jag?

Livet är inte alltid enkelt. Ibland verkar det mer vara motgångar än framgångar. 

Kanske är det det som är livet. 

Det finns alltid en risk att det jag möts av eller det som jag gör också blir det som definierar mig. 

Livet är. 

Livet har ljusa sidor och mörka sidor. Livet är fyllt av en massa olika färger. Men i stunder är det enbart de mörka färgerna jag ser. 

Livet är.

Det är jag själv som väljer hur jag vill definiera mig själv utifrån det jag möter och det jag ser. 

Jag väljer att se det ljusa eller det mörka. 

Det är inte skiten jag möts av eller skiten som jag försatt mig i som definierar mig det är hur jag väljer att se det.

Hur väljer du att se det som händer i ditt liv? 

söndagen den 13:e april 2014

Drömmar

Sluta aldrig drömma. Sluta aldrig våga tro på framtiden och det som är både möjligt och omöjligt. Se min dröm som en plan för min framtid. Dröm och våga ändra på min plan. Dröm igen på vad jag vill ska hända. Våga se bortom det omöjliga. 

Låt drömmen bli min väg som leder mig framåt. Låt drömmen öppna det som sluter mig. Låt drömmen visa mig min väg. Låt min dröm hjälpa andra hitta sin väg. Låt drömmen väcka det som fortfarande slumrar. Låt drömmen avsluta min önskan att vara kvar i min historia. Låt drömmen få mig att förstå att den är min framtiden men det jag har här och nu är mitt liv. 

Drömmen bär min vision, min struktur  håller mig kvar vi min närvaro och får mig att se det jag har och det jag kan påverka idag. 

Men min dröm ska leva för i min dröm har jag en riktning. I min dröm ser jag åt vilket håll jag är på väg. I min dröm viskar någon att jag ska kommma och se vad jag kan finna. 

I min dröm är allt möjligt och mina hinder har för länge sedan försvunnit. I min dröm finner jag min längtan och min väg till det jag vill känna, vill tänka och vill göra. 

Jag tillåter mina drömmar och jag ändrar mina drömmar men väljer alltid att leva i det som är här och nu. Börjar jag istället att leva i mina drömmar tappar jag mitt liv.

Vad gör du med dina drömmar? Är drömmarna en möjlighet eller ett hinder för dig? 

lördagen den 12:e april 2014

Ett kort liv

Vi har ett kort liv så när vi lever vårt liv behöver det i många delar just upplevas stort och mycket. 
- dröm stort.
- tänk stort
- gör stort
- upplev mycket
- gör mycket
- våga mycket
- kliv ofta ur din comfortzon
- gör det du tror du inte klarar
- träff andra
- möt dig själv
- res runt i världen
- våga 
- var dig själv 
- gör det andra inte vill att du ska göra, om du vill
- ta inte hänsyn till andra, om de hindrar dig
- tro att du kan för framgången ligger just där
- gör det du aldrig gjort för då växer du

Vi behöver alltid göra val. Vissa val gillar andra, en del val gillar några. Många val kanske du bara gillar. 

När du har mål, följ dessa. Det är bara du som får ta konsekvenserna om de lyckas eller misslyckas. 

Följer du dina mål? Om du inte har mål vad följer du då? 

/ tankar från bastun - hjärnan säger- bada inte i havet men känslan säger bada- så jag badade. Skönt! 

fredagen den 11:e april 2014

Symptom och orsak

Jag har och har haft och en massa symptom. En del stora en del små. En del som jag haft tidigare och en del som återkommer. En del har verkligen försvunnit. Ibland några nya och varianter av något gammalt. Vad det än har varit så har det varit och är symptom. Många symptom som definitivt känns bra att ha en del som jag skulle vilja vara utan.  Vad det än är så är det en del av mig just i den stund de visar sig. 

Symptom är sådant jag gör. Jag handlar på mina känslor. Är jag glad så lever jag ut mina känslor mer idag, är jag ledsen samma där. Känner jag mig ensam kunde jag tidigare agera genom att få bort känslan. Idag försöker jag acceptera att den finns för att utifrån det skapa förändringar. 

Jag agerade på olika sätt på mina känslor tidigare, idag reagerar jag tänker efter och accepterar. Det jag reagerar över kan leda till agerande men utifrån an accepterad känsla.Skillnaden är avgörande.

Mina symptom är däremot inte problemet och har inte heller varit. Om det är något som är ett problem så är det konsekvenserna av mina symptom och den som ligger bakom dessa, vilket är just jag.

Jag lever med mina symptom och förändrar dessa i takt med min egen utveckling.

Hur gör du med dina symptom. Får du för många konsekvenser av dessa idag?

torsdagen den 10:e april 2014

Det är ditt fel!

Att hamna i en konflikt är enkelt och att skylla på den andra också väldigt enkelt. Då väljer jag bara att se på det som är utanför mig själv. 

När jag kommer i konflikt i ett möte med någon annan behöver jag alltid ta hem vad som händer. Jag behöver sortera och fundera. Handlar det om mig eller handlar det om den andra. Vad är min del och vad är inte min del.

Den del som handlar om mig kan jag inte lägga på någon annan utan behöver ta hand om själv. Är jag ur balans, gammalt beteende, gamla känslor och tankar, vad väcks mina känslor av osv.

Det som inte är min del och inte handlar om reaktioner från mig som skapat situationen handlar om den andra.

När jag förstår att det handlar om den andra och jag rannsakat mig själv behöver jag sätta mina gränser. Då behöver jag ta hand om mig själv och säga vad som är ok och inte. Stanna kvar och säga stop eller gå. Jag har alltid ett val. Att stå kvar och inte säga till vad som inte är ok är också ett val. Det senare betyder att jag valt att inte ta hand om mig själv. 

Vilka val gör du i en konflikt?

onsdagen den 9:e april 2014

Möte med mig själv 2

Livet är fyllt av händelser, trauman, lidande och utsatthet. Alla har vi en historia. Den kan berättas på många olika sätt och den är på många olika sätt. Små händelser kan upplevas stora och stora kan upplevas små, många upplevs är precis just så som de är, kanske de flesta. Historien har påverkat oss och gjort oss till den person vi är just nu. Det är en sak däremot som är gemensam, det är just historia. 

Jag har i mitt arbete med mig själv plockat hem en massa händelser och en massa historia som jag haft inom mig. På något sätt har jag fått lite koll. Händelserna berör mig inte på samma sätt som tidigare och framför allt jag agerar inte på händelserna.

Ibland däremot har de en förmåga ibland att poppa upp när jag minst anar det. De kommer från mina känslor i situationer min känsla känner igen från det förflutna. Då berörs jag och förstår i stunden att just den delen har jag tidigare inte kommit åt. 

Att komma dit gör mig tacksam. Även fast det i stunden överraskar mig. Idag kommer jag förhållandevis snabbt tillbaka.

I går på handledningen blev jag påmind om min pappa, som inte längre är i livet och hur han i perioder ville ha uppmärksamhet och han gjorde det genom att säga att han skulle ta livet av sig. Då tyckte jag att jag hanterade det bra men förstår idag att det stressat mig. Den stressade känslan kom upp i går när en annan kollega berättade om just självmordshot. Min far dog senare av helt andra skäl.

Har du koll på dina känslor? Blir du ibland överraskad av att känslorna pockar på ibland och överraskar dig? Tar det lång tid för dig att komma tillbaka?

tisdagen den 8:e april 2014

Irritationen var ett möte med mig själv

Jag är med an mansgrupp, kompisgrupp ja kalla det vad du vill. Vi träffas en gång per månad och ger varandra utrymme att tala om sådant som berör och som är viktigt för var och en. Det blir livliga diskussioner och det blir ett bra sätt att möta sina egna tankar, känslor och handlingar på ett tryggt sätt. 

På mötena uppstår givetvis också känslor och motsättningar men vi tillåter det och försöker hitta sätt att hantera det.

Jag har varit med ett kort tag men är verkligen nykomlingen i gruppen.

I går när vi hade vår träff märkte jag hur jag satt och harmade mot en i gruppen. Jag satt och hade en massa tankar och åsikter om vad en i gruppen gjorde. Det var si och det var så och jag blev irriterad inom mig. Han kunde inte vara tyst när andra talade och han hade en massa åsikter utan att egentligen vad jag tyckte, lyssna. Vid några tillfällen så var jag också snabb i mina kommentarer för att på något sätt styra upp situationen och den irritation jag kände. 

Det blev inte bra.

Jag hade i slutet 10 minuter där jag skulle ta upp något, ämnet var inte klart men jag hade idéer om att tala om saker som berör mig.

Min irritation satt i min kropp och visste samtidigt inte vad jag skulle ta upp när det var min tur. 

Jag valde att ta upp det som fanns i mig just då.

När jag fått låta min irritation inom mig gro ett tag förstod jag helt plötsligt vad jag höll på med. Min irritation var sprungen ur att jag inte kunde styra situationen och de andra i gruppen. Det blev inte som jag hade tänkte mig. Det blev på något annat sätt men inte som jag tänkte. Jag hade åsikter om andra och släppte fokuset från mig själv till det som hände i rummet. Jag sökte efter rätt och fel där jag tyckte att jag hade de rätta åsikterna. Jag sökte rätt och fel, när det handlade om när någon skulle få tala eller inte. Jag satte upp egna regler i ett spel som var gemensamt. 

När jag insåg min litenhet i detta förstod jag att jag borde peka på mig själv istället och ifrågasätta vad jag höll på med.

Den killen som jag satt och var irriterad på var egentligen en kille som var min utmaning just i denna stund. Det var han som med sitt sätt att vara hjälpte mig med mina egna insikter. Han hjälpte mig att förstå och lära mig lite mer om mig själv. Han hjälpte mig att möta mina rädslor av att inte bli förstådd och min egen litenhet.

Tack kompis för att du utmanade mina inre tankar och känslor.

Hur är det för dig, känner du ibland att du utsätts för utmaningar där du märker att dina känslor egentligen handlar om dig själv och inte om den som du känner irritation mot?

måndagen den 7:e april 2014

Reflektion på mina beteenden

Idag hade jag inte koll. Jag kom några minuter (10) försent till ett möte jag själv bokat in. Det hade ingen betydelse denna gång men ändå. 

För mig är det viktigt att komma i tid, det är ett sätt att visa respekt. Men kanske har det också varit ett sätt att ha kontroll. Kontroll så att t.ex. ingen annan kan ha åsikter.

Nu har det hänt vid två tillfällen, som jag kommit försent vid samma typ av möte. Handlar det om noschalans eller är det en tillfällighet. Handlar det om att jag släpper på kontrollen. Brist på respekt? 

Det är svårt att veta men en viktig reflektion. 

Har du ett beteende som återkommer lite då och då som du behöver reflektera över? Nya beteenden eller gamla? Beteenden som ändrat karaktär? Fundera och reflektera gärna här om du vill!

söndagen den 6:e april 2014

Kanske är det så

Kanske är det så att först när jag faller utan kontroll det är då jag kan förstå. Kanske är det så att när jag möter mina egna brister det är först då jag är beredd att förändra? Kanske är det så att när jag möter någon annan som inte fördömer mig för mina handlingar det är först då jag klara av att inte fördöma andra för deras handlingar. Kanske är det så att när jag själv möter tacksamheten i mig det är först då jag förstår vad det är. Kanske är det så att när jag kan möta lyckan i mig själv är det först då jag kan vara del av lyckan med andra. 
Kanske är det så att när jag själv vågar möta rädslorna i mig själv är det först då jag själv kan bli fri. 

Jag behöver möta mig själv innan jag med känsla kan uttala mig om känslor jag har. Risken finns annars att det bara blir ord. 

Mina handlingar är vägen till mitt hjärta och mitt jag. När det enbart stannar vid tankar kommer min känsla att bestå. Jag grubblar. 

För att förändra min känsla behöver jag agera på mina tankar. 

Vad tror du? 

lördagen den 5:e april 2014

En stund på jorden

Jag är en stund på denna jord. Jag är på besök. Jag gör mina fotavtryck, en del knappt märkbara, en del tydligt synliga och en del som jag helst ibland skulle ha velat ha ogjorda. Men jag gör mina fotavtryck och det ha skapat mig. Inte vad jag gjort utan vad det fått mig att bli. 

På denna jord i denna korta stund egentligen helt obemärkt om jag ser det utifrån den tid det tagit för jorden att utvecklas. På denna jord en kort microsekund har jag gjort mina fotavtryck. 

Jag har känt lycka och jag har känt sorg. Jag har känt mig ensam och känt gemenskap. Jag har trott att jag varit den enda personen i världen som känt och haft det som jag. Jag har väckt andras känslor av lycka och sorg. Jag har väckt  människors besvikelse och ilska. Jag har väckt känslor av glädje och närvaro. Jag har gjort skillnad. Jag har lagt skuld på mig själv och jag har lagt skuld på andra. Jag har dömt mig själv och jag har dömt andra. Jag har haft åsikter om sådant som jag inte har haft att göra med. Jag har gjort människor osäkra och jag har stöttat.

Min kamp har varit med mig själv men andra har ibland kommit emellan och fått klä skott för min egen osäkerhet. Det har kostat vänskap och det har kostat pengar. Det har kostat ensamhet och det har kostat utsatthet. 

Jag har brytt mig om vad andra ska tänka om mig även fast de flesta människor på denna jord inte ens vet vem jag är. 

Jag har varit oärlig och jag har varit falsk och detta har inte enbart drabbat mig själv. 

Men jag har förändrat och gjort så gott jag kunnat och gör det än i dag, precis som jag tror alla andra också gör. 

Denna stund på jorden denna microsekund har vi alla varit här en väldigt liten del av evolutionen, knappt märkbart om inte alls, men ändå så tydligt. 

Jag har idag en något liten obetydlig stund kvar på denna jord och jag kommer att fortsätta göra så gott jag kan. För det är så jag och alla andra gör. Vi gör så gott vi kan. 

På denna jord, denna stund. En stund på jorden. 

Hur ser din stund på jorden ut? 

torsdagen den 3:e april 2014

Arv

Hur påverkas mitt arv och vad menar jag när jag talar om arv?

Nu talar jag inte om ett ekonomiskt arv utan jag talar om det genetiska och det sociala arvet.

När jag tidigare förstod vilka problem jag hade och insåg att det som skapade mig var sprunget från mig började jag också att titta hur det var i min uppväxt. Jag började se mönster och  kunde se att beteenden som jag tagit till mig också fanns hos min far och min morfar. Jag hade tidigare sett det men inte gjort den reflektion jag då började göra. Jag kunde se att saker gick igen.

Vad var det som gick igen och varför?

Min otrohet var en del av det och jag kunde se hur min far och min morfar gjort precis på samma sätt. 

Kom det innan jag föddes eller kom det först i samband med modersmjölken och det jag upplevde utanför mig själv?

Jag ärver en massa gener som jag fått från min mamma och min pappa. Tydligast blir det hur jag ser ut, vilka eventuella sjukdomsanlag jag kan ärva, min kropp hur den ser ut osv. Men är det möjligt att jag även kan ärva genetiskt beteenden, oro, rastlöshet och liknande?

Genom mitt sociala arv ärver jag beteenden men också stress, ansiktsdrag, hur jag går, hur jag talar osv.

Vad som är vad kanske inte har någon betydelse, eller så har det det.

Jag tänker så här, oavsett vad det är som är grundorsaken till vem just jag är, genetiskt arv eller socialt arv så är det en del av mig. Chansen att kunna påverka min egen situation är betydligt större om jag väljer att acceptera att den jag är är är en produkt av mitt liv oaktat mina gener. Skulle det vara så att det också är mina gener kan jag ändå inget göra åt det utan acceptera det och göra det bästa av situationen.

För är det så att jag tänker att det som är jag skulle kunna vara inlärt är chansen stor att jag skulle kunna förändra det beteendet. Är det generna som spökar har jag ingen chans mer än att hitta ett sätt att förhålla mig till det.

Så jag väljer att se det som är jag som en produkt av vad mitt sociala arv och jag själv bidragit med fram till idag.

Då har jag en chans att förändra något. Då har jag en möjlighet att göra skillnad, även för mig.

Jag är inte fångad i en cell där allt redan från början är bestämt utan det finns alltid en väg ut, det handlar för mig om att hitta den vägen och jag vet att den finns.

Jag har hittat flera bra vägar och jag ser att mitt liv kan förändras, varje dag, till något som jag själv vill ha. Jag är inte fången i en cell. Jag styr mitt liv och det finns inget som begränsar mig.

Skulle det vara något som begränsar mig och som får mig att tro att det inte går då vet jag att det som inte går bara tar lite längre tid.

Funderar du mycket på detta med arv och vad du fått med dig från dina föräldrar? Hur påverkar det ditt liv idag? Låser det dig inne eller blir det en möjlighet för dig?

onsdagen den 2:e april 2014

- Hej! Hej!

Idag på väg till jobbet hände något som berörde mig starkt. Jag har sett det en gång förut, nu såg jag det igen. Det var inte en tillfällighet.

Vi gör alla val. Tiggaren gör ett val och alla vi andra gör ett val.

Tiggaren har gjort ett val utifrån sin situation. Han har gjort ett val utifrån ett stort mod, kanske det svåraste någonsin. Valet att be om hjälp.

När jag ber om hjälp är jag väldigt lång ned i hierarkin, kanske längst ned. Människor som tigger om pengar har ett stort mod, att våga be om hjälp i sin svåra situation. 

När jag vet att jag ber om hjälp och är beroende av någon annan är jag under den person jag ber om hjälp. 

Denna dag stod tiggaren på knä som alla andra dagar. Han har lärt sig ett ord på svenska som han gärna använder; - Hej, Hej!

Han har lagt sin mössa framför sig och gjort den till en skål där det är mening att man ska lägga de eventuella pengar man vill ge.

Jag möter honom varje dag på väg till jobbet. Denna dag stod han också där. Framför mig går en man i 30-40 års ålder, svårt att bedöma hans ålder. Han var propert klädd och var säkert på väg till något möte. När han närmar sig tiggaren går han närmare och kliver nästan på mössan som tiggaren lagt på trottoaren. I steget följer mössan med en bit och tiggaren måste hämta tillbaka den för lägga den på plats igen. Mannen säger inget utan bara går vidare. Han kränkte tiggarens integritet.

När jag tänker på vad som hände slår det mig hur viktigt det ibland kan vara för oss människor att ha någon under oss för att visa för oss själv att vi inte fallit så lågt som den som är under oss.

Jag blev väldig berörd av det som hänt och gav mina blickar mot den man som gjorde det han gjorde, innan han vek av in på ett hotell. Jag kanske skulle ha agerat annorlunda men jag kände då att det var precis vad jag klarade i situationen. 

När jag kom till arbetet kände jag hur min ilska och min förtvivlan växte inom mig.

En dag kan det vara jag som står där knäböjd för att be om hjälp. Kommer andra att behandla mig på samma sätt? 

Jag har varit där. Jag har aldrig behövt be om pengar men jag har behövt be om vänskap, att få tillhöra gemenskapen. Det har inte alltid varit lätt och det har definitivt inte varit givet. 

Det väcks många känslor i möten med andra människor. Ibland helt nya känslor men oftast gamla känslor som väcks till liv igen. Känslor som vi inte alltid har kontroll över och som kan få oss att säga och göra konstiga saker. Konstiga saker som vi vanligtvis inte gör.

Det kanske var så för denna man. Det väcktes känslor han inte kunde behärska som handlade om något helt annat men som just denna tiggare fick klä skott för. Det är inte ok men det kanske är en förklaring.

Jag tar hand om mina känslor och jag är glad att jag reagerade och kunde ta in det som hände.

Tiggaren står kvar på knä och försöker få några kronor.

- Hej! Hej!

Har du kontroll över dina känslor. Kan det ibland innebära att du gör saker som du kanske egentligen inte ville göra?

Ett visst möte med en annan människa kanske är det viktigaste mötet i vårt liv. Vem denna människa är vet vi aldrig.


tisdagen den 1:e april 2014

En väg

Den väg jag vandrar är inte alltid den väg som någon annan behöver vandra. Jag vandrar min väg för att det är viktigt för just mig.

Jag hade allt för länge vandrar på en annan väg som hela tiden ledde mig fel.

För att hitta rätt bad jag om hjälp för att finna en väg för mig som jag sedan själv kunde vandra på.

Idag vet jag en väg. 

Med den kunskapen hjälper jag idag andra genom att visa att det finns en väg. 

Jag kan inte vandra den vägen åt andra men jag kan visa en väg.

Ibland vandrar vi tillsammans men oftast vandrar den jag hjälper själv på denna väg.

Den väg som jag vet finns är en väg som kan leda rätt.

Det ända den personen behöver ha med sig på sin vandring på denna väg är att vara:

- villig
- öppen
- ärlig

Har du hittat din väg att vandra?

måndagen den 31:e mars 2014

Idag en dag inte som andra

Idag står en hustru och hennes barn utan  en man och pappa som aldrig kom hem. Det är fruktansvärt hemskt. 

Men det går också några personer eller någon person som inte har haft kontroll på sina impulsiva aggressioner som troligen också har det tufft idag. Längst där inne finns det ett barn som inte blivit sett.

Allt våld, all skada och död som skördas har en orsak. Oavsett vems felet är sker det och det är ofta båda parter som drabbas. 

Det handlar inte om vems fel idag utan det handlar om varför. 

Varför för vi våra barn mot denna undergång? Vad är det jag gör fel som jag kan förändra? Hur kan jag göra för att det ska bli på ett annat sätt?

Det går att göra skillnad om jag säger att jag inte ställer upp på detta. Det går att göra skillnad om jag som Alfons Åberg säger att jag inte vill vara med, jag vill inte slåss. Det går att förändra och den som måste börja är jag.

Jag tar mitt första steg. Jag tittar på mig själv och jag arbetar med att se hur jag kan hjälpa andra hitta sig själv för att de sedan kan finna ett sätt att hjälpa andra.

När är du beredd att ta ditt första steg och vilket steg tar du?

söndagen den 30:e mars 2014

Se innåt eller utåt

Hur väljer jag att titta? Vilket fokus har jag? Vad möter mina tankar?

Förut såg jag utåt? Jag var fokuserad på vad andra gjorde. Jag var fokuserad på vad andra hade. Jag var fokuserad på hur andra gjorde. Jag förhöll mig till hur andra hade det och vad jag saknade. Jag såg vilka brister jag haft i min uppväxt och mitt liv och kunde se att det fanns andra som hade fått det jag saknat. 

Jag drömde om att få det jag saknade eller ville ha som jag såg andra hade. 

Det jag missade att se det var vad jag faktiskt hade. Jag missade att se det jag faktiskt kunde. Jag missade också att se det jag faktiskt gjorde och vad jag kunde känna. 

Jag fattade inte att det som just jag har fått har gjort mig till den jag är i dag. Jag missade allt detta och drömde istället. 

När jag började arbeta med mig själv lärde jag mig att se mina värden och vara stolt för det som kommit till mig. Jag lärde mig att t.o.m mina misstag och dåliga val hade ett värde och en styrka. 

Jag lärde mig också att titta innåt och se vilka tankar jag skapade och vilka känslor det ledde till. Jag lärde mig att mina handlingar påverkade mina känslor. Jag förstod att jag också kunde ändra min känsla med mina tankar och handlingar. 

Jag fick verktyg genom att titta innåt.

Jag vaknade. 

Den som tittar innåt vaknar, den som tittar utåt drömmer.

Åt vilket håll tittar du? 


lördagen den 29:e mars 2014

I min djupaste stress

När jag befinner mig nere i ett hål och i ett mörker där skuggan är min fiende och allt arbetar emot mig. När jag befinner mig i känslan av total utsatthet. När jag befinner mig i mitt eget epicentrum av dömande av mig själv. När jag befinner mig i dömande av andra. När jag befinner mig i botten där jag inte kan finna en väg därifrån. 

I dessa stunder tror jag att mitt ego är på sparlåga, men då är det som störst. Då självömkar jag och vill enbart se och fokusera på det jag vill ha. Då är mitt fokus fyllt av skygglappar för att för huvud taget se något. 

I dessa stunder finns lösningen inne i mig men jag tror den finns någon annan stans. 

I dessa stunder när jag borde göra allt för att förstå fattar jag inget. 

När mitt ego härskar på detta sätt är mitt vapen alltid dess motsats.

Ha- Ge
Sur- Glad
Inte göra- Göra
Isolera- Vara tillsammans
Döma- Släppa
Älta- Acceptera
Fördöma- Förlåta
Få ursäkt- Ursäkta

Hur gör du när du befinner dig i dina mörka hål?


fredagen den 28:e mars 2014

Hur öppen är jag?

Jag ser andra misslyckas, hur öppen är jag? Jag ser andra försöka, hur öppen är jag? Jag ser andra göra idiotiska saker, hur öppen är jag? Jag möter människor som inte är lika mig, hur öppen är jag. Jag möter människor som har haft ett annat liv än jag, hur öppen är jag? Jag möter andra kulturer, hur öppen är jag? Jag möter olika synsätt på livet, hur öppen är jag? Jag möter andra åsikter, hur öppen är jag? Jag möter andra religioner främmande från min egen, hur öppen är jag? Jag möter andra, yngre än mig, hur öppen är jag? Jag förkrossas av andras val, hur öppen är jag? Jag möter ålderdom, hur öppen är jag? Jag möter fattigdom, hur öppen är jag? Jag möter olika sexuell läggning, hur öppen är jag? Jag möter människor som lyckats, hur öppen är jag? Jag möter människor som är glada när jag själv är sur, hur öppen är jag? Jag möter människor i sorg, hur öppen är jag? Jag möter mina egna fördomar, hur öppen är jag? 

Hur öppen är jag i allt jag möter och hör? Hur öppen är jag att ta in det som jag exponeras för? Hur öppen är jag att se världen som han eller hon er den? Hur öppen är jag att försöka förstå, sätta mig in i och begripa hur denna människa har det och hur denna människa ser på världen?

I stunder inte alls!

I stunder öppen för att försöka!

I stunder inte alls för att jag är rädd för att jag själv blir osäker!

I stunder öppen på ett sätt som förvånar mig själv, men bra! 

I stunder hur inskränkt som helst!

I stunder en längtan till att försöka vara mer öppen än jag för stunden begriper att jag är och förvånas över hur inskränkt mina tankar, känslor och handlingar är.

Hur öppen är du att våga möta andra människor, andra tankar, andra känslor och handlingar?

torsdagen den 27:e mars 2014

Om

Om inte bara det var på detta sätt. Om jag bara får så. Om min uppväxt var så hade. Om jag hade mer. Om han bara var. Om hon bara var. Om jag, om det, om något så. 

När jag använder ordet om har jag redan förflyttat mig från nuet till framtiden eller från nuet till dåtid.. Jag för mig själv framåt  eller bakåt i tiden och säger att om skulle förändra allt. Om finns inte utan är en önskan om något annat än det jag har. Om talar om att jag inte har. Om säger att mitt liv förutsätter något för att jag ska få tillgång till detta. Om förpassar mig från det jag faktiskt har till det jag faktiskt inte har.

Jag glömde länge att leva i nuet. Jag levde i dåtiden eller i framtiden. Jag glömde bort det jag faktiskt hade. Jag såg inte allt det jag hade och kunde vara glad och stolt för det. Jag såg inte all den erfarenhet jag hade som andra kanske saknade. Jag såg inte att den jag var, var en del av min egen historia. Jag jämförde vad andra hade utan att veta vad dessa personer varit med om för att komma dit.

Idag försöker jag att inte använda om utan strävar efter att se vad jag faktiskt har och vara stolt och glad för det.

Hur ofta använder du om?


onsdagen den 26:e mars 2014

Man

I min beskrivning av mig själv och vad jag tänker och tycker använde jag länge ordet man. Man tycker, man tänker, man känner och man gör. 

När jag använder ordet man om mig själv tar jag distans från mig själv och det jag säger blir mer utanför mig själv där jag inte behöver stå för det som kommer från mig, jag har en smitväg.

Jag behövde känna att det som var jag i handling, tanke och känsla var en del av mig och något som jag också behövde stå för, särskilt för mig själv. På det sättet skulle jag bli ärlig mot mig själv och andra. 

När jag använder ordet jag istället för man kan jag inte komma undan, det blir en direkt koppling mellan det jag säger och det jag står för just då. 

Jag identifierar mig som jag istället för man.

Hur definierar du dig?

tisdagen den 25:e mars 2014

Vill och måste

Det finns avgörande skillnader på slutresultatet som just beror på om jag vill eller om jag måste

När jag vill en sak engagerar jag hela min själ och min energi för att komma dit för det finns en passion och en vilja att göra det jag vill gör. Jag finner nya vägar och jag får nya idéer som väcker mina sinnen för att komma på lösningar för att nå det jag vill nå och kanske till och med är passionerad för. Det jag gör driver mig till att finna nya väger eftersom det finns en stark önskat att nå det slutresultat jag vill.

När jag agerar på att jag måste göra något blir mitt sökande inte fokuserat på vad jag vill utan för att jag måste och urvalet blir också en följd av detta. Jag kanske finner arbeten som jag definitivt inte vill ha, men jag behöver pengarna och därmed drivs jag av ett annat syfte. Min tanke blir blockerad av måste istället för vill och lösningarna blir därefter. 

Med måste istället för vill i min kropp leder det troligtvis till fel val och kanske också fel urval för att välja. Fantasin begränsas i måste och vidgas i vill.

Till exempel om jag säger - Jag måste gå ner i vikt! styr hela mitt uttalande till något som känns tvingande. Väljer jag istället att säga - Jag vill gå ner i vikt! känns allt helt plötsligt lite lättare även fast jag inte förändrat nått i handling.

Vill hjälper mig att styra rätt med en bra känsla, måste tvingar in mig i något som mer blir ett tvång.

Hur hanterar du vill och måste i ditt liv?

söndagen den 23:e mars 2014

Min väg

Den väg jag vandrar är inte rak. Den går inte heller endast framåt. Ibland blir jag osäker på när vägen tillfälligt försvinner. Vissa dagar märker jag att jag behöver göra en helt ny väg. Det finns dagar jag upplever att jag varit på vägen förut. Ibland blir jag rädd på samma sätt som förut när jag gick på en liknande väg. Åter vissa dagar senare är rädslan försvunnen men vyn nästan den samma. Det finns dagar jag tror mig känna att jag varit där förut men då såg det helt annorlunda ut, men känslan känns igen. Ibland måste jag gå tillbaka på vägen för det känns som jag gått fel, på vägen tillbaka hittar jag det jag tappat. Åter vissa dagar känner jag att jag inte vill gå ett enda steg till, andra dagar behöver jag bara vila. Det jag ser på min väg var från början sällan nytt utan spegelbilder av gamla vyer. Idag är jag öppen och villig att se det jag tidigare inte ens visste fanns även fast det fanns. Ibland känns det som jag går någon annans väg. Oftast är jag själv på min väg men upptäcker sakta att det finns andra som går sin väg ganska nära min. Vissa stunder har mitt ego styrt på min väg istället för jag och då har jag blivit åksjuk. 

Den väg jag vandrar är min väg och jag accepterar min väg hur den än slingrar sig. Min väg är min väg och jag vill lova mig själv att göra allt för att hålla mig på denna väg samtidigt som jag accepterar att det ibland innebär att jag kör i diket. Jag har allt för länge kört på andras vägar i tron att det varit min egen. 

Min väg är min väg och den kommer sällan att vara rak för det är min väg. 

Vilken väg går du på?  

lördagen den 22:e mars 2014

Ha tålamod

Ha tålamod och låt allt ta sin tid. Ha tålamod och möt dig själv där du är. Ha tålamod med mig själv där jag är. Ha tålamod för det som händer i mig. Ha tålamod för min omgivning som precis lärt sig se mitt nya jag och mina nya beslut. Jag vet hur lång tid det tog att mogna i mina beslut. Min omgivning behöver ha samma tid och samma chans. 

Ha tålamod och vänta till min frukt är mogen. Äter jag den för tidigt är den hård, sur och bitter som gör att jag inte tar in det jag smakar på ett öppet och villigt sätt utan håller emot. 

Men när jag känner att mitt beslut är självklart är mina farhågor, ängslan, fantasier och våndor som helt bortblåsta. 

Möt min omgivning på samma sätt som jag tillät att möta mig själv. Vissa kommer att stötta mig, andra kommer att förkasta mina val, några kommer att ställa sig frågande, vissa kommer att förakta mig, andra åter kommer kanske att göra som jag. 

Jag är inte född att följa och leva upp till andras värderingar och drömmar, jag är född att följa mina egna. På samma sätt är andra destinerade att följa det som känns rätt för dem. Min uppgift är att följa mina och inte hindra andra att följa sina. 

Låt min nyfikenhet på livet och det jag ännu inte mött få mig att våga pröva. Låt mig aldrig fördöma andras val, även de val som jag nästan inte står ut med. Låt mig istället väckas av min inre nyfikenhet att veta mer varför andra gör sina val. Först då kan också jag växa utan att fördöma andra. 

Ger du andra chans att ta sin tid för att förstå dina val? Är du nyfiken på andras val?

fredagen den 21:e mars 2014

Ett avsked

Jag avslutade nyligen en kontakt med en kund jag haft kontakt med under en längre tid. Det kändes som hon nu hade de verktyg hon behövde. Hon hade i många stycken blivit sin egen läromästare. När vi möttes första gången var hon 5 år och nu när jag lämnade henne var hon i den ålder som står i hennes folkbokföring. Det var dax!

Just denna dag när vi skulle mötas fick jag detta mail från henne (texten har godkänts av henne, efter viss redigering):

" Idag är det 1 år sen jag tog det bästa beslutet någonsin! Att ta mig till SLAA och gå på ett möte. Det har förändrat mitt liv, jag ville inte fortsätta som jag gjorde - men fortsatte ju som sagt ändå trots att jag gick på mötena. Men det viktiga för mig var att jag hade insett att jag hade problem, även om jag fortsatte förneka dom. Att jag tog steget för 1 år sen och åkte iväg är det absolut bästa jag någonsin gjort (lika bäst som att kontakta dig Johan), för där på SLAA så kunde jag ändå inte längre förneka mina problem på samma sätt. Jag fick se andra må bra och som kunde hantera sin besatthet, det fick mig att vilja ha det dom hade. Jag fick en tro på att det kanske skulle kunna vara möjligt, men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Tack vare att jag kom till insikt med mitt problem och gick på SLAA till en början - med en önskan att sluta agera ut mitt självdestruktiva beroende, just då var det inte mer än en önskan eftersom jag i efterhand inte förstod och kan se mitt beroende som ohanterbart. Jag skulle kunna säga att mitt beroende eskalerade en del i alla fall under sena vår/sommaren - jag gjorde allt för att fly, förneka och känna den falska tryggheten. Men det drog mig snabbare och snabbare ner i fördärvet. I somras, när jag hade flera på gång - jag tyckte jag fick konsekvens av det och jag mådde sämre och sämre, då nådde jag min så kallade botten. Och idag är jag otroligt tacksam över att du hjälpte mig Johan, gav mig verktyg. Talade om för mig vad du såg och gav mig tankeställare. Många gånger var det jävligt tufft att agera annorlunda - men det gjorde att jag växte för varje gång jag valde ett annat alternativ mot tidigare.

Idag kan jag känna att för ett år sen när jag steg in på SLAA så var jag verkligen 5 år, jag var livrädd för allt, inte bara män. Jag kände mig så liten, maktlös och som ingenting. Och allt detta hade jag ju skapat i mig själv. Idag kan jag känna att jag är min ålder - som vi pratade om Johan. Idag är jag där, 1 år efter jag klev in i den där källarlokalen så är jag min egen ålder - min sanna ålder. Jag har allt inom mig, det förstår jag idag. Jag vet att jag själv har ett val, att jag själv kan styra och ändra mina tankar, att jag själv väljer om jag har bra dagar eller inte. Att jag själv väljer att se positivt på saker och ting, släpper taget eller om jag grubblar över minsta lilla grej.

Det här året har varit det bästa i hela mitt liv, jag är så tacksam. Jag är så lycklig över hur mitt liv ser ut idag mot tidigare. Jag tänker inte sluta jobba för att komma framåt, men det försöker jag göra utan press och prestationskrav på mig själv. Det blir som det blir och som det är menat. Jag är nöjd, men jag vill ha drömmar och mål."

Hon har lärt sig mycket men vad hon kanske inte förstår är att hon också lärt mig mycket.

Möten innebär alltid att vi har något att ge men också något att lära.

Tack för att jag fick dela en stund på denna jord med dig och vara med när du jobbat med att hitta dig själv. 

Jag känner stor tacksamhet! 

Tack!  

torsdagen den 20:e mars 2014

Döma mig själv

Att arbeta med sig själv innebär att hitta grunden för varför saker blivit som det blivit. Finna felet, göra om och rätta till det som gått snett. Det är fel på bilmotorn för att den hackar, jag letar efter orsaken och reparerar eller tillrättalägger. Det räcker inte att bara sluta köra bilen utan jag behöver finna felet, laga och åka vidare. 

Så är det också i livet . Det är ingen mening att förhindra symtomet jag behöver laga orsaken för att det ska bli bra och sedan fortsätta leva livet. 

I livet har jag lagt all skuld på mig och det i sin tur har fått följdverkningar. Jag har t o m förnekat skuld för att överleva den skuld jag känt.

När jag frisknar till förstår jag att jag givetvis varit den som styrt mig till den fålla jag hamnat i. Det betyder att jag fick skulden tillbaka. Fördelen med det är att jag då har chans att ändra på det som blivit fel, för det ligger hos mig. 

Detta i sin tur betyder inte att jag ska fortsätta att skuldsätta mig, vilket är enkelt, utan jag tar med mig insikten och gör något åt det. 

Men!

Det är oerhört enkelt att falla in i en fortsatt evig skuld där jag klankar ner på mig själv och dömer ut mig. Gör jag det har jag inte riktigt grävt tillräckligt djupt för att få svar på frågan varför.

Jag har haft en vana att ta på mig skulden, även i situationer när jag inte ägt skulden alls. Den vanan har jag fortsatt att ta med mig i mitt tillfrisknande. Detta är också något som jag behöver vara vaksam på. Oftast när jag känner skuld är det något som jag inte gjort rätt eller misslyckats med men det behöver inte betyda att jag behöver bära på skulden.

Beteenden är mer lätta att ändra på men vanor lever kvar som gammal sjö (vågor efter tidigare blåst) betydligt längre även fast det slutat blåsa.

Om jag fortsätter att döma mig så vet jag att jag inte riktigt kommit fram till min egen puderns kärna. Då finns det säkert något kvar att leta fram samtidigt är jag inte är mer än en människa.

Hur är det för dig, dömer du dig ofta och tar på dig skuld, även för skuld som inte är din? Om du gör, det hur länge tänker du fortsätta med det?

onsdagen den 19:e mars 2014

Mirakel

Jag väljer det jag vill se och jag väljer hur jag vill se det. Jag både medvetet och omedvetet sorterar ut sådant som jag vill fokusera på. För mig har det mest uppenbara varit när jag väntat mina barn. Stora magar, människor med barnvagn och en massa babys över allt. Idag ser jag inte dessa på samma sätt. 

Jag väljer vad jag vill se och jag väljer om det är bra eller dåligt. För en person kan något dåligt för henne vara bra för mig. Det gamla utnötta begreppet om ett glas är halvtomt eller halvfullt är en bra beskrivning av just detta.

På samma sätt är det när det händer saker runt omkring mig. Jag kan välja att se min del av det som sker eller jag kan välja att inte se det. Självklart har jag del i allt som sker men väljer jag att se det? Detta gäller givetvis både om det är positivt eller negativt.

När det händer saker som jag blir överraskad av som t.e.x människor som visar stor godhet till mig eller visar sin uppskattning, väljer att berömma mig och visa sin tacksamhet då kan jag välja att ta emot det eller inte se det alls. Beröm och godhet brukar vara svårt att se för vi tar det för självklart eller klarar inte av att ta emot det alls.

Kanske är det så att varje dag skapar livet oss motgångar om jag väljer att se det på det sättet eller så är det precis tvärt om. Väljer jag att se mirakel så finns det gott om mirakel varje dag allt från människor som väljer att tala med mig, kritisera mig och ta sig tid att säga sin mening om mig eller bara väljer att se mig. Miraklen finns där varje dag och är jag inte öppen och vaken för att se det som sker finns de inte där men väljer jag att se att det är på det viset finns det stora mirakel varje dag. Hur jag selekterar styr vad jag ser.

Det finns varje dag något att vara tacksam för. För min del bara idag uppstår det mirakel. Jag har en säng att sova i, jag har människor omkring mig som väljer att visa sin kärlek till mig och jag har arbetskamrater som saknar mig om jag inte är på jobbet. Jag öppnar mina ögon för att se de mirakel som jag vill se.

Hur öppna är dina ögon? Vad väljer du att se och vad väljer du att inte se?

tisdagen den 18:e mars 2014

Den bild jag ser

Den bild jag ser är inte alltid den bild det är. 
Den bild jag tänker är inte alltid den bild det är. 
Den bild jag känner är inte alltid den bild det är. 

Jag skapar mina bilder utifrån mina tankar som jag tolkar ur min känsla eller mina handlingar. Jag skapar de bilder jag vill se även fast de kanske inte stämmer. Bilderna jag skapar gör jag till min sanning. 

Sanningen om mig själv som jag skapar om vem jag är och vad jag varit med om identifierar jag mig med. Jag får mig att tro att det är jag och att det är vad jag varit med om. 

Hur vet jag det? 

Hur vet jag att det inte enbart är en spegling av mina tankar om mig eller vad som hänt? Hur vet jag att det inte enbart är en tolkning och en del av min fantasi? Hur vet jag att det inte enbart är en bild jag skapar för att det passar mitt känsloläge och mina egna tankar? 

Mötet med mig själv kan ibland bli mötet med bilden av mig själv, inte mötet med mitt genuina jag. 

Mötet med mig själv bör granskas. Jag är rädd för att mötet med mig själv kan vara en produkt och inte egentligen vad som verkligen är eller vad som verkligen har hänt.

Affirmation är ett exempel. Jag affirmerar mig med goda tankar eller mindre goda tankar om mig och det i sin tur skapar bilden av mig. Är affirmationen sann? Absolut eller absolut inte. Allt styrs av vad jag väljer att se och vilken tolkning jag väljer att göra.

Det är därför det är viktigt som terapeut att inte frammana bilder som kanske inte finns bara för att jag som terapeut har idéer åt nått håll. 

Den bild jag ser kanske inte alltid är den bild det är. 

Vilka bilder ser du och hur vet du att de är sanna?


måndagen den 17:e mars 2014

Ytterkanten

När jag befinner mig i ytterkanten finns risk att det skapar oro. Jag kanske gör saker andra kan ogilla eller saker som kan vara fel eller olagligt. Jag kan göra sådant som uppfattas som särskilt eller avvikande. Ibland har jag bara idéer om att jag är avvikare. 

När jag befinner mig i en zon där andra kan reagera väcks oro i min kropp. Jag känner mig kanske inte utsatt utan mer en känsla av risk att inte ha kontroll. 

Jag överlåter andra att ha kontrollen på grund av moral, för att jag ljugit, att de har rätten på sin sida eller bara att jag själv inte riktigt vågar stå upp för mina val eller tror att mina val är fel. 

Situationen stressar mig ibland.

Förr var lögnen och att hålla mig i kanten av lagens råmärken det som skapade den största oron. Oftast var det en följd av att jag inte vågade stå upp för mig själv och acceptera om jag fick ett nej. Idag är det enbart rädslan för andras moral och åsikter som ibland hemsöker mig med min egen oro. Vad ska andra tycka och säga. Kommer jag att bli ensam på grund av mina val. 

Det är i dessa stunder jag behöver tala med mig själv och pröva mina handlingar och tankar. Det är i dessa stunder jag behöver möter kampen mellan mitt jag och mitt ego. 

Ger jag det tid vet jag att mitt jag segrar. När jag står upp för det jag vill och samtidigt kan acceptera att jag ibland kan göra misstag och att det är en del av mitt liv gör jag rätt även fast andra tycker annat. När jag vågar inse att om det skulle vara så att mina ärliga handlingar som stöder mitt jag ändå leder till ensamhet med de människor som jag just då tror står mig nära, är det dax att byta vänner. Om det enbart är mina handlingar som avgör om jag duger eller inte är det kanske nya val jag behöver göra. 

Frågan är svår lösningen enkel. Vägen till mig själv skapar tillfällig oro när jag tror jag befinner mig vid en ytterkant. Ytterkanten som kanske är svaret på just mitt liv. 

När mitt syfte är rätt är lösningen rätt. 

Hur hanterar du dina ytterkanter? 


söndagen den 16:e mars 2014

Teorier och fina namn

Jag lyssnade på ett intressant samtal idag. En man som trodde han var ensam med sina tankar och känslor om sig själv. Han dömde sig själv och trodde han var ensam med sina bekymer vilket gjorde honom väldigt utsatt med bl a ångestbesvär i situationer som i andra lägen skulle kunna vara förenat med något helt annat. Han satt fast i sina tankar om sin ensamhet och att han var en avvikare. 

Det var inte hans situation i sig jag fastnade vid utan detta med vad terapi och coaching egentligen är. 

Det är lätt vi fastnar vid att jaga efter fina namn, nya teorier och metoder för att hitta lösningen i vårt liv. Misslyckas vi med en viss förändring hos oss själva jagar vi vidare efter något nytt. Vi tycker det är fel på metoden som gör att vi jagar vidare. Ibland kanske fel på personen som förmedlade metoden. 

Det fick mig att fundera vidare och inse att åter igen tala om för mig själv att fina namn och teorier är något som kommit mycket sent i historien. Innan dess fanns kunskapen om hur vi ska göra för att ta hand om våra egna liv. Kunskap som byggts upp under 1000 tals år från generation till generation.

Vad baserar sig all denna kunskap på som sedan fått tusen och åter tusen olika typer av namn och sidospår? 

Det jag insåg var att all förändring och alla vägar för att hitta ett bra liv bygger på samma sak, en balans mellan våra tankar, känslor och handlingar. I fallet mannen som jag beskrev om var han i sina känslor utan att omsätta det i realistiska tankar och det saknades en handling för att ta reda på om det han kände och tänkte kunde ha en sanning eller inte. Hans känslor höll honom kvar i ett fast grepp för att inte gå vidare. 

När vi söker efter något nytt kanske det mer handlar om att vi själva inte riktigt gör det jobb som vi borde utan skyller på metoden eller personen. 

Hur gör du? Jagar du efter nya metoder för att hitta svaret på dina gåtor? Hur mycket handlar det om metoden och hur mycket handlar det om dig själv? 

lördagen den 15:e mars 2014

Vad jag säger är inte sant

Tro inte på det jag säger. Få dig inte att tro att jag sitter med sanningen. Om jag talar om vem du är så är det definitivt inte sant. Om jag har idéer om vad du behöver göra så glöm det. Om du tror jag har nått som du saknar är det inte sant. Om jag verkar mer framgångsrik än du så är det bara en tillfällighet. 

Vad du än tänker när andra säger saker om dig är det en del av dina egna tankar. De som säger det till dig bara en spegling av deras tankar om dig och deras liv. 

Varken jag eller någon annan vet. Det är bara du som vet innerst inne vem du är och vad du gjort och inte gjort vad du kan och inte kan. Du har allt och haft det redan från början. Du vet allt och du kan känna allt. Om det bara för en tillfällighet inte är så är det bara en tillfällighet.

Du finns det räcker och vi vet att du gör så gott du kan precis som alla oss andra.

Tack för att också du finns på denna jord och att du är en del av oss.

torsdagen den 13:e mars 2014

Jag har ett val

I alla stunder och alla situationer jag är i och som jag möter har jag val. Jag tänker, jag känner och jag agerar. Jag har ett val. 

Hur tänker jag i den situation jag befinner mig i. Vad tycker jag om den personen, min relation, parkeringsbötern som jag fick eller kanske krig ut i världen. Vad har jag för åsikter eller kanske främst vad väljer jag att ha för åsikter och varför är det viktigt att ha just de åsikterna. Hur viktigt är det sedan för mig att andra ska få reda på mina åsikter och gärna tycka som jag? Mina tankar har länge trott att det jag tänkt alltid varit rätt. 

Jag har ett val.

Vad känner jag och varför känner jag som jag gör. Vad får mig att känna rädsla, avsky, glädje, kärlek eller sorg? Vad är det i mig som väcks i de situationer som möter mig i min ensamhet eller i olika typer av andra sammanhang. Är de känslor som har att göra med det som sker just nu eller är det känslor som egentligen har en grund för länge sedan men som jag projicerar just nu på någon annan eller i ett helt annat sammanhang? Jag ska vara äkta och sann mot mig själv men betyder det att jag alltid även behöver involvera andra i min äkthet? Mina känslor har i perioder fört mig på olika villospår. 

Jag har ett val. 

Jag agerar och gör det utifrån mina tankar eller känslor. Mina ageranden kan vara snabba och oigenomtänkta eller komma sent, kanske för sent. Jag agerar för jag tror jag har rätt och ibland kanske det är så att den känslan är så stark och viktig att leva ut eller så väljer jag att bara konstatera det för mig själv och gå vidare. Många ageranden tror jag i mig har handlat om att forsera och påskynda ett skeende vilket i sin tur ibland lett åt helt fel håll. Jag har inte tillåtit tiden att få sin gång. 

Jag har ett val.

Jag försöker välja kärlek. 

Min grund är att alla gör så gott de kan utifrån sin situation. Hade de kunnat göra annorlunda hade de gjort det. Jag tror också gott om alla människor även fast jag vet att det inte alltid är en faktisk sanning. 

Jag väljer kärlek till andra och kärlek till mig själv med stor insikt om att varken jag eller andra alltid kan leva upp till att vara sann och kärleksfull. 

Om jag tror gott i grunden ökar chansen att jag känner gott som leder till att jag själv gör gott.

Vad väljer du? 

onsdagen den 12:e mars 2014

Blir jag din lycka blir det din olycka

Om jag ska vara din lycka vet jag att jag kommer att bli din olycka.

Om jag ska vara den som ska bära ditt liv är jag säker på att det inte är bra för dig.

Jag kan älska dig och bejaka dig. Jag kan hjälpa dig växa i din takt. Jag kan ge dig den energi du vill ha och frågar efter. Jag kan spegla dig när din spegel är trasig. Jag kan lyssna och jag kan finnas där. Jag kan visa dig min kärlek och min åtrå till dig. Jag kan ge dig guld och gröna skogar. Jag kan bekräfta dig och visa min kärlek när du känner att du som minst förtjänar det. Jag kan vara din guide och jag kan rulla ut den röda mattan för dig.

Men jag kan inte vara din lycka.

Är jag din lycka har du tappat de ben du själv behöver stå på. Är jag din lycka har du blivit beroende. Är jag den tråd du ska hänga upp ditt liv på finns det risk att jag brister. Är jag dina svar kanske jag tappar andan.

Jag är gärna med och delar min lycka tillsammans med din. Jag är gärna med och delar min luft med dig. Jag är gärna med till mitt sista andetag.

Men jag är inte din lycka.

När jag inte finns längre vill jag se dig bäras av din egen lycka och finna nästa lycka att dela din lycka med. Jag hoppas då att jag blir en del av dina minnen som får dig att le och skratta på samma sätt som vi gjorde förr. Den glädjen och den gemenskapen kan ingen ta ifrån oss.

Men jag är inte din lycka.

Låt oss se oss växa och skapa vår egen lycka genom våra egna insikter. Låt oss se vår egen lycka och vårt oberoende. Låt oss fångas av vår kärlek, våra blickar och vår beröring. Låt oss drömma, längta och mötas.

Men jag är inte din lycka men kanske en del av din verklighet. Den dag du sätter mig i bur eller jag dig, har vi för evigt förlorat det viktigaste vi har.

Jag älskar vår frihet, låt den följa oss på resan.

Kärlek är att ge frihet det är den största lyckan.

Kärlek är när vår lycka möts.

Jag är inte din lycka men jag är gärna din kärlek.


tisdagen den 11:e mars 2014

Möten

När jag möter andra sker det saker i mig. Mötena med andra blir möten med mig själv. Jag lär mig varje dag, varje timme, varje minut och sekund hur jag interagerar med andra. Hur jag bemöter den andra, hur jag möts av mina rädslor, hur jag får kontakt med mitt eget ego och vilka utmaningar jag ställs inför. 

Ibland faller jag tillbaka i mina rädslor och min fruktan. Ibland får mitt ego julafton. Ibland känner jag inte alls igen mig själv och möts av något jag inte mött tidigare. Ibland får mitt jag den plats han förtjänar. Varje möte lär mig mer och mer om mig själv. Jag får chans att se vad jag klarar och vad jag inte klarar. 

Ibland märker jag det inte förrän efteråt vad det var som hände. Ibland blir jag överraskad av mina egna reaktioner och mitt mod. Vissa stunder lämnar mötet enbart besvikelser och jag dömer mig själv, mer än jag borde.  

Vilka möten som än sker ger det mig erfarenhet om andra men framför allt om mig själv. 

Vad känner du inför möten med andra ? 

måndagen den 10:e mars 2014

Extrem

Jag har sökt det extrema. Jag fann något i det. 

Extrem gjorde att jag vågade göra det oväntade. Extrem hjälpte mig att våga göra det jag egentligen inte kunde från början. Extrem öppnade dörrar för mig som andra aldrig vågat hoppas på. Extrem gav mig lärdom. Extrem gjorde att jag fick bekräftelse. Extrem fick mig att fokusera. Extrem gjorde mig modig.

Extrem gjorde också att jag fick misslyckanden. Extrem innebar att jag inte var en i mängden. Extrem fick mig att   bli ställd utanför. Extrem gjorde att jag avvek. Extrem innebar att jag inte alltid tog hand om mig. Extrem gjorde mig utsatt. Extrem gjorde mig i stunder ensam. Extrem förde mig på vägar jag inte alltid borde ha gått på. Extrem gjorde mig ibland mindre glad. 

Jag var extrem av en anledning. Extrem var en egenskap i mig för att få uppleva något, få kickar och bekräfta mig. Jag saknade balans i mig och trodde att jag genom det extrema skulle finna balans. Vad jag fann var mer obalans. 

Idag väljer jag att använda min egenskap i en balanserad själ. Jag har kvar modet men jag väljer när jag ska kliva in i det och inte. Extrem visar öppningar men jag behöver inte kliva in i alla dörrar jag ser. 

Idag tar jag hand om mig på ett annat sätt och det gör mig tacksam. 

Men!

Jag tillåter mig att fortfarande våga avvika och våga göra det jag själv tror på. 

Jag kommer att göra misstag igen men på en nivå där jag hoppas att jag respekterar mig själv redan från början. 

Hur extrem är du? Vad har det inneburit för dig? 

lördagen den 8:e mars 2014

Tacksam för det lilla

Att vara tacksam för det lilla är inte att ge upp det stora. Att vara tacksam för smulorna är att välja att se det jag får inte det jag inte får. Att se vad som inte finns istället för det som finns gör att jag missar att njuta av det som är.

På min resa till Philippinerna möter jag mycket fattigt folk. Egentligen är de flesta fattiga på något sätt. En del har jobb som är dåligt betalt andra har tillfälliga dagsjobb, väldigt många har inget arbete alls.  

Landet är till ytan 2/3 av Sverige spritt på väldig många öar med 90 milj. invånare. Stor del av ytan är otillgängliga bergsmassiv.  Många har låg utbildning, liten tillgång till sjukvård och tandvård. Regeringen är korrupt och alla vet det och ingen tror att det går att ändra på. Har du pengar kan du få det du vill och behöver. Har du inga pengar får du inget.

I ett land med väldigt många invånare på en liten yta bor det människor överallt. Väldigt många bor vad vi kanske skulle säga i tillfälliga bostäder, ruckel. Barn finns över allt och tillgång på rent vatten och mat är begränsat. 

I ett land där inget är givet bor det ändå människor med stort hjärta som försöker att finna ett eget värde, överleva och vara tacksamma för det som finns. 

I ett land som detta drabbas landet även av olika typhoner, tsonamin och andra katastrofer regelbundet. 

Livet fortsätter ändå. 

De människor jag möter är ändå fyllda av värme, kärlek och tro på något. De ger inte upp och de accepterar det lilla som finns även fast det är väldigt lite. 

Det finns kvarter i Manila jag ska undvika men i det stora hela kan jag röra mig var som helst. Det uttalas en känsla av laglöshet på vissa ställen men jag har inte mött något sådant alls. Kanske är jag för aningslös för att inse risken. Jag rör mig fritt och jag möts av vänlighet. Jag vet att jag är en turist, en forigner som andas hopp och frihet för en Filipino. 

Trots allt detta finns det en tacksamhet och en vilja att hitta möjlighet till det lilla, inte det stora. Tacksamhet att få tillgång till något att äta för dagen. 

Jag känner tacksamhet att möta alla dessa vänliga människor som ser mig som en möjlighet inte ett hot. 

Jag känner tacksamhet i att få dela människors hopp och tro på något. 

Jag känner en tacksamhet  att få lära mig av dessa människor att se det jag har idag och leva här och nu. 

Har du något att lära och vara tacksam för? 




För första gången

Ibland blir jag som en ko som släpps ut på våren. Glad och sprittande som om jag vill hoppa omkring och bara njuta av friheten. En lördag som denna är en sådan dag. 

Jag har ett hus ute på en ö i skärgården. Så länge det inte finns is kan jag åka ut dit under hela året. Jag har min bastu jag har havet och jag har mitt hus. Det finns hur mycket som helst att göra eller göra just ingeting. Oftast känns det bättre när jag gjort något. 

När isen kommer så kan jag inte längre åka ut med båten. Men när isen blivit tillräckligt fast och tjock är allt möjligt igen att skrinna, åka skidor eller gå. Skärgården på vintern är som att komma till ett nytt landskap där det som tidigare varit omöjligt är möjligt. 

Denna lördag tog jag en chansning. Jag hade hört att det på vissa ställen var isfritt men att det på andra skulle kunna finnas kvar is. Denna helg skulle bli blåsig till en början och varm så chansen var stor att isen skulle släppa helt. 

Jag åkte dit och tänkte går det inte så gör det inte det då har jag haft en trevlig tur. Min känsla var att jag skulle lyckas med att komma över. 

På vägen dit talade allt för att isen skulle ha släppt, blåsigt, 9 grader i luften och sol. Sjöar som jag körde förbi var isfria. Väl framme visade det sig att jag hade rätt. Där låg båten min och väntade på mig. Jag kopplade på batteriet och startade. 

Friheten att känna motorn spinna och vinden i ansiktet köra mot min ö är obeskrivlig. 

Se bryggan och min bastu. Se att allt verkar ok. Ta mig upp mot huset. Se att våren är på väg och att husmusen även denna vinter lyckats ta osten men undvikit att bli klämd i fällan. 

Knopparna i gräsmattan och sjöusikten har aldrig varit så bra som just på våren. 

Känslan jag bär och som finns i mig är känslan av att uppleva något för första gången. Det är som på nytt igen och jag kan inte riktigt hejda mig att få uppleva den känslan igen. 

Jag är tacksam för att jag får kontakt med den känslan och att jag aldrig slutar att känna den unga nyfikna känslan i mig. Kanske är det en sådan känsla jag söker i mig lite oftare än just på våren. 

Vilka känslor positiva får du kontakt med?