Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

söndag 5 juli 2015

Ett minsta steg

Det finns en himmel och det finns en Jord. Det finns hav och det finns sjöar. Det finns människor och djur. Det finns växtlighet och det finns allt annat. Sen finns det just du och jag.

Det finns rädslor och det finns kärlek. Det finns syften som stöder dessa. Det finns tankar som överröstar och känslor som påverkar och påverkas. Det finns historia och framtid och så finns det ett just här och nu.

I allt detta formar jag mig och min nya historia.

Inget blir en överraskning om jag från början förstår att jag äger det som finns inom mig. Inget blir en överraskning om jag förstår att allt utanför mig leder mig bort från mig själv. 

Idag är just nu och nu och nu. Det blir så enkelt och så möjligt att greppa då. Att sedan fokusera på det som är jag och enbart ta ansvar för det som finns inom mig förenklar allt. 

Om jag bara för en stund kan lära mig att se och förstå detta, är jag fri. Om jag bara kan låta mig väckas är den eviga jakten och smärtan över. Om jag bara kan tillåta mig känna och tänka detta en sekund har min nya vandring börjat mot ett nytt jag. 

Det är så allt nytt skapas, genom ett nytt minsta steg i en ny fåra olik den vi nyss lämnande. Det är så vi kan mutera om oss själva att möta oss själva på ett annat sätt. 

Min egen vinnare eller en fortsatt förlorare. 

Bara att skriva orden väcker hopp och längtan. Bara att tillåta tanken får mig att möta det nya. 

Jag får mig också att förstå att jag ska enbart förändra det lilla inte det stora för då kan det bli mig för övermäktigt. Ett steg i taget. Ett steg i taget. 

Vilken fråga behöver du ge dig själv idag? 


lördag 4 juli 2015

Vad väntar du på?

Vi har all tid i världen. Det finns tid för allt. Det vi vill göra kan vi göra. Att säga att jag inte har tid handlar om mina val. 

Jag har tid att gå ut med min vänner och jag har tid att se på tv men jag saknar tid att vara med mina barn. Jag har tid att fokusera på min telefon och jag har tid att   att träna men jag saknar tid att söka mig ett nytt jobb. Jag har tid att dricka mig onykter en lördagskväll och sova länge på söndagen men jag har inte tid att träffa mina föräldrar. Jag har tid att putsa på min nya bil men saknar helt tid för att hjälp den som behövde hjälp. Jag har tid för långa golfrundor men saknar helt tid för att vara med den jag lever med. Jag har tid för att sitta och vänta på att någon ska höra av sig men saknar tid för att höra av mig till någon annan. Jag skapar tid för att lyssna på andra och ser hur de tar av min tid istället för att ta tid för att göra ett avslut. 

Tid är allt jag har. Livet handlar mer om vilka val jag gör. Räkna din tid och se hur mycket du använder av din tid som du skulle kunna göra annat än det du gör. Jag är övertygad om att du t.ex skulle kunna ta en halvtimme till en timme för att vara med dig själv och reflektera över din dag varje dag. Jag är övertygad om att du skulle kunna ta en del av din tid för att göra det du verkligen vill. Sådant som stödjer dina mål. Sådant som får dig att känna så som du vill känna. Sådant som får dig att tänka så som du vill tänka. 

Jag har den tiden och jag är övertygad om att du har den samma. 

Det handlar om val och att våga välja annorlunda än det jag tidigare valt. Våga välja utanför "boxen". Bara tanken stimulerar. Om jag tror att jag inte kan handlar det om att slöseriet med tiden fyller en funktion. 

Hur gör man då? -Jag är för slö och orkar inte!? Men då så, förvänta dig då heller inget annat än det som är. 

Vi har ett val! Du har ett val! Leva eller dö! Vad väljer du? Våra liv är för korta för att göra sådant som vi inte vill göra. Det finns inte tid för det. Livet ska göras inte väntas.

Vad väntar du på? 



fredag 3 juli 2015

Min knutna näve

Våld är aldrig ok. Övergrepp är aldrig ok. Hårda ord mot någon är inte ok. Bli utnyttjad är inte ok. Bli påhoppad är inte ok. Förtala någon annan är inte ok. Utsätta andra för det de inte vill bli utsatt för är inte ok. Allt som jag på något sätt gör mot någon annan som den andra känner sig utsatt av är inte ok. Alla tankar av aggression i mig själv mot mig själv och andra är inte ok.

Det som inte sker med kärlek är inte ok. 

Varför det då kan du undra. - Han eller hon gjorde ju så mot mig och jag blev ju kränkt!?

Kanske det men ger det dig rätt att göra på samma sätt tillbaka? Ger det dig rätt att inte göra saker med kärlek? Du startar ett krig! 

Bara för att vi har det jobbigt på jobbet eller att vi blir kränkta på något sätt ger det oss inte rätt till något! Bara för att någon är på ett kränkande sätt mot oss ger det inte oss rätt till samma tillbaka. Bara för att vi på något sätt blir utsatta ger det inte oss rätt att kränka oss själva, vilket precis är det vi gör genom att inte agera i kärlek. 

Allt som ageras i ilska får påverkan på oss själva. Tillfälligt kan det vara befriande men i längden adderar vi beteenden som vi egentligen inte vill ha. Det skapar spänningar i vår kropp som gör oss sjuka.

Däremot att vara tydlig med vad vi inte vill och vad vi vill och att vi talar om det till vår omgivning är en annan sak. 

Handlingar som har sin grund i kärlek hjälper oss själva att läka. Handlingar som ökar aggressionen i oss låser in oss i icke kärleksfulla handlingar. Han hade rätt, när någon slår dig vänd andra kinden till. Du vinner alltid även fast du inte tror det.

Vi går alla med oförrätter och knutna nävar i fickan. Vi går alla med lagrade aggressioner och en historia som vilar kvar. Skillnaden är mer hur vi hanterar det. Bara att våga plocka upp den knutna näve ur fickan är ett steg till att öppna handen. Bara att tala om ens egna  aggressioner är steget därifrån.

Hur ser din knutna näve ut?






torsdag 2 juli 2015

Hur god är du egentligen?

Det du finns en orsak till att jag lider. Det finns en orsak till att jag väljer att lida. Det finns en orsak till att jag låter lidandet vila kvar. 

Jag har ett syfte. Utan syfte skulle jag för länge sedan tagit bort mitt lidande. Vem vill lida? 

Jag har ett syfte som vilar på rädslor. 

Jag är rädd för något. 

Så vad är du rädd för? Är det tomheten som uppstår när lidandet försvinner. Är det rädslan för att tappa makten om du inte ens kan äga lidandet? Är det rädslan att andra inte ska fatta hur sårad eller sviken du är om inte lidandet är kvar? 

Det finns en mängd orsaker till att vi låter lidandet vila kvar och dessa orsaker kan få oss att lida ett helt liv. 

Visst blev vi utsatta en gång i tiden, kanske för länge sedan. Det var fruktansvärt. Känslorna från då följer oss som en svans och verkar aldrig vilja släppa. 

Men då var då. Handlingen var inte ok då men det hände faktiskt. Varför vet vi inte men det har hänt. Jag tar mig rätten att lida just på grund av det och jag tar mig rätten att straffa andra just på grund av det. Vad gör det mig till för människa. Om jag burit mitt lidande under lång tid vem borde jag då egentligen straffa om jag för huvud taget ska straffa någon? 

Precis!

Vi har själv valt att bära den ryggsäcken. Vi har burit den länge och långt. Smärtan påverkar inte bara våra sinnen utan också vår kropp. Vi väljer att se det dåliga i allt det lidande vi fått utstå.

Men tänk om det finns saker i lidandet vi borde vara tacksam för? Tänk om det till och med finns saker vi behöver gottgöra. Kan det till och med vara så att  att det som hänt är något positivt? Saker jag lärt mig, kunskap jag fått, styrka eller något annat? Att bära en ryggsäck innebär också bra träning inte enbart en tyngd.

Vägen ur lidandet går genom arbetet med mig själv. Syftet med allt som handlar om fokus på någon annan är för att läka oss själva. 

Vi behöver vara tacksamma. Vi behöver förlåta. Vi behöver gottgöra. Vi behöver se fördelarna och vi behöver fatta beslut. Allt gör vi för att vi vill läka även fast det också kan läka andra.

Vi behöver äga frågan istället för att låta någon annan äga det åt oss. 

Så vad är du rädd för och hur god är du egentligen mot dig själv och andra?


onsdag 1 juli 2015

Ut ur bubblan

Tycker du att du blivit utsatt av andra på något sätt! Tycker du att du utsatt andra på något sätt! Tycker du att ditt liv varit ett helvete på något sätt! 

Oavsett vad som hänt!

Gör ett val! 

Stanna kvar i din bubbla och lid eller välj ett annat alternativ. 

Valet att stanna kvar innebär att du för alltid kommer att lida och älta. Valet att stanna kvar innebär att du inte kommer att se någon förändring och sakta tyna bort. Tro inte att det kommer att innebära någon förändring framöver för det kommer inte att ske. Du är för evigt dömd! Inte av andra utan av just dig själv. Du äger din situation och även att stanna kvar är ditt val. 

Vad finns det för alternativ? Stanna kvar och lida var ett. Det andra alternativet är att börja tala om det som skett till andra. Sluta att gör det som skett till en hemlighet. Gör det som skett offentligt. Berätta om din historia oavsett om det är som offer eller förövare. Du kommer inte undan om du vill bli fri. Först då äger du din egen historia. Innan dess är det någon annan som äger din historia, men definitivt inte du. 

Äg ditt ord. Är du rädd att andra ska berätta om dig själv, berätta själv. Är du rädd för att andra ska berätta vad du gjort, berätta själv. Är du rädd för att andra ska snacka skit om dig, berätta själv vilken skit du var. 

När du gör det du är rädd att andra ska göra mot dig äger du helt plötsligt situationen och dig själv. 

Ett steg i denna riktning är att tala med någon annan om det som skett och sedan successivt utvidga den grupp som vet lite mer om dig själv. 

För mig var detta ett helt suveränt sätt att släppa på bördan. Jag vet att jag gjorde det mycket tidigt i livet och det var nog för att överleva. Sedan glömde jag bort min metod under många år. När livet kom i en kris och jag till slut sökte hjälp var det något jag kände igen och det var just detta att släppa på mina hemligheter och äga situationen. 

Vad går du och bär på som gör dig till ett offer och en förövare mot dig själv? 

måndag 29 juni 2015

Urminnes levnadsregler

Hur skulle bra levnadsregler kunna se ut? Så här som det är skrivet kanske?:

1. Du skall inte se upp till andra och tro att de är bättre än du själv. 

2. Du skall inte missbruka ditt eget namn och rykte för du kommer själv bli drabbad och få lida för detta under lång tid. 

3. Tänk på att vila så att du hittar ny kraft. 

4. Hedra dina föräldrar som från början är dina förebilder då kommer det att gå bra för dig och du kommer att leva lycklig länge.

5. Du skall inte skada andra.

6. Du skall vara ärlig mot dig själv och andra.

7. Du skall ta hand om det som är ditt eget. Andra får ta hand om det som är deras eget. 

8. Tala sanning både i dina tankar och till andra. 

9. Var inte avundsjuk.

10. Uppskatta det du själv har och bry dig inte om det andra har. 

Hur känns dessa levnadsregler? Regler som du kan tänka dig att leva efter? Jag tycker att de är intressant och stämmer till viss del bra överens med mitt synsätt och verktyg för att hitta ett bra sätt att leva. 

Dessa regler är egentligen en tolkning och en omskrivning jag gjort av Guds tio budord. Det handlar således om regler som andra tänkt ut som kan vara bra att ta till sig för att ha en bra balans i livet. 

Många har tänkt bra saker i urminnes tider och många kloka regler har skapats som vi försöker leva efter idag eller som vi helt glömt bort. Reglerna dyker också upp som verktyg från någon klok människa, samtalsterapeut eller kanske en psykolog. 

Vi har mycket att lära av andra och oss själva som vi ibland glömmer bort. Det ska hela tiden vara nya saker, nya uttryck och nya begrepp men mycket av detta är mycket gammalt men förpackat på ett nytt sätt. 

Den största lärdomen är den vi lär oss själva varje dag. Jag inser det sedan många år tillbaka hur mycket jag lärt mig i mina misslyckanden. 

Vad har du lärt dig? 


Bort i från mina tankar

Det finns saker som gärna låter sig dröja kvar. Saker som inte riktigt vill lämna. De liksom bara finns där och ska retas. Tanken är överens om att det för länge sedan är glömt men känslorna vilar kvar. Det kan handla om en kompis som slutat att höra av sig, en skuld som den känns att den ännu inte är betald, en missuppfattning eller ett missförstånd som vilar kvar. Det kan handla om en ursäkt som aldrig blev sagd eller en förklaring som aldrig blev uttalad. Allt vilar kvar och är i stunder inte sen att tala om det. 

I dessa stunder är detta ett svar på att det är något som jag ännu inte gjort upp med mig själv. Något som jag fortfarande väljer att bära på. Saker jag inte gjort eller där jag fortfarande väljer att känna skuld eller skam. I dessa stunder vet jag att jag letar efter orsaken hos mig. Vad är det jag gjort? Vad har jag sagt eller inte sagt. Ett gammalt karaktärsdrag som väljer att vila kvar för en stund. Jag letar fel i mig fast det troligen inte alls har med mig att göra idag. 

När det blir på detta sätt vet jag att jag har ett arbete att göra med mig själv. Jag vet att jag inte har gjort upp något med just mig själv. Jag vet att det finns saker som får detta något att vila kvar och den enda som kan förändra detta är just jag. Det har aldrig om vad den andra gjort eller inte gjort i detta skede utan enbart om mig själv.

När jag väljer att fokusera på händelser eller personer istället för att fokusera på vad jag själv gör eller inte gör väljer jag också att ta ett avsteg från mig själv. När jag väljer att inte släppa historien eller min oro om framtiden har jag gjort ett val, bort från mig själv. När jag väljer att inte släppa saker jag gjort eller saker andra gjort har jag inte heller gjort upp med min del i allt det som skett. 

Oavsett andras val är det mina val som avgör. Oavsett andras handlingar är det mina handlingar som leder mig närmare mig själv eller längre bort från mig själv. Oavsett har jag alltid hundra procent av min del i en relation att ta hand om.

Vad dröjer kvar i dig som inte vill släppa?


söndag 28 juni 2015

Min framgång

När jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill blir resten en enkel resa. 

Så frågan är. Vet du det egentligen?

Alla vet det. Alla har varit framgångsrika. Du har också varit framgångsrik men på ditt sätt med de förutsättningar du tänkte du hade tidigare. Alla har vi nått fram eftersom vi existerar här och nu. Våra mål ser bara lite olika ut. Ibland skiljer sig våra mål åt mellan vad vi tänker att vi har som mål och vad vi känner att vi har som mål. 

Alla når framgång med sina mål, tydliga eller otydliga. 

Frågan är mer om vi verkligen vet vad vi innerst inne vill. Frågan är om vi verkligen vet vem vi innerst inne är. Alla har vi mål men undermedvetet kanske målen inte är de mål vi tror vi har. Alla tror sig veta vem de är men få vet inte vem de verkligen är. För hade det varit så att vi visste hade vi också lyckats med de mål vi uttrycker. 

Så vad vi behöver göra är att ransaka oss själva. Vi behöver vara ärliga och sanna mot oss själva. Vi behöver granska oss själva och fråga oss: - Vad är det jag egentligen vill? - Vem är jag egentligen? 

Att sedan nå våra uppsatta mål är enbart ett hårt arbete, inget annat. 

Har du den framgång som du önskar? 

lördag 27 juni 2015

Jag är

Det måste börja där. Det kan aldrig börja på något annat sätt. Att inse att det är så är alltid starten. Oavsett var jag vill komma så måste jag veta det. Jag har ingen chans att ta mig någon stan om jag inte har en aning. I en mörk oändlig skog utan slut är det enda chansen. 

Jag behöver veta var jag är och vem jag är just då. Jag behöver ta reda på vem jag fått bära på hela mitt liv. Vilka val jag gjort och vilka karaktärsdrag jag har. Vilka rädslor jag bär på och mina åsikter. Vad jag fokuserar på och vad som orsakat att jag hamnade här just nu. 

Jag behöver ha koll på vem som huserat i mig hela mitt liv. 

Jag har min egen bild på vem jag tror jag är och hur jag tror jag gör. Min omgivning har sin bild på hur det är. Det finns också ett otydligt undermedvetet som har sin bild på min verklighet. Tankarna sätter en agenda och känslorna en annan. Jag gör saker automatiskt som definierar mig. Jag tänker tankar som defineriera mig. Jag känner känslor som definierar mig. Tillfälligheter eller medvetna styrningar grundade på mina värderingar och mina rädslor. Kärlek och brist på kärlek avgör hur jag styrt mig själv. Driven av undergång eller framgång. 

Detta skepp som är jag driver på och för att ändra riktning behöver jag först veta var jag är så att en gir åt babord eller styrbord inte styr mig helt ur kurs. Jag behöver veta min plats på kartan för att veta hur jag ska styra dit jag vill. 

För att få det jag vill behöver jag ta reda på vad som hindrar mig att få det jag vill. Allt detta både startar och slutar med mig själv. Mitt nästa steg är starten förutsatt att jag vet var jag står. 

Vad vill jag? - Var står jag? - Vad hindrar mig? - Vad behöver jag göra? - Gör! 

Jag var, i mitt eget arbete med mig själv tvungen att identifiera mig för att ta reda på vad jag ville. Jag var tvungen att se mig själv och känna efter om det var detta liv jag ville ha. Att se mig själv var ett stort hemskt mörker som fick mig att inse hur lite jag egentligen, just då visste om mig själv. Skrämmande men senare så fruktansvärt befriande. Jag fick se en person jag inte ville vara. Jag fick se värderingar och beteenden jag inte ville befatta mig med. Jag fick se hur jag verkligen kört på grund. 

Det var den smärtan som tillsammans med min sorg fick mig att känna att nu är det nog. Jag hade inget annat val än att välja en ny riktning eller stanna kvar i "döden".

En sådan befrielse att till slut veta.

Det blev ett tufft och ibland ensamt jobb men avgörande och nödvändigt. Livet då och livet nu med alla mina insikter och sätt att förhålla mig till min omvärd har gjort skillnad. 

I min vandring i ensamheten mötte jag gemenskapen vilket senare förvånat mig. Att våga visa skörhet öppnade fler dörrar än de få jag hade tillgång till tidigare. 

Allt började med att jag till slut fattade vem jag var just då genom att se vad jag gjorde, vad jag tänkte och vad jag kände. Allt började med att jag blev sann mot mig själv. 

Vem är du just nu? 

fredag 26 juni 2015

Lyckan kommer

Lycka vad är det? Är det något några får men inte andra? Handlar det om tur? Handlar det om pengar? Kanske rent av fysisk hälsa? Kan det vara något med psyket? Eller är lycka just bara kärlek? 

Lyckan kommer och lyckan går. Jag minns var jag var, hur jag satt och vad jag tänkte den där gången jag fick en känsla av att jag hade det bra. Det blev uppenbart just då. Jag var väldigt ung och jag bara kände en känsla av att jag hade det bra och jag var lycklig. Både innan och efter har det varit i vågor. 

Jag lärde mig tidigt att förälskelse var en slags lycka som fick mig upptagen och där jag kunde känna att jag hade allt och livet var skönt. Jag lärde mig sedan att stiga in i den typen av lycka många gånger tills jag till slut inte visste vad kärlek var. Lycka har varit att bo där jag trivs och lycka har varit att få möjlighet att bli pappa till två härliga killar. Allt eftersom åren gått började jag bli avtrubbad. Jag kände inte längre den där euforiska känslan av lycka. Jag kände mig beräknande, avtrubbad och kanske rent av olycklig. Jag hade en massa men kunde inte uppskatta det. Jag kände en massa som inte var lycka och dessa känslor tog över känslan av lycka. Jag förstörde en massa och tog inte hand om det jag redan hade. Jag slutade uppskatta det som redan fanns runt mig. Jag tog saker för självklart så att det blev tråkigt.  

När jag började tro att jag saknade lycka började jag leta på andra ställen än var jag vanligtvis varit van att hitta den. Jag blev rädd för rädslan för den var så långt i från lyckan jag kunde komma. Jag bör jagade lycka och kom på en massa konstiga underliga sätt att hitta lyckan på platser som jag så här efteråt verkligen förstår att den inte fanns.

Det visade sig att jag hela tiden letat på fel ställe. Den lycka jag sökte fanns i mitt blickfång men jag hade inte sett den. Den fanns runt omkring mig och har gjort sedan jag föddes men jag har aldrig förstått det. Jag hade den redan men trodde att jag förlorat den.

Vilken idiot jag var då.

Det finns stunder när detta gamla beteende kommer tillbaka. Stunder när jag tror att jag saknar något som jag redan har.

Lyckan är nämligen livet som pågår just nu. Lyckan att kunna känna. Lyckan att kunna tänka. Lyckan att kunna göra och att förhålla mig till allt detta.

Vad är lycka för dig?

torsdag 25 juni 2015

Det är bra

Det är så svårt. Det är som det inte går att säga det. Det ska så mycket till för att ordet ska få sitt rätta värde. Det går ju inte bara att säga det. Säger jag så ska jag mena det. Andra ska inte tro att det är så om det inte är det. Jag lider så andra ska minsann få reda på det. Kraften i ordet är som att säga att jag älskar någon, det går inte om jag verkligen inte menar det. 

Ändå är det ok. Inte bra som man allmänt säger utan bra för att det är bra. När jag tänker efter så är det just i stunden väldigt bra. Jag har det jag behöver och mer än det och jag känner mig glad. Det är fint väder och vill jag har jag någon att ringa. Jag har ett arbete och jag kan ha semester. Jag styr mitt liv som jag själv vill. Jag har någon att tycka om och jag har mina barn. Jag bor på en plats som det är lätt att ta sig fram i och naturen finns precis bakom knuten. 

Jag har det bra och jag menar det. 

Egentligen känns det bra att säga dessa ord. Det händer något när jag formulerar de goda sakerna i min mun. Jag hör mig själv säga att jag har det bra. Jag ser andra ta emot mina ord om att jag säger att jag har det bra. Kanske går det att i alla fall för en stund lita på det och erkänna att det är så att just nu är det riktigt bra. Nästan oförskämt bra. Rent av fantastiskt.

Det som är är just nu, här och nu. Här och nu är det just bra på ett sätt som också känns bra. Både mina tankar och mina känslor uttrycker samma sak. Det är bra. Verkligen bra. Det finns något som övertygar att precis nu när jag säger det så är det f-n ta mig bra.

Tänk att det sitter så långt inne att erkänna för sig själv att det både i tanken och känslan är riktigt bra. Vad är det för spöken som har så svårt att erkänna detta?

När krafterna i oss kämpar om makten, tanken och känslorna, så är det alltid känslorna som vinner för den kraften är större. Dessa känslor går aldrig att lura. För att vara övertygande så behöver tanken övertyga känslorna så att känslorna går med på det som tankarna uttrycker. När det finns en bra balans mellan tankarna och känslorna samt att handlingarna följs åt hittar vi nya vägar.

Har du svårt eller lätt för att säga att du har det bra? eller du kanske är en person som alltid säger att det är bra men menar det egentligen inte.

onsdag 24 juni 2015

När min skörhet vågar

Jag kan sitta fast i mina tankar och länge fastna i min känsla. Jag kan känna smärtan i min ensamhet. Jag kan bära det inom mig och jag låter ingen annan veta. Jag blir irriterad och jag blir sur. Jag blir verkligen inte mitt finaste jag. Jag möter fienden över allt. Mina handlingar blir på ett sätt som jag inte själv känner igen. Det som varit lagras sedan länge i mig och hittar ingen väg ut.

Vem är jag egentligen och varför blir det så här?

Så kändes det länge under väldigt många år. Jag såg vad som hände men hittade inte vägen ut. Jag såg hur mitt korthus rasade och jag hade varken styrka eller förmåga att göra annat än att se det ske. Vissa saker var jag starkt medveten om andra blev jag medveten om många år efter att det vänt.

Det var som jag borde se något bakom hörnet samtidigt som jag förstod att jag inte kunde se det. Jag såg mig själv falla handlöst och det enda jag hade i mitt försvar för att ta emot mig i fallet var mina lögner. Lögnerna fick mig däremot att falla snabbare och möta marken hårdare.

I det fria fallet när allt höll på att försvinna från mig kom den största smärtan. En smärta som var värre än den smärta jag länge försökt undvika. I det fria fallet fattade jag ett beslut. Jag fattade ett beslut att ta reda på vem jag egentligen var. Jag fattade ett beslut att hitta någon som var starkare än mig. Någon som kunde slå mig på käften och se till att slutade. Någon som ville mig väl men kunde sätta mig på plats. Krafterna som härskat länge i mig behövde en överman.

Det var då det vände.

Det var då min skörhet under ytan av tuffhet, arrogans, en massa ord och flykt från mina känslor hittade hem.

Det var då jag sakta insåg att jag behövde stänga min historia från att vara en del av min framtid. Det var då jag vid ett tillfälle bara kunde hitta de förlösande orden och insikten som fick mig att förlåta mina föräldrar. Det var då jag insåg att jag hade allt och saknade inget.

Det var då jag började att möta mig själv, hålla mig själv i handen för att trevande lära mig gå igen.
Det var då jag lärde mig vara skör utan att bli ett offer. det var då jag lärde mig att älska alla mina karaktärsdrag. Det var då jag accepterade att jag var jag och ingen annan.

Har du mött dig själv när du är som skörast och vågat visa dig själv både för dig själv och andra.



tisdag 23 juni 2015

Jag skapar konflikterna

Vilka konflikter vi än har så skapar vi dessa själva. Bara att säga det känns som en befrielse för skapar jag det själv kan jag också se till att det inte skapas.

Hur vi har det i relationer med våra barn, partners och på arbetet. Vad vi blir rädd för. Vad vi blir arga för. Allt som skapar konflikter har vi själva skapat. 

I det vi gör och i det vi tänker skapar känslor som för oss längre bort från oss själva eller närmare. Det vi fokuserar på för oss i den riktning vi själva valt. Fokuserar jag till vänster förs jag åt vänster och fokuserar jag åt höger förs jag åt höger. 

Inga konflikter sker om jag inte är en del av det. 

Hm detta lät svårt och för enkelt. Det finns saker som jag inte kan styra, tänker någon. Fundera ett tag på en konflikt och din del i det. Snabbt kommer du att inse att det blir en konflikten eller en möjlighet för dig. De flesta konflikter har sitt direkta ursprung i oss själva. 

För de flesta skapas konflikter varje dag i olika storlekar och mängd. Vi har en massa åsikter och vi hittar olika sätt att tala om det eller så håller vi det inom oss tills vi själva spricker av ilska. Konsekvenser som vi kanske inte från början tänkt oss. 

Jag gick hem igår, det tar ungefär en timme. Jag möter en massa människor och jag ser en massa som händer under den timmen. Det handlar om hur folk kör, cyklar och går. Det handlar om människor som talar högt i sina telefoner eller röker och släpper sin fimp på marken. Det handlar om tycke och smak. Det handlar om en jäkla massa egna åsikter om allt. Bara tanken att det är långt hem, skapar en konflikt. Allt far som ett virrvarr i mitt huvud och många saker har med konflikt att göra. Fokuset ligger sällan på hur tacksam jag är, om jag inte själv styr mig dit medvetet. det är som hjärnan hellre söker sig till det dåliga än att söka sig till det goda och fantastiska. Det blir lite som nyheterna på tv som enbart eller nästan alltid talar om nyheter som varit hemska.

Om jag för en dag inte skulle tänka konflikt alls utan istället acceptera det som sker och vara tacksam för det som händer och det jag har, kommer även dagen att se annorlunda ut.

Jag styr mig själv till konflikt av olika anledningar. Det kan handla om att jag känner igen det som sker. Det kan handla om att jag själv gör precis så som andra gör som jag inte tycker om. Det kan handla om att jag trivs bättre i kaoset än i det goda. Det kan handla om att själv bli bekräftad. Det kan handla om min egen syn på mig själv att jag till exempel är väldigt sträng mot mig själv om vad som är ok eller inte. Det kan handla om ren kontroll.

Mycket av det som skapar konflikten bär jag med mig från min egen historia. Från det jag var mycket liten eller upplevelser jag haft under livet. En sak är säker, konflikten uppstår definitivt inte när den sker utan det blir oftast en spegel av det som har skett.

Hur mycket bidrar du själv till dina egna konflikter?


måndag 22 juni 2015

Alla har vi en historia

Det växte upp en liten grabb med sin familj och sin lillasyster för väldigt många år sedan. På den tiden fanns det inte dagis och förskola utan hans mamma var hemma. Pappa. Arbetade och var ofta inte hemma. Uppväxten blev i stunder ensam. Föräldrarna var sällan sams så var också han och hans syster. Tidigt växte misstro, avund och brist på tillit. Regeln blev att hitta sätt att överleva. Överleva innebar att vara hemlig. Tidigt lärde han sig att ha koll på rummet. Han fick en särskild känsla för om något var på gång, om föräldrarna inte var i mod eller hade bråkat. Han kunde uppleva att det var som en tillgång då att på något sätt fatta läget och kunna förhålla sig till det. 

Eftersom pappan sällan var hemma tog pojken mer och mer över pappans roll. Det blev efter ett antal år en bubbelfamilj där barnen till viss del kunde styra. Men samtidigt fanns det en elefant i vardagsrummet som styrde på sitt sätt genom att han dominerade, drack och la sordin över hela familjen. Hans humör avgjorde, när han var hemma. Respekt men ändå inte respekt. Utifrån detta läge utvecklade pojken egna strategier och egna karaktärsdrag. En del lika hans pappa en del lika hans mamma. 

Denna grabb och pojke var jag. 

Alla har vi en historia. Alla har vi en uppväxt och upplevelser som format oss och vårt sätt se på världen. Yttre händelser och inre tankar. Vi anpassar oss och vi styr. Vi agerar på gamla erfarenheter. Vi skapar vår syn på allt som sker eller som inte sker. Vi håller oss krampaktigt till vår historia och vad vi lärt oss. Erfarenheterna blir vårt jag. Gamla rädslor har vi lärt oss att söka oss bort från, genom gamla lösningar.

Gamla strategier hade ett värde då men kanske inte alls är relevant idag, ändå fortsätter vi på ett gammalt inkört sätt.

Alla har vi en historia som skapat den vi är idag. Historien talar bara om vad som varit och vilka erfarenheter vi fått, den handlar aldrig om vilka erfarenheter vi kommer att få. Vi har lärt oss en massa men det vi lärt oss kan vara en gammal kunskap. Gamla kunskaper behöver ibland bytas ut för de gäller inte längre.

Alla har vi en historia att vara stolt över eftersom vi gjorde så gott vi kunde utifrån de förutsättningar som var då. Den historien har fått oss att bli den vi är idag. Med våra brister, med vår skörhet, med våra erfarenheter, med vårt kunnande, med vårt sätt att förhålla oss till andra. Med vår kultur, våra kunskaper om livet och med att bara vara. Det krävs inget för att vara den vi lärt oss att vara för det är vi. Det krävs allt för att vara någon annan än den vi är just nu för det är ju inte vi.

Alla har vi en historia och den är alltid klädsam för utan den historian hade inte du varit du och inte jag varit jag.

Jag är stolt över min historia för där hittar jag min styrka och mina kunskaper. Jag har inte alltid gjort allt rätt och jag har inte alltid känt att det jag gjort att jag skulle vilja göra om det men just då gjorde jag det av någon anledning.

Jag är jag just nu. I morgon kanske jag förändrat något men inte idag just här och nu.

Är du stolt över att du är du och den historia du har med dig?




söndag 21 juni 2015

Mitt val

Jag kan välja att le eller vara sur. Jag kan välja att fokusera nu eller vila i historien. Jag kan välja att se det färgrika eller det som är grått. Jag kan välja att irritera mig på det som sker eller accepter det som sker. Jag kan välja att vara snål och se vad saker kostar mig eller se möjligheten att få bjuda. Jag kan välja att se vad jag har istället för att se vad jag saknar. Jag kan välja att göra det bästa av det jag har istället för att önska det jag aldrig kan få. Jag kan välja att ta strid eller välja att acceptera att var och en tycker olika. Jag kan välja att irritera mig på andras beteenden eller ta hand om mina egna. Jag kan välja att titta på mina egna misstag istället för att peka på andras. Jag kan välja att ångra det jag gjort eller se att varje misstag lär mig något nytt. Jag kan välja att göra samma fel åter igen eller redan efter andra gången ändra mitt beteende. Jag kan välja att vara tacksam och uppskatta det som finns runt mig eller sakna det jag inte tror jag ser. Jag kan välja att njuta av att jag är den jag är eller önska jag var någon annan. Jag kan välja att tro att jag saknar allt eller välja att inse att det var en lögn. 

Det första steget ligger alltid i att acceptera. Detta kan aldrig påpekas för lite. Utan accept kommer vi aldrig vidare och väljer då att stanna kvar i det som varit och det som sker. Accept skapar det avstamp som krävs för att ta nästa steg. Ta steget att göra ett nytt val. Nytt val som handlar om på vilket sätt jag vill förhålla mig till det som skett eller sker. Valet är avgörande för mig själv eftersom valet avgör graden av mitt lidande eller graden av min tacksamhet.

När jag lyckas att vända varje situation från lidande till tacksamhet har jag samtidigt gjort valet att inte längre lida. När jag kan välja att se att livet är ett lärande har jag också valt livet istället för lidandet. 

I allt som sker. I allt andra gör mot mig. I allt jag gör mot andra finns min del och mina val. Jag är aldrig utan delaktighet. Antingen deltar jag genom min direkta handling, vilket väldigt ofta sker genom att jag gör mina tidiga val som får konsekvenser. Eller så deltar jag genom mina senare val som en reaktion på det som sker. Jag har alltid del i mitt eget lidande. 

Så jag väljer att lära eller att lida. Jag väljer tacksamhet eller att lida. Jag väljer reflektion eller att lida. Jag väljer självinsikt eller att lida. Vad jag än väljer får det effekter så frågan är mer vilken effekt vill jag ha. 

Samtidigt är jag bara en människa och ibland, trots kunskap, blir valet svårt. Jag inser ibland konsekvenserna men har svårt att göra det bästa valet för mig själv. Gamla inkörda strategier. Gamla rädslor. Gamla avvikande tryggheter som till exempel kaos. Allt har en förmåga att styra mig på villovägar längre bort från mitt genuina jag. 

Genom att inse att vi har ett val ökar också möjligheten att vi kan förändra vår egen situationen oavsett vilken den än är. 

Vi äger vårt eget liv. 

Jag har i stunder gjort väldigt konstiga val men min insikt om att jag var delaktig och att jag gjorde mitt bästa fick mig att se vägen därifrån. 

Kan du se att du har ett val? Kan du se vilka val du gör? 

lördag 20 juni 2015

Olika

Jag gör på ett sätt. Du gör på ett annat sätt. Vi är olika. Vi tänker olika och vi känner olika. Vi ser ut på olika sätt. Vi är olika. Det handlar minst om språk, sexualitet och hudfärg. 

Vi bygger upp vår olikhet på minnen, kultur och erfarenhet. Vi tar till oss olika beteenden utifrån hur vi lärt oss att andra gör men skapar också över tid egna beteenden och egenheter som andra tar efter, ogillar eller gillar. 

Vissa av oss fogar oss i allt andra gör. Andra får andra att foga sig i det de gör. Vi styr medvetet och omedvetet. Direkt eller indirekt. Allt för att vi en gång i tiden lärt oss att det är framgångsrikt. Kanske inte i dag men en gång i tiden. Ändå fortsätter vi. Beteendena och olikheterna är en del av oss. En del av vår karaktär. 

Varje ny dag kommer och skapar förutsättningar att till hundra procent kunna förändras på ett nytt sätt. Vi kan ändra på allt, ändå kliver vi på i samma fotspår. Det är så mycket som är så djupt rotat i oss och bara finns där som om det aldrig skulle kunna gå att ändra på. 

Så länge våra konsekvenser av våra beteenden inte är tillräckligt negativa kommer inget att ske. Vi kommer att tänka på samma sätt. Göra på samma sätt och känna på samma sätt. Vi kanske till och med har fördelar av våra lite speciella och egna beteenden. 

Men så händer något. Helt plötsligt börjar konsekvenserna göra tillräckligt ont eller bli outhärdligt. Det kanske händer helt plötsligt. Någon annan skapar kontroll genom att fatta ett beslut som går precis tvärt emot vad jag själv hade "planerat". För det är precis så vi gör, vi lägger planer och vi agerar utifrån strategier, små som stora utifrån hur vi själva ser på omvärlden. 

För vi är olika. Med olika erfarenheter och olika beteende. Olika överallt egentligen eftersom vi är individer, inget annat. Vi är individer som har erfarenheter som speglas genom det vi gör eller inte gör. 

Ingen är den andra lika även fast vi ibland tror att det skulle vara så. Vi bygger gränser och vi hävdar nationalitet i tron att det finns något som är lika. 

Men vi är individer som har erfarenhet. Du är du och jag är jag. 

Så länge vi inte har en öppen famn mot allt detta kommer det att leda till vår egen undergång på ett eller annat sätt. 

Att acceptera att livet och vi alla är på detta sätt skapa en första förutsättning till något annat.

Hur öppen är du egentligen till olika? 

fredag 19 juni 2015

Ljuset

Det finns något som gör sommaren speciel och särskilt nu kring midsommar. Det överraskar men kommer ändå varje år. Det är efterlängtat och får oss att leva upp. Det ger löften och förlänger dagen.

Ljuset! 

Jag vet inte vad det är men jag blir glad och jag väcks upp ur min dvala. Jag vill se ljuset och jag vill vara med. Jag vill se det finnas svagt på natten och jag vill se det komma. Ljuset fyller mig med något. 

Det är inte så att mörkret fyller mig med motsatsen men när ljuset kommer finns så mycket att hoppas på. 

När jag var yngre och speciellt i Skåne  där jag då bodde var detta inget som jag särskilt tänkte på. Under min studerandetid flyttade jag sedan upp till Östersund, mitten av Sverige. Där blev det uppenbart på villket sätt ljuset skapade energi eller fick mig att gå i dvala. Dagarna kändes mycket längre på sommaren och oerhört korta på vintern. Ljuset fick mig att bli väldigt aktiv väldigt sent på kvällarna. Samtidigt som mörkret kortade den aktiva dagen ökade ljuset mina timmar att vara aktiv på sommaren. Detta känns naturligt och självklart samtidigt som det överraskade varje år.

Ljuset har betydelse samtidigt som jag givetvis själv väljer att göra det betydelsefullt. Jag väljer att bli glad av det och uppskattar det samtidigt som ljuset har den effekten på mig. 

Ljuset minskar vår depressivitet. Vissa mer andra mindre. 

Just idag är det i sin peak. Dagen efter kommer mörkret sakta att smyga sig på för att redan i augusti kännas som att kvällen är mörk. 

Dessa cykler kan jag välja att förhålla mig till som allt annat. Jag kan uppskatta det som är men inte välja att dras ned av det när det inte är. Jag kan välja att se det och att njuta av det när jag har möjlighet men inte slås ner när möjligheten försvinner. Jag kan välja att jag till skillnad från många andra på jorden kan få njuta av kontraster vilket betyder att jag får uppleva skillnader och kanske därför också har chans att uppskatta sådant som jag inte alltid har. 

Ljuset är något speciellt för mig samtidigt som mörkret skapar annat som är särskilt. 

Jag är här och nu och oavsett regn i midsommar har jag ljuset att njuta av. Jag klär mig i ljus för att visa min kärlek till mig själv. Jag väljer att känna att jag är ljuset. 

Hur förhåller du dig till kontraster? Påverkas du av årets olika skiftningar? Tar du detta för självklart? Hur mycket tror du att du själv kan styra, i en eller annan riktning, hur ditt mående ska vara?

Glad ljus midsommar på er!  

torsdag 18 juni 2015

Varför bryr jag mig

Jag går till jobbet varje dag. Jag åker tunnelbana i 15 min. Jag går till jobbet mitt inne i staden. Varje dag möter jag ständigt nya människor. Några få känner jag igen. De flesta känner jag varken igen eller har sett förut. Alla är i princip nya för mig. Egentligen är det fascinerande att det finna så många nya människor att möta varje dag. Människor som jag kanske aldrig mer kommer att möta. Ändå finns de där varje dag på min väg till jobbet. 

Varför bryr jag mig ändå om vad andra tycker och tänker. Varför är det viktigt för mig hur andra ser på mig i hur jag ser ut och vad jag gör. Varför, när jag troligen inte kommer att träffa dessa människor igen. 

Jag har en uppfattning om vem jag vill vara och hur jag vill uppfattas. Jag är mån om att hantera min yta oavsett hur det ser ut inuti. Vad ska andra annars tycka? Ryktet om mig själv och att passa in. Ryktet om vem jag uppfattas vara. Önskan om att få vara med i ett sammanhang. Önskan att inte behöva bara utanför. Önskan att få överleva. Den som är med gruppen överlever. Den som är utanför klarar sig sällan så länge. Historiskt var gruppen viktig. Kanske så långt som in på 1900 - talet hade gruppen, familjen en oerhört viktig roll för att kunna överleva. 

Idag är det skillnad, rent praktiskt men våra beteendena lever stadigt kvar och arbetar hårt för att finna tillhörigheten. Strävan att ej stå utanför. Strävan att vara lika. Strävan att inte avvika. Strävan att vara som alla andra.

I det lilla samhället kan avvikelse vara förödande men i det stora samhället finns det alltid nya att känna tillhörighet till. Vi får där alltid en ny chans. 

Men egentligen, var har det för betydelse om andra har åsikter om vem jag är, om vem jag är med eller hur jag ser ut. Vad har det för betydelse, egentligen? 

Osäkerheten ligger i min egen självuppfattning och om jag känner mig trygg med vem jag själv är. Det kanske är därför detta har mindre betydelse desto äldre vi blir. Vi blir mer avslappnade och vi har gått igenom både det ena och det andra. Vi har skådat livet hos andra och vi har skådat livet i oss själva.

Jag har ingen önskan att vara ung på nytt. Jag vet hur jag hade det då. Idag är saker och ting på ett helt annat sätt. Jag vet att det blir en förändring men jag vet också att jag behöver jobba med mig för att komma dit.

Bryr du dig och om vad?




onsdag 17 juni 2015

No accept

Första steget är alltid att lyckas med att acceptera det som är vad det än är. Regnar det eller är det köer, acceptera. 

När vi inte accepterar har vi en idé om att det ska vara på ett annat sätt. Vi vägrar att se det som det är utan vi vill se det som vi tycker att det borde vara. Detta gäller allt. 

Även att säga att vi tycker att det är synd att... är att inte bara acceptera det som är just nu.

Att vara i nuet handlar om just detta. 

Acceptera befriar oss också från känslomässiga reaktioner som att bli irriterad och arg. Oftast eller i alla fall många gånger kan vi också relatera det som sker och varför det skett, till oss själva. Vi var där! Vi glömde informera! Vi informerade inte tillräckligt! Vi var för stressade! 

Har det skett har det skett. Vi kan inget göra åt det som skett men däremot kanske göra det bästa av det som skett. Acceptera blir att se var på kartan vi befinner oss just nu och utgå därifrån. Först då har vi chans att ta oss därifrån.

Väljer jag att inte acceptera och istället väljer att vara kvar i känslan av att vara någon annan stans och att vilja ha det på ett annat sätt acceptera jag inte som det är. Då skapar jag mig en annan bild av något som är än vad det faktiskt är.

Tänk om jag tagit den vägen istället? Tänk om jag kommit iväg tidigare. Tänk om det inte regnat. Tänk om jag inte ätit den bullen. Tänk om ....

Jag fastnar i en bild som inte längre varken är aktuell eller sann. Det blir drömmar och overklighet. Jag leder mig själv in i kaos, när jag hanterar det på detta sätt.

Att acceptera är inte samma som att förlåta. Att acceptera är inte samma som att be om ursäkt. Att acceptera är bara att veta var man står.

Min ena son har en ärftlig sjukdom som inneburit många utmaningar både för mig och för honom själv. Jag minns hur svårt jag hade att acceptera att det bara var som det var. Ordet acceptera blev ett sätt att sätta sig ner och inget göra. Jag minns hur jag var arg väldigt länge och hur acceptans blev något dåligt, så som jag kände mig då. Jag hade misstolkat ordet acceptans och visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen. Det fanns i mig en sorg där jag hade svårt att ta in att min son var sjuk och det fanns en sorg att inte min son var som alla andra. Jag jämförde och jag sökte det normala. Så här i dag skulle jag valt att ta en annan väg, men då visste jag inget annat. Jag hade svårt att acceptera under lång tid och det påverkade starkt främst mig själv och givetvis även vår relation. Jag var oerhört rädd.

När det inte blir som jag vill, acceptera.

Den dag jag fullt ut hittar acceptans, i varje stund kommer all min ilska och all min frustration att helt försvinna. Det är min övertygelse. Jag är på väg.

Andas in och andas ut. Räkna till tio eller till hundra om så skulle behövas. Acceptera.

På vilket sätt accepterar du eller accepterar du inte ditt liv?


tisdag 16 juni 2015

Tvång till lust

Jag är bekväm. Jag ser inte längre än näsan räcker. Jag vill inte jobba för det. Det är inte så farligt. Det ordnar sig. Så trött är jag inte. Mage? Nä lite hull bara! Jo visst blir jag piggare och klarare i tanken... men. Jag gör det i morgon. En annan dag. Men det är ju så gott. Strömming och potatismos, det blir inte samma med vitkål. Jag startar med träningen när jag väger så och så. Ta det lugnt, men det gör jag ju? Inte? Ja ja jag vet att jag sagt att jag vill, men.

Jag har tusen anledningar till att skjuta upp saker och förändra. Jag talar om vad jag vill och hur jag vill ha det men allt stannar i en tanke. Det blir inte mer.

Jag är inte tillräckligt intresserad och inte tillräckligt passionerad. Hur i helsike ska det då kunna bli på ett annat sätt. Känslorna i kroppen och mitt undermedvetna driver mig långt bort från mig själv. Det är inget lönt. Jag bekräftar mig själv med att låta bli. Egentligen vill jag ha kaos men säger att jag inte vill ha det, vem vill säga det. Egentligen tycker jag inte om min kropp samtidigt som jag inte har någon lust att göra något åt det. Det passar att beklaga sig. Egentligen vill jag känna ensamhet och tycka synd om mig även fast säger något annat. 

Jag agerar motsatser. Jag är väldigt övertygande, men i mina motsatser. Jag är konsekvent och gör precis så som mitt undermedvetna och mina djupa känslor styr mig. Tanken har ingen aning.

Sedan går jag emot allt. Jag låser in mig i löften och avtalar med andra om vad jag kommer att göra. Jag styr med min tanke och jag väljer att tala om det jag tänker att jag ska göra. Jag skapar inga möjligheter att smita. 

Då händer något.

Genom att göra skapar jag en ny känsla. Genom att göra bryter jag mina gamla känslor i något som ger mig kickar och tillfredsställelse. Jag får nya känslor som jag kan hänga upp mig på och byta ut mot de gamla jag har bevarat sedan länge.

När jag gör och det ger ett positivt resultat blir det enklare att fortsätta göra som tanken vill och successivt ändra känslan så att det till slut blir som den nya känslan vill. Jag får en balans mellan tanke och känsla.

Jag fortsätter sedan att göra så jag skapar en vana. Jag repeterar känslan genom att göra.

Hur gör du för att övervinna gamla vanor och skapa nya så som du tänker att du vill ha det?

måndag 15 juni 2015

Naken käftsmäll

Det finns stunder där jag totalt känt mig naken och till omintetgjord. Där jag känt en total torrhet i munnen och helt utelämnad till andra. Där min känsla varit att alla mina hemligheter öppnats och blivit synliga för alla. Upplevelsen har varit fruktansvärd. 

Oftast har det inte varit så totalt. Jag har gjort bort mig men kunnat skoja bort det. Jag har kunnat kontrollera detta så att det ändå blivit ok. 

Men det finns gånger som jag upplever skarpt att jag verkligen blivit upptäckt med handen i kakburken. 

De gånger jag främst tänker på har jag också upplevt att jag blivit moraliskt dömd och ibland också blivit uthängd och borttagen från gemenskapen. 

Jag lärde mig tidigt att hemligheter ska bevaras hemliga. Avslöjar jag mina hemligheter blir jag dömd. Jag får inte vara med och jag blir svag. Blir jag svag har jag ingen chans att fly eller försvara mig. Känslan är att jag inte överlever. 

Det var så jag lärde mig att kontrollera min omgivning genom att inte berätta allt. Jag lärde mig att äga kontrollen genom att ha hemligheter. Jag lärde mig att vara osann och inte vara ärlig. Jag lärde mig att fabricera en sanning som inte existerade genom att ljuga. Jag ljög även i situationer där jag inte behövde ljuga. Jag skapade mig en kontroll samtidigt som jag tappade kontrollen eftersom jag var tvungen att hålla reda på vad som var sant eller inte sant av det jag sagt.

Så byggde jag upp min värld och varje dag blev ett sätt att överleva utan att bli avslöjad. Kroppen blev spänd, sinnet blev bevakande och jag skapade mig själv en stress.

Detta pågick mycket länge, nästan ett halvt liv tills att allting bara sprack. Helt plötsligt hade jag misslyckat totalt. Helt plötsligt var allt ingen hemlighet längre. Ingen litade på något av det jag tidigare sagt och gjort.

Jag blev totalt naken och utsatt, precis just det som jag kämpade för att inte bli, inträffar med en större smäll än jag någonsin upplevt. 

I den käftsmäll jag då fick som vuxen kom också mitt uppvaknande. Jag behövde bli så utsatt och jag behövde bli så naken. Jag behövde se viktiga människor försvinna för att få kontakt med mig själv, mig själv som jag för länge sedan låst in i ett litet litet rum och glömt var nyckeln låg.

Tack för den käftsmällen.

Var är din botten? När fick du en käftsmäll?

söndag 14 juni 2015

Tack!

Tack för att du berättar vad du tycker om mig. Tack för att det regnar. Tack för att det är bilköer. Tack för att livet finns. Tack för att jag glömde nyckeln. Tack för att du finns. Tack för att det går att skriva blogg så enkelt. Tack för att blommorna blommar och ger mig alla dessa färger. Tack för att jag har sällskap. Tack för att jag är ensam. Tack för att jag har punktering. Tack för att jag har arbete och kan få en inkomst. Tack för min kärlek. Tack för att jag bor i en storstad. Tack för att skärgården finns så nära. Tack för att jag jag blev upptäckt i min otrohet. Tack för att människor lämnande mig. Tack för att grannen bjuder in mig på fika. Tack för att den andra grannen inte hälsar. Tack för att jag är den jag är.

Allt, precis allt finns det en tacksamhet för. Det som sker är livet. Livet är jag tacksam för. Jag lär mig av allt. Det goda gör det enkelt i livet och det svåra utmanar mig. Vad som är enkelt eller svårt är enbart en värdering mina tankar gör som påverkar mina känslor. Det som är enkelt en dag är svårt en annan. Allt utmanar mina känslor och mitt sätt att hantera det som sker utanför mig själv. 

Jag säger inte att jag alltid kan hantera detta när det utmanar mig men det är så här det är. Detta är något som jag alltid behöver gå tillbaka till. Jag behöver ställa mig frågan: "- Vad är det jag har att tacka för idag eller just nu?". 

Bara en sådan enkel sak att någon talar om för mig vem de tycker att jag är och hur jag beter mig är något att vara tacksam för. Tänk att denna människa valt att ägna tid för bara mig och spegla det han eller hon tycker. Visst är det fantastiskt även fast det inte alltid bara är trevliga saker jag får höra. 

Tacksamhet är något jag skulle önska att alla kunde välja att känna. Det blir lite enklare då. Bara att säga ordet uppfyller mig med värme på något sätt. Dagen blir enklare. Jobbet blir enklare. Livet blir enklare. 

Så tack! 

Vad har du att tacka för? 

lördag 13 juni 2015

Tankekraftverk

Vem jag än tror att jag är. Vad jag än tror att jag kan. Hur andra än gör. 

När än andra väljer när saker ska ske och om de förhuvud taget väljer det så har jag inte med det att göra. 

Jag äger inte det. Jag äger inte andra. Jag äger inte rätten att bestämma över andra. Jag äger inte sanningen. Jag äger bara rätten att förhålla mig till hur världen visar upp sig för mig. 

Så enkelt är det. 

Om jag trodde något annat har jag redan gått vilse. 

Alla känslor som väcks, alla tankar jag får och alla handlingar jag gör är bara mina egna. De kommer från mig och de förhåller sig till andra på samma sätt som jag förhåller mig till deras handlingar.

Vi kan sörja. Vi kan bli förbannade. Vi kan väckas av ilska. Vi kan väckas av kärlek. Vi kan väckas av avund. Vi kan väckas av  svartsjuka. Vi kan väckas av bitterhet och rädslor. Vi kan jämföra. 

Allt är bara våra inre reaktioner på något som händer utanför oss själva. Kemiska processer och mängder av tankar som väcker känslor. Tankar som bygger på olika slags föreställningar om rätt och fel och hur vi tycker att det ska vara eller inte vara. 

Ganska sorgligt egentligen. I denna kokong sker sedan allt och det lilla vi visar är enbart starka uttryck som kan ge kärlek eller skada. 

I detta tankekraftverk krävs en förståelse för processen. Det krävs en varsam hantering av våra tankar så de inte för oss på villovägar. Kraften är oerhört stor och kan förgöra allt i dess väg. 

Tankens kraft för oss bort från oss själva eller närmare oss själva. Valet är vårt eget.

Jag är tacksam att jag hittat mpnga av mina nycklarna denna kraft. Både för att kunna stänga och för att kunna öppna. 

Vilka föreställningar går du och bär på i ditt tankekraftverk?

fredag 12 juni 2015

Jag vet inte men jag väljer

Vi ska ta ställning till en massa i livet. Vilket dagis våra barn ska gå på. Vilken skola våra barn ska gå i. Elleverantör och teleleverantör. Besiktningsfirman för bilen. Vilka fonder vi ska välja i PPM. Android eller Iphone.Vänner som är bäst att vara med. Val av utbildning. Jobbet som blir utvecklande. Politisk när jag väljer. Var jag ska bo. Vad jag ska äta. Att träna och på vilket sätt. Hur jag ska utvecklas mentalt och andligt. Vad vi ska ha till lunch och middag. Semesterresa och vem vi ska vara med på midsommar. Vi ska välja om vi ska sopsortera eller inte och om vi ska satsa på miljön eller inte.Stora och små saker, allt ska vi ta ställning till.Valen är många och antalet val blir inte färre utan de ökar hela tiden.

Vi ska också ta ställning till vad vi tycker om invandrare och tiggare. Vad vi tycker om olika religiösa samfund. Vad som är rätt och vad som är fel. Vem vi gillar och vem vi inte gillar. Människor som vi ska älska eller kanske hata. Om att bära slöja är ok eller inte. Allt ska vi ta ställning till och markera var vi står. Vi gillar saker på facebook och i andra medier. Vi kommenterar och tar ställning. Har vi för starka åsikter åt något håll som avviker från vad den stora massan just för tillfället tycker så är det alltid en risk för var och en av oss om vi ska bli gillade eller inte.

Vi kommer inte undan. Vi kommer verkligen inte undan.

Men.

Det är ok att ha åsikter och det är ok att avvika från hur alla andra tycker. Det är ok att sticka ut och det är ok att vara en i mängden. Det är ok att inte veta. Det är verkligen ok att inte veta. Det är också ok att vara likgiltig och inte bry sig. Det är ok att inte göra val. Det är ok att inte ta ställning. Det är ok att inte vara solidarisk.

Oavsett vad vi väljer att göra eller inte väljer att göra så gör vi ett val. Valet blir en del av oss och visar på en del av våra värderingar just då. Värderingarna är bara dina. Ingen kan anklaga dig för de val du gör däremot kan andra göra egna val utifrån del val du gör på samma sätt som du kan göra val utifrån vad andra väljer.

Alla väljer vi något och alla får vi konsekvenser av de val vi gör. Positiva eller negativa konsekvenser. Det får inte enbart yttre konsekvenser på så sätt att vi blir gillade eller inte utan på sikt får det också inre konsekvenser beroende på vad vi fokuserar på. Vårt fokus är också ett val och leder oss framåt, stillastående eller bakåt.

Vi gör aldrig fel val utan vi gör de val vi gör och som vi för tillfället klarar av att välja. Konsekvenserna blir att vi blir nöjda eller att vi lär oss något.

Mina val har styrt allt jag fått i livet. Det har inte alltid varit enkelt men det har alltid fått mig att växa lite i taget. Ibland har det gjort oerhört ont, nästan olidligt ont. Ibland har det nästan känts som självklart.

Men jag kan inte och vill aldrig klandra någon annan, inte ens mig själv. Jag gjorde mina val och jag var där. Nu gör jag nya val och jag är där också. Jag är närvarande här och nu.

Vilka val gör du?

torsdag 11 juni 2015

Om du vill det - gör det

Jag arbetar som volontär någon dag i veckan. Jag är samtalsledare och i går kom vi att tala mycket om oro, att inger händer och vad vi vill. Många delade just detta och där de kände både oro, rädsla och frustration. Samtidigt så kunde var och en se att vara kvar i att inget göra kommer att leda till att det man var rädd för ändå skulle skulle komma att hända och kanske just därför.

Vi förvärrar och driver oss själva till den undergång vi är så rädda för i de beteenden vi har och den oärlighet vi bär på mot hos oss själva och mot andra. Tanken vill att något inte ska inträffa men känslan och det undermedvetna driver oss ändå dit av någon anledning.

För att överrösta våra inre ibland oklara känslor krävs ett viktigt arbete. 

Vi behöver först och främst ta reda på vad vi faktiskt vill. Många har ingen aning om vad de vill men vet oftast vad de inte vill. Där efter behöver vi göra det vi vill. Oftast finns det inget reellt som hindrar oss, mer än vårt undermedvetna.

Många av oss fastnar i planer och önskningar men kommer sedan ingen vart. Konkursen närmar sig men inget händer. Rädslan för att göra det vi kanske vill göra bara växer. Det är som att stiga på ett tåg vid perrongen och stå på utsidan när tåget sätter igång. Redan när tåget startar känns farten för hög att kliva av samtidigt som farten ökar och rädslan stiger. För varje sekund vi låter bli att stiga av ökar risken att något väldigt hemskt ska hända.

Vi styr os själva mot kaos och undergång bara för att vårt starka inre är mer övertygande än våra tanka. Gång efter gång sker detta styrt av brist på fokus, egen vilja och en plan för att stötta denna viljan.

Jag var en av dessa som drev mig själv mot min egen undergång fyllda av rädslor. Rädslor både för att undvika kaoset och rädslor för att genomleva kaoset.

Så här efteråt är allt uppenbart men just då såg jag inget klart.

Jag mins den dag och den timme jag fattade mitt beslut om vad jag ville och då jag agerade. Det var en viktig händelse.

Ett sätt att leda oss själva till ett beslut och att handla är att skapa en rädsla som är större än den rädsla som vi bär på. En bra terapeut lyckas med detta.

Fastnar du i dina tankar som innebär att du inte får viktiga saker att hända för dig?
 
 
"- If you want it you have to do it. So, what you want?"


onsdag 10 juni 2015

Tacksamhet och skuld

Jag läste idag ett debattinlägg och svar som gällde invandrarna och tacksamhet. "-Är du invandrare ska du vara tacksam att du fick komma till oss. Du ska vara i tacksamhetsskuld."

Jag tar orden i min mun. Tacksamhet och skuld. Är det verkligen så att orden går att kombinera? Finns det ett krav i en gåva? Kan inte gåvan stå för sig själv och  tacksamheten för sig? Jag vet att vi gärna och ofta vill ha något när vi ger samtidigt som det är ett av de största felen för att få bästa effekten med att ge. När vi får något blir vi i skuld. Vi bär på en skuld att betala tillbaka. Samtidigt har det aldrig uttalats. Blir jag bjuden behöver jag bjuda tillbaka. Får jag en present behöver jag ge en present tillbaka. Mitt erbjudande eller gåva står inte för sig själv men ändå gör den det. 

Vem har sagt att jag ska få tillbaka det jag givit. Vad är det för syn egentligen? Med denna syn, som jag vet är vanlig kanske dominerande blir det livsfarligt att ta emot något eftersom jag samtidigt får en skuld. Troligen är det också därför som vi snabbt som möjligt vill betala tillbaka för att slippa bära på skuld. När jag har skuld är jag nämligen inte fri. 

Skuld är något som jag och alla andra behöver ha så lite av som möjligt. Skulden driver oss längre bort från oss själva. Skulden förlamar och håller oss tillbaka. Skulden får oss att inte göra det vi ska för att skapa en balans i oss själva. En väl balanserad mental hälsa förhåller sig till de ingående delarna som en balanserad ekonomi med god balans mellan skulder och inkomster. Inom ekonomin är det samtidigt bra om inkomsterna är större än skulderna så att också vinst uppstår. 

Tänk om detta också gäller livet? Vi balanserar skulden men strävar efter att också gå med vinst?  

Ett sätt att lyckas med detta är om vi väljer att omdefiniera skulden. 

Ingen står i skuld och har aldrig gjort. Vi kan vara tacksamma för att vi får en gåva men det är inte samma sak som att vi behöver bära på skulden. Lånar vi pengar betalar vi skulden med ränta. Det är egentligen en ren affärstransaktion. Får vi en gåva är det inte samma sak som att vi behöver betala tillbaka. Gåvan är ingen affärstransaktioner utan är just en gåva. Att jag sedan i min tur vill ge en gåva är en annan sak men inte en betalning för en gåva eftersom det inte är en affärstransaktion.

Skuld är en börda så länge det innebär att den påverkar min inre balans.

Jag har burit på skuld. Skuld för att min mamma blev utsatt av min far. Skuld genom mina egna handlingar historiskt. Skuld för alla tjänster jag fått. Skuld för mina beteenden. Skuld för de tankar jag haft. Skuld för min oärlighet. Skuld för mina känslor. Jag har varit fylld av skuld.

Svaret på mina skulder idag är att jag vet att jag gjorde så gott jag kunde då, som alla andra. Det betyder inte att allt jag gjorde då var rätt men det befriar mig från skulden. Idag är ett av motgiftet mot skuld ärlighet.

Bär du på skuld?   

tisdag 9 juni 2015

Mina två liv

Det är så för mig och jag är övertygad om att det är så för andra. De finns där båda två. I förhållande till livet utanför mig och i förhållande till livet innan för mig. De bedriver en evig kamp mellan det goda och det onda. Mellan kärlek och rädsla. Mellan att ha och att ge. 

Genom att reflektera ser jag det tydligt hur kampen pågår. Ibland upplever jag mig som en åskådare istället för det jag egentligen är. 

Den onda gömmer sig bakom hemligheter och misslyckanden, brister och fördömanden. Den gömmer sig i skuggan av allt annat och verkar på sitt eget sätt. Den är missunnsam och full av intriger. Den styr och dompterar. Ibland iklär den sig i skepnaden av ett offerlamm eller styr mitt eget fokus långt bort från mig själv. Rent ut sagt som djävulens advokat. 

Det andra livet vill ge kärlek och tycker att allt ordnar sig. Den andra ser det vackra och är tacksam. Han sprider glädje utan idéer om egen vinning. Han ger hellre än att få. Han jämför inte och vet att han från början har allt. Han har det som den andra saknar. 

Båda mina liv lever parallellt med varandra och det som den ena lär sig lär sig också den andra. De går i samma skola. Det är bara det att de har olika syften redan från början. Den ena för att härska och den andra för att bejaka.

Det bor två liv i mig.

Den ena säger dumma saker och beter sig illa mot andra. Han skapar oreda och misstänksamhet. Han duperar och förminskar andra. Han styrs av en kraft byggd på rädsla och brist på tillit.

De andra ser inte faran utan lita på alla. Han saknar ett vakande öga och vet att det alltid finns en ny chans. Han vill väl och gör väl. Han ger gärna någon annan den största biten. Han ser kärlek i allt.

Mina två liv behöver vara där i mig men jag vill själv bestämma vem som ska få dominera.

Hur ser dina två liv ut?