Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

fredag 12 februari 2016

Idag känner jag mig

Jag känner mig irriterad och ilsk. Det finns i kroppen. Intellektuellt vet jag att det handlar om mig själv även fast jag kan se situationer där det uppstått så handlar det givetvis om mig själv. 

Jag har ett tag börjat samla upp irritation på olika sätt där jag märker att det finns en rädsla av auktoritet av mig och att jag kan bli arg. Givetvis handlar det inte om mina känslor utan deras men jag är ändå en del i dessa händelser, som jag inte trivs med. Jag har ingen lust att väcka detta hos allt för mycket. Min bild av mig själv blir skev i förhållande till hur den syns utåt.

Samtidigt bär jag på en känsla av att känna mig instängd i en bur intryckt i ett hörn. Mitt tillstånd känns i hela kroppen och jag upplever att min kropp är spänd. Just därför blir  mina kommentarer och mina reaktioner ibland helt oproportionerliga och rent av dumma.

Detta är mina känslor och de spökar i mig och gör just nu att jag känner att jag inte är en trevlig person att vara med. 

Helgen behövs verkligen för att sortera upp vad jag vill och vad jag inte vill. Jag behöver komma djupare i vad det är som skapar någon typ av rädsla som i sin tur skapar olika typer av projiceringar. Det skaver.

Projiceringar talar om att det handlar om mig och inte det jag för stunden projicerar på. Projiceringar blir enbart objekt och det ökar på min egen frustration eftersom jag adderar en massa ny skuld på mig eftersom jag på något sätt gör dessa personer illa. Dumt, ja mycket dumt. 

Jag gör mitt bästa ändå vill jag inte vara i detta just nu. 

När jag kom till jobbet talade jag ut om det jag kände och det som berörde jobbet, men fortfarande utifrån min egen känsla och det i sig gör att det lättar på trycket en del i mig. Erkännandet att just nu skaver det och jag är ingen rolig person. På samma sätt behöver jag göra med allt annat där jag kan identifiera att det är saker som skaver på något sätt. Detta inbegriper givetvis också mig själv i de delar där mina beslut eller brist på beslut eller olika typer av andra agerande och beteenden, skaver.

Har du dagar där det bara känns? Dagar där det skaver och du inte riktigt kan komma åt vad det är som är i obalans och detta i sin tur får konsekvenser både mot dig själv och andra som du inte trivs med?

 


torsdag 11 februari 2016

Bara om inte och ja men

För ett tag sedan möte jag en man som under väldigt många år levt under traumatiserade förhållande rent fysiskt och utöver det hade enorm smärtpåverkan som han självmedicinerade. Situationen var kaosartad och problemen travades på varandra från drogproblem, komplicerad kontakt med sina tonårsbarn, arbetslöshet, skild, ensam, svårigheter med ekonomin, brist på vänner, fysiska hinder, någon typ av depression osv. Upplevelsen i samtalet var att det var en mängd problem som gjorde att det som åhörare kändes som det var svårt att ta in allt och att hjälpnödigheten blev väldigt stor. Viljan att vilja "hjälpa till" blev stor.

Att hjälpa till skulle bli en tokig fälla att kliva in i. Att gå in och hjälpa skulle bli att acceptera att ta över den sista kraft mannen själv skulle ha att faktiskt komma ur sin egen situation. Uppenbart var att han satt fast i sina egna tankar och var inte beredd att släppa taget, samtidigt skrek han efter hjälp.

När vi sitter fast i oss själva och våra gamla föreställningar vilka de än är handlar det om att vi inte är beredda att släppa taget och att vi tror att vi inte kan ha tillit till någon annan än oss själva. Även fast vi själva inte lyckats lösa våra egna svårigheter släpper vi inte taget. 

Vi lever kvar i att vår egen situation är andras fel. Det är samhällets fel. Det är sjukdomens fel. Det är någons eller någots fel. Bara om inte och ja men. 

På detta sätt håller vi oss kvar i något vi känner igen och som vi identifierar oss i, eftersom det är det ända vi känner till. Samtidigt bidrar varje nytt eget försök till förändring att befästa ett gammalt tänk och ett gammalt tillstånd, inte förändra och nå något nytt. Jag har varit där och troligen är jag fortfarande där i delar av mina egna beteenden. Du är det samma och det är min övertygelse. Håller du inte med så låt mig pröva dig för varför skulle vi inte hellre hålla oss till något vi känner igen och skapar trygghet än något som kan lämna otrygghet och rädsla efter sig.

När vi försöker om och om igen bekräftar vi det dåliga och att vi är misslyckade därför är det först när vi bestämt oss en förändring är avgörande och viktig.

En klok man sa en gång att "- Problem kan inte lösas med samma tankesätt som skapade dem. Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka./ Einstein". Dessa två meningar är avgörande för all förändring och det är samtidigt därför som vårt sätt att tänka och vårt sätt att låsa in oss själva i våra egna tankehörn behöver en knuff. Vi sitter låsta och fast i våra egna föreställningar och det krävs både mod, erfarenhet och mer än så att dra oss därifrån. Jag själv behövde få på käften ett antal gånger innan jag slutligen drog mig ur mitt gamla sätt att tänka.


Nu handlar det inte om utan i vad sitter du fortfarande fast i gammalt sätt att tänka som också bidrar till att du inte kommer vidare?

onsdag 10 februari 2016

Drömmar en chans till reflektion

Inatt eller snarare i morse hade jag en dröm. Min dröm handlade om ett hus men fantastisk havsutsikt och en massa fina spännande djur och fiskar i havet. Huset var i bedrövligt skick med läckande tak, konstig lukt och murket golv. Huset var mitt eget och drömmen gav mig en massa besvär och en massa saker som jag skulle ta hand om och en känsla av att jag gjort en dålig affär.

Hur viktiga är våra drömmar och vad betyder all dramatik som vi fångar i symbolik i våra drömmarna? Kanske inget eller något. 

Det viktigaste kanske mer är vad jag själv väljer att tolka in och det jag drömt vad det kan tänkas säga till mig själv. När jag är vaken pågår detta hela tiden så varför inte också använda drömmarna som ytterligare ett sätt att reflektera och fundera över sådant som är viktigt för mig och som driver mig framåt. 

Min dröm idag kan jag tolka på lite olika sätt. En känsla handlar om att jag kanske kan känna att jag inte alltid gör så bra affärer. En annan att jag faktiskt har ögon för det viktigaste och det var drömmen utsikten. Ett tredje att jag kan förvalta och att det är i sig  inte ett direkt problem, mer att det är en massa jobb. Eller så är huset min känsla av mig och utsikten det jag vill uppnå och min riktning. 

Drömmen i sig är inte viktig och vad den exakt handlade om utan det är mer hur jag förhåller mig till det jag drömt om och vad det väcker för tankar och känslor i mig. Tankar som väcker känslor och känslor som väcker tankar. Vad jag vet är att allt som jag tänker och känner är sådant som jag själv konstruerat och de kan vara sanna men också väldigt osanna. De tankar och känslor jag vill ha äger jag och det är sedan upp till mig att förändra det jag vill ha. Matematiken är enkel, så vad är det egentligen jag känner i mitt undermedvetna som blir styrande?

Enda chansen att komma åt mitt undermedvetna, så jag får reda på vad jag undermedvetet kan vara styrd av och som kanske speglas i mina drömmar är att börja tala med mig själv och andra om mig själv. Vilka tankar jag har, vilka känslor jag har. Mina tillkortakommanden och min skuld, min skam och min sorg. Min glädje och lycka. Desto mer jag gräver i mig själv för att lära mer om mig själv ju närmare kommer jag min egen kunskap om mig själv och minskar därmed mitt undermedvetna.

Jag går från en människa som inte är medveten om mig själv till en människa som känner, tänker, reflekterar, har känslor och agerar på ett medvetet sätt och med öppna sinnen för det som är här och nu.

Hur medveten är du om dig själv och det som sker inne i dig? Brukar du tänka på dina drömmar och få dina drömmar att ställa frågor till dig som du söker svar på? Vad skulle det innebära för dig att bli mer medveten om ditt eget varande?

tisdag 9 februari 2016

Igen och igen är det jag själv som låser mina egna lås

Jag satt fast i lås och gamla beteenden. Jag höll mig krampaktigt kvar i det jag kände till. Jag kunde klart se att så det blev inte alls var bra för mig. Konsekvenser av mina egna tankar drog mig längre och längre ner och bort från mig själv. Känslan av misslyckande, ensamhet och att inte vara värd något var mer vardag än något annat. Jag tänkte jag var själv, jag kände mig som om jag var själv och jag betedde mig som jag var själv. Jag hade bevisat för mig själv att jag inte var något värd och inte värd att älskas. I stunder var jag den mest ensamma på denna jord, i alla fall kändes det så. 

I dessa stunder var jag beredd att göra vad som helst för att bryta den känslan och de tankar jag hade. Samtidigt var jag slug och höll mig kvar vid sådant som jag visste tidigare lättade på trycket eller fick mig att sluta känna som jag gjorde. Jag var då inte beredd att släppa allt som frigjorde mig. jag ville både ha kakan och äta upp den och det blev också mitt eget lås i möjligheten att koma ur min egen "oönskade" situation.

När jag slutligen sökte hjälp var det inte direkt andra som fick mig ur det långdragna läge jag var i. Skuld, skam, skild, anklagad, utsatt och känslan av att vara mycket ensam bekräftade mina känslor och tankar. Jag betedde mig efter hur jag mådde. Jag fick knuffar, jag fick gemenskapen, jag fick något nytt att relatera till och jag fick kunskap. Men fortfarande var det jag själv som skulle göra allt detta och omsätta det.

Det var när jag insåg mina faktiska egna brister och min egen del i allt som skett och känslan av att jag fått nog av allt, så som det varit, förändringen sakta kom. Först när jag förstod att det bara är jag själv och ingen annan som kommer att leda mig rätt genom att agera utifrån ändrade tankar, förlösningen kom. Aha- upplevelsen var omedelbar men förändringen kom smygande. Jag måste, så här efteråt erkänna att jag var oerhört otålig och skeptisk under väldigt lång tid. Jag var fast och envis i mitt gamla sätt att tänka vilket givetvis också höll kvar mig i gamla känslor och gamla beteenden. Mitt intellekt arbetade febrilt för att lösa alla problem och komma åt känslan. Jag tänkte allt men kände inget.

Först när jag sakta började släppa taget om mina egna illusioner och uppfattning om världen och nästan ge upp att en förändring skulle kunna ske, kom islossningen. Lika sakta som det gamla var beredd att lämna mig, kom det nya. Som en slags global uppvärmning, obemärkt men avgörande.

Det nya var att jag vågade släppa på allt och sluta med den kontroll jag tidigare trodde skulle hjälpa mig ur mitt tillstånd. Det skulle senare visa sig att handlingar som inte alls direkt och i min begränsade tankevärld skulle kunna vara lösningen, var just det som bidrog till lösningen av mina egna problem. När jag vågade släppa taget och göra det som var bra för andra utan egna dolda eller planerade syften för min egen del, skapades det nya.

Sitter du fast i ditt gamla tänk och dina gamla strategier? Är du i en situation där du givit upp? Har du börjat att inse att det kanske är så att det är du som är problemet? Skulle du våga släppa taget om allt det gamla i dig och våga ta ett steg ut i det okända?

måndag 8 februari 2016

Vad gör jag här....?

I går kom jag in i en diskussion och jag klev rakt in i klaveret, splash!

Vi hade en allmän diskussion några vänner och jag, det började med ett ämne men vi stannade inte där utan vi fortsatte med en massa andra ämnen och fastnade som ofta i politik. Jag har varit i dessa situationer tidigare tycker att jag borde ha lärt mig, men ack nej. Jag klev rakt i diket där jag inte skulle vara. Jag fann mig förhållandevis snabbt och kunde hantera situationen ganska bra men jag klev in i det och var där en stund. 

Vi vet var vi har varandra och vi ser saker på lite olika sätt och det är ok, men ändå blir jag ibland förvånad. I dessa situationer stannar jag inte bara upp och accepterar att det är olika utan jag argumenterar och nästan ska övertyga. Ofta blir det sällan bättre utan skapar ytterligare motsättningar och strid. Inget mer än diskussion men ändå. Hur svårt kan det vara att bara konstatera att det är olika?!

Jag vet att detta är en gammal strategi som ibland har svårt att släppa hos mig och som handlar om att alla ska tycka lika som mig. Samtidigt tillåter jag mig själv att kliva in i en intellektuell kamp där jag tror att det finns en vinnare och just där i detta ska jag inte vara.

Har jag inte lärt mig mer än detta?

I den situation som var i går hade jag tydligen inte det. Mina känslor och gamla karaktärsdrag fick för en stund fäste, även fast jag förhållandevis snabbt kund kliva ur och gå därifrån med ett leende på mina läppar. 

Jag vet att jag behöver vara uppmärksam på att inte fastna i ego- diskussioner där någon ska vinna och då gärna jag. Det blir intellektuellt tjafs som egentligen är ganska tråkigt och som jag spridit allt för mycket i mina dagar.

Många gånger och allt för ofta har jag grävt ner mig i denna typ av tjafs och jag gör det tydligen fortfarande. Det är bara att beklaga men är så tacksam att jag ganska snabbt kan kliva ur detta och i de flesta fall be om ursäkt för att jag tillåtit mig själv att vara där. Oftast blir just det sista väldigt förlösande och väldigt neutraliserande. 

När diskussioner ändras från att nå målet, rätt eller fel till att tala om vad vi känner i olika saker, även politik för den delen blir också diskussionen på ett annat sätt. Den handlar då inte om att ifrågasätta utan mer om att lyssna.

Kommer du i situationer där du verkligen märker att du startat upp en situation som du verkligen inte ska vara i? Hur gör du när du backar ur denna situation?


söndag 7 februari 2016

Ljuset förlöser mig

Jag är nog beroende av ljuset på något sätt. Det är som om jag vaknar till liv efter att ha varit i ide när ljuset på våren hittar tillbaka till mig. Jag blir gladare, får mer energi och ser mer lösningar än problem. Det är som om energin behövs för att jag ska bli aktiv och få lust. 

Ljuset har alltid varit en viktig faktor för mig. Jag växte upp under 60- och 70- talet där mycket var mörkt, jag menar då inte sinnet utan färgerna var mörka. Vitt var inte aktuellt att använda utan det skulle vara mycket färger. Jag mins att jag målade en Vespa jag hade då mörkbrun, varför gjorde jag det? Huset jag bodde i då hade mörka grässtrå- tapeter, golvet var mörkt, taket var mörkt, huset var mörkt jag nästan ryser av hur allt var mörkt och absorberade allt ljus som eventuellt skulle kunna finnas. 

Däremot är jag uppväxt vid havet och vyer på land som var långsträckta vilket blivit viktigt för mig. Jag gillar att kunna känna att ljuset når mig och att det går att se långt bort. Jag älskar att gå långa promenader utefter stranden, det finns en befrielse i det. Ofta gjorde jag det med min hund när det var stökigt hemma, det blev på något sätt min friplats. Jag gick ofta och jag gick långt. Bara det faktum att jag var ute och gick innebar att jag fokuserade på andra saker och kunde också tänka igenom vad jag kände och vad jag ville. 

Idag är det på samma sätt, mina promenader och att möta ljuset och vyerna är viktigt och kanske just på grund av detta har jag svårt att tänka mig att bo på en plats där jag inte har kontakt med havet och ljuset. Det kanske är en inbillning men det är lite så det känns. 

Samtidigt så kan ljuset vara krävande eftersom den energin kan ställa krav på att jag ska vara ute och njuta av allt som finns där ute. Jag har svårt att se mig själv sitta inne en hel dag med strålande solsken utanför. Kanske är det en begränsning och något jag skulle behöva pröva. Konsten ligger inte i att sitta inomhus utan att sitta inomhus och känna mig nöjd med att jag gör det.

Hur är det för dig, är du påverkad av ljuset? kanske är det så att du blir oerhört påverkad på ett sätt som gör att du t.o.m kan känna dig lite deprimerad av att det är mörkt eller ljust? Vad tror du att det beror på i så fall?

lördag 6 februari 2016

Kroppen förändras

Även fast mitt inre är den jag kanske är så är det mitt yttre som avgör attraktionen för andra i många avseenden. Om jag är svart eller vit, tjock eller smal, kort eller lång, gammal eller ung, smutsig eller ren, fysiskt handikappad eller i full funktion, fina kläder eller slavsigt klädd, vad det nu är för något. Jag bedöms som djuren gör efter mitt skal och mina fysiska förmågor möjligtvis. 

När vi som jag nu blir äldre så förändras sakta min kropp. Det som var en del av min kraft och min förmåga tappar sakta fart och min råstyrka, min sexuella förmåg, kraft och vad min kropp tål avtar sakta sakta. Det är som en nedräkning har börjat och det blir för mig att acceptera och åka med där jag själv inte har något val. Att förhindra förloppet är troligen inte möjligt och inte heller det jag vill men att sakta ner farten förstår jag att det går genom att ta hand om mig, äta det som är bra för mig, ta hand om min själ, hälsoträna och i övrigt se till att jag förvaltar det jag har på ett bra sätt. Allt behöver underhållas och användas på ett snällt sätt. Om jag gör det har jag gjort vad jag kan. 

Min kropp kommer att åldras och en dag kommer den inte längre att orka bära min själ men fram tills dess är det mitt ansvar att se till att kroppen gör det den ska i förhållande till vad den kan i varje stund.

Jag har länge gillat att vara med äldre för de har haft något jag vill ha mer av, de bär på kunskap och historia. Samtidigt har jag föraktat ålderdomen för den påminner mig om att vi alla ska dö och att vi inte är för evigt. Självklart har det sista handlat om min egen rädsla för att bli gammal och att dö. Jag vet att detta också var något som mina föräldrar talade mycket om på ett negativt sätt och som jag kanske också bär med mig i livet som en värdering.

Nu sitter jag här och min kropp som antar nya former och nya förmågor. Nu är denna kropp en del av mig och formen kommer att sakta förändras. Det är en verklighet och det bästa är att förhålla mig till det jag har, inte det jag hade eller kommer att få utan just till det jag har. Utifrån det sättet att tänka gör jag mina val för att det ska bli så bra som möjligt.

Jag vet att jag behöver rensa i mina egna fördomar om just detta med kroppen och hur andra tar hand om sig på samma sätt som jag behöver omvärdera mina egna åsikter om mig själv och min kropp. 

Jag tycker att det går gansk bra och att jag sakta omvandlar mina egna värderingar kanske främst om mig själv från ogilla till gillar. Att resan börjar ta slut där den ständiga jakten handlat om att uppnå någon slags ideal samtidigt som jag inte arbetat för det tillräckligt mycket och samtidigt ifrågasätter jag själv varför jag envisas med detta, för vems skull. 

Jag är min kropp i varje stund och det är ok. Den dag jag vill ändra på den på ett naturligt sätt då kan jag göra det om det är viktigt för mig. 

Jag har mina läppar och mina röda kinder, jag har mina smala armar och små händer. Jag har mage och knän som börjar ge efter. Jag har muskler som behöver stretchas mer för varje dag. Jag är tunnhårig som min far och jag kan inte älska som förr. Jag springer inte längre lika fort och långt och saknar kraft att lyfta det jag förr lyfte. Jag har inte samma ork som tidigare och jag börjar höra och se lite sämre. Men fortfarande är det jag och det är ok och jag kan hantera det. Så vad är problemet? Jag är i stort sätt frisk idag och då är det bra. 

Tack för att du bar mig ända hit. 

Hur förhåller du dig till din kropp och att du blir äldre? 

fredag 5 februari 2016

Min kropp min själ

Jag satt för någon vecka sedan och tittade på ett fotografi. Det var en bild av en ung man som seglade. Han såg stilig ut och jag tänkte att han har säkert inga svårigheter med att hitta en partner. Jag vet inte varför jag tänkte just på det men så var det. Bilden hade jag sett tidigare många gånger men innan det senaste tillfället, var det många år sedan. 

Vad var det i bilden jag såg som väckte mina känslor? Jo jag såg någon som såg självsäker och mogen ut. Jag såg någon som hade självrespekt och bra självkänsla. Jag såg någon som verkade trygghet och var trygg i sina kunskap. 

Det jag såg var definitivt inte det jag kände då. Min inre bild var något helt annat fyllt av osäkerhet och brist på fokus. Fyllt av tankar och känslor som inte var i balans. Otrygg i relationen jag hade då och  och allmänt osäker om vad jag ville. Redan då vet jag att jag hade ett jagande i mig och att jag var hemlig. Jag kände mig ensam.

Tänk att det kan vara så stor skillnad på vårt yttre och det som sker i det inre. Den yta vi visar handlar sällan om det som finns inom oss. Alla bär vi på dessa skillnader på ett eller annat sätt. För många kanske den yttre och den inre bilden närmar sig varandra men jag vet att den aldrig kommer att bli den samma. Jag vill i denna stund, när jag sitter här och skriver säga att det finns en tydlig linje mellan mitt inre och mitt yttre och att det kanske i vissa delar alltid ska vara på det sättet. Vi är inte till hundra procent transparenta. Min egen målsättning är att arbeta för att jag så mycket jag någonsin kan spegla mitt inre och att mitt inre också är det som jag vill visa utåt, både för mig själv och för andra. I detta ligger också att sträva efter att ha en balans i mig själv där det saknas en besvärande konflikt mellan mitt yttre och mitt inre och att jag har en bra balans mellan mina tankar, mina känslor och mitt agerande som speglar en för mig bra självkänsla vilket handlar om en trygg person och att den personen är jag.

När jag vilar ögonen på ett fotografi av mig idag ser jag samtidigt en människa som jag inte känner igen, för den mannen jag ser är inte sådan jag känner mig själv. Jag känner mig ung och jag känner mig mindre härjad. Samtidigt är det så livet är i min kropp. Jag har varit med om ett liv och det livet har satt vissa spår i mig. Just det och allt det är jag idag och sakta sakta börjar jag vänja mig vid att jag är jag varje dag både nu och sedan oavsett hur kroppen ser ut och hur mina förmågor än är och förändras. Jag är just nu. 

Det är dags att börja älska allt i mig och se det som en gåva för jag finns faktiskt. Släppa allt förakt och bara släppa in det som är jag just nu. I morgon kan bli en helt annan dag men idag så lever jag och livet är här och nu.

Hur mycket accepterar du att du är den du är både i kropp och själ?


torsdag 4 februari 2016

Bortvald skapa kontroll och behov av bekräftelse

När bekräftelsen uteblir och jag blir bortvald. När ingen ser mig och känslan blir att jag inte finns. Då gör det ont. Smärtan kan bli både uppgivenhet och aggressivitet. Jämlikt blir ojämlikt och jag jämför med hur det var innan eller hur andra har det. Jag kommer i ett beroende till någon annan. Det som då händer utanför mig själv tappar jag kontroll på, en kontroll som jag vill återta. Det är bara det att alla kontroll utanför mig själv existerar inte när det gäller andra människors beteenden, tankar och känslor. Det är en illusion och skapar frustration. Frustration som kan leda till olika typer av övergrepp. 

Den enda kontrollen jag ska bry mig om är kontrollen i mig själv att skapa det jag vill oberoende det som finns utanför mig själv. Det är det som är grejen. Kontroll som handlar om att fokusera på det jag vill. Kontroll som blir ett substitut för den kontroll jag saknar utanför mig själv eller för att döva mina inre tankar och känslor kommer däremot enbart att föra mig längre bort från mig själv.

Känslan av att bli bortvald och brist på bekräftelse hemsöker mig varje dag. Det är en inre process som sällan verkar ta slut. Processen har startat av mig själv en gång och den kan inte stoppas av någon annan eller något annat mer än av mig själv. Det är i min inre medvetna eller omedvetna värld allt detta sker. 

Enda sättet att bli befriad från tankarna och känslorna är att just själv bli klar över vad jag själv vill och hur jag själv stakar ut den väg jag vill vandra. Det kan handla om jobb, platser där jag vill vara, människor jag vill vara med, känslor jag vill känna och tankar jag vill ha. Det kan handla om de ska vara styrda av rädsla eller om de ska vara styrda av kärlek. Tankar om beroende eller oberoende. Allt som bidrar med att tala om vad jag som människa vill på denna jord.

För mig var allt detta styrt av intryck från vad som skedde utanför mig själv och mer av vad andra ville än jag ville själv. Mitt ego var smart så jag tänkte i egenskaper av att jag ville något men allt detta var bara som en varg i fårakläder av vad det egentligen var. Allt jag ville var styrt av om det gav mig den yttre bekräftelsen eller inte. Var jag kär var det inte på grund av min kärlek till den andra utan min bekräftelse från den andra, hade jag pekat ut min riktning med vad jag ville handlade det om hur jag på olika sätt skulle bli bekräftad i mina val. Alla uppdrag jag tog och människor jag hjälpte var styrd av hur detta kunde bekräfta mig. Det var inte så jag tänkte, på något sätt men det var så jag styrde mig själv omedvetet i en längtan att få bli synlig och kompensera alla de tillfällen när jag upplevt mig bortvald.

Idag har jag fortfarande gamla beteenden och en mindre släng av allt detta som jag behöver vara uppmärksam på där jag märker att jag triggas av gamla beteendemönster, särskilt i situationer av obalans i mig själv. Men allt är ändå bara skuggan av mitt forna jag, inte som jag trodde jag var utan som jag till slut insåg jag var.

Hur hanterar du att bli bortvald och inte bli bekräftad? Hur har detta påverkat dina val i livet? Vet du vad du vill egentligen och varför?

onsdag 3 februari 2016

Idag är en dag

Idag är en dag när jag är nöjd med mig själv.

Idag är en dag när mina besvärliga minnen har lagt sig att vila.

Dig är en dag jag lever i nuet.

Idag är en dag jag inte oroar mig för i morgon.

Idag är en dag jag accepterar det som skett.

Idag är en dag när inget kan få mig att tappa balansen.

Idag är en dag jag bygger mig stark innifrån. 

Idag är en dag där allt som kommer utifrån inte kan få mig att tappa mitt eget grepp och mina mål.

Idag är en dag jag tar hand om bara mig.

Idag är en dag jag lever ut min längtan.

Idag är en dag där jag vet att jag är lika mycket värd som någon annan. 

Idag är en dag där kärleken är min största gåva.

Idag är en dag där jag känner tacksamhet för allt jag har.

Idag är en dag där rädslan sats på paus. 

Idag är en dag som är min dag.

Idag är en dag jag har mina känslor, tankar och handlingar men att jag inte är dessa.

Idag är en dag precis som den är och just den dagen gör mig tacksam för att just jag finns på denna jord. 

Vilken dag är det för dig idag? 

tisdag 2 februari 2016

Det dolda förtrycket

Vi lever fortfarande i ett patriarkat där mannen har mer att säga till om och där kvinnan fortfarande har sämre villkor både i arbetslivet och i andra situationer. Allt detta har en lång historisk bakgrund som verkar vara svår att helt bryta även fast mycket är förändrat jämfört med 60 --talet då grupp åtta rörelsen startade. Genusperspektivet har fått en plats den länge saknat. Men fortfarande finns det lång väg att gå tills vi når målet att sluta att uppfatta det kvinnliga könet som det svaga könet.

Men genus handlar inte enbart om kvinnan utan också om mannen och det finns situationer där männen är den utsatta gruppen. Situationer där män inte blir trodda på eller där gamla föreställningar om vad mannen gör, känner, är och tänker som låter sig supportas av människor i nutid. Gamla rollföreställningar som aldrig verkar släppa taget. 

Jag talar om män som blir utsatta i t.ex relationer. Män som inte blir trodda och tagna på allvar om att de blivit våldtagna eller slagna av män eller kvinnor. Om män som lever i förtryck och annan utsatthet. Män som inte självklart kan hävda sina rättigheter i skilsmässa och socialtjänst och domstolar som bibehåller sin grundvärdering att barn ska vara med sina mamma. Bråk mellan makar eller mellan kvinna och man där minsta ord om att mannen misshandlar försätter mannen i ett underläge. Ord som våldtäkt, pedofili och misshandel får samhället att reagera instinktivt med hela sin kontrollapparat till nackdel för oskyldiga mannen. 

Jag vill påstå att allt detta handlar om ett dolt förtryck som försätter mannen i svåra situationer som också kan påverka mannens relation med t.ex.sina barn.

Absolut, när det finns starka skäl och anledning ska samhället och allmänheten reagera. Men min erfarenhet är att det blir som om det är en allmän uppfattning att mannen är en buse. 

När jag arbetade inom socialvården kunde jag se att denna föreställning om mannen rådde och det har vait tydligt i mitt egen liv i olika sammanhang. När jag idag arbetet som volontär med män kan jag se att vi fortfarande lever med samma problemställning. I detta avseenden kan man säga att kvinnorörelsen verkligen lyckats att ändra synen på kvinnan och kvinnans rättigheter, i vissa sammanhang, i andra har lever vi kvar i medeltiden. 

Hur löser man detta då? Jo mycket handlar om att våga tala om det och att våga möta det. Det handlar också om att vi män tillsammans behöver berätta om våra egna erfarenheter och våra egna värderingar. Det handlar om att vi inte behöver acceptera gamla samhällsschabloner och vi behöver inte ens acceptera argument som att vi inte tidigare engagerat oss i våra barn men att vi nu vill. 

Vad har du för värderingar om män? 

måndag 1 februari 2016

Fantasin kan hjälpa mig eller förgöra mig

Tänker vi på något intensivt och fokuserar på detta så kan vi säga att vi attraheras till detta och sannolikheten ökar att det vi attraheras till kommer att bli uppfyllt just på grund av detta. Både verkligen positiva saker som de verkligen negativa sakerna. Känns det logiskt? Så tänker jag och jag kan själv märka hur det som jag fokuserar på blir en attraktion som inte är bra för mig eller som verkligen för mig framåt. 

Jag lyssnade på ett program på radion nyligen, P3 dokumentär som handlade om två väldigt unga bröder, som mördade en kompis. Barn dödar barn. Hela berättelsen byggdes upp på de olika barnens utsatthet som ledde till egen fantiserad verklighet och föreställning som sedan i sin förlängning ledde till ett planerat mord. Hela upplägget byggde på hur vi själva skapar egna världar utifrån våra egna rädslor som från fantasin leder till en fysisk verklighet och aktiva handlingar. Detta gäller oss alla och visar på den kraft projiceringar och attraktion kan göra med oss. Ingen kommer undan. Attraheras jag i mina tankar till att jag inte är smart är det precis så det blir och tvärt om. Tanken har en stor kraft och kan göra fantastiska och också fasansfulla saker allt supportat av vår rädsla eller vår inre positiva kraft, låt oss kalla det senare kärlek. 

När det händer saker i samhället som vi kanske inte själva ser men läser om och det piskas upp en rädsla i detta kan vi bygga upp en fantasivärld och illusion i tron att verkligheten är på det sätt vi fantiserar om. Vi tror på att verkligen är ett samhälle som är i förfall fyllt av våld och fruktansvärd utsatthet. Med denna "fantiserade" verklighet bygger vi sedan upp vår egen värld. När vi enbart lyssnar på vad andra säger, rapporterar och beskriver så får vi enbart någon annans rädsla och egna syften till livs inte faktiskt en sanning.

Denna typ av fantasivärld och indoktrinering finns det överallt. För de som tror att kärlek är det som porrindustrin levererar blir verkligheten ganska skev. För den som tror att en ras, färg eller kön är mer värd än någon annan kommer en dag att inse hur vriden tankarna varit. För den som tror att verkligheten är den fantasi som olika religiösa fanatiska fundamentalister, kommer att bli besviken på samma sätt som allt annat som skapas och beskrivs av andras känslor och upplevelser, inte av dina egna.

Om vi väljer att lyssna på andras rädslor och andras syften mer än våra egna kommer ofta att få ta del av en mer svart och skruvad värld en den faktiska värld som finns runt omkring oss. Vi väljer då att ta mer intryck av andra än oss själva och det finns en risk att det sällan blir det kärleksfulla som kommer att styra oss utan sådant som kan bekräfta vår egen outtalade rädsla.

Jag har i omgångar attraherats av bekräftelse och det har lett mig fel, fruktansvärt fel. Jag har attraheras av sådant som skulle ge mig kickar och det har i omgångar gjort mig allt annat än framgångsrik. Mina fantasier fick mig in på spår som som enbart innebar att jag svärtade ner mitt eget varumärke. Det handlade verkligen om fantasier frammanade av andras sätt att bekräfta mig som jag också kickade igång på. Jag levde i omgångar helt inne i min egen bubbla.

Hur kan fantasin för dig leda dig rätt eller fel? Har du situationer som du själv kommer ihåg och kan beskriva där din känsla blev mer styrande en balansen mellan dina känslor och dina tankar?

söndag 31 januari 2016

Jag tar giftet bekräftelse om och om igen

Det är så lätt att ha en massa åsikter och ställa sig i samma kör som många andra i en fråga bara för att det på något sätt stämmer in på våra rädslor eller tyckande. Sällan har vi hela bilden klar för oss eller så kanske vi inte ens har en aning om vad det handlar om men åsikter har vi. Den information vi tar till oss kommer många gånger inte direkt från källan utan vi lyssnar på hörsägen, debattinlägg, eller kanske bara genom att läsa en rubrik. Det blir som ett horoskop allt stämmer in på just oss och därför blir vi så intresserade av det fast texten är generellt skriven. Det är vi själva som tolkar in det vi vill tolka in. Allt handlar om medveten retorik som vill få oss att agera i en speciell riktning och alla är vi så förutsägbara. Reklam fungerar på detta sätt, dejting och kurtiserande på samma sätt. Män är förutsägbara och kvinnor lika så. Det är som man skulle kunna skriva en manual på hur man ska dejta och den som följer manualen får någon att bli förälskad i en. 

Vi längtar så efter att bli bekräftade och att få tillhöra en grupp eller någon, vi förbereder oss till att bli förförda. Reklamen lyckas med detta, politiken lyckas med detta, huliganer lyckas med detta, invandrarfientliga grupper lyckas med detta, män och kvinnor lyckas med detta när de söker en partner osv. Vi människor blir totalt förförda på olika sätt och vi har knappt kraft att stå emot. Senast i går var det en känd författare som kommenterar huliganers agerande där de tar lagen i egna händer, som något positivt och när verkligheten uppdagas och hon får kritik kommer kommentaren;- jag visste inte. Jag tror jag har hört det förut, vi visste inte, vi hade ingen aning. Just nu läser jag om människor som bränner ner flyktinganläggningar av liknande skäl. Vi bekräftar och vi låter oss bli bekräftade. Bekräftelsen att få tillhöra och att bli uppmärksammade är ett gift som vi gång på gång tar för att få kicken i vår kropp. Vi är beredda att göra allt, till och med att mörda.

Jag förlorade min familj och mina barn för detta, jag förlorade ett arbete jag hade och jag har förlorat vänner. Mitt begär på bekräftelse suddade ut alla andra regler och förhållningssätt. Jag blev beredd att göra vad som helst för att känna att jag dög som man och människa. Bara jag fick den där bekräftelsen så kunde jag för en stund känna mig lugn.

Ibland kan jag känna att vi alla går omkring i våra egna drömmar, var och en, om vem vi egentligen vill vara och jagar febrilt efter förebilder och grupper eller personer att anknyta till. Problemet är att vi aldrig kommer att bli nöjda för det är bekräftelsen i sig som är kicken, det är bara ett symtom på något betydligt djupare och någon slags tomhet i oss själva. Vad det är för dig måste du själv ta reda på, jag gör vad jag kan för att finna det i mig.

Har du behov av att bli bekräftad? Händer det ibland att du begår misstag och detta går över styr? Finns det händelser så här efteråt där du tydligt ser att det var ditt bekräftelsebehov som spelade dig ett spratt?
 

lördag 30 januari 2016

Kärleken tappar mark till förmån för hatet

Jag är bedrövad ledsen och arg på samma gång över det hat som sprider sig över landet som kusligt påminner om sådant vi sätt förut i historien. Det är när djuret trycks in i hörnet som djuret vill slå sig ut. Så agerar vi i detta land och så agerar andra. Att hata kommer aldrig att leda oss rätt väg utan fel. Vi kommer att bli misstänksamma mot alla och vi kommer att tappa kärleken inom oss och mot andra. Vi kommer att attraheras till hatet istället för kärleken. 

Det är just detta, hur vi riktar vår attraktion som skapar vårt eget liv. Vi blir fångar i vår egen brist på kärlek. Hatet fångar upp oss och riktar allt fokus mot det som var och en egentligen är rädd för och vill komma ifrån. Vi blir som de vi tror kommer med det onda. Det finns många som har intressen i att kustens polarisering ska uppstå. Vill du vara en som bidrar till detta i så fall? 

När det kommer människor på besök öppna dina dörrar och möt dessa som om de var dina vänner. Möt människor som du själv vill bli bemött. Goda handlingar leder till goda handlingar. 

Självklart kommer vi också att möta onda människor men även de har möjlighet att ändra sig. Det är inte alltid saker blir som vi tänkt oss åt båda hållen. 

De riktiga farorna ska vi skydda oss mot men det är en lång väg dit innan vi kommer dit. Under tiden kan vi lära oss att skilja på det goda och det onda och gå ihop tillsammans med andra goda människor oavsett land, religion, kön, ålder, politik eller andra områden man anslutit sig till. Låt oss lära oss att utskilja det goda från det onda inte bara för att vi är rädda utan när det verkligen är det hot vi tror oss se. 

Rädsla kan få oss att göra en mängd dumma idiotiska saker allt från ej genomtänkta uttalande, tokiga kommentarer, beteenden och tankar. Låt oss själva rensa upp bland detta och hitta det som förenar oss inte det som skiljer oss. I botten är vi alla rädda människor som försöker hitta en mening i livet och överleva. 

Imorgon bjuder min sambo hem till vår bostad en familj vi aldrig träffat och som vi inte känner. Självklart väcktes först mina egna misstankar och mina egna rädslor. 

Välkommen! 

På vilket sätt kan du bidra med att kärlek sprids i ditt hem, till dina barn, till dina grannar, på din arbetsplats, med andra människor, invandrare, oliktänkande, svarta, bruna, vita ja vilka de än är och framför allt till dig själv där allt börjar och  slutar? 

Var försiktig där ute så du inte tappar kärleken. 

fredag 29 januari 2016

Var blev du av ljuva man

Fulla av energi, hemlighetsfulla, känsliga och energiska, när han träffade dig. Han gjorde allt för att få och du som kvinna charmades av allt som hände. Visst hade han lite kanter som behövde slipas av, men du tänkte att du skulle kunna förändra honom. Hans mystik och hans i vissa stycken hjälpbehövande stil, gillade du. Du tyckte att ni kompletterade varandra. Visst påminde han om din pappa som du älskade som du ibland hade svårt att nå, men gärna ville förändra. 

Sedan kom verkligheten och vardagen. Ni får barn. Han jobbar för mycket och är sällan hemma. Han fortsätter med sitt hemliga jag och är lika svårtillgänglig som din pappa. Helt plötsligt får du en flashback från din egen uppväxt. Du ser en repris från din barndom. Torftighet, rutiner och helt utan kärlek. Var tog din man vägen som du var så förälskad i och charmades av. Älskar han dig inte längre? Har han någon annan? Du börjar ifrågasätta dig själv och bli misstänksam.

Återigen försöker du ändra på honom och få honom dit du vill men får honom mer hemlig än någonsin. Han drar sig tillbaka. Han blir än mer innesluten desto mer du försöker. Du fokuserar på barnen. 

Ni glider isär och detta var precis så du inte tänkte att det skulle bli.

Var blev du av ljuva man?

Vad var det som hände?

Ja detta var bara en beskrivning av många drama som lätt kan uppstå både i oss själva och i relation med andra. Vi uppfostras i en miljö som vi vill efterlikna oavsett om detta var bra eller dåligt och så söker vi fortsättningsvis efter samma mönster i det som vi känner oss hemma i. Vi attraheras av det bekanta. Har vi tendenser att tro oss kunna ändra på andra kommer detta också att synas i de relationer vi själva skapar. Vi söker det som kompletterar våra behov. Vi blir attraherade av sådant som vi lärt oss läsa av i vår uppväxt, små små signaler. Vi gör alltid våra val och den partner vi väljer har vi valt av någon anledning och grunden till dessa kan vi hitta hos oss själva. Aldrig handlar det om att vi blivit lurade utan mer kanske att vi lurat oss själva och faktiskt blivit oerhört attraherad av någon eller något.

Jag kan se hur det som triggat mig i relationer har varit mystiken, omvårdnaden, gåtfullheten, sexigheten och sådant som startat mitt eget bekräftelsebehov. Ofta har detta inte alltid varit det bästa för mig, på längre sikt utan enbart i det korta perspektivet. Jag har varit starkt påverkad av förälskelsefasen och de snabba kickarna och saknat en djupare analys av vad jag ville. Mina tankar och mina känslor hittade inte sin balans.

Hur blev det för dig? Vad triggas du av, var kommer det ifrån och blir det bra för dig?

torsdag 28 januari 2016

Kvinnan - det bästa eller det sämsta för mannen

Kvinnan är det bästa som hänt mannen eller det värsta. Så gick diskussionen i en samtalsgrupp jag hade för ett tag sedan med ett antal män.

Hur kan det bli att vi män känner det på detta sätt? 

Den första kvinnan vi män möter är mamma. Mötet kommer tidigt innan någon av oss sett varandra. Känslor och intryck, kanske tankar. Kärleken till den som bär oss män och mamman som gör vad de kan för att ta hand om oss. Sedan föds vi och vår första kärlek är modern. Mamman ligger 9 månader före i relationen med oss och på något sätt har hon en fördel jämfört med vår pappa. Mamma blir också vår första förälskelse och den vi kommer att jämföra med när vi möter vår nästa kvinna eller man för den delen. Vi blir kära, vi förälskar oss och där kan sagan sluta och alla blir lyckliga. Vi har funnit den kvinna som liknar vår mamma oavsett om det är de goda eller mindre goda sidorna vi funnit likheter i. 

Men så blir det inte alltid. Hon var inte som vi tänkt oss. Hon var inte vår mamma eller så betedde hon sig i delar som vår mamma, som vi ogillade. Det vi själva lärt oss i vår ursprungsrelation med våra föräldrar är också det vi söker och så vi agerar i kommande relationer. Vi gör som våra förebilder i allt. Saker vi känner igen är sådant vi attraheras till oavsett hur vi intellekt tyckte om det. Hjärnan gillar generaliseringar och enkla förklaringar så att det enkelt går att kategorisera och det ger trygghet i oss.

För min del sökte jag kvinnan jag skulle ta hand om för det var precis det jag såg skedde i min ursprungsfamilj. Jag hade en mamma som var ett offer och var utsatt. Hon behövde skyddas, samtidigt föraktade jag både min pappa som utsatte henne och min mamma som inte kunde ta hand om sig och därmed la över ansvaret på mig som barn. Detta drama valde jag sedan att skapa om och om igen i nya relationer samtidigt som jag hade lärt mig offerrollen och fått en vana i denna, lärde jag mig rollen som förövare. Jag var komplett i mitt drama och såg också till att mina relationer följde detta mönster. Dramat attraherade mig och det var detta jag fångade i förälskelsen samtidigt som resultatet var något som jag föraktade och var obekväm med. Jag skulle vilja påstå att jag har skapat alla mina drama i ett enda syfte och det är att skapa "trygghet" i mitt eget kaos.

Andra hittar kvinnor som i vissa stycken är exakt som sina mödrar. Kärleksfulla, varma, kontrollerande, hotar med att ta livet av sig, opålitliga, bullmammor, egocentriska, omvårdande, offer, madonnan eller horan. Alla finns representerade och alla har vi män själva valt dessa utifrån de erfarenheter vi fått i vår egen uppväxt i kontakten med vår första kvinna, vår mamma.

Själv har jag genomlevt en mängd relationer och precis som mina föräldrar har jag haft komplicerade relationer som både kostat mig smärta, sorg, pengar och praktiska besvär. Jag har i många av mina relationer fått kvinnor som hatat mig med en kraft som jag önskade att se hos min mamma men aldrig såg förverkligas. Jag fann kvinnor som gjorde sig till offer men som hade den kraft som jag önskat min mamma haft.

Kanske har min strategi varit att ta alla de smällar min pappa aldrig fick men borde fått från min mamma. Tanken är intressant.

Tala om för mig vilken kvinna du har ska jag tala om för dig vem din mamma är.  

Vilka drama har du skapat i dina relationer som i många delar är spegelbilder eller delar av de drama som spelats upp hemma i din ursprungsfamilj?

onsdag 27 januari 2016

Tåla mod

När jag kommer i situationer eller utsätter mig själv för situationer är modet det viktigaste jag har. Moder att stå kvar. Moder att inte automatiskt agera. Modet att stanna upp. Modet att formulera min känsla. Modet att känna. Modet att backa. Modet att inte gå in kampen och agera utifrån mitt intellekt. Modet att hitta min balans och reflektera. 

Listan kan bli lång och allt handlar om att inte agera på egots signaler eller på rädsla utan trots detta ändå snabbt inse vad det är som väcks i mig och hur jag snabbt kan finna modet. 

Allt annat leder mig själv in i situationer och känslor jag inte nödvändigtvis behöver eller kanske inte alls ska vara i.

Rädslan är så snabb på att ta över och begränsa mig medan modet kan få mig att nå ny höjder. Rädslan är det inga svårigheter att agera utifrån, det går automatiskt. Men att agera utifrån kärlek både till mig och den andra det är där modet behöver samla alla sina resurser för att ta kampen mot rädslan. 

Jag vet att när modet vinner befrias jag från min rädsla, ändå behöver jag ta denna kamp varje gång. Inte i situationer jag lärt mig att hantera på ett annat sätt utan när det inte är så. 

Igår satt jag i ett möte och vi samtalade om olika saker i livet. Jag försökte att observera och inte bara agera. Just denna kväll var jag också ganska trött och hade lite motståndskraft. Plötsligt, från ingenstans kom jag ur balans och reagerade med ryggmärgen och gav inte de svar och den reaktion jag tänkt mig och när jag skulle beskriva min känsla i det som hände blev det missförstånd. Det som stannade kvar i mig var känslor av irritation och någon slags flykt. Självklart handlade detta om mig och just det faktum att jag saknade kraft att hantera situationen eftersom jag redan var i obalans i och med att jag var mycket trött och hellre hade suttit hemma och bara göra inget. Denna gång bad jag inte om ursäkt vilket kändes tokigt.

För vissa är denna obalans en konstant och då själ den oerhört mycket energi som istället skulle kunna användas på annat sätt. 

Varje dag och i varje situation krävs det mod att tåla mod framför rädslan. 

Hur gör du för att bli bättre på att tåla mod för att ha mod att nå kärleken i dig? 

tisdag 26 januari 2016

Min kropp speglar mig

Hur jag mår i min själ, hur jag tänker och känner påverkar min kropp, min hud, mitt hår, mina naglar, mina inre organ, hur min kropp allmänt är och hela dess funktion. Reaktionerna kan vara styrda av det jag är medveten om eller i mitt omedvetna. Varje cell i min kropp har behov av att hitta sin kemiska balans och blir störda när den kommer i obalans vilket påverkar allt annat. 

Varje gång jag märker en obalans i kroppen behöver jag fråga mig själv om jag har obalans i mitt liv, mina tankar och mina känslor. 

Jag såg ett program på tv, kort som handlade om en grupp av människor där de hade sex fingrar på varje hand. Detta var ett resultat av ett enzym som det producerades mer av under ett visst stadie av barnets utveckling i mammans mage. En kemisk process som innebar en förändring i barnets utveckling. En ny norm hos en grupp av människor sprungen ur en enzymtillväxt under en kort tid av barnets utveckling. Så lite kan förändra så mycket. Då förstår ni hur allt hänger ihop och hur viktigt det är att hitta vår egen balans. Sjukdomar och förändringar i vår kropp kan påverkas av vårt inre själsliv på samma sätt som yttre faktorer som vi utsätts för.

Vi behöver fundera på vad vi äter, vilken luft vi andas och hur mycket vi tar hand om hela vår kropp. Men vi behöver också fundera över vilka tankar och känslor vi väljer att bära på. Allt påverkar vårt totala hälsotillstånd. Allt sitter ihop. 

Just de senaste dagarna har jag haft någon slags klåda på min hud som givit mig utslag. Först tänker jag att jag är allergisk mot något eller att det har någon koppling till min tidigare förkylning. Efter ett tag väljer jag att också se hur detta eventuellt kan ha kopplingar till min vardag just nu. Var har jag varit, hur har jag känt mig, är det något som ligger och stör mig på något sätt i det jag tänker eller känner? Hur känns det i mig? Allt har betydelse och på min egen karta, där jag letar, behöver jag tänk på alla dessa faktorer. 

Jag är och känner mig som jag lever och hur jag lever kommer att påverka hur jag har det. Min motståndskraft har en tendens att försvagas och blir mer påverkat av allt som kommer utifrån mig om jag inte har kolla på hur det är inne i mig. 

Tänker du att du befinner dig i ett sammanhang och att hur du lever i allt påverkar hur du har det? Finns det saker i dag du skulle behöva ändra på för att du ska kunna må bättre? 

måndag 25 januari 2016

Vi måste våga hoppa

Det räcker inte med att vilja. Vilja är enbart en tankes och en känslas väg. Vi behöver också våga att agera, våga hoppa ut över eller in i det vi är livrädda för, för det är där det finns något annat än det vi är vana och trygga med. Det kräver oerhört mod att våga och att göra. Men ändå är det enbart den vägen som är möjlig om vi vill förändra något i livet. Hjärnan söker tryggheten oavsett om det är en snäll trygghet eller trygghet i kaos. Trygghet definieras mer som något som jag känner igen och är van vid och där jag vet vad som ska hända även fast det är kaos. 

Jag var trygg med kaoset och jag fortsatte också att skapa kaos för att finna tryggheten. Jag behöver varje dag fokusera för att se till att inte hamna i kaos igen. Att falla tillbaka är så oerhört lätt. Kroppen, känslorna och tankarna är så duktiga på att minnas och att leta sig tillbaka till det invanda, vad det än är. Det går på en hundradels sekund. 

Alla som har hoppat vet att det är en befrielse och något som man då inte förstår att man velat undvik. Men för de som ännu inte hoppat, fortfarande något som nästan är värre än döden. 

Rädslor kan vara många allt från att våga göra saker vi aldrig gjort förut, bryta gamla mönster, våga misslyckas, våga ha fel, våga vara sann, våga känna, våga säga hur saker är, våga sluta var kvar i sin egen historia, våga släppa taget, våga möta ilska och kärlek för den delen osv.

För vissa är det obegripligt med andras rädslor och ändå är det ingen skillnad i känslan på den ena eller den andras rädsla. 

Vad är du rädd för? Vilka hopp behöver du göra för att komma vidare? 

söndag 24 januari 2016

Ingen kommer undan, absolut ingen!

Vi lever i våra hemligheter och våra lögner. Vi lever i våra drömmar och önskningar. Vi bekräftar vår djupaste känsla i rädsla eller kärlek. 

Så skapar vi vårt eget liv. Om det är någon som tror något annat så motbevisa mig gärna.

Vi skapar vårt eget liv oavsett vad vi varit med om. Vi skapar strategier som får oss att agera på olika sätt och ingen kommer undan. Du tänker att du föddes sådan du  är med lycka eller otur, med bedrövelse eller framgång, glöm det, allt precis allt har du under tiden skapat själv. 

Visst hände det saker när vi var små, det har det gjort för oss alla, alla vi har en historia. Det handlar aldrig om vad som hände och hur stort helvete vi hade. Det handlar om hur vi förhåller oss till detta och vad vi gör med den erfarenheten. Allt handlar om detta. Ingen kommer undan och det är hur vi hanterar det som avgör om vi blir en vinnare eller förlorare, ett offer eller den som utsätter, en hjälpare eller en som kväver oss själva.

Det finns inga strategi och inget karaktärsdrag som är bättre än något annat, det avgörande är hur jag mår i det och hur jag använder de egenskaper jag fått med mig i livet. Alla kan välja att antingen känna kärlek eller känna rädsla. Alla har hinder framför sig som är smärtsamma att hantera. Kraften i hindren är densamma för alla även fast föremålen är olika. Vi kommer inte undan. 

Det kan låta hårt och känslolöst men detta är sanningen i vitögat. 

Ingen kommer att hjälpa oss, vi behöver själv göra vårt jobb. Men det finns knep för att komma dit och alla dessa knep är styrda av vad vi vill, vad vi verkligen vill. Så för din skull, uttala det högt vad du vill, så att både du hör och andra med vad du vill. Vad du vill komma och hur du vill ha det. Du behöver höra det så att du förstår att det är sant. Visualisera det och få dig själv att fatta det, först då blir det verklighet. Om inte kommer dina inre dålda känslor att ta över och skapa det du i det fördolda vill. Detta är en kamp och du bestämmer själv vem som ska vinna. 

När vi accepterat detta och inser att vi har en inre kraft som kan förgöra oss eller som kan få oss att finna kärleken, då kommer vi att lyckas med vad som helst. Då vet vi att denna strid handlar om liv eller död. 

Vill du leva eller dö? Du bestämmer. 

lördag 23 januari 2016

Jag kan inte hjälp någon alls

Mer och mer uppenbart blir det för mig att jag försökt hjälpa människor hela mitt liv. Jag har trott att jag kunnat förändra andras liv. 

Först min grundfamilj, mamma och pappa, som inte riktigt själv kunde hjälp sig själva och där jag mycket tidigt tog på mig ansvaret för att rädda. Min pappa att få honom att ändra sitt beteende och min mamma att bli räddad som det offer hon var för de omständigheter hon satt sig i. I skolan ville jag vara vän med alla och hade bättre samtal med mina kompisars och flickvänners föräldrar än med de jag främst skulle fokusera på. Jag var en ledare som skulle ta hand om andra i lumpen och jag valde från början en yrkesutbildning som socionom och arbetade som socialarbetare under många år. Unde min utbildning satt jag i både elevråd och värnpliktigråd. Jag startade att engagera mig fackligt mycket tidigt och har arbetat aktivt i olika föreningar och styrelser. Jag har önskat att hjälpa till och samtigt bli bekräftad. Jag har ägnat mängder med timmar till frivilligt obetalt arbete och mycket har handlat om att hjälpa. Människor som varit utsatta och kraftlösa har jag ägnat mängder med tid för att försöka hjälpa på många olika sätt. Idag, på samma sätt fortsätter jag med att arbetar för att hjälpa till som samtalsterapeut och även volontärt. 

Allt har en haschtag som handlar om att hjälp. Men vad hjälper jag med egentligen? Kanske inget, jag kanske enbart fortsätter att ägna mig åt att hjälpa mina föräldrar, där allt började en gång men där jag aldrig lyckades. Jag försöker hjälpa och ser till att jag blir bekräftad. 

Jag tror att jag aldrig någonsin kan hjälpa någon mer än med rent praktiska saker som att flytta, starta en bil eller vad det nu kan handla om. Men att hjälp någon annan att ändra sin livssituation, det kan jag inte göra. 

Jag kan ha idéer men de är blott mina egna och handlar egentligen enbart om mig själv. Jag kan ha en massa bra vägar att visa, ja det kan jag men den jag ska vägleda måste vilja något och våga lita på mig, om det är jag som ska vägleda.

Min roll handlar enbart om att försätta den som vill ha min vägledning i en känslomässig situation där han eller hon gör val och vågar möta sina egna rädslor. Resten av arbete sker av personen själv när det behövs. Jag står för knuffen så att perspektivet kanske blir på ett annat sätt. Ett nytt perspektiv som kan öppna en ny dörr och en ny möjlighet.

Men den som vill ha "hjälpen" behöver vilja något och behöver vilja förändra på något sätt. 

Finns det en vilja är absolut allt möjligt. Då finns det inga hinder för någon att hitta en ny väg. En ny väg som är totalt öppen. 

Därför återkommer jag alltid till frågan, vad  vill du? Frågan är så avgörande och så viktig. 

Vill du leva eller dö? 
Vill du lida eller leva? 
Vill du vara ett offer eller någon som äger sitt liv?
Vill du vara en buse eller en ängel?
Vill du var ett monster eller en medmänniska?  
Vill du fuska eller göra ditt jobb?

Allt börjar och slutar med dessa frågor. Det går inte att göra jobbet och bespara lidandet åt någon annan utan var och en måste vilja ta tag i detta själv och faktiskt göra jobbet. 

Jag har själv fått ta tag i mitt lidande och du behöver själv göra det samma. 

Ja jag kanske vet vägar och metoder. Jag kanske kan försätta dig i en känslor som kan få dig att göra något. Men du, du behöver göra jobbet själv. Du behöver vilja förändra något och släppa något annat. 

Det är tufft ja, ett rent helvete men det går. Du behöver bara våga lita på att det är så. 

Vad vill du?

fredag 22 januari 2016

Jag är, så de så

Det är så förbannat lätt att döma, både andra men särskilt mig själv. Ha en massa åsikter om vad som är rätt och fel och hur det egentligen skulle vara och hur jag eller andra skulle ha gjort. Jag var formligen full av det förut och nu har det avsevärt minskat för att ge plats för fokus på mig själv, vad jag behöver göra genom att acceptera det jag gjort och att just göra det jag vill istället för att ha fokus på det jag inte gjort. 

Energi är en kostant så gäller det att sortera det jag vill lägga energi på. Jag tror vi alla gör så men vi behöver sortera det vi vill och just nu acceptera det eller  ändra på det till vad vi vill. Så länge jag känner mig värdelös så kommer jag att lägga energi på det som bekräftar detta. Känner jag mig smart kommer jag att lägge energi som bekräftar det. Det är just därför en arbetsgivares roll är att bekräfta det som är bra till sina anställda för detta leder till mer bra saker på samma sätt som vi själva behöver göra det samma mot oss själva.

Så dömer jag mig själv eller andra så har det en grund, jag tror på det jag dömer, om mig själv att jag inte duger, för att bekräfta att det är så. De som dömer andra lovar jag har en gigantisk lista på sådant som personen dömt ut sig själv om. Jag granskar och behöver granska min lista. 

Varje dag jag lever har jag gjort saker som är bra och saker som är mindre bra. Garanterat finns det mängder av båda delarna. Jag kan välja att göra mig uppmärksam på båda eller välja att se någon av dessa delarna. Det jag väljer att fokusera på är också så jag vill bekräfta mig själv. Jag kan plocka fram båda och jag väljer vad jag vill se. 

Min dag hade definitivt inte kunnat bli på något annat sätt än som den blev. Detta på grund av två skäl: 1. Den blev inte det och nu är det försent att ändra på det. 2. Om jag velat att den skulle bli på ett annat sätt hade jag gjort så redan från början, under dagen. 

Med detta enkla faktum är det lätt att betrakta vad som varit. Att ångra, känna skuld och skam och bli bitter leder ingen stans. Jag gjorde som jag gjorde och det blev som det blev för att jag gjorde så bra jag kunde med de förutsättningar jag hade och det jag ville med den del som jag hade ansvar för. Visst det låter lätt men jag vet, tro mig det kan innebära en vandring dit för att fatta det. En viktigt påminnelse varje dag. 

Dömer du dig själv och andra? Kan du bli bitter och ångra saker? Mår du bra av det? 

torsdag 21 januari 2016

Din befrielse ligger väldigt nära

När jag bär på hemligheter vilka de egentligen än är tynger det ner mig. Jag är inte fri. Det är som ett lån som ligger över mig som bara ska betalas, jag är inte fri. Jag är underkastad en situation och en börda som stressar min kropp, förvränger mina tankar och drar iväg med mina känslor på ett sätt som blir skadligt för mig. Jag lever i ett då bortförd från nu med små förhoppningar om sedan.

Men...

När jag väl befriat mig från min börda om det så är mina hemligheter, ett lån eller vad det nu än är lovar jag dig att du kommer att känna en så stor lättnad i dig själv att du till och med upplever att du flyger fram. Dina fötter lämnar för en stund sitt fotfäste.

Jag har upplevt detta ett antal gånger både med mig själv men också med andra när den fortsatta vägen behöver rensas från dessa bördor och modet till slut kommer där hemligheten eller vad det nu än är, löses upp genom att släppa på sin hemlighet eller annan börda. För de som inte varit i denna situation är det svårt att förstå för de som har är detta uppenbart. Jag hade människor som visade att vägen fanns, nu visar jag var vägen finns. 

Tankar och de känslor vi skapar har en så stark förmåga att låsa oss eller frigöra oss. Detta märker vi inte enbart i hur vi tänker eller känner utan även rent fysiskt genom spänningar i kroppen, låsningar i funktioner, hur vi talar, andas, vad vi blir irriterade på, förmågan att lösa problem och slappna av. Jag har läst om och är övertygad om att minsta lilla cell i vår kropp blir berörd när vi har en känslomässig obalans i oss. 

Därför blir just förmågan att släppa taget om sådant som vi är rädda för en sådan befrielse för hela kroppen. 

Ibland är ord vägen fram, ibland är handlingen innan ordet det viktiga steget. När vi befinner oss i fullständig spänning finns inga genvägar, genvägar finns sällan. Vi behöver alltid göra det vi är rädda för att göra. Vi behöver möta vår rädsla. Säga de där orden till någon. Erkänna våra fel. Blotta våra hemligheter. Våga visa oss nakna och utsatta utan skydd. Oavsett vad som hänt, oavsett vad du gjort, oavsett vad vi bär på eller är rädd för, utan undantag så behöver vi ta oss igenom. Ta mod och komma igenom den fasa vi tror att vi ser. Hur stort vi än upplever att den är behöver vi ta tag i det. Så länge inte detta skett är vi fången. Så släpp taget om du tror att du kan kontrollera din rädsla för det kan du inte. 

För mig ser jag detta i stort och smått. Nyligen var jag irriterad över en p- bot då jag ansåg att jag hade rätt och gjort vad jag kunnat. Jag förlorade och fick betala böterna, vilket jag inte räknat med. Jag släppte kontrollen och valde en förklaringsmodell som passade mig, nu är det bara ett kort minne. Men motstånden har varit mycket större och för mig har det handlat om alla mina hemligheter jag hållit inne för andra som de hade behövt veta och där jag svikit. 

Har du sådant du skulle behöva släppa kontrollen på? Har du kanske redan lyckats och har din berättelse om hur bra det blev? 

 

onsdag 20 januari 2016

Lögnen dödar mig

Lögnen ser till att störa balansen i mig. Så länge jag håller mig med lögner kommer det att tära på mitt känsloläge. Jag kommer att känna att allt inte är som det ska och att det kommer att krävas något för att komma i balans igen. Om än lögnen är den minsta lilla så kommer den att stöka till det i mig. Jag blir oärlig och det i sin tur tär på min av mig själv och hur jag är mot andra. 

Den lögn jag har mot mig själv själva har en tendens att bestå längre men även den gör mig osann mot mig själv och innebär i sin tur att jag vi tär, om än lite, på min egen självkänsla. Visst är det intressant att äga en lögn mot sig själv!

Så länge jag är lögnaktiga, oärliga och osanna äger jag inte mig själv. Jag blir en slav under det jag är osann mot. Är det mot någon annan blir det tydligt för då vet jag att jag varit osanna och att jag behöver vara noga med vad jag säger eller inte säger. Att vara osann är också att inte säga något, då bär jag på något som jag tänker kan vara viktigt för någon annan att veta. 

Lögnen får mig att tänka konstiga saker, känna konstiga saker och får mig att göra konstiga saker. Den får mig att sakta dö.

Precis allt detta behöver jag göra mig av med för att läka. Utan fullständig rannsakan och befrielse av alla de lögner och osanningar jag bär på kommer jag inte att bli friska och att läka. Jag bara fortfarande då på öppna sår och ni vet hur ont öppna sår kan kännas.

Hur blir jag då av med mina lögner och min oärlighet? 

Ja ett sätt och det är det enkla är att berätta vad jag varit osanna om och tala om det till de personer jag varit osann mot. Men bara om det inte ytterligare allvarligt kommer att skada den jag ska gottgöra till. Parallellt givetvis behöver jag sluta att vara lögnaktig och oärlig. En del av mina lögner, särskilt de som berör mig själv behöver jag erkänna för mig själva att jag varit osann mot mig själv. 

Utöver detta behöver jag förlåta mig själva för det jag gjort och inse att det är handlingar jag gjort inte den person jag är. Jag behöver be om ursäkt för alla andra jag skadat. En sådan lista kan bli mycket lång men arbetet tar inte slut förrän jag nått till sista raden på listan.

Först när jag agerat i min egen lögn och osanning och sett till att vara sann och ärlig möter jag sakta, sakta min egen befrielse. 

Lögnen var mitt medel och den är så snabb på att kopplas på igen, det har blivit som en vana. Som tur är, idag så påverkas mitt känslosystem direkt när jag gör det eller är på väg att göra det vilket får mig att bli ärlig och undvika att kliva ner i lögnens hål.

Hur medveten är du om dina egna lögner och din egen oärlighet? Hur mycket påverkar detta dig i ditt liv? Kanske är det dags att ta tag i surdegar som ligger och tynger din ryggsäck.

tisdag 19 januari 2016

Den starka driften drev mig mot skogsrået

Det bara känns. Det kommer som från ingenstans. När den känslan blir tydlig är det svårt att stå emot. Då kommer drivet. Då kommer jakten och fokuseringen. Då kommer kraften och uppfinningsrikedomen. Allt samagerar i mig. Känslan är skön på samma sätt som den känns farlig och förödande. Det är som en behaglig obehaglighetskänsla. Välbekant och helt fantastisk när jag ser på dess framsida, helt förödande när jag ser dess baksida. Som ett skogsrå. Jag har full förståelse för skogsråets förförande kraft men förödande dödliga konsekvens. 

Jakten styrdes av min drift och den driften är fenomenal i sin styrka. Den kraften kan jag idag använda till mycket men då använde jag den i omgångar till sådant som bara drog mig längre och längre från mig själv. Bort från mitt genuina jag och fokus på mig själv till att bli tillfredsställd och få de korta snabba kickarna med de långa kraftiga baksmällarna. Baksmällar förstärkta med egna värderingar, skam och skuld. Baksmälla som minskade min eget självkänsla och och förminskade mig själv. Ni vet som jakten på godis när vi egentligen är väldigt hungriga och känslan efter när vi tryckt i oss 1 kg godis och inser vad vi gjort. 

Jag vet att jag inte ska försätta mig i situationer där jag driver in mig i hörn där den gamla förödande driften far iväg med mig på lögnaktiga villovägar så att jag möter skogsrået igen. Då är det kört och jag behöver åter igen se över mitt eget fokus och vad jag vill stärkt av både min känsla och mina tankar. När jag höll på som värst var jag helt känslostyrda.

Ändå är det inte sexet jakten egentligen handlar om utan bekräftelsen. Driften sker genom sexet men det att tillfredsställelsen att bli sedd och närheten att bli bekräftad som berör mig och som gjorde mig lugn. Känslan av sammanhang genom nya kickar och efterföljande lugn. 

Just detta såg jag under min uppväxt hos min far. Jag kunde se det i hans ögon när det hände. När han styrdes av känslorna och driften och på något sätt blev helt frånvarande från oss andra, bara ett särskilt fokus i hans huvud. Det är inte omöjligt att mina barn har liknande minnen, utan att jag idag direkt vet. Jag själv kan känna igen mig i honom och just det jag då såg var också något jag hatade. Ändå fick jag samma gift i mig. Liknande beteenden. Troligen också samma konsekvenser. 

Men jag är inte min far. Min far är inte jag. Jag fattar mina egna beslut och jag bestämmer över min egen kommande historia. Vikten av att medvetandegöra mina beteenden och att kombinera känsla, tankar och handlingar är nyckeln. Att hitta min balans. 

Idag är jag tacksam att jag accepterat mina karaktärsdrag och kan lyfta fram den positiva styrkan i dessa och sortera bort de negativa delarna genom att göra mitt eget arbete. 

Driften jag talar om kan omsättas i så många olika symtom som alkoholberoende, narkotikaberoende, träningsberoende osv. Jag hade kärleks, bekräftelse och sexberoendet.

Har du drifter i dig som fått förödande konsekvenser för dig och som du idag vill lära dig att hantera eller hittat ett sätt att hantera? 

måndag 18 januari 2016

Jag en jägare

Jag ville verkligen inte bli ensam och själv.  Det var något i det som jag insåg att jag skulle få problem med om jag blev ensam. Jag tänker att jag ärvde mina föräldrars känsla där. Jag hade också länge saknat den där okuvna kärleken och bekräftelsen på att bli älskad, kravlöst älskad. Jag har en känsla av att mamma gav mig det men jag tänker att hon själv var full av samma brister som jag senare upptäckte att jag trodde jag hade. Hon gav säkert vad hon hade och klarade inte mer än så. I huset bodde hennes man tillika min far och hon hade tagit hem den som skulle bekräfta det hon själv inte trodde hon hade och det var kärleken som aldrig blev bekräftad av hennes far. I den sorgen levde hon och hon lyckades hitta någon som åter igen bekräftade att hon inte skulle bli älskad. Min pappa i sin tur saknade också denna kärlek. Både letade och försökte finna och i allt detta föddes jag. Jag lärde mig också att jaga efter närhet, kärlek och bekräftelse. Jag lärde mig jakten. Allt gick i arv. 

Det var som jag växte in i ett beteende som jag tidigt lärde mig. Jag lärde mig att använda humor. Jag lärde mig att bekräfta andra för att få det jag trodde jag behövde. Jag lärde mig att flirta. Jag blev en mästare på att jaga villebråd för min bekräftelse. Ibland kändes det som jakten var viktigare än att behålla bytet. Jakten triggade mig och fick mig att lyckas. Jag blev någon och bytet blev min bekräftelse på detta. Det kanske också är så jägarna känner det i skogen, triggad av att fånga sitt byte.

Jag lärde mig att dejta tidigt och jag tror det var just att bli sedd som var det viktiga. Att få bli bekräftad på olika sätt där sexet blev en viktig del. Jag kunde göra precis allt för att få denna kraftfulla bekräftelse. Det har kostar mig tid, en massa tid, pengar och andra fruktansvärda förluster bland annat mina relationer och min familj. Jag lärde mig överlevandens konst och slutade lita på någon, inte minst mig själv. Allt för att bli bekräftad och känna kicken i jakten. Jag blev en mästare att bekräfta mig själv på kvinnors bekostnad och i vissa fall även på mäns bekostnad. I det senare handlade det om andra typer av utnyttjande än just i relation och sex men fortfarande utnyttjande för att jag skulle få det jag ville ha. Jag har utnyttjat och varit osann och jag har lurat in andra i denna fålla men också mig själv. 

Jag en jägare ensam jagande något som aldrig gjorde mig nöjd utan bara fick mig att jaga mer. Jagandet blev mina kickar och det jag trodde var kärlek var i själva verket kicken i jakten. Jag lärde mig aldrig kärlekens språk mer än att använda det som ett medel för att känna att jag dög. 

Jag saknade inget men trodde att jag gjorde det och för att blidka min smärta fann jag jakten som min befriare. 

Vet du vad kärlek är? Kan du känna igen dig i den jakt jag beskriver oavsett om du är man eller kvinna? 

söndag 17 januari 2016

Jag ett monster

Jag är ett monster. Precis så kände jag om mig själv redan som liten. Jag gjord saker och jag kände saker som jag skämdes över men jag fortsatte att göra det. Det var något lugnade och också något spännande i det, som fick mig att för en stund att sluta tänk och var orolig. Jag kände att jag var någon och jag fick en kicka av det. Men efteråt kom ångesten och de dåliga tankarna tillbaka men med fördubblad kraft. Jag vet att jag började med detta när jag var mycket liten kanske 4-5 år. Just när det gäller tidsuppfattningen är jag osäker men jag har bestämda minnen av var jag var, så kanske. Det var som om det var en drift i mig som jag inte tyckte att jag själv styrde över. Det bara hände och ju äldre jag blev desto mer gjorde jag det. Det blev som jag i stunder var besatt. 

Jag var tidigt besatt i att onanera eller som många nu säger, att ha självsex. När jag blev tonåring och äldre var det också i kombination med att titta på porrbilder och senare porrfilm. Detta var alltid i kombination med någon slags skam och skuld och något som var fult, ändå fortsatte jag. Det var som om jag både fick ett lugn när jag gjorde det, men i samma stund någon slags bekräftelse och detta blev mitt sätt att känna att jag var någon. Samtidigt kändes det så oerhört förbjudet och dåligt så jag var tvungen att bevara det som en hemlighet, så gott det gick. Jag höll det för mig själv. Jag höll det för mig själv och jag tänkte att jag var ett monster.

Långt upp i åren fortsatte jag med detta i omgångar och bara utökade mina kickar och mina hemligheter. Jag hade ett starkt fokus som handlade om sex, om kvinnor och om att bli bekräftad. Jag levde på många sätt i en parallell värld både då som senare. Jag fick svårt att ha vettiga relationer med kvinnor för jag jagade ständigt efter kickar och efter nya bekräftelser. Jag fortsatte att vara hemlig. Jag fortsatte att utöka min skam och min skuld. Jag kände mig tvingad att fortsätta    och drev mig själv in i olika riktningar. Jag tappade fullständigt fokus på att ta hand om mig själv. Jag gjorde konstiga saker, jag tog risker och jag utsatte mig själv på ett sätt som bara blev dåligt för mig. Jag var bedräglig. Jag misskötte mitt arbete och jag blev ensam i alla mina hemligheter. Detta kostade till slut senare i vuxen ålder, mitt arbete, mina vänner, mitt äktenskap och mina barn. Delar av detta arbetar jag idag med att sakta försöka återfå. 

Jag kände mig som ett monster, särskilt mot mig själv men givetvis också mot de som var viktigt för mig och som fanns runt omkring mig. 

Idag kan jag förlika mig med mitt monster  och se orsaker och svårigheter jag hade men inte har samtidigt som jag lärt mig att ändra på mina egna beteenden av att vara hemlig. Jag har lärt mig att vara sann och våga vara ärlig. Jag har accepterat vad som varit i detta och jag har gjort mig av med min skuld och skam. Jag har lärt mig att både känna och tänka och agera utifrån den samlade bilden. Det är som allt annat, när jag vågar belysa det och erkänna. När jag vågar acceptera och se på det blir det mer som skeenden och händelser som varit men låter bli att definiera mig i det. 

Självsex är en del av livet och att inte alltid lyckas vara mitt genuina jag och göra misstag lika så. Allt detta har präglar en del av mig och det har fått mig att fokusera på fel saker men det har samtidigt ökat mina erfarenhet om mig själv och gjort mig mer kunnig. Utan detta hade jag inte varit den jag är idag. Visst, jag hade kunnat lära mig annat men just då var det inte jag för jag klarade bara av det jag klarade just då. 

Kan du känna ibland att du är ett monster eller något liknande och att du burit på den känslan mycket länge kopplat till dina egna beteenden? Om du kommit ifrån det, vad fick dig att vända. För dig som fortfarande bär på det, har du någon du kan tala med om det? 

lördag 16 januari 2016

Det är ditt fel

Du såg mig aldrig. Du brydde bara om min syster. Du var så elak. Du kramade mig aldrig eller talade om att du älskade mig. Du brydde dig egentligen inte alls om hur jag hade det. Du fick mig bara att få mig att känna mig som jag aldrig dög. Vad jag än gjorde så var du aldrig nöjd. Du sa till och med att jag var en skit och ingenting värd. Fattar du hur illa du gjorde mig? 

Hela mitt liv har jag fått kämpa med att bli älskad och att bli sedd. Jag har fått jaga efter det som du aldrig gav mig och som jag aldrig fick. Ni båda lärde mig aldrig hur man gör utan bara hur man misslyckas. Hur ska jag någonsin kunna komma ur detta och kunna gå vidare med mitt eget liv? 

Jag ungefär så här lät det för mig för ett antal år sedan. Jag la all skuld på mina föräldrar. Jag gjorde det också långt efter det att båda gått bort, för många år sedan. Jag lade över allt ansvar på dem. 

Precis på samma sätt hör jag dagligen andra säga om x partners, tjejer som blivit utsatta av män, myndigheter som krånglar, arbetsgivare som är knäppa, utsatthet när man varit barn genom mobbing eller på många andra hemska sätt. Andra har gjort eller gör saker som gör att vi inte kan leva det liv vi vill leva. Vi skyller på andra och har ibland någon slags ursäkt för varför vi gör som vi gör, tänker som vi tänker eller känner som vi känner. Livet blev inte som vi önskat på en mängd olika sätt och nu är det ditt fel. 

Så ältade jag och så ältar andra. Vi tar på oss en offerroll och skyller på någon annan för det som drabbat oss. Vi pekar på andra och kan i och med det inte göra något på egen hand. Det är som vi inte äger frågan. 

Jag är vuxen och du med. Vi fattat våra beslut och vi gör det vi gör. Ingen bestämmer över oss själva mer än jag för mig och du för dig. Jag bestämmer själv över vad jag vill tänka och känna och jag bestämmer själv över om jag ska tjata om min historia eller släppa den, oavsett vad det är som har hänt. Att vidhålla att historien inte går att släppa är mitt eget beslut och då väljer jag det för att jag vill fortsätta att lida och att världen inte är som jag vill att den ska vara. Man kan säga att jag är mycket bestämd och dominant i min offerroll. Visst låter det som en paradox men det är inte ovanligt  att just offret och den som styr går hand i hand. Det ska vara på mitt sätt. 

Just den dominansen får mig att fortsätta lida och för mig var det så att när jag flyttade hemifrån var det ju bara jag som bestämde. Kanske rent av innan. Jag bestämde och kunde göra mina egna val men ändå släpade jag på sådant som inte var bra för mig, om man ser på det så här efteråt. Från den dagen var jag boven men jag såg det inte. Jag skapade mina egna monster, jag skapade monstret Johan som bara gjorde det mer och mer svårt för mig själv. Det var mitt fel inte ditt. 

När jag slutar att peka på andra blir världen mycket lättare att hantera. Då äger jag frågan och kan då också ta mig dit jag själv vill. Jag slutar att bli ett offer och kan bli mer ödmjuk för det som sker eftersom jag alltid på något sätt har en del i det när det sker eller strax efteråt.

Pekar du på andra?