Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

torsdag 5 mars 2015

Fantombild

När jag växte upp skapade jag successivt en bild av mig som jag kände att jag ville vara. En bild som visade de goda sidorna av mig. En bild som inte hade de egenskaper jag såg hos min far. En bild som skulle få andra att tycka om mig och inte avvisa mig. En bild som var min egen idealbild av mig själv.

Den bild jag skapade var inte alltid jag men den var också jag. Jag hade andra sidor som var min hemlighet. Saker jag gjorde, sådant jag tänkte och sådant jag kände som jag inte vågade visa för andra. Hemligheter som bara var mina. 

Många av mina hemligheter lyckades jag bevara länge. En del av mina hemligheter upptäcktes på vägen genom att jag blev upptäckt på olika sätt. Bland annat hade jag en hemlighet att jag tog kronor ur min pappas kavajficka för att köpa godis för. Länge kunde jag göra detta men till slut upptäcktes jag. Jag kom också ihåg hur jag som grabb började onanera och att jag vid ett tillfälle blev upptäckt av min mamma och vilken skuld jag kände efteråt omkring detta. Jag minns också alla hemligheter om familjen som jag gick och bar på och hur svårt det var att tala med någon annan om det som hände hemma men som ändå besvärade mig mycket.

Vissa hemligheter behöll jag sent in i vuxenlivet innan jag vågade erkänna dessa och acceptera att de var en del av mig. En del hemligheter fortsatte jag att skapa som vuxen både sådant som var ok att det var hemligheter men också sådant som jag borde berättat och istället höll kvar genom att ljuga och bedra.

Jag har under hela mitt liv försökt att vara någon som jag trott andra ville att jag skulle vara. Samtidigt inne i mig har jag inte varit den personen utan varit någon annan som haft brister som jag har känt skuld för. Brister som jag trott att andra skulle ogilla och att de därför skulle avvisa mig om de visste. Om de bara visste vem jag egentligen är då skulle de inte länge vara vän med mig.

Som vuxen har jag fortsatt att leva två liv. En synlig fantombild av mig och mitt inre jag. Ett liv som syntes och ett liv som jag själv bara visste om. Tankar, känslor och handlingar som bara var mina egna. Allt från tokiga tankar till onda tankar. Allt från förbjudna känslor till känslor som jag inte riktigt själv kunde ta in. Allt från handlingar jag skämdes över eller ogillade till handlingar som kändes helt förbjudna.

Utåt sätt ville jag vara en snäll kille, en bra pappa, en helt fantastisk make och god vän som alla tyckte om och älskade. Någon som sa de rätta sakerna och gjorde på rätt sätt. Någon som var smart och klok och som andra såg upp till. Någon att älska.

Jag trodde ibland själv att jag var så som den yttre bild visade. Jag försökte också på alla sätt övertyga andra om det. Jag blev väldigt moralisk när andra inte var just på detta fantastiska sätt utan gjorde en massa dumma saker, särskilt om de var på ett bedräglig sätt mot andra. Jag pekade med hela handen, allt för att dölja det som jag egentligen var. För den jag pekade på var egentligen mig själv.

Idag har jag ägnat mycket tid åt att acceptera alla mina sidor för mig själv och att saker jag gjort har jag faktiskt gjort. Jag har också valt att berätta det för andra just för att spräcka min egen hemlighetsblåsa. Så mycket som möjligt arbetar jag idag med att erkänna att jag är den jag är samtidigt som jag ständigt befinner mig i utveckling. Det handlar till 100 % om mitt eget erkännande till mig själv. Jag är just nu denna person med mina möjligheter, mina fel och brister men det är ändå jag. Vem jag är i morgon det vet jag inte än och den jag var i går till hör min historia.

Min fantombild av mig och jag jobbar för att bli samma person. Det är ett av mina största steg i livet och också ett av de viktigaste.

Hur nära står din fantombild den person du egentligen är, idag? Visar du ditt rätta ärliga jag?

onsdag 4 mars 2015

Jag en man

Jag är en man en människa. En människa av manligt kön. En man som är tänkande som försöker att få kontakt med alla mina känslor. Jag är en man som gör en massa olika handlingar. En del har varit bra för mig och andra en del har inte alls varit bra för mig och andra. Jag är en man som lär av det liv jag lever och väljer att reflektera för att förändra det som är mindre bra men även det som är bra. Jag är en man som lär mig att se vad som är inne i mig själv och vad som är utanför mig själv. Inne i mig har jag mina tankar och känslor. Utan för mig själv finns det sådant som påverkar det som finns innanför mig själv och som det som är innanför mig själv lär att förhålla sig till det som är utanför mig själv. Jag är en man som väljer att sätta mål som jag sedan arbetar för att följa. 

Jag är också man och pappa och jag är successivt lärt mig att vara pappa till mina barn. Jag har gjort många fel men jag har också gjort många rätt. Att vara pappa innebär att finnas där för barnen även när de är vuxna. Inte på deras villkor utan på villkor som är bra för både mig som pappa och de som barn/ vuxna. Min dörr står alltid öppen oavsett.

Jag är också man och partner. Jag har inte alltid varit framgångsrik i mina partnerrelationer med kvinnor. Jag har med tiden fått lära mig att för att bli en bra man i en relation behöver jag också bli en bra man i relation med mig själv.

Jag är man och vän. Som man och vän har jag relationer både med kvinnor och män. Tidigt i mitt liv hade jag som man lättare att ha relationer med kvinnor än med män. Allt eftersom tiden gått och jag blivit mer i balans och mina syften blir klarare har jag successivt blivit bättre på att ha bra vänskapsrelationer med män. Med män har jag lärt mig att det djupa samtalet har rätt att få plats även där.

Jag är också man och arbetskamrat, föreningskamrat och har andra typer av kamratskap som är på en annan nivå än vänskapsrelation. Dessa relationer har blivit mycket varmare och enklare när jag också varit kamrat med mig själv.

Jag är också man och barn till mina föräldrar. Mina föräldrar lever inte längre. Jag har lärt mig att jag idag helt och hållet har ansvar för min nya historia och att det var dessa två människor som skapade mig till denna värld. Tack min mamma och min pappa. Jag är man och vuxen nu.

Jag är man och har relation med mig själv. Att vara man och ha en relation med mig själv har varit det svåraste. Jag har klivit ner i många gropar och jag har fått klamra mig upp igen. Jag har begått en massa misstag men jag har också gjort många saker som varit bra. Det pågår en kamp i mig mellan min historia, mitt nu och min framtid som jag successivt lär mig att hantera och där jag insett att vara tacksam för det som är och sker just nu övervinner allt annat.

Jag är en man en människa av kött och blod och gör så gott jag kan.

Vad är du?

tisdag 3 mars 2015

Bli inte förvånad

Bli inte förvånad om dina beslut leder till andras beslut. Bli inte förvånad om dina reaktioner får andra att reagera. Bli inte förvånad om du fyller rummet med dig att andra bleknar. Bli inte förvånad om ditt leende sprids till andras munnar. Bli inte förvånad om din ilska väcker andras rädsla. Bli inte förvånad om din egen kärlek till dig själv får andra nyfikna. Bli inte förvånad om du ser dig själv som ett offer att andra ser samma sak. Bli inte förvånad om din dominans får andra att gå. Bli inte förvånad om dina egna syften leder till det du själv vill undvika. Bli inte förvånad om dina tillkortakommanden inte attraheras av andra. Bli inte förvånad om din otydlighet gör andra osäker. Bli inte förvånad om din egen vänlighet får andra vänliga. Bli inte förvånad om de du hjälper vill hjälpa dig. Bli inte förvånad om din egen självransakan väcker andras nyfikenhet. Bli inte förvånad om dina erkännande får andra att erkänna. Bli inte förvånad om ditt eget lugn minskas andras stress. Bli inte förvånad om din egen balans får andra att söka sin. Bli inte förvånad om dina framgångar väcker lust för andra att vilja lyckas. Bli inte förvånad om din ödmjukhet får andra att bli ödmjuka. Bli inte förvånad om du säger vad du verkligen vill att andra får lättare för att välja. 

För min del blev jag tidigare förvånad när människor försvann då jag satte mig själv i centrum. Nu vet jag varför. 

Vad gör dig förvånad? Om det finns något, vad i dig kan förklara det som sker? 

måndag 2 mars 2015

Sorg

Ett av avskeden kan vara sorg. Sorg efter en pappa som inte är eller varit närvarande eller en mamma som inte fanns där. Sorg efter en uppväxt som inte blev som vi hade önskat. Sorg att någon gått bort för tidigt eller bara det faktum att någon inte finns mer för mig själv. Sorgen kan formligen äta upp oss så livet inte längre får en mening. Vi själva bidrar till att vi till slut försvinner och lämnar avsked till andra som kommer att sakna oss. Sorg kan också vara att inte känna sig saknad och upplevelsen är att ingen, absolut ingen ser oss. 

Sorg kan vi alla vara fylld av på ett eller annat sätt, var och en. Det går alltid att definierad någon slags känsla som har ett sorg-inslag.

Sorg att förlora eller sorg att sakna något. Sorg att inte vara tillräcklig. Sorg att känna sig förminskad. Sorg att ha för lite eller ha för mycket, Sorg att inte kunna eller inte förstå. Sorg att ha blivit utsatt eller att utsätta. Sorg att inte ha ett arbete eller att arbeta för mycket. Sorg att vara för lång eller för kor, svar eller vit. Sorg att inte få till att gå ner i vikt eller träna.

Sorgen kan just vara detta att vi inte fått något eller att vi själva saknar den viljekraft som behövs för att gå vidare eller för att göra något som vi skulle vilja göra.

Ändå så är det så att vi sörjer något som vi egentligen haft redan från början men aldrig förstått. Vi sörjer det som finns utanför oss själva och där vi tror att till och med vår egen förmåga och viljekraft ligger där ute.

När sorgen är stor i oss kan det ibland vara bra att få hjälp att höja blicken och att se bortom det som är jag och bortom mina egna tankar om mig själv. Sorgen är något som är helt ok att leva ut och tillåta som en del av något annat men inte att fastna i. Väljer vi att fastna i sorgen så är det ett val som kräver ett nytt val för att kunna ta sig där ifrån. Sorgen är nämligen känslor byggda på tankar, tankar som får oss att bli sjuka. Tankar som förgiftar oss själva och vår tillvaro. Tankar som förgör och till och med förför oss att stanna kvar i. Tankar som tillåter oss att inte känna oss hela med den vi är utan vi behöver ha nått för att bli den vi var eller den vi aldrig fått vara.

Allt detta är en lögn. Sorgen är sann och en känsla av fler men att fortsätta att vara kvar i sorgen och mena att det finns en anledning till det, är en lögn. En lögn som vi gärna i tanken vill lura oss själva att tro är sann.

Vi är från början hela människor som känner känslor. Negativa känslor får oss tillfälligt ur den positiva balansen. Att stanna kvar i denna känsla allt för lång tid förgör oss utan anledning. Tror vi att vi har ett skäl till att vara kvar i sorgen så är det just för att sorgen har fått ett nytt syfte i oss och ger oss fördel.

Jag kan se att sorgen i mig fick mig på fall. Sorgen fick mig att göra konstiga val och tappa kraft som jag redan hade. Sorgen fick mig att jaga efter sådant som redan fanns i mig.

Det var när jag tog avsked från sorgen som mitt liv hittade nya vägar.

Kan du känna att du bär på något som skulle kunna uppfattas som sorg och som idag begränsar dig?

söndag 1 mars 2015

Avsked

När möten är nytt kan det till en början vara lite osäkert men samtidigt spännande. Möjligheter och motstånd i en mix. Vad är min roll och vad är andras roll i mötet. Gamla beteenden knackar på och vill vara med och leka. Ibland har jag fullt styr med att mota bort deras vilja. 

När rollerna satt sig brukar det mesta, kanske allt bli ganska bra. Till slut blir det riktigt bra. Jag känner mig trygg och andra känner sig trygga i sitt. 

Men i ett möte kommer ett avsked. Förr eller senare kommer det i alla relationer. Avskedet kan vara av ilska eller kärlek. Bitterhet eller saknad. Fasansfullt eller lugnt. I sorg eller glädje. 

Avskedet berör oss på ett eller annat sätt. Det blir som någon slags förlust eller en befrielse beroende på förhållandet till den vi lämnar. För vissa är avsked så svårt att de väljer att separera i förtid av ren rädsla för ett kommande avsked.  

Ibland blir avskedet svårt att förstå och känslan av förlusten hänger kvar länge. Den biter sig fast och frågorna upphör inte. Varför? Vad har jag gjort? Vad hände? I sådana situationer kan det vara bra att själv fundera på varför just denna känsla hänger kvar i en själv. Är det kanske en egen skuld eller något ouppklarat som gör att det är svårt att acceptera avskedet och förlusten? 

Men avsked kan också vara av glädje och tacksamhet. Tacksamhet att få ha varit med om något speciellt. En intressanta personer, spännande samtal, upplevelser tillsammans, upplevd gemensam tystnad eller något vackert. Gjort saker tillsammans på ett organiserat sätt. Skapat en gemensam historia. Gått en utbildning ihop. Förälskelse eller till och med en långvarig kärlek. 

Men avskedet kommer alltid och kanske är det så att det är just därför som det är så svårt att mötas ibland. Just då kommer avskedets känsla närmare. 

Jag gillar möten. De är spännande och utvecklande även fast de ibland prövar mig. Men avskeden har ibland en tendens att pröva mig lite extra. Jag tror att jag inte gillar dessa även fast jag utsätter mig för dessa ganska regelbundet. Avskedet blir någon slags förlust. En försluts som jag ogillar och som har en historisk bakgrund. Den finns där och jag har koll på det. Men det är uppenbart hur just detta med avsked präglat mig och hur det ibland styrt mina beteenden. Jag har till och med skapat avsked som jag samtidigt ogillat.

Just denna dag lämnar jag en semesterort med glädje och tacksamhet för den vänskap jag har med vissa människor i min omgivning. 

Hur är ditt förhållande till avsked? 

lördag 28 februari 2015

Jag är inte rädd, jag är rädd

Jag har sagt det förut men det tål att repeteras. Jag kände inte rädsla för så mycket. Jag sa till och med att jag var orädd. Det var något slags försvar och en  sköld. Men ändå vet jag att jag i stunder sa det tydligt. Jag satte andra ord på det jag ändå kände som att inte förstå, inte kunna och eventuellt att jag var osäker. Men rädd nej det var jag inte. 

Sådant som jag "kände mig osäker på" kunde jag mästra genom att jag tidigt förstått att jag bara behövde göra vissa saker för att övervinna "osäkerheten". Inte allt, en del saker lät jag faktiskt bli att göra. Men för det mesta kände jag en slags självsäkerhet i min attityd. En attityd som var bra att dölja det jag egentligen var mindre bra på vilket var att ha en bra självkänsla. 

Ganska sent i livet har jag plockat upp och vågat ta ordet rädd i min mun och acceptera att jag känner mig rädd när jag gör det. Det blev uppenbart och självklart att det var precis det jag var i vissa situationer. Rädd!

Det var och är ok att vara rädd och att känna att jag inte vet, inte förstår eller inte kan. Det är ok att känna osäkerhet och att känna det svårt att göra vissa saker. Rädslan är en del av mig på samma sätt som min glädje, min sorg, min upprymdhet, min ilska och min spontanitet. 

När rädslan blir ok att bära och att jag slipper kämpa mot den blir rädslan på samma sätt enklare att hanter. Jag kan registrera rädslan på olika sätt och jag kan lära mig mer om mig själv för att förhindra beteenden i mig som jag inte tycker om.

Irritation, ilska, spydighet, dumhet ja allt som inte sägs med kärlek som grund har rädslan i sig. Jag vill inte vara en sådan människa även fast jag i stunder kliver in i dessa beteenden och har dessa rädslokänslor.

Jag vill vara en människa som känner kärlek och också kan ge kärlek till andra. Jag vill vara en människa som inte ser djävulen runt varje hörn utan en ny vän. Jag vill vara en människa som sprider kärlek till alla andra, inte hat.

Allt som vänder kärleken ryggen handlar om rädslor. 

Det finns de människor som känner kärlek och så finns det de människor som har brist på kärlek. 

Jag har fortfarande ett arbete att göra för att känna full kärlek, särskilt till mig själv. 

Hur mycket kärlek har du? 

fredag 27 februari 2015

Rädslan drake

Rädslan är där i kroppen. Smygande eller brutalt närvarande i stunden. Den kommer och får mig att fly eller så ser den till att jag inte gör det jag vill göra. Rädslan klär sig i olika skepnader som en turanusaurus Rex skräckinjagande och farligt eller smyger sig på som en bakterier och formligen gör mig kraftlös. Den kommer plötsligt och får mig att agera och reagera på sätt som skrämmer mig och får mig att känna skuld. Den för mig i situationer som jag egentligen med min rädsla försöker undvika. Jag är i klorna på honom denna eldsprutande drake.

Men jag har ett vapen. Jag har ett vapen som får draken att vika undan och bli som det lenaste gosedjur. Vapnet är inte hemligt och fungerar varje gång. Mitt vapen är ljuset. När jag lyser på draken försvinner han eller blir svag. Han tål nämligen inte att synas och när jag väljer att möta honom. Han klarar inte av när jag möter hans skräck med mitt mod och vågar trotsa honom. När jag möter draken och slår tillbaka. Jag är inte rädd för dig och jag gör det du inte vill att jag ska göra. Jag besegrar dig och jag vill det för jag vet att bakom dig ligger mitt öppna liv där allt är möjligt. 

När jag gör det jag är rädd för och ersätter rädsla med mod vinner jag. 

Hur hanterar du dina rädsla? 


torsdag 26 februari 2015

Håller du dig tillbaka?

Livet blev inte som du önskade och drömde om som ung. Allt det där som skulle hända hände inte eller visade sig inte vara bestående. Drömmarna, lusten, passionen var tog allt det vägen. Nu sitter du där och varje ny dag ser ut som dagen innan och alla andra dagar. Samma tråkiga program på tv och barnen som inte hör av sig. Den som sitter bredvid dig säger inte längre de där kärleksfulla orden och betygar inte sin kärlek till dig. Det var länge sedan ni rörde vid varandra.

Vad finns kvar och varför sitter du kvar? Vad får dig att acceptera att ha det just så här? 

Skulle livet bli just detta och inget mer? Visste försökte du länge att förändra men till slut så gick det bara inte. Nu sitter du fast i denna tynga lera. Var detta ditt livsverk? Är det dessa känslor och dessa tankar du ska bära fortsatt i ditt liv?  

Vet du vad du vill idag? Vad vill du egentligen? Om du vet vad du vill vad hindrar dig och vad är det då som får dig att bromsa upp och inte leva det liv du vill leva? 

Det finns ett svar och jag lovar det svaret har inte att något med att göra med något som är utanför dig själv. Det finns ingen eller inget som är utanför din kontroll utan du äger kontroll över allt. 
Kontroll över dina känslor. Kontroll över dina tankar. Kontroll över de handlingar och de val du gör. Även sådant du tror du inte har kontroll över äger du kontroll över. Sammantaget kontroll över hela ditt liv. 

Men ändå sitter du där och tror annat. Ändå hittar du argument för att din sanning är den enda sanningen. Ändå försvarar du den situation du sitter i även fast du inte tycker att det är bra. Du har slutat att ha hopp om din egen framtid. Du har slutat att leva. 

Alla har vi fastnat i något liknande. Ja jag menar alla. Vi tror att det inte finns något annat utan lever ett liv vi inte vill leva. Vi är fast i våra tankar och känslor. Utan tro på att vi har kraft och tro på vår förmåga. 

Självklart, sörj ett tag för det som inte blev som du tänkt dig. Det är bra. Men fastna inte i det också. 

Vägen till ett liv du vill leva äger du redan. Det är bara det att du ännu inte förstått det. Du tror att någon annan ska föra dig rätt men så kommer det aldrig att bli. 

Du är dömd att fatta dina egna beslut och att göra dina egna val. Du är dömd att staka ut ditt liv alldeles själv. Just för att du kan och ska.

Så vad hindrar dig idag att leva just ditt liv och det liv du vill leva? 

onsdag 25 februari 2015

Livsverk och passion

Vad är mitt livsverk och min passion? Har jag något för huvud taget? 

Livet flöt på, relationer kom och gick. Jag var sambo och gift. Två fina söner. Sommarhus och en bra lägenhet i stan. Jag hade vad jag behövde. 

Men vad hade jag för mål i livet? Vad var mitt livsverk och vad var det som jag kände passion för? Vad gjorde att jag kunde känna att jag verkligen brann för något? 

Jo jag tog hand om mina barn. Jag gav killarna en start i livet. Mina relationer, kompisar, byggde hus. Men var det min passion eller vad var det? 

Sönerna självklart både en passion och definitivt ett livsverk. Men var det sedan? Tog passionen och livsverket slut där? Sönerna klarar sig själva och ska finna sin passion och sina livsverk. 

För mig fortsätter livet med ny passion och nytt livsverk. Mitt liv är inte slut, kanske har det bara börjat.

Jag hade en passion i livet som nästan höll på att ta livet av mig. Min eviga jakt på  livet och jakten på bekräftelse tog kraften från mycket annat och störde ut mitt fokus som då egentligen till 100 % skulle vara ett jag i balans så jag kunde ge väldigt mycket till mina barn. Jag var inte i balans under väldigt långt tid även fast jag i stunder trodde det. 

Nu är jag betydligt närmare den balansen. Få saker gör mig stressad även fast det händer. Jag sätter mål och jag är öppen för de livsverk som redan finns i mig men som jag länge trott jag skulle söka utanför mig själv. Jag har en passion som jag är uppmärksam på, tillåter att blomma ut och vågar lita på.

Mitt livsverk är jag och min passion är att hitta balansen i mitt liv där jag en dag när jag lämnar denna jord strax innan säger att jag har haft ett helt underbart lärorikt liv.

Det som ligger bakom mig eller det som väntar framför mig är aldrig större än det som är inom mig. 

Vad är ditt livsverk idag och vad är din passion? 

tisdag 24 februari 2015

Måsten

Jag måste vara snäll. Jag måste hålla min vikt. Jag måste arbeta. Jag måste städa. Jag måste handla. Jag måste träna. Jag måste förbereda mig. Jag måste skaffa fler kunder. Jag måste göra klart. Jag måste sluta dricka. Jag måste sluta banta. Jag måste sluta. Jag måste.

Visst låter det tungt!? 

Måste ställer krav. Måste blir ett tvång. Måste blir fullt av krav och tvinganden. Det blir nästen omöjligt att ens sätta igång dessa måsten och när de ska göras kräver det stor kraft och energi.

Måsten tenderar att just fortsätta att bli måsten och svåra att genomföra. Genomförs de så blir det ändå inte med någon större glädje och lust. 

När saker ska bli gjorda och jag själv väljer att göra dessa saker med lust, passion och egen vilja händer något. Jag gör det för att jag vill och därmed kommer jag att få tillgång till helt andra krafter. Jag kanske också har ett tydligt mål med det jag vill vilket är en fördel. 

Chansen att allt det jag vill, verkligen också kommer att bli av ökar tusenfallt.  

Glöm inte heller bort den kraft som uppstår när jag också tillåter mig att leva i otyglad upprymdhet. Upprymdhet fyllt av egen bekräftelse, lust och passion kan försätta berg. 

Vad är dina knep för att verkligen få saker gjorda förutom att faktiskt göra det? 


måndag 23 februari 2015

Flera sidor

Om det nu är så vad är det då som gör att det är så svårt. Om det nu är så att älska sig själv med hela mitt hjärtat är lösningen, vad är det då som ändå gör det så svårt. Jag älskar mig själv....eller?

Jag har haft lätt att både kritisera mig själv och känna stor tillförlit. Både vara en bulldozer och en lätt fjäder för vinden. Slå hårt mot andra, ej medvetet utan mer för att själv synas eller av rädsla, men effekten har blivit den samma för den som fått ta emot. Samtidigt slå lika hårt på mig själv för att jag är eller har varit just den där upplevda okontrollerade bulldozern. Det har ibland varit som om det varit två olika personligheter som bott i mig.  En medveten och en omedveten.

När jag lyckats att se detta och identifiera båda sidorna av mig eller egentligen fler karaktärsdrag i mig själv krävdes ett nytt steg, steget att acceptera det som faktiskt var delar av mig. Acceptera att jag har olika sidor. En del sidor var lättare att hantera än andra. En del var riktigt svåra att ta in. 

Men fortfarande, alla dessa sidor var just jag. Hade jag nu tagit in alla dessa karaktärer i min båt så får jag också lära mig att hantera var och en på sitt sätt. Varje karaktär behöver sin omsorg, sin accept men har samtidigt också fördelar. Goda fördelar som jag behöver lära mig att se. Fördelar som till och med kan bidra till bra saker än de dåliga jag tidigare mest sett. 

Jag går från att inte älska mig till att älska den jag är för stunden. Jag lär mig att accepter den jag är och se att de sidor jag har, har två sidor som jag kan välja att använda mig av. Jag kan välja den dåliga eller jag kan välja den bra. Båda finns där men till en början har jag enbart lärt mig att se och använda mig av den dåliga. 

Idag ser jag just alla mina sidor som jag har koll på just nu. Fler kanske finns. Jag ser och jag väljer. Jag lär mig att se och kliva tillbaka när jag går i fel riktigt. Lär mig att vara uppmärksam och acceptera. Lär mig att vara uppmärksam och ändra. Lära mig att vara uppmärksam och backa. 

Jag lever, eller gör mitt bästa för att leva här och nu i balans. När jag är i balans har mina negativa karaktärsdrag svårare att ta plats eller rentav ingen chans alls. 

Har du fler sidor i dig? Sidor du älskar och sidor du kanske inte gillar alls. Hur gör du för att acceptera och leva med dessa? 


söndag 22 februari 2015

Ett uppvaknande

Vem är Gud och vad har jag för förhållande till religion och Gud? 

Jag gick i söndagsskolan som liten och har alltid besökt kyrkor men inte varit så intresserad av religionen. Det har mer varit intresserad av gemenskapen och historien.

Gud har till och med varit ett rött skynke för mig. 

När jag på allvar började titta på min situation i livet och det liv jag levde och min vägen till förändring började jag se saker. Jag började se sammanhang och jag började se att det som religionen stod för handlade om sätt att förhålla sig till livet. Jag började se Bibeln som en kunskapsbok och jag förstod att det jag lärde mig i livet idag bygger mycket på gamla kunskaper. Allt blev mycket tydligare och allt började bli begripligt. 

Så var det detta med Gud. Gud vad är det och hur skulle jag förhålla mig till det?  Jag trodde inte på Gud.  

Jag insåg efter ett bra tag hur inskränkt jag varit. Jag försökte att se personen Gud som någon som var ovan för mig och utanför mig. Just därför blev allt annat också obegripligt och lite tokigt. 

Men det var ju inte så. Jag hade fattat tokigt hela tiden. Religionen handlade om levnadsregler och det var ju jag som var Gud, mitt undermedvetna. Kanske är då djävulen egot. 

När jag sett allt detta blev allt begripligt och jag kunde se allt från ett helt annat håll. Jag har burit på en skatt hela tiden men jag har saknat instruktionsboken. Jag har haft tillgång till allt men inte förstått det. 

När jag inser att mitt sätt att se på saker är det som är viktigt i mitt förändringsarbete och att det är där lösningen finns så blir mycket annat också mer klart. Karma det är samma sak. Vad är karma egentligen jo en del av mitt undermedvetna. 

Har du vaknat upp och helt plötsligt kunnat se saker på ett helt nytt sätt?


lördag 21 februari 2015

Aldrig igen

Jag vet att jag aldrig behöver återvända. Det som har varit behöver aldrig mera vara. Jag har varit där men jag slipper för alltid att gå tillbaka. Det som var igår är inte idag och det som är idag blir definitivt inte det som är i morgon. 

Jag har lärt mig massor. Lärt mig sådant jag inte skulle vilja göra igen och lärt mig sådant jag gärna gör igen. Vilken oerhörd bank jag bär på. 

Att tala om allt detta kan vissa uppleva är som att rota upp gammalt skit till ytan. Dessa människor tycker det är bättre att allt detta ligger kvar i bottensedimentet. Jag tänker tvärt om. Jag märker och jag ser att det blir mycket bättre om vi lär oss att acceptera att det finns något där. Det blir bättre om vi vågar ta i det. Se på det, känna, beröra och beröras. Vågar att acceptera att detta som är min historia har varit och att det finns ett då och ett nu. Våga hantera det och kanske rentav leka med det just för att lära mig att acceptera och se att detta är en del av mitt lärande. Ju mer jag talar om det och lyfter det till ytan desto mer renar jag mig själv från tankarna och känslorna omkring det. Ingen har nytta av att veta att det ligger skit på botten som vi aldrig våga ta i. Ingen. Bara för att jag inte talar om det är inte det samma som att det försvunnit. Det finns istället kvar där och det dödar mig sakta. 

Jag vill däremot ha kvar det som en kunskap men helt renat från de negativa effekterna de tidigare gett mig. Jag vill lära mig att se att det kanske till och med är det bästa som hänt mig. 

Men jag vet att jag aldrig mer behöver gå tillbaka. Sker det än då att jag gör samma misstag och låter sakar hända igen är det ett val. Då gör jag det av en anledning. Då är det något jag ännu inte är färdig med eller gjort upp. Då är det något som gör att jag fortfarande har nytta av det negativa.

För jag har alltid ett val. Valet att leva eller valet att åter uppleva. 

Jag behöver aldrig gå tillbaka igen. Ingen tvingar mig. Ingen.

Mitt liv är det som sker idag. Med lärdom av gårdagen och med tro om morgondagen. 

Vågar du och kan du ta i och hantera ditt förflutna? 

fredag 20 februari 2015

Mosaik

Jag är bara en liten del. Jag är bara en jätte liten del. Jag knappast syns. Ser man på mig så ser jag ut som många andra, lätt att förväxla. För den ovana ser vi kanske alla väldigt lika ut. 

Men en del är kantiga, en del är runda. En del är avlånga och en del är breda. En del är svarta en del är vita. En del är större och en del är mindre. En del är gula, bruna och till och med blå. En del är väldigt röda. Några skiftar färg hela tiden. En del är ljusa en del är mörka. En del är glansiga och en del matta. En del är nästan transparenta och en del är fyllda med glitter. Vissa vill göra sig mer synliga än andra och vissa samlar sig i särskilda grupperingar och antar samma färg.  

Alla är vi väldigt små men ändå bildar vi något väldigt stort i detta mosaikmönster av människor på denna jord. Tillsammans skapar vi mönster och beroende på var vi befinner oss i allt blir bilden vi skapar olika. Alla bitar behövs för att skapa helheten. Saknas det någon liten bit blir inte det vi skapar tillsammans lika tydligt.

Jag är liten men ändå stor. Jag är en del av allt och därför är jag viktig. Mina val och min plats jag väljer har betydelse för helheten. Mina val kan visa vägen för andras val och till och med göra så att helheten förändras till något helt annat.

Ta hand om er där ute du lilla som är så avgörande för det stora.

Hur ser din bit ut detta mosaik och i vilket sammanhang vill du vara en del av en helhet?

torsdag 19 februari 2015

Bortom allt

Bortom allt religiöst bråte. Bortom allt nedvärderande skvaller och åsikter. Bortom all rädsla och förryck. Bortom allt fruktansvärt hot och våld. Bortom all avskyvärd rasism och förföljelse. Bortom allt illaluktande nedlåtande och förskjutande. Bortom allt nedsättande och omintetgörande av olika typer typer av avvikelse. Bortom all fattigdom och utnyttjande.

Bortom allt detta finns människan av kött och blod. Människan med ett hjärta som slår och lungor som andas. Människan fylld av vilja att få och ge kärlek. Människan som vill bli älskad för den hon är. Människan som inte vill göra någon illa. Människan som vill överleva och leva.

Bortom all denna bråte står du och där står jag. 

Avvisa allt det som andra förtryckt oss. Avvisa vår vilja till hämnd och se förbi vår rädsla. Inlåt oss inte i att göra det andra gjort mot oss. Finn inte argument för vårt agerande genom tolkning av böcker och lärda skrifter. 

Vi är ett kämpande folk som enbart ser till vårt eget. Se världen och värden förbi detta. Hoten vi tro vi ser kan mötas på annat sätt. Hat föder hat. Kärlek föder kärlek. Vi behöver välja på vilket sätt just vi vill kämpa. 

Alla människor gör sitt bästa och vi behöver hjälp och hjälpa att föra iland oss vilda själar.

Bortom allt finns vi.

Kan du se bortom det som skrämmer dig?

onsdag 18 februari 2015

Ibland finns det bara en sak kvar

Ibland hjälper det inte att tänka eller känna efter. Tanken blir för långsam och känslorna riskerar att hindra mig. Tänker jag för länge kan jag fastna i tanken och känslorna kan öka på en rädsla som får mig att aldrig agera. 

En del av kroppen agerar just genom att koppla bort funktioner i vår hjärna. En del av hjärnan har lagt in ett antal automatiska funktioner som jag berättade om igår. Det finns fördelar med detta som även kan fungera i mindre direkta akuta livshotande situationer. 

Knepet är att göra.

När det blåser kallt kan man göra två saker, fundera över var ifrån det blåser kallt eller stänga fönstret. 

Det handlar inte om att agera på känslan eller i tanken utan att automatiskt agera när saker händer, saker är eller är på väg att hända. 

Låt mig ge ett exempel. Jag har en arbetsuppgift jag behöver göra. Jag vet när den ska vara klar och jag vet att jag behöver en viss tid på mig för att få den klar. Problemet är att uppgiften är tråkig eller oinspirerade. Jag drar ut på den tidpunkt när jag sätter igång med mitt arbete. Jag väntar på rätta känslan och rätta tidpunkten. Under tiden gnager uppgiften i mitt huvud. När, hur och på vilket sätt. Egentligen besväras jag av uppgiften även när jag inte arbetar med den genom att jag går och tänker på den. Jag känner och jag tänker och skjuter allt framför mig. Genom att i stället göra arbetet direkt frigör jag mig ganska snabbt från jobbet och jag kan ägna resten av min tid och energi till helt andra saker. Uppskjutande beteende som detta är frågande om är ganska vanligt. För vissa är det väldigt vanligt och har en tendens att skapa stress.

Vi skjuter upp arbetsuppgifter och vi skjuter upp att betala vissa räkningar. Vi skjuter upp att ringa till doktorn och vi skjuter upp att ringa till någon vi gillar. Vi skjuter upp förändringar med oss själva vi behöver göra och vi skjuter upp att slutligen köpa den där jackan vi talat om att köpa. Vi skjuter upp av någon anledning. 

Vi kan fundera över vad detta är för anledning och kanske slutligen hitta ett svar eller så kan vi bestämma oss för att just bara göra. Göra och se vad som händer.

När vi gör brukar det för det mesta bli väldigt bra och en börda försvinner från vår kropp.

Göra innebär att det skapas tankar och känslor. Testa och se vad som händer. Jag vet att det får effekter som du minst anar.

I stunder faller jag tillbaka till detta gamla beteende. För det mesta idag gör jag bara.

Är du en tänkare eller en kännare och i stunder glömt bort att det bara är att göra?

tisdag 17 februari 2015

F, A, D

Hjärnan har funktioner som är väldigt tydliga och fungerar oerhört bra vid fara när vi möter riktig fara. Stora djur, farliga djur, vulkanutbrott och andra naturkrafter. Farliga individer och farliga situationer. Hjärnan har ett sätt att direkt analysera och agera. Den agerar på gamla bilder. Analysen är enkel. Farlig= fly, attack eller spela död. Den har fått många människor att klara sig under evolutionens gång. Många har också dött eftersom deras analys varit fel eller för att de inte klarade eller hade inte framgång med att attackera, fly eller spela död. 

Denna egenskap har vi sedan under åren burit med oss. Många farligheter har begränsats eller försvunnit, nya har uppstått. Det finns nya saker som inte fanns förut som har en lika stor kraft som en vulkan men det finns också nya saker eller saker som vi nu har fokus på som tidigare kanske inte var lika viktigt. Beteendena finns kvar men farorna är oftast inte lika stora.

När vi känner rädsla flyr vi istället för att vi möta det som verkar vara på väg att hända. När vi känner rädsla slår och attackerar vi när vi kanske istället skulle behöva våga möta det som skrämmer. När vi känner rädsla slutar vi vara närvarande och väljer att spelar döda för att undvika att konfrontera det vi utsätts för.

Problemen är mindre men känslorna liknande och agerandet blir den samma.

I ett nytt sätt att tänka bortom hjärnans automatiska sätt att hantera stor fara finner vi i mycket av den psykologi som utvecklats successivt sedan flera tusen år tillbaka.

Jag hittade perfekta sätt att fly från det som jag var mest rädd för. Jag hittade perfekta sätt att attackera när jag kände mig som mest inträngd. Jag spelade död och var inte närvarande när jag märkte hur allt jag utsatt mig för och andra började bli en katastrof. Jag hittade ingen väg ut.

Vad jag hade behövt göra vid den situationen var att våga möta min egen ensamhet. Vad jag hade behövt göra var att våga erkänna allt jag gjort. Vad jag hade behövt göra var att möta med min närvaro de människor inklusive mig själv jag utsatt och hitta former för att förlika.

Jag kan än idag se hur dessa tre sätt att agera gärna vill pocka på när jag är i situationer jag kan känna brist på kontroll och balans. Jag agerar instinktivt med ilska. Jag smiter genom att inte kanske ringa det där samtalet jag skulle. Jag är inte närvarande i situationer utan "spelar död".

Hur gör du när du känner dig trängd och är ur balans?

måndag 16 februari 2015

Den eviga lögnen

Lögnen, som vi alla bär på, på ett eller annat sätt har en tendens att inte vilja släpp taget i oss. När vår lögn hållit på länge så är det som om lögnen helt plötsligt blir en sanning och det som jag tidigare uppfattat som fel blir rätt. Vi får svårt att skilja på var gränserna går mellan det som är någon slags försök till sanning och det som är en definitiv lögn. 

Även när vi tror att saker är sant är det inte säkert att de är det utan det bör ofta ifrågasättas. Ett exempel: " - Jag är dum!" Det kan jag tro är en sanning för att jag hört andra säga det, särskilt om jag hört det i tidiga år. 

Vi kan leva i en situation där vi på något sätt accepterat ett tillstånd av att vara ett offer, bli slagen eller andra saker som egentligen inte är vi men som vi valt att förhålla oss till. En egen strategi som låst in oss i en lögn. 

Men åter till den sagda lögnen. Jag har ljugit en massa. Jag har ljugit även när jag inte behövt ljuga. Det blev en vana. När jag ljög innebar det också att jag var tvungen att ha koll på allt jag ljugit om. Till slut gick det inte längre och muren raserade. Allt detta skapade stress och gjorde mig till en fruktansvärt jobbig människa. 

Oftast har vi åsikter om andras lögn men är inte lika medveten om vår egen. Det blir på något sätt lättare att peka på den andra särskilt om vi själva blivit utsatt för lögnen. 

Ibland är det till och med premierande att ljuga. Jag kan se detta inom finansvärlden där jag också är verksam idag. Även den lögnen kommer fram men där ser skyddsnäten lite annorlunda ut och därför kan den vara svårare att upptäcka och också avslöja. 

En annan lögn är när vi inte väljer att leva det liv vi vill leva utan vi lever ett liv för någon annans skull som till exempel barnens skull eller lever ett annat liv än vi vill av andra skäl. Det blir en lögn både för oss själva, för andra och kanske till och med för våra barn. Vi lär våra barn tidigt att ljuga. Ett ganska vanligt sätt att ljuga för våra barn är när vi som vuxna bråkar och barnen frågar vad det är och vårt automatiska svar är: "-  Men nej det är inget!" 

Vad vi alla behöver görs är att våga granska oss själva och ta tag i allt som är en lögn för just oss själva. Vad är en lögn och hur förhåller jag mig till den. 

Hur ofta är du osann? 

söndag 15 februari 2015

Sluta aldrig

Vi gör saker som känns rätt för oss. Men få eller kanske ingen håller med eller tycker samma som vi. Då är det lätt att tvivla. Då är det lätt att släppa taget om det som vi själva tror på och brinner för. Då är det lätt att ge upp något som kanske är brilliant för oss själva. 

Begär inte att andra ska förstå. Förvänta dig inte att andra ska bekräfta det du gör. Tro inte att du har fel bara för att andra tror att de har rätt. Ni spelar bara i olika divisioner och har inte samma visioner, tankar och idéer. 

Det är lätt att ge upp när bekräftelsen uteblir. Det är lätt att tappa fokus och tappa taget. Det är lätt att ställa sig i ledet  tillsammans med alla andra och inte avvika. 

Sluta aldrig göra det du tror på. Även fast ingen annan just då tror på din idée eller det du gör. Strunta i alla som inte "likar" det du säger eller gör på Facebook eller visar din uppmärksamhet på annat sätt. De är inte du och de vet inte än vilken gåva du bär på. Våga stå kvar och gör det du tror på. Du blir en vinnare för dig.

Kanske är det så att det finna mängder av människor som i det tysta betraktar dig men som inte ännu vågar ta ett steg framåt för att tala om det för dig. Du har ingen aning. 

Det är lätt att fastna i bekräftelsen som en värdemätare för vad som är rätt och fel. 

Och visst är det så att känslan att bli sedd stärker tron på vår egen förmåga. 

Våga va just den känslan i dig själv för den kommer alltid att göra dig till en vinnare. Våga älska dig själv och det du gör.

Jag tvivlar och tvekar ibland och får konstiga tankar och idéer omkring det jag gör och hur jag tänker. Jag tvekar och blir rädd. I de stunder detta sker gör jag vad jag kan för att boosta mig själv och påminna mig själv om mina tankar och visioner med det jag gör. Jag mister vänner och jag får nya det verkar som det är en del av evolutionen. Mina drömmar stämmer inte alltid överens med andras drömmar. Detta är en sanning som jag sakta i livet fått lära mig att möta och förstå.

Jag är och jag vågar stå kvar även fast jag ibland tvivlar eller får ompröva mina idéer. Jag är en människa som vågar. Jag är en människa som tror. Jag är en människa som vill. Jag är jag. 

Hur gör du när du tvivlar? 



lördag 14 februari 2015

Maktlös kärlek

Idag är det alla hjärtans dag. Har du inte visat din kärlek till någon annan tidigare under året så blir du påmind och kan göra det idag. Kärlek till någon som du vill visa kärlek till. Partner, mamma, pappa, grannen, en vänn, din hund ja egentligen vem som, som du vill visa din kärlek till. 

Vad är kärlek? En rysning i kroppen? En närvaro? En uppskattning? En betygelse? Ett erkännande? Någon jag är hemskt förälskad i eller kanske tänd på? 

Kärlek är kanske mer än så. Kärlek är att visa att du är bra som du är. Jag är bra som jag är. Jag duger och har allt. Du duger och du har allt. Jag älskar dig som mest när du minst förtjänar det kärleken. Jag känner kärlek och jag ger kärlek. Kärlek något som handlar om att jag kommer med tankar och känslor som är vänliga och bygger upp. Jag kommer med fred. Jag kommer med hjälp. Jag kommer med betygelser, övertygelser och den goda viljan. 

För mig har detta med kärlek inte varit lätt. Jag trodde jag visste vad det var tills jag förstod att jag inte hade en aning. Jag hade levt i en tänkt kärlek och i en bekräftande kärlek men saknat den innerliga kärleken till mig själv och därför inte haft en aning hur jag skulle ge den till andra. Kärleken var kort och fanns så länge den bekräftade mig. Sedan dog den. 

Jag har funnit kärleken och jag har nu förstått att jag alltid haft den. Den var närmare än vad jag trodde. Den var i mig.

Kärlek är kärlek när den är maktlös, den maktlösa kärleken kommer inte för att härska eller övervinna. Den maktlösa kärleken finns inte där för att fängsla och låsa in. Den maktlösa kärleken finns där för att vinna över det onda och fruktansvärda. Den maktlösa kärleken finns där för att förena och skapa liv. Den maktlösa kärlek är kärleken som saknar stängsel och taggtråd. Den maktlösa kärleken saknar ägande och förtryck. Den maktlösa kärleken är den som inte ställer villkor och krav. Den stora kärleken äger mänsklighetens starkaste energin därför kan den förföra på samma sätt som den kan förgöra och just därför måste den alltid vara maktlös. 

Jag ger min kärlek till mig själv idag på samma sätt som jag ger den till min partner, mina barn, min syster, min mamma och pappa och andra personer som jag känner som kanske behöver känna denna kärlek på samma sätt som jag behöver och som jag inte med tillräcklig tydlighet visat den kärlek jag känner för dessa.

Alla maktlös kärlek till dig! 

Vem ger du din maktlösa kärlek till idag? 

fredag 13 februari 2015

Individualist

Vi är inte socialister. Vi är inte kommunister. Vi är inte islamister eller fundamentalister. Vi är inte protestantister eller konservatister. Vi är inte feminister eller patriarkister. Vi är inte egoister eller futurister. Vi är inte modernister eller fanatiska optimister. Vi är inget av allt detta.

Vi är superindividualister. 

Vi ser till vårt eget. Även i stunder när vi tror att vi ser till någon annan ser vi till oss själva. Det har alltid varit så. Fly eller kämpa. Se till sitt eget för att överleva. Se till mitt eget och det som gagnar mig. Så gör djuren. Så gör vi. Så gör insekterna och så gör bakterierna och encelliga djur. Vi finns till för att föröka oss så att vårt art består. 

Vi är superindividualister. 

Om du tror något annat är du bara ett medel för någon annan. Därför har vi krig både i familjen, förorten och mellan länder och mellan världsdelar. Därför har vi fattigdom, diktatur och korruption. 

Vi bevakar och vi ser till att få så vi överlever. Strategin är utpekad sedan länge och finns i våra gener.

Detta är inget vi kan få bort. Detta är något vi behöver lära oss att leva med och hitta ett sätt att förhålla oss till.

När vi till slut blir medvetna om detta och accepterat att det är så, har vi chans att påverka det och göra något åt det. Vi har chans att förhålla oss till detta.

Vi kan välja att:
- Vi kan välja att inte genast avvisa det som vi inte begriper.
- Vi kan välja att möta det nya.
- Vi kan välja att försöka förstå det främmande.
- Vi kan välja att ta emot det goda som kan finnas
  där vi minst av allt väntat det.
- Vi kan välja att vörda all god vilja och ärlig strävan.
- Vi kan välja att om vi avvisar en människas åsikter, aldrig
  ta avstånd från henne som person.


 Hur superindividualistisk är du och vad gör du för val?

torsdag 12 februari 2015

Pappan

Pappan i mig tyckte det var för tidigt att bli pappa innan jag blev pappa. Livet hade bara börjat och jag kände mig varken mogen eller beredd. Jag pappa, hur skulle det bli?

När vi sedan visste att vi väntade barn då hände något. Då växte jag in i något  som jag trodde var rollen att bli en blivande pappa. Förväntningar, bekräftelse, bli en identitet, bli någon, få möta och ta hand om mitt barn. När min första son sedan kom var det helt fantastiskt och helt plötsligt blev jag pappa. Jag ville lära mig allt och jag ville vara den pappa jag själv kanske inte fått. 

Min äldsta son växte upp. Redan då möttes jag av utmaningar och rädslor.  Att definiera mig som pappa var inte enbart enkelt. Jag levde med sonens mamma och vi såg saker och ting ibland på olika sätt. Jag hade en massa känslor men visste inte hur jag skulle kunna ge uttryck för dessa och än mindre bli både en bra pappa, en bra sambo och en bra man. Livet blev helt plötsligt allt detta och vem var jag? Vem ville jag vara och vem blev jag just i denna situation när allt detta hände. Motgångar och möjligheter. Medhåll och mothåll. Jag var i alla fall en pappa.

Sen fortsatte livet. Relationen gled isär. Jag var fortfarande pappa men nu på halvtid. Nu handlade det om att hävda att detta med att vara pappa var viktigt för min son och han behövde mig lika mycket som sin mamma. Självkänslan var inte på topp. I stunder hade jag svårt att bjuda på att det inte behövde vara lika utan att det istället skulle kunna vara olika och ändå var jag pappa. Jämlikt och rättvist blev viktigt, viktigt på något sätt för att själv känna bekräftelsen att jag var pappa och en pappa som både tog ansvar, ville ha ansvar men också att vara den pappa som inte svek som jag tyckt min pappa gjort. Många känslor rörde sig i mig och jag måste säga att på den tiden kunde jag inte riktigt sätta ord på allt detta. Jag stred för att få vara pappa.

Papparollen var i konflikt mellan mannen-rollen och självkänsla-rollen. Ibland såg jag mina behov som större än att vara pappa. Ibland kvävde jag mina egna behov i förhållande till rollen att vara pappa, ansvarstagare och partner.

Så blev jag pappa igen i en ny relation. På ett annat sätt men helt underbart. Jag blev en person som en liten kille såg upp till. Jag var pappa och älskad. Jag älskade tillbaka och jag fick tag i pappaidentiteten på allvar igen.

Idag är barnen stora och mycket har hänt. Jag är fortfarande pappa och mina barn behöver mig på ett annat sätt idag. Jag är mer medveten och jag ser deras liv och mitt liv och förstår att det är skillnad. Jag har alltid en dörr öppen för att träda in i papparollen igen när det behövs. Barnen var till låns och utvecklar idag sina liv. Kanske en dag blir de pappor de med och har sin väg att vandra genom att finna sin identitet mellan att vara man, pappa, partner och människa.

Hoppas att mina barn finner sin väg att vara pappa. Egentligen tvivlar jag inte på detta utan vet att de kommer att göra det på sitt sätt.

Hur var det för dig att bli pappa? För dig som inte ännu är det eller aldrig kommer att bli det, hur ser ditt förhållande ut till just din pappa eller din papparoll?

onsdag 11 februari 2015

Vi män

Det är inte alltid lätt att vara människa och man. Ibland blir det inte som vi tänkt oss. Ibland så fungerar inte våra strategier och handlingar så som vi trott. Barnen förstår oss inte och tycker att vi sviker dom. Hustrun eller flickvännen förstår oss inte och anklagar oss för både det ena och det andra. Vi visar inte vår kärlek och bekräftar inte. Vi är inte uppmärksamma och vi lyssnar inte. Vi är dåligt klädda och är aldrig hemma. Vi jobbar för mycket och vi är snåla. Vi kastar våra blickar mot andra kvinnor och vi är dumma i största allmänhet. 

Ibland är det svårt att vara man och framför allt vi vet inte hur vi ska sätta ord på allt som händer. Vi känner en massa frustration och ilska men får inte ut det i ord. Ibland blir vi så arga så kroppen bara vill slå av all frustration vi känner. 

Vi ska vara mjuka och hårda på samma gång. Vi ska göra allt det som kvinnan gör men också det som mannen ska göra. Vi räcker inte till. Vår roll som man är svårdefinierad och vi hittar inte oss själva i allt detta som sker. Vem är vi egentligen.

Känslor som väcks blir som att bli intryckt i ett hörn. Det finns bara en väg ut och det är i ilska.

Vi män är inte vana att snacka och vi hittar inte samma väg som kvinnor verkar göra för att ge uttryck för allt som känns. Kvinnan har ordet, vi tror oss sakna det. Vi har inte ännu funnit de naturliga sociala kodnycklarna för att just samtala om det som känns och sätta ord på allt.

Ibland är det inte lätt att vara man.

Jag arbetar i mitt coachande mycket med män som just inte hittar orden men har en massa olika typer av känslor och beteenden. Män som inte har någon att tala med om allt som sker i just detta att vara man.

Själv hade jag ordet men talade mest med kvinnor om det. När jag började tala med män om det riktigt djupa sakerna om hur det kändes och vad vi gjorde så blev det något helt annat.

Det blir ett igenkännande. Det blir ett tillåtande. Det blir att finna vägar som några prövat och som andra kan försöka pröva. Det blev ett tillåtande att få vara precis som vi är. Det blev ett rum för att just tala om viktiga saker omkring detta att vara man. Det blev ett rum att få vara svag, arg, ledsen, glad, berörd, tycka synd om men också att finna kraft och mod att våga prova något nytt och oprövat.

Det djupa samtalet om allt som berör.

Förutom att arbeta med detta i mina kontakter med män i mitt coachande är jag också samtalsledare i något som heter mansjouren i Stockholm. Jag är också själv med i en mansgrupp som träffas en gång i månaden för att just tala om det som känns.

Hur gör du för att hitta ditt rum där du får tillåtelse att tala om det som känns och är viktigt för dig?


tisdag 10 februari 2015

Hur slutar det?

Ja hur slutar mitt liv? Ja jag vet inte än. Det finns så många saker som ska hända. Det finns så många insikter att finna. det finns så många människor att möta. Det finns så mycket att uppleva. Det finns så många händelser att få vara med om.

Den jag var i går är jag inte idag. Den jag är idag är jag inte i morgon. Livet är fyllt av händelser, möten, känslor och tankar. Många kanske jag upplever i repris en del förhoppningsvis väldigt många har jag ännu inte upplevt. Känslan av att vara riktigt riktigt glad. Varför inte känslan av att vara riktigt riktigt ledsen.

Mycket motgångar har jag haft som skapat sprickor i min själ. Sprickorna har jag lärt mig att acceptera och de som orsakat sprickorna har jag kunnat förlåta. Många sprickor har jag fått be om ursäkt för. I slutändan vet jag att det är mina sprickor som format mig som är det som gör mig, vacker, klok och kärleksfull. Utan dessa hade inte jag varit jag.

Allt dåligt som jag fått uppleva och lärt mig av har allt haft något gott med sig. Jag tror det är så för oss alla. Förmågan att kunna se detta är grejen. I det dåliga finns lärandet och öppningar till något helt annat som jag från början inte hade förmågan att se. Det gäller bara att kunna vänta in det, för det kommer att komma.

Så hur kommer mitt liv att se ut framåt och hur kommer det att bli? Hur slutar mitt liv en dag i framtiden? Ja jag vet inte men tills dess så vill jag fortfarande lära mig av mig själv och andra. Jag vill fortfarande uppleva och jag vill möta varje ny dag som om den var min sista.

Välkommen mitt liv. Välkommen jag.

Hur kommer ditt liv att sluta och hur kommer det att se ut på vägen dit? Vad vill du uppleva och vad vill du vara med om? Vad vill du känna och vad vill du tänka? Ta dig en funderare på hur du ser på detta och fundera sedan på vad som hindrar dig att du inte redan upplever det du önskar att du skulle få uppleva.

måndag 9 februari 2015

Vänlig

Vara vänlig är alltid framgångsrikt för mig och för andra. Vara vänlig öppna mina dörrar för att finna kärlek i mig och kärlek i relation med andra. Vara vänlig placerar mig själv i en mer avslappnad position i förhållande till mig men också i förhållande till andra. Vara vänlig föder ny vänlighet till mig själv och till andra. Vara vänlig öppnar vägar både för mig och andra som annars skulle vara stängda. 

Men för att kunna vara vänlig krävs det att jag själv gör ett eget arbete. Jag behöver vara i en sådan position att jag med min vänlighet gör med känsla och mening och att är ärlig. Jag behöver vara i en sådan position att min vänlighet inte trycker ner innehållen ilska, sorg eller aggression. Jag behöver vara i en sådan position att jag hittat en bra balans i mitt liv mellan mina tankar, känslor och handlingar. Jag behöver ha ett medvetet förhållningssätt till mig själv och vara uppmärksam med vad som sker i mig själv och vad som sker utanför mig själv. Jag behöver vara en medveten människa.

Om jag inte är detta finns risken att jag blir oärlig och det kommer att märkas och ge effekt.

Är jag uppmärksam och medveten om mig själv och mina beteenden och karaktärsdrag. Är jag beredd att förändra. Är jag villig att göra mitt bästa. Har jag en vilja  jag att mina avsikter ska vara vänliga. Då är allt möjligt.

Jag valde att börja med mig själv. Jag valde att vara vänlig mot mig själv. Resten blev ett resultat av detta.

Är du vänlig mot dig själv?


söndag 8 februari 2015

Den goda viljan

Den dagen kommer. Det ögonblicket finns när vi slutar att bli rädda. När vi inte längre oroas för framtiden. När vi inte längre styrs av dåtidens oförrätter och strategier. När rädslan för det nya välkomnas på samma sätt som minnena av det gamla. Den dagen när vi anger en annan frekvens och harmoni. 

Den tiden kommer när inget känns farligt och allt är möjligt. Den tiden kommer när vårt inre inte längre är ett tempel över det gamla utan öppna ytor för allt nytt. Den tiden kommer när vi inte längre räds över vårt åldrande utan är beredd att möta en ny tid. Den tiden kommer när vi är öppna för förändring och vill möta den kunskap den bär med sig. Den tiden kommer när det nya och det gamla har bytt plats. Den tiden kommer när vi upptäcker att vi aldrig saknat det vi trott vi förlorat eller trott vi aldrig haft. Den tiden kommer när vi älskar oss själva precis på samma sätt som vi älskat andra eller alla saker vi haft. Den tiden kommer när vi är den vi är och vi har det vi har och det är gott nog. Den tiden kommer när vi är fyllda av kärlek. 

Den goda viljan att försöka för att finna är här när jag väljer att den är här. 

När den goda viljan kommer i mig är jag inte längre rädd. När den goda viljan är i mig är det också den goda viljan jag möter i andra. Då finns det ingen fara. Då möter jag alla med en öppen famn. Då är jag inte längre rädd. Då vill jag mer än vad jag inte vill. 

När jag är rädd då vet jag sedan länge hur allt ska sluta. När rädslan försvunnit vet jag inte längre hur det kommer att sluta. 

Den goda viljan i mig är inte rädd. Den goda viljan i mig är öppen och välkomnande. Den goda viljan är vänlig och bjuder in. Den goda viljan är förlåtande. Den goda viljan möter andra med värme och ett leende. Den goda viljan vill alla väl. 

Den goda viljan är jag. 

Är den goda viljan du? 




lördag 7 februari 2015

10 år

Det finns en avgörande skillnad mellan mitt liv före och mitt liv efter. Det finns en tydlig skiljelinje som gör att jag kan se mig själv före och mig själv efter. Denna vattendelare skiljer mina känslor före och efter och mina tankar före och efter. 

Före och efter då jag på riktigt tog tag i mig själv och mitt sätt att leva, agera och känna. Före och efter och mitt sätt att reflektera. Före och efter i tillgången till olika typer av känslor. Före och efter i min medvetenhet om mina strategier. Före och efter i medvetenhet om mina karaktärsdrag. Före och efter i mitt sätt att handla. 

Det är en befrielse att jag lyckats hejda den bomb som i mitt liv tickat länge och som briserade för 10 år sedan. Befrielsen att jag valde att öppna mina ögon. Befrielse att jag tillät mig själv att ifrågasätta mig själv, stanna upp och tystna och börja lyssna på det som nya saker som faktiskt fanns där ute. Se upp till någon annan och våg be om hjälp. 

Jag har några jag särskilt har att tacka för denna förändring och den nya kunskap jag fick om mig. En är min före detta fru som som aldrig gav upp och som blottlade vad som höll på att hända. Hon fick mig att nå en botten som fick mig att känna att jag fick nog. Två är min barn som var tydliga med att de ville ha sanningen och inget annat och konsekvensen om de inte fick den. En är den mentor jag kom i kontakt med som visade mig en ny väg och gav mig avgörande ny kunskap om mig själv och omvärlden i allians och med en kärlek jag inte tidigare mött. 

Det blev på olika sätt min grund för mina vägval. Det blev ett nytt liv som fick mig att utvecklas åt ett helt annat håll. Ett liv som fick mig att känna tacksamhet för det jag har inte avund eller saknad för det jag inte har. Kärlek till mig själv och andra.  Grunden att jag alltid har ett val. Förståndet att inse att jag aldrig saknat något. Förmågan att leva här och nu befriad från påverkan av min historia och befriad från oro om framtiden. Förmåga att inte låta det som är utanför mig själv smitta mitt inre. Kraft och vilja till insikt om att se min del i allt och den som är jag. Att accepter det som är och varit, be om ursäkt till de jag skadat och förlåta de som jag tycker skadat mig. 

Den befrielsen är enorm att få födas igen. Befrielsen att få en andra chans. Befrielsen att få känna att varje dag är en ny dag.

Tack för att jag fick uppleva ett före och ett efter. Tack för att jag vågade ta detta steg som lärde mig något helt nytt. Tack för att jag fick en på nytt födelse och kom ur mitt fängelse.

Tack Johan jag gillar dig. 

Finns det en skiljedelare i ditt liv som gör att det finns ett före och ett efter? 


torsdag 5 februari 2015

Mötet

Livet består av möten. Viktiga möten. Möten som får mig att lära mig mer om dig. Mer om dig och dig och dig. Men jag lär mig något mycket mer och mycket större än så. Jag lär mig oerhört mycket om mig själv. Jag lär mig att hantera mina gamla strategier som gärna vill göra sig påminda. Jag lär mig om mina styrkor och mina förmågor. Jag lär mig om mina svagheter. Jag lär mig att träna mig själv för att hitta nya vägar. Jag lär mig att klara det jag inte klarade igår. Alla mina möten med andra är ett möte med mig själv och just därför mina utmaningar. Det gör mig tacksam. 

I möter med andra händer det alltid något. Tänk en blixtförälskelse det sker så där direkt utan att ett ord kan ha blivit sagt, det bara händer. Du märker att någon påminner mycket om din pappa och helt plötsligt får du känslor du hade som barn. Du känner en särskild doft och du får kontakt med den mamma som försvann. 

Att kliva in i ett rum med många människor, särskilt om vi ska prestera något tillsammans skapar alltid positioner och olika beteenden. Inte minst jag lär mig mycket av ett sådant möte varje gång. Om mig och om andra. 

Vi möter vår historia på många olika sätt. Vi möter sådant vi minns med glädje,  som kan få oss varma i hela kroppen och vi möter det som griper tag i våra gamla rädslor som om den var väckt till liv igen. 

Mötet berör och rör om. Mötet låter mig aldrig gå oberörd. Hur jag hanterar mötet beror alltid på hur mycket jag lärt om mig själv. Hur mycket mina insikter om mig själv lärt mig att förstå mina strategier, mina beteenden och mitt sätt att förhålla mig både till mig själv och till det som är utanför mig själv. 

Jag älskar möten för det händer alltid något. Alltid händer det något i mig själv. Det gör mig glad även i situationer jag inte känner mig glad. Jag lär mig. 

Mötet blir mitt lärande. 

Hur påverkas du av möten? Finns det situationer du inte kan hantera? Finns det situationer du skulle vilja göra om och om igen eller situationer som du ännu inte varit i men skulle vilja vara i? 



Det är ok att vara nöjd

Jag minns när jag skillde mig för 10 år sedan hur jag tyckte att det var viktigt att andra skulle se och märka att jag led av allt som då hände. Jag ville att människor skulle förstå att det inte var lätt och att mycket var tufft. Jag kände hur viktigt det var att lida klart. Jag ville inte känna mig nöjd och vara glad utan jag ville lida och visa det för omvärlden. 

Jag kunde ju inte tjata och berätta om allt men jag kunde lida och visa det.

Vad ledde detta till? 

Jag led. Ingen såg mig till slut och jag led. Jag var inte nöjd så med det lyckades jag. Möjligtvis såg andra något men tröttnade snabbt på mitt tillstånd. 

Det blev jag själv som fick ta konsekvenserna av min frustration och det blev jag själv som slösade på min egen tid som jag kunde använt till nått annat och förmodligen också något bättre. 

Med detta är det inte sagt att det inte är ok att vara ledsen, känna sorg och att lida utan mer att det kan vara tokigt när det blir ett tillstånd som vi fastnar i. Det blir ett karaktärsdrag i oss i stället för just ett tillfälligt tillstånd.

Det som hända var att jag själv fortsatte att straffa mig och jag fortsatte att inte må bra. Det som hände var att jag lät det som hänt att fortsätta och den som led var just bara jag. 

Alla känslor är ok och bra att de får ett utrymme. Det som kan vara mindre bra är att fastna i ett negativt känslotillstånd som leder mig till att just bli mina känslor. 

Jag behövde göra något åt min situation och min strategi och jag gjorde det. Jag granskade mig själv. 

"Make your self usefull and get over it"

Har du tendens att fastna i olika typer av känslor? 

onsdag 4 februari 2015

Livet är

Livet är. Det finns så mycket som händer där ute, där ute utanför mig. Det är inte nog med att det händer saker inuti mig själv utan det händer en massa utanför mig själv.

Livet är. Livet gör. Andra är och andra gör. Sjukdomar kommer och går. Saker händer som påverkar mig. Människor föds och människor dör. Det bara är så. 

Livet är bara så och vad jag kan göra är att förhålla mig till allt detta. 

Jag lär mig att livet och världen inte är skyldig mig något. Hur jag vill ha det väljer jag själv. Hur jag haft det kan jag inget göra åt.. 

Jag lär mig att till slut kommer döden att segra och jag väljer att förstå att så är flödet. Allt är en del av universums flöde.
 
Till slut ska vi alla dö.

Jag lär mig under tiden att hitta ett liv som passar mig där jag gör mina val. Livet har sin gilla gång och jag lär mig förstå och leva med det.



Jag vinner genom att förhålla mig till detta liv och göra det bästa av situationen.

Tack för att just jag finns just nu på denna jord just här.

Hur ser du på livet och på döden?

 

tisdag 3 februari 2015

Skvallerkärring

Jag stärker mig själv och döljer mina brister. Jag får mig att känna mig för mer värd än någon annan. Jag tar på mig rätten att döma någon annan. Jag positionerar för att visa att jag står högre. Jag skapar allians med andra för att visa att jag har rätt. Jag talar om vi och dom. Jag gillar och förstärker andras allmänna tyckande. Jag tycker själv i många frågor men jag tar inte ansvar för det jag tycker. Jag döljer mig bakom skärmen på min pc eller håller mig undan strålkastarljuset. Jag kanske tänker utan att tala om vad jag tycker. Jag håller inte med vad andra säger men agerar inte utan låter det vara. Jag känner rädsla för det okända och vill förskjuta. Jag är egentligen väldigt rädd därför tycker jag att andra som inte är eller tycker som mig är fel. Jag har lätt för att springa dit folksamlingen är och där kräka ur mig min egen ilska över något i fördömande ord. Jag söker mig inte till känna utan jag går på hörsägen. Jag stärker mig och får ur min egen ångest genom att reagera starkt på avstånd för sådant andra gjort eller påstås ha gjort.

Är jag så här är jag är en "Skvallerkärring" i dess rätta bemärkelse.Sådana har alltid funnit och sådana kommer tyvärr troligen också att finnas i framtiden. När vi är rädda och när vi känner oss små, frustrerade och utsatta börjar vi slå. När vi känner hot utifrån tar vi till de knep vi kan för att slå oss ut. Jag förstår att det är detta som sker men jag behöver inte acceptera det. Jag kan se orsaken men jag behöver inte följa i andras spår. När jag ser det och jag känner att det är meningsfullt reagerar jag genom att vara tydlig hur jag ser på det eller talar om att jag inte vill lyssna eller höra på.

Jag har ingen rätt att döma andra även fast det är den mest hemska sak som skett. Jag kan förfasa och reagera på händelsen och det som skett med avsky. Ja fördömer handlingen som sker men jag kan inte döma personen. 

Jag ser en person men inte ett folkslag. Jag ser en skäl men inte en ras. Jag ser en sexuell läggning men inte en avvikare. Jag ser någon som har svårigheter inte en handikappad. I handlingen som skett ser jag människan inte vad denna människa representerar. Jag ser alltid en människa.

Handlingar som kränker andra, vilka handlingar det än är, fördömer jag. Detta gäller även handlingar när någon fördömer, förtalar, baktalar eller orerar sig över det folkslag eller den ras eller det land eller andra grunder den människan representerar. Det handlar om en enskild människas handling. Detta är i allra högsta grad föraktfullt och rasistiskt. Detta är i allra högsta grad en kränkning som borde åtalas. Facebook är fyllt av dessa kränkningar och jag vet att dessa kränkningar speglar världens beteenden där ute. Jag vet att detta finns i alla länder och jag vet att det finns i Sverige. Jag vet att människor är mycket mycket rädda.

Detta gör mig bedrövad och detta gör mig ledsen när jag ser hur detta sprider sig och när jag ser att detta kommer in i våra finrum som om det var det mest naturliga som kunde ske.

Kränkning är allt som kränker människor oavsett ras, kultur, politik, religion, land, kön, sexuell läggning, handikapp eller av andra skäl. Kränkningen är inte mer tillåten bara för att en enskild människa inte hittar rätt i livet eller har en annan åsikt. Kränkningen är inte mer tillåten bara för att jag själv är frustrerad. När jag kränker begår jag en handling mot någon annan på samma sätt som jag beskyller den andra för att ha kränkt.

När jag väljer att stå stadigt på jorden i mina tankar och känslor. När jag väljer att granska mig själv och mina beteenden. När jag väljer att betrakta det som sker i mig och utanför mig själv och lära mig förstå skillnaden. När jag tar hand om mig själv. 

Då finns inte de hot jag tidigare såg. Då finns det enbart människor. Då finns det bara människor med samma värde. Inte mer värd men heller inte mindre värd. Då finns det människor med precis lika stort värde och det finns ingen som jag har rätt att ställa mig ovan på. Vi är alla lika mycket värd. Tror jag något annat så handlar det om mig själv.

Vad ser du och vad gör du?




måndag 2 februari 2015

Diagnos- inte alltid bra

Du är. Jag är. Någon säger att vi är. Någon har tänkt ut att om jag är så är jag. Forskning, klassificering, indelning i fack. Jag blir satt i en box. 

Vår hjärna vill gärna kategorisera för att göra det enkelt och sortera in det vi kommer i kontakt med på ett enkelt sätt. Fara, inte fara. En systematisering som för vilket minne som helst. En förenkling för att lätt hitta. Biblioteken gör det samma sätt, även jag. Dum- snäll, farlig- ofarlig, vacker- ful, stor- liten, man - kvinna, högt- lågt, brett- smalt. Det finns en katagorisering och utifrån den en bedömning. Hjärnan vill ha det så och vi skapar också en bild av denna uppdelning. Tidningarna är också fyllda av detta. "- Så känner du igen en psykopat." "- Du kanske har en bokstavskombination." "- Så känner du igen en otrogen person." "- Äntligen fick jag reda på vad det var som var fel."

Inom den rent medicinska vården, när det gäller kroppsliga fysiska sjukdomar, kan det ibland vara bra att få en diagnos för då vet man hur man ska behandla den åkomma vi har. Inte alltid men ofta så    är det en fördel. Vi kan bli friska. En del gånger är det dock även inom den fysiska vården en nackdel att få vetskap om en diagnos. Känslan av att ha en diagnosen kan istället leda mig till att vara mer sjuk än vad jag är. Känslan kan få mig eller vårdapparaten att behandla något som kanske aldrig skulle brutit ut. Kunskaper om förändringar i vår kropp ökar och instrumentet för att upptäcka detta blir bara bättre och bättre. Prostatacancer är ett bra exempel på en diagnos där kunskap ibland inte alltid leder rätt utan istället blir till en ivern att bli frisk något som kan skada mer än det läker. 

Inom "själens sjukdomar" eller livets tillstånd kan det ibland bli helt fel. Diagnosen, som kanske inte är en diagnos utan bara ett sätt att dela in beteenden, driver oss till att finna en enkel behandling. Läkemedelsindustrin älskar denna typ av områden för det finns mycket att uppfinna och mycket pengar att tjäna. Nu säger jag inte att läkemedel är fel men jag säger att det kanske inte alltid blir bra för oss att behandla något medicinskt som kanske mer handlar om beteenden, livsstrategier och skeden i vårt liv. Det kanske inte går att hitta ett piller för ett lyckligt liv för det livet finns inte som inte har sina dalar.

Får vi en diagnos eller en stämpel när det gäller våra beteenden och sätt att vara kan det uppstå komplikationer. Givetvis kan vi, om vi tar medicin för vår diagnos få bieffekter men det lämnar jag där hän. Jag tänker mer på att en diagnos låser oss starkare fast i en roll som kanske inte är sann än den lär oss att hitta en väg därifrån. Diagnosen är kanske ibland mer ett beteende och en personlighet i ett visst skede i vårt liv än den är något som ska medicineras bort. Diagnosen får oss också att känna att vi är istället för att vi väljer att göra, tänka och känna. Diagnosen kan ibland få en tendens att låsa fast oss istället för att öppna upp oss. 

Ta adhd, är det en sjukdom? Kanske, kanske inte. Det viktigaste kanske inte är att veta om jag har det utan mer hur kan jag leva med mig själv och de beteenden jag har. Jo det är sant diagnosen kan ta bort skulden och ibland skammen men det går att lösa på andra sätt utan diagnosen. Otrohet är det en sjukdom, jag tror att vissa vill hävda det, jag menar att det är ett beteende som går att lösa utan diagnos eftersom det mer handlar om konsekvenser som många av våra beteendetillstånd. På samma sätt att vara  beroende av kemiska substanser eller beroende på annat sätt, det är enbart ett symtom på något underliggande problem. 

Diagnosen tar oss ibland bort från lösningen på vårt problem. Vi får en ursäkt för vårt beteende och ett svar på att det är något fel. Det kan också hindra oss från att äga problemet och därmed lösningen. Vi blir hänvisade till ett evigt liv i diagnosen och om möjligt enbart få medicinsk vård för att lindra. 

Vi accepterar ett beteende men kanske på helt fel grund. För evigt satt i ett fack.

I mitt liv fanns det nog några som ville sätta mig i olika fack och kanske fortfarande gör. Det är inte viktigt idag men då i perioder började jag tro på vad de sa. Tiden visade på något helt annat. 

Var står du i denna fråga? Blev en eventuell diagnos en lösning på ditt problem eller något helt annat? Kan du känna att du blev placerad i ett fack och inte längre äger frågan? 



söndag 1 februari 2015

R.I.P.

Det är dags nu. Om jag inte tidigare funderat på det så just nu är det dags. Det är tid för att låta saker och ting vila i fred. Det som har varit har varit. Jag har inte makten över min historien. Jag har inte makt över min framtid. Jag har egentligen inte makt över så mycket om det inte direkt berör mig själv. Jag styr över ingen annan. Hur mycket jag än tror så styr jag inte över någon annan mer än mig själv. Ibland trodde jag att jag styrde över något mer. Ibland trodde jag att jag kunde styra mitt liv genom att styra allt runt omkring mig, via mig. Hur tänkte jag. Jag är en. Du är en. Vi är var för sig. 

Min barndom är min historia på samma sätt som min mamma, min pappa och alla mina ex. Allt jag gjort, allt jag tänkt och allt jag känt är allt min historia. Idag är en ny dag. Idag är min dag. 

Det som är i dag är produkten av allt detta och jag är förvaltaren. Jag blev förvaltare ganska tidigt i livet. Jag blev ansvarig för just mig både med ansvar och befogenheter. Det jag sådde skördade jag. Visst hade någon bearbetat min jord i begynnelsen men det har jag flera gånger om kunnat justera och förändra. Jag är min egen bonde och på min skörd ska jag leva. Jag har det jag har och får förhålla mig till det som sker. Jag gör med min jord så gott jag kan för det är just min jord. Mitt utsäde, min bearbetning, min bevattning och min skörd. Mina val, allt. En och annan försöker kliva på min åker eller påverka mitt arbete men ändå är allt mina val och mitt sätt att hantera och förhålla mig till allt det som sker. 

Mitt mod. Mina handlingar. Mitt lidande. Mina tankar. Mina känslor. Jag kan inte beklaga mig. Jag kan inte gnälla. Jag kan inte bli förbannad. Vad skulle det leda till? Visst händer det men det sker när jag tappar fotfästet för ett tag. Men hjälper, nej det gör det inte. Det leder mig bara bort bort från mig själv. 

Gamla känslor och gamla tankar vill slita mig från mitt här och nu. På samma sätt kommer människor omkring mig som lever i sin historia att vilja att jag gör det samma. Men jag har tillförsikt. Allt vill med all sin kraft leda mig på villovägar. 

Så R.I.P. till allt som får mig att glänta på dörren till min historia för att söka en ursäkt för att inte leva här och nu. Så R.I.P. till det som varit och det som ännu inte är. 

Så R.I.P. allt som var för det blev detta jag, just idag. I morgon låter jag min nya historia, som skapas idag få R.I.P. Släppa och gå vidare, släppa och gå vidare. 

Åter vikten att påminnas av följande:

"Gud, giv mig Sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."

En bön lika viktig som livet självt att förstå  vad som är och inte är. Att förstå att det finns en skillnad på det jag kan förändra och det jag verkligen inte kan påverka. 

Vad går du och bär på som skulle behöva få R.I.P?