Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

måndag 26 januari 2015

Vägledare

När jag har svårigheter som jag själv till slut inte förmår att hantera och det innebär allt för stora konsekvenser för mig är det bra och ibland kanske avgörande att våga be om hjälp. 

Be om hjälp innebär att bli vägledd, ledd till en väg och en riktning som jag själv kan börja vandra på. Bli vägledd när mina egna tankar och handlingar inte ger det resultat jag önskar. 

Be om hjälp att kliva in i något som jag varit rädd att möta hela mitt liv, är ett stort mod. Oftast är det just därför det är så svårt att be om hjälp i just dessa typer av svårigheter. 

Men att be om hjälp betyder inte att någon annan ska göra mitt jobb. Den hjälpen kommer enbart att leda mig bort från mig själv. Sådan hjälp får mig inte att använda mina egna tankar och känslor för att hitta just min nya väg. Sådan hjälp innebär bara att någon annan gör mitt eget arbete och det leder aldrig någon stan. Med sådan hjälp kommer jag att falla tillbaka för jag har då inte fattat vad som händer och hur det känslomässigt påverkar min kropp. Utan risk inget resultat.  

Hittar jag någon som kan visa mig en väg som jag kan vandra på kan allt hända. Oftast är det någon som själv fått hjälp att hitta en väg eller som gått på en sådan väg hela sitt liv. 

Ibland kan jag hitta personer som jag tror vet en väg för mig men som det senare visar sig inte själv hittat den rätta vägen. De i sin tur har kvar ett eget arbete. 

Nu ska jag inte tro att den som jag tror kan visa mig en väg behöver vara fri från alla problem och ha ett fulländat och fantastiskt liv. Det viktigast är istället att det är en människa som själv kontinuerligt arbetar med sig själv och har en stabil grund och väg att gå på. Möten med människor är alltid möten med sig själv. En sådan egen medvetenheten räcker långt och är en bra grund för en vägledare.

Det bästa rådet är det råd som aldrig lämnas. Men visa gärna en väg för mig att vandra.








söndag 25 januari 2015

Svårigheten lär

Svårigheterna i livet finns där. Det är en del av livet. Det är när vi inte förstår det som det blir så svårt. Det är när vi inte lärt oss förhålla oss till det som det egentliga svårigheterna kommer. 

Svårigheterna finns där av en anledning. De finns där för att jag ska lära mig något av livet. De finns inte där för att jävlas, så är det inte tänkt utan de finns där för att jag ska lära mig mer av mig själv och få insikter som gör det enklare att leva. 

Vad det är jag ska lära mig vet jag inte innan utan det får jag reda på när jag lärt mig det. Det är inte svårare än så. 

Om jag har svårigheter och jag inte lärt mig något efteråt har jag inte heller vågat reflektera över vad som hänt. Då finns det inte heller någon chans till insikter över vilket budskap det haft. 

Nu blir det lätt att kanske ifrågasätta och spontant säga:- Om jag gjort något själv, ja visst då kan det stämmas, men vad menar du i övrigt, är det någon mening med att få cancer eller drabbas av olycka, hur tänker du nu? 

Kanske är det ändå så att svårigheter oavsett hur de sker och av vilken orsak så försätter det mig i en ny situation med ett nytt perspektiv. Många, när de drabbas säger ofta efteråt, jag skulle inte vilja vara utan de nya erfarenheterna och den nya kunskap jag fått. Den förändrade helt mitt liv. Detta är kanske svårt att förstå men när du kommer dit så kommer du att upptäcka något. 

Ur kris kommer möjligheten, möjligheten som jag aldrig kunnat se innan för jag var då inte nöd och tvungen. 

För mig har detta hänt allt för många gånger. Det har varit uppenbart hur mycket jag lärt mig. Jag skulle inte vilja ha allt som hänt ogjort för min egen skull. Däremot finns det en sorg för det i övrigt som drabbat andra. Samtidigt som jag förstår att det är deras svårighet som de kommer att lära sig något av. 

Hur förhåller du dig till de svårigheter som du möter? 

lördag 24 januari 2015

Quick fix

Förändring är kanske lätt i tanken. Jag vet hur jag skulle behöva göra. Jag läser hur andra gör och det finns en massa kloka ord för hur jag ska skapa harmoni i mitt liv. Det finns en mängd olika kurser som låvar ett helt nytt liv bara jag går kursen. Retreathelg, spa helg, lära känna dig själv helg, meditation, yoga, äta rätt, gymkort, pt, terapi, ja en mängd olika saker som jag kan göra för att lära mig mer om mig själv och ta hand om min kropp. En del bra och en del kanske mindre bra metoder.

Men förändring är aldrig en Quick fix. Det blir en tillfällig sidoförflyttning men det bli inget bestående om jag inte fortsätter med det jag lärt mig. Om jag inte gör som jag blir tillsagd. Om jag inte tillåter att inse att tiden också är en faktor. 

Hela samhället idag är uppbyggt på snabba kickar, snabba lösningar och snabba tillfredställelser. Snabba enkla lösningar för att få det jag vill ha. Vi vill och vi har lärt oss att världen ska snurra snabbare och snabbare. Vi kan ta oss vart vi vill och vi kan i princip göra vad vi vill. Det finns få hinder. 

Men världen snurrar precis lika snabbt som tidigare. Dygnen är lika långa och allt  i universum är ungefär det samma. Vi kan öka hastigheten på det vi gör och vi kan kräva, genom olika lösningar att det ska gå snabbar, enklare och mer effektivt. Det finns däremot saker som förblir i sin egen hastighet. Det finns sådant som vi forfarande får acceptera tar tid och inte sker direkt. Sådant som kräver tid för att det ska bli som vi önskar. 

Ett av dessa saker är vår egen förmåga till förändring. Förändra sig själv och sina beteenden, strategier och rutiner tar tid. Det tar tid att hitta ett annat jag än det jag vi levt med under lång tid. Det tar tid att ändra riktning på något som under lång tid vuxit i en viss riktning. Det tar tid att växla om och få till en förändring.

Tiden blir en faktor som också blir ett hinder. Tiden får många på fall och får många att ge upp. Tiden är samtidigt det som avgör. Tiden avgör i kombination med mitt fokus att våga göra som jag blivit tillsagd för att kunna förändra det jag vill förändra. Tiden i kombination med att göra på ett nytt sätt istället för att göra på ett gammalt invant sätt. 

Hela min kropp och själ vill driva mig tillbaka till det gamla medan mitt intellekt förstår ibland att det blir fel väg att gå. 

Är det sedan så att jag försöker leva efter en för svår metod eller rent av en helt felaktiga metoder för att nå en förändring, ja då tar det ännu längre tid. 

Förändring är ingen Quick fix utan förändring tar tid. Ha tålamod. Men ta inte detta som en ursäkt för att låta bli det du egentligen vet att du behöver göra. 

Tips för att det ska bli bra:

- Gör det du blivit tillsagd. 
- Skapa rutiner och gör dessa. 
- Hitta inte på egna modeller, de leder dig ofta tillbaka. 
- Fokusera på det du vill göra inte på det du måste göra. 
- När du misslyckas, släpp det snabbt och gå tillbaka till din rutin. 
- Tänk och gör det du vill. Ägna inte tankar på och gör inte det du inte vill.
- Ha roligt. 
- Tillåt att saker och ting tar tid. Se de långsiktiga målen men sätt väldigt korta mål. Även det lilla framsteget är ett steg framåt. 
- Tycker du att det blir svårt för dig själv att följa en rutin, våga be om hjälp. 

För mig finns det saker som tagit mycket lång tid. Det är först nu jag i vissa områden kan känna hur jag skördar. Egentligen skördar jag nu varje dag. Det som var för länge sedan var inte på samma sätt i går och troligen annorlunda idag och definitivt olika mot i morgon. Förändringen är en rörelse utan slut. Det finns saker jag är mindre bra på men även den förändringen kommer att finna sin lösning. Fysisk träning är en sådan där jag behöver fortsätta göra min rutin men ändå se tiden ann. 

Hur är det för dig? Tappar du tålamodet ibland när du inte ser förändringen och söker dig tillbaka till de gamla lösningarna? 

fredag 23 januari 2015

Rädslans befriare

Vi alla är styrda av känslor. Känslor för att överleva och känslor för att reproducera oss. Känslor är ett styrmedel för att fatta beslut och få styrka, lust och vilja att agera. Känslorna styr även vilken typ av mat vi är sugna på bara för att vi är sugna eller för att vi just då har brist på något ämne i kroppen eller att kroppen vill få en kick.

Känslorna för oss och förför oss. Reklamens främsta uppgift är att skapa känslor som får oss att agera i en viss riktning.

Vissa av oss agerar väldigt mycket utifrån känslor andra tror sig inte agera alls men gör det ändå. Tankar står som motsats till våra känslor. Tankarna är vårt intellekt och ska vara logiska fast de inte alltid är det. Intellektet handlar om ettor och nollor och känslorna handlar om upplevelser av något utan att vara klart eller självklart. Våra tankar kan ifrågasättas men våra känslor är helt våra egna.

Jag blev i perioder anklagad för att inte ha några känslor. Vad man egentligen menade var att man inte ansåg att jag hade samma känslor som den eller de som anklagade. Länge trodde jag att jag inte var som andra och inte hade känslor. Alla har känslor och en massa känslor också. Vissa är duktiga på att känna känslorna och finna ord på de känslor som de har och agera på dessa. Andra har känslor men hittar inga ord för det och vet då inte heller att det är känslorna som skapat ett agerande. Åter andra stänger in känslorna så totalt i ett hörn att det inte alls finns utrymme för känslorna att komma fram, allt blir intellektualiserat. Ibland blir det verkligen obalans här mellan känslor och tankar och det får konsekvenser i agerandet.

Alla har vi känslor. Alla förför vi och alla blir vi förförda av dessa. Skillnaden är bara hur vi förhåller oss till de känslor som kommer i vår kropp. 

Jag intellektualiserade känslorna. Jag hittade ord men saknade kroppsliga uttryck för det. Jag var egentligen i grunden livrädd. Inte livrädd för farliga saker som höga höjder, fysiska utmaningar, att förföra någon annan, att käfta emot, hålla föredrag, vara en förälder, ljuga och vara oärlig. Jag sa ibland att jag inte var rädd för något. Men det var inte sant. Jag var rädd för helt andra saker vilket också blev en strategi i mig och min kropp. Jag var livrädd för att inte bli bekräftad och att bli ensam. Inte vara ensam utan bli ensam.

En kvinna som har haft en lång trasslig relation blir utslängd från sitt hem. Hon har ingen stans att bo och det blir väldigt rörigt omkring henne. Det blir ensamt, oälskat och brist på bekräftelse. Ekonomin är skral och hon vet inte hur hon ska få till det. Hon har också en son som hon på något sätt ska försörja. Hon saknar arbete. I denna situation där det mesta just för stunden verkar totalt hopplöst är det väldigt lätt att förföra och få henne att fatta tycke för någon som säger att han ska hjälpa henne. Någon som säger att han ska befria henne. Det är inte svårt att fatta tycke för den mannen. Känslor uppstår som befriar henne från vissa känslor som kvinnan haft. Det blir lätt att hon blir förälskad. Handlar det om kärlek, kanske, kanske inte. Här spelar känslorna en stor roll. Det handlar om rädslor för att inte lyckas och känslor att inte överleva. Det handlar om känslor att inte bli bekräftad, kvinnan är utsatt och en räddande prins kommer. Val som innebär att vi blir befriade från våra rädslor är inte svåra att göra.Reklamen är fylld av dessa som får oss att agera. 

Jag blev förförd av bekräftelsen och befrielsen av min rädsla som fick mig att fatta ologiska beslut och agera på ett tokigt sätt. Jag var oärlig och jag bedrog de människor som jag hade i min närhet. Allt var styrt av mina rädslor. Resultatet ledde sedan till en fortsatt ännu kraftigare rädsla nämligen det som jag så starkt försökte undvika, ensamheten.

Hur mycket kontakt har du med dina känslor? Är det bra för dig eller förför dina känslor dig åt ett eller annat håll som får dig i situationer som blir värre än de situationer du försöker fly ifrån?

torsdag 22 januari 2015

Minnen mina verktyg


Minnen vägleder mig i livet. Minnen bär på kunskap och trygghet. Minnen är en del av min utbildning för att få framgång i mitt liv. Minnen lär mig att skilja på vän eller fiende, hot och möjlighet. Minnen bär med mig något som gör att jag överlever. Detta gäller allt och därför är rädslan en del av mitt vapen på samma sätt som min aggressivitet och ilskan.

Men minnet är inte livet. Minnet kan förstöra min funktionalitet idag precis som ett caschminne som är alldeles för fullt. 

Jag bär på verktyg som jag ska använda i livet för att leva livet. Ibland änvänder jag minnesverktygen på ett tokigt sätt. Verktyg jag hade tidigare i livet och som var bra då fungerar inte senare i livet men jag använder dessa ändå. I dessa fall kan det bli fel. Verktygen leder istället, bland annat till något som jag vill undvika istället för att lyckas med att undvika det jag vill undvika.

När minnen blir en belastning för hur jag ska leva idag och till och med leder mig på avvägar eller i helt fel riktning behöver jag se över min verktygslåda.

För att fungera här och nu behöver jag uppdatera mina verktyg och kanske rent av byta ut en del verktyg för att lyckas med att leva mitt liv här och nu. Det som var bra då behöver inte vara bra nu.

Minnen som bygger på rädslor brukar ibland inte vara bra minnen, särskilt om det jag var rädd för då inte längre finns kvar. Att vara rädd för elden är ett bra minne som bygger på rädsla, särskilt om jag bränt mig. Men om elden ger mig en panikkänsla, har jag en överreaktion som mer skadar än lär. Att allmänt vara rädd för män eller kvinnor för den delen och undvika en relation bara för att mina föräldrar misslyckats i sin relation är ett mindre bra minne som kanske behöver uppdateras. På samma sätt gäller det rädslan att bära på minnen där vi upplevt att våra föräldrar inte bekräftade oss tillräckligt eller rentav skadade oss på olika sätt. Minnet att komma ihåg att jag själv inte ska göra på samma sätt mot mina barn är ett bra minne men minnet att aldrig stiga in i en relation kanske mindre bra.

Alla minnen har en uppgift. Det handlar mer om hur jag förhåller mig till de minnen jag har. Jag behöver acceptera de minnen jag har och det liv jag levt men det är inte säkert och kanske rentav inte nödvändigt att jag i vissa delar behöver leva om det som redan skett i det liv jag levt, i det liv jag lever idag.

Jag ägnade väldigt många år av att använda verktyg som var för gamla och omoderna och till och med skadade mig själv istället för att laga mig själv. Minnet av mitt liv hur det varit styrde för mycket livet jag önskade leva.

Har du en massa verktyg som är för gamla och som du för länge sedan skulle ha behövt byta ut? Om du har dessa kvar, vad hindrar dig att byta ut eller uppdatera dessa idag?

onsdag 21 januari 2015

Göra tokigt

Ibland gör vi tokiga saker. Vi gör sådant som kanske inte är korrekt eller rentav vansinnigt. En del av det vi gör kan vara förståeligt i just en speciell situation medan annat helt obegripligt. Men vi gör det och jag tror det gäller alla av oss. Vi gör det för att vi inte kan tänka klart. Vi gör det för vi blir stressade. Vi gör det för att gamla känslor dyker upp. Vi blir rädda. 

Hoten som vi ser och som vi känner att vi behöver skydda oss mot syns ofta inte för andra men de finns där. Hoten som får oss att göra konstiga saker. 

Till synes irrationellt beteende för den som betraktar utifrån men logiskt just då för oss som gör det. 

Men vi gör det och efteråt kan vi se det ickelogiska eller rentav förstå så vansinnigt det var, men just när det sker, enda valet. 

Vi säger dumma saker. Vi gör dumma saker. Vi beter oss dumt och konstigt. Vi får både stöd eller inte stöd för det vi gör beroende på vem vi frågar. 

Alla gör och säger vi konstiga saker. Alla tänker vi konstiga saker ibland. Det är en del av vår mänsklighet.

Jag har gjort en massa irrationella saker i mitt liv. En del som ändå lett till något bra en del som har varit både maniska, dumma och idiotiska.  Rädslorna fick mig dit och modet fick mig därifrån. 

När rädslan vinner och det är syftet med det jag gör leder det mig fel. När modet tar över min rädsla får jag något som blir starkare och kan förändra mitt syfte. Jag gör det jag vill istället för att göra det jag känner att jag måste. 

Har du varit i situationer där du efteråt förstått hur tokigt det har blivit och efteråt insett vad det var egentligen som fick dig dit? 




tisdag 20 januari 2015

Fel

Vad är fel. Jo något som är tvärt om mot vad mina värderingar säger. Men betyder det att det för den sakens skull är fel? Fel är egentligen bara ett sätt att sortera. Fel är när någon gör eller något är som jag inte tänker att man ska göra eller det ska vara. Jag har sorterat in mitt intellekt i rätt och fel för att göra världen enklare och tryggare. Rätt och fel betyder att jag kan sortera in hot från icke hot. Vad behöver jag fly ifrån och vad behöver jag inte fly från. Världen blir enklare och hjärnan kan lagra det på ett lättbegripligt sätt för att plocka upp informationen när den behövs. Det som är ofarligt lagras på en plats och det som är farligt lagras på en annan plats. När livet inte längre handlar om liv och död finns risk att vi ändå skapar bilder som handlar om liv och död i vår egen databas, hjärnan. Vi skapar faror styrda av dagens tids rädslor. Julen ska vara som den alltid varit. Handdukarna ska hänga på en viss plats. Ärtsoppa på torsdagar och inga sötsaker före maten. Män eller kvinnor ska man akta sig för. Myndigheter är dumma. Sol är farligt. Utlänningar är ett hot. Saker är på ett eller annat sätt och att göra så eller så är rätt eller fel. Svart och vitt utan tillräckligt med utrymme för att vara flexibel. Tydliga bilder, tydliga rutiner och så lite förändring som möjligt. Jag säkrar min värld på mitt sätt som andra gör det på sitt sätt för att känna trygghet och identifiera hot. Frågan är bara om det är skydd från verkliga hot eller något helt annat.

För mig har sanningar om rätt och fel mer handlat om rädsla för att bli själv som gjort att jag styrt mig till att alltid se till att inte vara ensam. Ensamheten var hotet och fel. Jag har också haft åsikter om andras val jämfört med mina. Inte för deras var fel men för att vara mer säker på att mina var rätt och att få tillhöra, men på mitt sätt. Jag ser också hur jäkla mycket regler jag satt upp i mitt liv som verkligen begränsat mig. Reglerna har styrt mig till faran istället för att rädda mig från den. 

Hur mycket är du styrt av rätt och fel och av regler du själv satt upp? 

måndag 19 januari 2015

Jämlikt

Jämlikt är att veta att det räcker det vi har  till alla. Veta att ingen får mer än den andra. Det som finns det finns och det delar vi på utan uppdelning i olika värde eftersom alla har samma värde. Alla känner lika stort värde och vet att de är en del av helheten. De vet att de kämpar för alla och alla kämpar för den enskilde. Vi har olika uppgifter men är en för alla, alla för en. 

Det finns enskilda stammar i Afrika där detta är en regel sedan urminnes tider. Det finns ingen depression och ingen stress. Alla hittar en väg att klara sig för att alla vet att det de gör ett verk tillsammans. Känslan av sammanhang är stort och inbyggt. På samma sätt sker detta ute i de olika provinserna i delar av Asien. Det ligger i överlevandet att dela med sig av det lilla som finns. Det ligger också i systemet att ta hand om alla ung som gammal. En för alla alla för en. 

I detta ligger mindre förutsättningar för stress. Detta medför att färre får depression eller känner sig otillräckliga. I detta skapas inte olika typer av stressrelaterade sjukdomar. Jag är en del av något större och jag tillhör. Jag vet att jag har plats inte att jag har min plats. Jag vet att när jag har ger jag till andra, när andra har ger de till mig. Jag kommer att klara mig lika bra som andra, eller lika dåligt som andra men vi gör det tillsammans. Livet blir meningsfullt, begripligt och att jag är i ett sammanhang. 

Vissa kanske tänker att det kvittrar. Vad som sker utanför mig själv har ingen betydelse det är det som sker innanför mig själv som räknas. Det är korrekt samtidigt verkar det vara så att ett system som inte leder till utanförskap ökar förutsättningarna för mig att leva ett rikare känsloliv och ökar mina förutsättningar för att överleva.  

Jämlikhet har varit en viktig pelare för mig både på gott och ont. Gott bland annat på så sätt att det har varit viktigt för mig att inte bara titta på det som ger just mig fördel. Sämre då jag jämfört vad andra haft men som inte jag haft. Just i det senare har det varit viktigt för mig att inte se på det som finns utanför mig själv som avund utan se andras framgång som något gott. 

På vilket sätt påverkar jämlikt ditt liv? 


söndag 18 januari 2015

Not always so

Hur jag än har det. Vad som än har skett. Vad som än sker. Vad som än kan ske. I allt detta så vet jag en sak. I allt detta vet jag att det inte alltid kommer att vara på detta sättet även fast jag i stunder fått eller får mig själv att tro det. 

Vi lever i en ständig rörelse, som jag nämnde i går. Jag tror att världen står still eller att just jag står still men det är ingen sanning. Rörelsen gör att allt är möjligt och inget är evigt. Det kommer aldrig att vara som det är. Varken när jag har flow eller när det är precis tvärt om. Livet i sig innehåller alla ingredienser. Utan det skulle livet blir onyanserat. Livet är inte bara ett stort leende eller en djup sorg. Livet är rörelsen där emellan. Livet är rörelsen i livet mellan olika känslor och känslouttryck. Livet är olika tankar, både positiva och negativa. Livet är olika agerande både bra och mindre bra ibland  riktigt åt helsike. Hela mitt liv är samspelet mellan dessa tre storheter vilket gör att det kan bli precis vad som helst. Livet varierar och är aldrig stilla, även när det kan upplevas som stilla, rör det på sig. 

Men ibland är det ändå lätt att få tankar och känslor som kopplas till att livet som det visar sig ska vara för evigt. Smärtan, sorgen, bitterheten, ilskan, saknaden, lusten, relationen med barnen, ensamheten, utsattheten, mina egna beteenden, problemen och alla andra tankar, känslor och ageranden som rör sig i huvudet. 

Men nej. Det är en lögn. Det är en lögn på samma sätt som att säga att jag är. Jag är aldrig men jag kan, jag har och jag gör men jag är aldrig. Är blir en konstant utan rörelse vilket inte är möjligt. Så länge jag är en levande varelse är jag i rörelse med min kropp, mina tankar och mina känslor och detta innebär förändring. 

Livet är ingen konstant. Hur det än är kommer det aldrig för evigt att vara så. 

"Not alway so".  Suzuki Roshi 

Det betyder att det som är, känns eller som jag tänker idag kan förändras i morgon.

Jag märker och framför allt har jag märkt hur mina tankar spelat mig detta spratt. Jag har stämplat både mitt liv och mig själv som om det jag levt i skulle vara för evigt och oföränderligt. Relationer med både partners, barn och vänner. Arbete, ensamhet och allt som jag i stunder önskat var ogjort. Det som då kändes som evigt kan jag idag ibland uppleva bara var ett enda andetag av mitt liv.  

Känner du ibland att du fastnat i något som du har svårigheter att ta dig ur? 

lördag 17 januari 2015

För evigt inte

Livet är som det är. Det kommer och det går. Händelser uppstår och försvinner. Sol och regn. Dag och natt. Inget är evigt utan allt förändras. Vi lever i ett flöde och i det flödet befinner jag mig. Jag tar del av flödet eller jag står vid sidan av. Jag skapar flöde eller ser andra skapa. 

Vi befinner oss i en ständig rörelse. Ändå finns det människor som säger att de vet. Ändå finns det människor som tror sig känna andra eller sig själv, för den delen. Människor som tänker att rörelsen inte finns och att det istället är en konstant. Människor som väljer att förenkla världen för att det blir lättare så. Människor som dömmer andra i evighet. Människor som tror att alla andra åldras men inte dom själva. Människor som väljer att se världen utifrån gårdagens sätt att tänka, sällan morgondagens. Människor som tror sig känna sina barn som om de ägde dessa. Människor som tror att världens centrum går genom dom. Människor som sitter fast i gamla tankar och känslor. Människor som oroar sig för det som ännu inte hänt och kanske aldrig kommer att hända. Människor som stämplar sig själv eller andra att vara på ett visst sätt, för alltid. Människor som inte är beredda att pröva något nytt. Människor som inte är beredda att skapa nya rutiner. Människor som tror att de för evigt är dömda eller dömmer. Människor som är evigt bittra eller evigt bär på en sorg. Människor som ...

Jag hade tendenser att fastna i delar av detta. Jag öppnade några av dessa dörrar. Det skapade en tillfällig trygghet i ett yttre kaos. Det identifierade mig. Men det gjorde mig också avvikande och ensam. Det fick mig att fastna i det förflutna. Jag ställde mig vid sidan av. Inte för att jag ville utan för att jag inte vågade annat.

Det som är, är sällan eller aldrig evigt. Det kanske till och med aldrig varit. Men jag kan leva i en föreställning som om det är en evig sanning. 

Det som var igår är inte idag och det som är idag är definitivt inte i morgon. Har det någonsin varit? 

Hur mycket vet du och tror är sant, egentligen? 

fredag 16 januari 2015

Förändring

Förändra sitt liv är inget märkvärdigt, egentligen. Knepen och verktygen är enkla och resultatet kommer om jag gör det kag ska. Det är lite som att träna för att bli starkare och få bättre kondition eller att gå ner i vikt eller upp för den delen. Jag lär mig något och jag gör det jag blivit lärd. Resultatet kommer utan tvekan. 

Tvivlar du? Gör som du blir tillsagd och instruerad så sker det du önskar ska ske. 

Men ändå så blir det inte alltid som vi själv vill och önskar. Varför inte det? 

Vi vet redan svaret. Just det, vi gör inte som vi vet att vi ska göra och blivit tillsagda att göra. Vi tränar inte lika regelbundet och vi äter mer eller mindre än vi ska och fel mat. Vi kan själv och hittar på egna regler, ofta gamla regler som fått oss dit vi inte vill vara. Ursäkterna blir många och långa. Inte rätt    tid, inte moget nu, inte rätt väder, behöver köpa nya skor, lite körigt på jobbet, bättre att göra det på våren osv. osv. Du vet dina ursäkter jag vet mina. Jag vet..... men.

På samma sätt är det när vi vill förändra vårt inre och när vi ska ta hand om vårt sätt att tänka, känna och agera. Vi gör som vi alltid gjort men är lika förvånade varje gång att resultatet inte blir det vi hoppas på. 

Vårt undermedvetna har en annan vilja än våra tankar. Vårt ego i oss, som är det undermedvetna, styr oss exakt dit den vill.  Tycker jag själv att jag inte är värd en förändring så komme det inte att bli så. Har jag någonstans, även fast tanken är övertygad om att en förändring måste ske, en vinst av mitt nuvarande beteende oavsett vilket det är så kommer jag att fortsätta. Exempel på detta är att jag med en ökad vikt bäddar in och skyddar mig eller med vikt oavsett bekräftar vad mina inre känslor om mig själv känner om mig själv. Gnäller jag, men inget gör så har jag nytta av mitt gnäll för att få tycka synd om mig själv för att någon annan har varit dum mot mig. Jag skapar ursäkter för att få fortsätta med det jag gör för jag vill inte förändra. Andra ska minsann få se hur jag lider och hur synd det är om mig. Den som förstör är i själva verket jag själv.

Vi är i grunden lata och vanemänniskor. Vi vill inte förändra utan ha det som det alltid varit. När vi är äldre, mer vanebenägna än när vi är yngre. Vanan att ha det som det är för det skrämmer mig mindre även fast jag har kaos omkring mig. Den ena har svårt för att förstå den andras kaos men kaoset är en vana som det finns starka rädslor för att lämna. Vi blir starkt rädslostyrda. 

Jag levde i ett sådant kaos i min uppväxt. Kaoset blev en vana och oron kom, när jag i mitt vuxna liv, med det kaos jag själv skapat, såg kaoset börja försvinna. Oron vad som skulle komma istället. Oviljan att förändra för jag visste inte vad som skulle komma istället. Oro för lugnet, för jag hade lärt mig att efter lugn kommer storm. Ovilja att förändra eftersom jag själv kände att jag inte dög och inte var värd ett annat liv än det jag hade i kaoset.

I varje vilja att förändra ligger ett motstånd att förändra. Det är därför vi ibland talar om att vi behöver komma till botten med en situation, få lida riktigt mycket, för att en förändring ska bli möjlig. Detta lidande kan bli starkare än vårt ego, därför kan det bli en framgångsfaktor. 

Förklaringar som att var sak har sin tid och jag gör det i min takt eller på mitt sätt är alla ursäkter för att inte vilja förändra. 

Vill du förändra lägg ned ditt snack och gör det du ska. Sluta bestäm själv. Har du ett starkt ego som får dig att inte förändra, ta hjälp av någon som är starkare. Ingen, ja verkligen ingen kan misslyckas med sina mål och sin förändring om man gör det man blivit tillsagd och gör det som skapar förändringen förutsatt att man hittat den som vet och också kan leda mig i min förändring 

Hitta din ledare om du inte klara det själv och gör ditt jobb om du vill få till en förändring. Ge upp och inse att ibland finns det saker som du inte klarar av. Om du inte med själ och hjärta går in för att förändra det du vill förändra, låt bli. Ett misslyckande stärker bara ditt ego som får bekräftelse på att du inte duger.

Gör något och fullt ut eller låt bli.

Varför sker inte de förändringar du vill ska ske hos dig? 




torsdag 15 januari 2015

Av ett särskilt skäl

Detta liv är mitt enda liv på denna jord. Jag just nu. Inte mitt liv som varit eller det liv jag hoppas få utan detta liv just nu. Det är mitt liv. 

Jag har upplevt mycket och jag har gjort mycket. Men mitt liv det är just nu. Naket, rent, fyllt av erfarenhet och fyllt av möjligheter. Jag ägare alla mina kunskaper och jag har möjlighet att lära mig nytt. Mitt liv är just nu oavsett ålder, oavsett plats och oavsett andra förutsättning. Jag är rik på mig men kanske fattig på annat. Det är fortfarande lika mycket mig.

Den som begränsar mig är det finns inne i mig även fast andra kan ha åsikter om min begränsning är det i slutet jag själv som avgör om det är en begränsning eller inte. Jag kan skylla på en massa saker utanför mig varför saker och ting är som det är. Då har jag beslutat att det som andra säger är sant. Jag kan också besluta att det som andra säger om mig inte har med mig att göra och istället skapa mig själv en egen sanning. Kanske andra har rätt i någon punkt och att det är något som jag behöver ta till mig, det är upp till mig. Vad andra säger kan jag alltid välja att värdera. Kanske har jag något att lära eller så handlar detta om något som inte alls har med mig att göra utan mer om den andra.

Detta liv som är precis just nu, är mitt liv. Varken mer eller mindre. Vill jag ändra på något av detta så ligger det till 100 procent helt hos mig oavsett vilken situation jag befinner mig. Oavsett någon eller något annat.

Kanske är det så att jag kom till denna värld av en särskild anledning. Det är bara det att den anledningen ännu inte har visat sig. Tills dess behöver jag göra mitt bästa för att vara förberedd till den dagen när detta tillfälle kommer.Jag behöver ta hand om mig. 

Det finns ett syfte till att jag finns och livet kanske handlar om att ta reda på detta syfte.

Jag finns för jag tror att jag har en uppgift i detta liv. Jag har en uppgift att ta hand om mig själv på bästa sätt för att sedan med mina kunskaper och erfarenheter visa andra en väg. Det kan vara till mina barn, vänner och medmänniskor. Det kan vara till de som efterfrågar min kunskap. För alla de som själv vill. Jag är en massa saker och jag har en massa egenskaper och erfarenheter. Jag tänker förvalta mig själv på bästa sätt. Jag gillar att leva och jag tänker leva. Kanske blir det uppenbart en dag av vilken anledning just jag finns här just nu på denna jord.

Mitt liv är här och nu.

Vad tror du? Varför finns du och vad motiverar dig att gå upp på morgonen, finna ditt liv under dagen och sedan mot kvällen gå och lägga dig för att nästa dag vakna upp igen?

onsdag 14 januari 2015

Makten över känslorna

Det finns så många olika upplevda känslor i oss i världen. Kanske i hela universum. På dessa känslor reagerar vi och agerar. Ibland blir det som att känslorna helt tagit över och bestämmer hur vi ska agera i en särskild situation. Vissa är så starkt styrda av sina känslorna att dessa helt styr deras liv. Tanken har ingen plats. Andra i sin tur gör allt för att så lite som möjligt få kontakt med sina känslor med skiftande resultat. 

Känslor är bra, i lagom mängd. En gång i tiden var dessa avgörande för att överleva. Aggression och rädsla avgjorde hanteringen av ett hot utifrån. Det är också dessa grundkänslor som kan stöka till det i nutid. Känslorna finna där men inte på samma sätt hoten. 

Känslor får mig att vilja äta och inte vara hungrig. Känslor får mig att välja en produkt före en annan vilket är så reklamen styr oss. Känslor ser till att jag inte bränner mig på spisplattan eller öppen elden. Känslor får mig att välja den person jag vill leva med och att älska mina barn. Känslor får mig att göra barn så att mänskligheten lever vidare. Känslor får mig att göra som någon annan säger eller lyssna på mig själv. Känslor får mig att välja att förändra något eller låta bli. Känslor kan till och med få mig att överleva allvarliga sjukdomar. Utan känslor och instinkter hade vi troligen inte överlevt. 

Men känslor kan också få oss att starta krig, bygga upp hat och begå fruktansvärda handlingar. Känslor kan till och med få oss att ta livet av oss själva eller leva bittre resten av vårt liv.

För mig tog känslorna över och förde mig till ruinens brant. Både att jag stängde av vissa känslor och att jag knarkade andra känslor. Mina tankar fick plats i vissa sammanhang men i andra sammanhang ledde dessa tankar mig bara längre och längre bort från mig själv. Jag använde känslorna för flykt som i sin tur resulterade i ännu mer obehagliga känslor när ruset var över. Min mani blev som okontrollerade handlingar.

Idag kan jag se att känslorna knackar på men jag agerar inte på dessa på samma sätt eftersom jag har en balans mellan mina tankar, handlingar och mina känslor. Jag kan idag istället använda mig av de känslor som jag lärde mig att agera på men nu i ett hjälpande syfte och som ett redskap i min egen framgång. Jag styr istället för känslorna.

Livet handlar om att ta fördel av de känslor jag har istället för att känslorna tar fördel av mig. Då kontrollerar jag livet istället för att livet kontrollerar mig. 

Hur känslostyrd är du och på vilket sätt påverkar det ditt liv?

tisdag 13 januari 2015

Framgång

Framgång i mitt liv kan vara på olika sätt. Jag vill ha framgång. Jag vill tjäna pengar. Jag vill vara framgångsrik. Jag vill  ha ett bra liv. Jag vill vara duktig och omtyckt på jobbet. Jag vill vara älskad pappa och vän. Jag vill vara en omtyckt person. Jag vill uppnå bra resultat av det jag gör. 

Men vad jag framför allt vill det är att jag vill ha ett bra harmoniskt liv där jag har en fungerande balans mellan mina tankar, känslor och handlingar. Jag vill ha gjort upp med det i min historia som stökar till det i mitt liv. Jag vill vara närvarande här och nu och inte fokusera mer på min framtid. Jag vill lära mig varje dag av de insikter jag får. Jag vill hitta en struktur som får mig att skilja på innanför mig själv och utanför mig själv. Jag vill kunna visa kärlek till mig själv och andra och stoppa de negativa tankar som gärna vill möta mitt inre. Jag vill sträva mot mina mål och önskningar i livet och gärna uppnå dessa. Jag vill leva mot min vision.

Ju mer jag fokuserar på vad jag vill ha desto svårare kan det bli. Framgången  blir ett så starkt fokus att jag då glömmer bort varför jag vill ha allt detta. Egentligen är framgången bara en konsekvens av det jag gör för att nå resultatet, inte medlet i sig. Kanske är det rentav så är medlet är mitt faktiska resultat men aldrig målet.

Ibland vill framgången inte infinna sig. Hur jag är kämpar så får jag inte det resultat som jag vill ha. Det blir som att trampa i kvicksand, min kamp gör situationen nästan sämre. 

När det känns som en kamp kan det vara att jag vill för mycket. Jag fokuserar på att uppnå resultatet för mycket och missar varför jag vill ha just ett visst resultat. 

Kanske är jag otålig och tror att det är enkelt och en snabbfix. Kanske är jag slarvig och försöker ta genvägar. Kanske vill jag få resultat utan att göra det faktiska jobbet själv. 

Vill jag uppnå framgång utan tillräcklig motivation och glöd kanske jag ska ändra mitt mål. Misslyckanden bidrar annars ofta till något sämre än den förändring jag försöker göra. 

Framgång har en tendens att komma nära jag väljer att släppa taget om att uppnå resultat. Framgång kommer när jag gör mitt jobb, det är oundvikligt. Framgången visar sig när jag gör det jag ska och är mogen att se det resultat jag får. 

Jag ville tidigare i mitt liv verkligen se mig få framgång men jag var för ofokuserad och var inte fullt ut beredd att göra jobbet. Jag tror också att jag hade svårt för att se mig själv få den framgång jag så starkt ville ha. Jag kände i mitt undermedvetna att jag inte var värd den. 

Hur hanterar du önskan om framgång i ditt liv? 

måndag 12 januari 2015

Mitt liv

Jag lider men överlever. Är det så det ska vara och framför allt är det så jag vill ha det? Är det min önskan att gå omkring och lida och släcka bränder överallt för att leva livet ska vara möjligt? Varje dag är vägen kantade med händelser som ska hanteras. Det händer och jag hanterar. 

Nej det är inte livet för mig. Det har varit livet för mig. Jag kan se att saker har hänt och jag har fixat. Göra har varit mitt sätt att släcka bränder. Jag började som barn att ordna till det som hände hemma. Fixa och dona för att saker och ting skulle bli bra. Alla skulle vara glada. Ordna de bästa förutsättningarna för att livet runt omkring mig skulle vara så  bra som möjligt. Inga skulle bråka och alla skulle vara glada.

Men livet var inte så och framför allt var det inte min uppgift. Men det var min strategi och jag tog på mig den.

Senare i livet fortsatte jag med samma strategi, för att hjälpa mig själv, men det blev inte bra. Jag använde strategin i olika sammanhang för att bli bekräftad. Under den perioden blev jag också den som andra försökte släcka bränderna för.

Nej livet handlar inte om att överleva. Livet handlar om att leva. Livet handlar om att tända ljus och visa vägen åt andra. Livet handlar om att tända ljusen för att leda mig själv. Jag tänder mina egna ljus för att visa mig själv vägen. Jag tänder också ljus i mörka gångar där jag inte tidigare varit. Jag tänder ljus för mig kanske också visar vägen för andra. 

Men jag slutar successivt att släcka bränder även fast den gamla strategin ibland gör sig påmind. 

Livet är här och nu och livet finns för att levas. 

"- Det ska vara gött att leva annars får det kvitta"

Det finns människor som har åsikter om vilket liv jag ska leva. Det finns människor som tror sig veta vad som är rätt och fel, för mig. Jag har lyssnat på dessa människor allt för länge.

Det liv som finns att leva är mitt liv. Vissa i min närhet kommer att försvinna och andra kommer att ansluta sig till mitt nätverk. Det är en del av livet, det med.

Jag tänder ljus och jag är uppmärksam på nya upplysta vägar. Jag våg också ta mig till nya väger som jag aldrig tidigare varit på. För en del vägar räcker det med att jag lyser upp den väg som finns. Vissa vägar behöver jag skapa själv, helt från grunden.

Överlever du genom att släcker bränder eller lever du som du vill och tänder ljus?

söndag 11 januari 2015

Negativt laddad

Att ha positiv tankar är inte det samma som att inte få sörja. Att ha positiv tankar är inte det samma som att inte kunna göra upp med vår historia. Att ha positiv tankar är inte det samma som att vi givit upp det som varit orätt. Men att ständigt bära på negativa tankar utan avslut kommer att döda var och en utan undantag. 

Våra negativa tankar är ett gift som successivt dödar vår själ för att sedan döda vår kropp (vi vet idag att bl.a cancer  påverkas även av vår mentala inställning). Negativa tankar är en bakterie som till varje pris ska tas ur vår kropp och tas bort från våra tankar. Med de medel som finns till hands. Det har ingen betydelse hur vi gör men dessa måste bort. 

Tro inte att du lyckats med detta om du bara lyckats få ett leende på dina läppar. Du behöver komma under ditt skinn och möta dig själv. Möta ditt innre jag. Så länge du inte lyckas med detta bor de förgörande negativa tankarna kvar och är i din kropp som en alien som tagit över och utvecklas inne i dig tills den förgör dig.

Så länge vi väljer att trycka i oss negativa tankar kommer vi att vara sjuka. Det enda botemedlet är att få ut allt detta gift och ersätta det med positiva tankar. 

Giftet smyger sig på oss ofta utan att vi själva märker det.  Ta dig tid att för en dag räkna alla de negativa tankar och kommentarer du haft. Jag är övertygad om att du kommer att bli förvånad hur du själv hjälper till att mata dig själv och din värld med detta gift. 

Lägger vi sedan till allt du matar dig själv med i form av nyheter på tv, dator och tidningar vilket oftast är dåliga nyheter, aggressiva filmer, stress (som också har sin grund i negativa tankar) och annat så blir det inte obetydligt.

Ägna dig sedan en dag till att se hur mycket positivt du matar dig själv med. Positivt i form av tankar, handlingar och kärleksfullhet. Även här blir du troligen förvånad när du ser hur lite det är.

Det är inte konstigt att vi blir sjuka i vår själ och vår kropp med allt som vi matar den med. Det konstiga är mer att vi tillåter det och inte förstår att vi blir sjuka. 

Detta är så viktigt och det har tagit mig oerhört lång tid för att inse hur viktigt det är. Jag har förstått att jag saknat en dimension ovh denna är en av dessa. 

Även min blogg landar ibland, kanske ofta i negativa sätt att tänka. Även fast jag själv i mycket hittat vägar för mitt liv så kan min blogg ibland mer manifestera det negativa än ta fram det positiva. Det har varit en strategi men jag har ett jobb att göra där.

Hur negativt laddad är du? 


lördag 10 januari 2015

Agera !!!

Livet är fullt av tankar och tyckanden. Facebook är fyllt av tyckanden. Det finns gott om människor som offentligt eller i mindre miljöer har åsikter. Politiskt korrekta eller inkorrekta. Retoriken leder oss att tycka olika saker styrt av hur det framställts. Det är lite som skvaller, vi håller med den sista talaren. Skitsnacket sprider sig på samma sätt som de kloka orden. Vi har fortsatt att bli ett folk som sitter i vår lossastrygghet och har åsikter. Vi talar högt och vi talar lågt. Men handling i sakfrågan, aldrig. Möjligtvis ett gillande på Facebook. 

På samma sätt kan det bli med vårt eget arbete med oss själva. Vi lämnar aldrig startblocket, mitt eget lopp startar aldrig. Jag har förberett mig i tanken och jag är mentalt närvarande. Jag vill och jag ska men så blir det tyst. Jag levererar inget utan smiter ut bakvägen och har samlat på mig ytterligare ett misslyckande. 

För att vi ska få en förändring med oss själva, i skolan, på arbetsplatsen, i samhället, på gatan, i landet, i världen så behöver vi agera. Hålla med och tycka i ordet leder absolut ingen stans. Jag behöver agera. Jag behöver göra för att det ska märkas och bidra till en förändring. 

Stå i vägen. Säga till när jag eller någon annan blir utsatt. Säg ifrån. Stå upp för de eller det du vill försvara. Ta kampen. Tillåt inte det du anser är fel. Hjälp de du tycker har de svårt. Öppna dit hem för de du vill ge omsorg. Ta ansvar för dina åsikter och agera på ett sätt som du kan känna motsvarar det du står för. Källsortera, skräpa inte ned, köp biologiskt, bli konsekvent ja vad det än handlar om agera efter dina åsikter. Förtrycket består till den dag jag ställer mig i vägen och säger nej och stopp. Till den dag jag agerar och tydligt markerar att nu för det vara slut. 

På samma sätt när det gäller ditt eget arbete med dig själv. Gör en plan och starta med att agera. Gör det du tänker och säger att du vill göra. Möter du hinder lös upp dessa själv eller våga be om hjälp. 

Inget kommer att förändras förrän du och jag väljer att handla. I stort som smått. 

Tanken ändrar inget om jag låst dörren till handling. 

Är du full av negativa tankar hela dagarna. Sluta snacka om det. Töm ut det negativa och fyll på med det som är positivt. Dina tankar är ditt gift eller din stimulans. Välj och agera. 

Är du fast i din historia. Förbjud dig själv att ta upp det som leder dig bakåt. Tala enbart om det som händer just nu.  

Har du inget positivt att säga, håll tyst. 

Känner du dig ensam, träffa någon. Om du inte har någon att träffa, erbjud din hjälp till andra. Sök olika typer av gemenskap.

Är du arbetslös och just nu inte finner jobb. Starta eget eller jobba frivilligt så att du håller dig igång. 

Ser du för mycket på tv. Ge bort teven till någon. Facebookar du för mycket, byt telefon till en enklare och köp kontantkort för bredband. 

Äter du för mycket och blir överviktig. Handla minimalt och be om hjälp att göra annorlunda. 

Har du någon typ av beroende vilket som. Be om hjälp för vägen ur kräver krafttag.

Agera och ta dig ur att enbart tänka. Enbart tanken gör dig till en förlorare. Enbart tanken ökar på misslyckandet. 

Handlar detta om mig, javisst. Handlar det om dig? 




fredag 9 januari 2015

Uppvaknande

Vad är religion och vad står det för, egentligen? Jag växte upp med kristendomen men vi var inte kyrkliga. Jag gick i söndagsskolan men jag kände mig inte religiös. Kyrkan som symbol har varit med mig hela livet och lokalen som sådant, en helt fantastiskt historisk plats. Kyrkan som lokal vaggar in mig i något slags tänk av andlighet vad det nu är. Kanske bara det att där är det på ett särskilt sätt, jag tillåter mig att stressa ner. Egentligen bara en tankes verk.

Men vad är religion egentligen? Jag fattade det aldrig under min uppväxt. Jag fattade egentligen inget av det. Det var något gammalt och det var något jag skulle kunna när jag konfirmerade mig men sedan då? Jag tror jag varit både skeptiker och ateist. Detta med Gud upplevde var mer som en ursäkt.

I mitt arbete med mig själv och särskilt kan jag säga när jag lärde mig att arbeta och själv jobba med tolvstegsprogrammet började uppförsbacken bli stor. Helt plötsligt dök Gud upp igen och jag som räknade mig som ateist.

Jag fick lära mig att ta den konflikten och släppa taget om detta med Gud. Varken ha motstånd eller lära mig att älska mer att acceptera begreppet till en början. Det blev också ett begrepp som lärde mig att våga tala mer om andlighet och lärdom än om Gud som någon ouppnåelig himmelsk fader med vitklädd, vit man dessutom och med långt hår och skägg.

Min insikt blev att jag är Gud i min egen själ och kropp. Jag fick lära mig att öppna ögonen och se bakom begreppet, bakom religionen och mer fokusera på vad.

När jag kunde identifiera mig i detta begrepp och läsa och begrunda det skrivna ordet såg jag helt plötsligt något helt annat. Jag såg en lärdom om att leva som jag kände igen från det jag lärt mig i min utbildning som coach, samtals- och beroendeterapeut. Jag såg helt plötsligt att det var ord riktade till mig.

Nej jag är fortfarande inte religiös. Egentligen är det inte viktigt att säga det men så är det men jag har börjat att se helt andra sammanhang och på det sättet börjat att förstå att människor kan bli religiösa. Det har blivit en helt annan respekt. Jag talar nu inte om kristendomen utan jag talar om alla olika typer av trossamfund och religioner. Det finns en ledstjärna och något att hålla sig till som någon/ några tänkt ut som kan leda till något bra.

Älska sig själv. Hjälpa andra. Våga tro. Var tacksam. Allt detta är ju verktyg för att få ro i det inre. Allt detta är erfarenheter som vi idag betalar dyrt för för att få ta del av via coachning eller samtalsterapi. Det är helt enormt att allt detta redan finns och att det finns mycket skrivet, berättat och förkunnat om det och att det gemensamma arbete fortgår.

Tänk att det ska ta så många år att förstå att jag hade även denna kunskap redan från början, jag hade bara inte lärt mig att tyda tecknen.

Har du upplevt att du haft något men inte egentligen sett utan att det behövts ett uppvaknande hos dig själv?

torsdag 8 januari 2015

Lärare elev

Som förälder handlar det om att ge till mina barn det de behöver för att kunna växa upp till vuxna människor som kan ta hand om sig själva och ha ett bra liv. Så gör djuren och så gör vi som människor också. Jag tror att alla vill försöka lyckas med detta. Detta är en del av livet. 

För att kunna ge till mina barn behöver jag ha något att ge bort. Jag behöver ha något att lära ut. Saknar jag det jag ska lära ut till mina barn behöver lära mig det jag ska lära ut innan jag kan lära ut det. Ibland såg jag själva vad jag saknade och lärde mig att hämta upp detta. Ibland visade det sig att jag tyckte jag saknat något själva i min uppväxt och överkompenserat det till mina barn även fast de redan från början inte saknat det. Jag vet hur jag själv talade om för mina barn hur jag älskade dom för att det skulle bli riktig tydlig men det var inget de saknade. Min son sa.- Pappa vi vet, vi har alltid vetat det. Du behöver inte säga det.

Men det finns också saker som jag inte sett och inte förstått att jag saknat och därför inte heller kunnat lära ut. Då blir det genast svårare och bristen kanske då visar sig först när barnen vuxit upp och jag själv fått insikten eller barnen själv talar om det.

På samma sätt är det när det handlar om att vara samtalsterapeut eller coach. Jag kan bara vara stödjare och visa vägen om jag själv hitta vägen. Jag behöver inte ha upplevt samma sak och jag behöver inte ha genomgått exakt samma problemställning men jag behöver veta en väg för att kunna ta sig fram. Jag behöver veta och i stunder ha upplevt liknande tankar och liknande känslor. Jag behöver ha nått vissa djup och jag behöver ha upplevt möjligheten till förändring.

En del av oss har fått detta i modersmjölken andra har behövt lära sig det i livet. Hur vi fått kunskaperna är inte det viktiga utan det viktiga är att vi har kunskaperna.

Det handlar inte om teknik för det kan alla lära sig det handlar om en balansgång mellan kunnande, känsla och agerande.

I mötet med andra människor finns det en lärare och en elev. I det terapeutiska mötet kan det ibland vara så att dessa roller skiftar beroende på situation. Jag tar på mig rollen som lärare men förhåller mig till den rollen som om jag ibland också är elev. När jag möter andra betyder det också att jag möter mig själv. Detta är oundvikligt. Om jag inte låter mina sinnen vara öppna för just detta kommer jag att göra ett mindre bra arbete och inte leverera det som jag ska leverera.

På samma sätt är det med mina barn. Nu är de vuxna men utan mina barn hade jag inte varit den jag är idag. De har varit och är min lärare på samma sätt som jag är och har varit deras.

"När eleven är redo uppenbarar sig läraren."

Kan du se din roll som både lärare och elev?

onsdag 7 januari 2015

För barnens skull

Jag har mitt liv och allt jag gör får jag ta konsekvenserna av. Både det som är bra och det som är mindre bra. Vad jag gör drabbar mig. Vill jag inte ha det som jag har det men ändå inte ändrar det jag har på grund av rädsla, lust eller andra orsaker är det upp till mig.

När jag lever själv utan ansvar för någon annan. 

Men har jag barn är det en annan sak. 

När jag har barn har jag ansvar för någon annan som är beroende av mig. När jag har barn behöver jag tänka några gånger till. 

När jag har barn är det någon annan som är beroende av mig och som får ta oväntade konsekvenser av det jag gör. Ja oväntade. Vi tror att barnen inte märker, att de inte förstår eller berörs av det som sker. Barnen är för unga. Barnen förstår inte. Barnen vet lite men är vuxna för att förstå.

Fel, fel fel.

Barnen har en förmåga som vi som vuxna, många av oss i alla fall, tappat bort för länge sedan. De har en förmåga att känna av minsta sinnesstämning och minsta förändring. De har förmåga att lyssna in det som faktiskt sker även fast vi på frågan om det är nått särskilt gärna vill svara: - Nej det är inget! Barn känner och vill gärna ta på sig skulden för det som sker. Barnen är så beroende av oss som föräldrar att de är beredda att göra vad som helst för att få allt bra igen. Till och med förinta och om intet göra sig sig själv för att allt ska gå över till det normala igen. Barnen lär sig i dysfunktionella situationer att ta in all stress och ta ut det på sig själv. Vi lär barnen att kaos blir ett normaltillstånd.

Det är självklart att allt det vi gör för att fortsätta skapa obalans, otrygghet och oreda tär på våra barn och gör att det går ut över våra barn. Allt påverkas. 

Var enda negativ tanke som vi odlar i oss smittar över på våra barn. Varenda.

Ibland är vi rädda. Ibland tror vi att vi är kvar i något för barnens skull fast det egentligen handlar om vår egen rädsla. Ibland tror vi att barn inte tar åt sig men det är precis det som sker. Barn tar åt sig för de vill överleva och skapar själva strategier som de sedan som vuxna försöker bearbeta. Som i sin tur påverkar deras barn som gör att de skapar strategier som sedan påverkar deras egna barn.

Allt de känslomässiga som jag föröver på mina barn i form av otrygghet och osäkerhet påverkar mina barn på samma sätt som om jag skulle ge dom en spruta med ett gift varje dag. De blir successivt påverkade av allt och försvagas varje dag tills de till slut inte finns kvar. Liknelsen får mig att må riktigt illa. Ändå var det precis det jag gjorde. Jag tog inte hand om mig och stod upp för den jag var och det jag ville vilket fick stor påverkan på mina barn. Jag var den pappan som inte tog min del av ansvaret. Jag var den pappan som satte mina rädslor före mina egna barn. Jag sprang från faran istället för att ta striden.

Inte nu. Det är inte rätt tid. Jag är kvar för barnens skull. 

Skitsnack! Det finns inte rätt tid. All tid är fel tid eller rätt tid.

Det var mina barn som fick mig att förstå. Det var mina barn som genom sina egna handlingar fick mig att till slut inse.

Tack mina barn för att ni var och är så tydliga.

Är du den som springer och tar striden för din skull eller är du den som tar du striden för dina barns skull?


tisdag 6 januari 2015

Va med mig

Jag har alltid gillat att gå upp tidigt. Det är inte så att jag inte kan sova eller har svårt för att somna om, för det går alldeles utmärkt. Det handlar om helt andra saker. Jag gillar känslan av att ha hela dagen framför mig, möta ljuset och vara själv. Lite samma på kvällen men tvärt om, njuta av ljuset så länge det är där. Men främst tror jag att det handlar om den egna tiden. Det blir mer tydligt när jag är i en relation. 

Jag var vaken tidigt, även som barn, så jag tror det är något jag lärt mig att uppskatta. Det är något med morgonen innan allt startar upp. Känslan av att allt är möjligt. 

Jag kan samtidigt känna att just detta att skapa mig min egen tid, bara för mig, har jag under mitt liv varit dålig på att göra. Under mina mindre bra stunder riktigt urusel. Oftast har den egna tiden kombinerats med att göra saker. Ibland har jag verkligen haft egen tid men slösat bort den med att döda tiden med helt fel saker, sådant som bara fått mig längre bort från mig själv. Tv och filmer är exempel på sådana bovar. 

Jag är fortfarande ovan men jag känner att min tid med mig är viktig. Det är något jag vill. Jag lär mig varje dag att vara i tystnaden och möta mig själv och mina tankar. Möta tystnaden samtidigt som jag mötet det som alltid sker men som jag ibland varit slarvig med att se. 

När jag är upptagen med att göra, missar jag att vara upptagen med att vara. 

När jag är, befinner jag mig i det som sker just nu och kan lägga historia och tankar om framtid åt sidan. 

Jag tror att det är det som alltid varit speciellt med mig och min morgon. Jag vet att liknande känslor hade jag när jag som barn var ute med våra olika hundar. Jag fick min egen tid och den blev reserverad bara för mig. 

Min tid, mitt jag, min närvaro. 

När jag missar att vara med mig själv blir mitt liv fyllt med att göra och min obalans ökar. Jag behöver ladda mina batteri på olika sätt, vara med mig är ett sådant sätt. 

Hur gör du för att ladda dina batterier?

måndag 5 januari 2015

Irritationsbomben

Irritation är besvärligt. Vad är det som gör att jag svarar kort och är sarkastisk och snabb i repliken. Vad är det som gör att jag känner irritation i hela min kropp? Kroppen blir spänd och replikerna giftiga. Det känns i stunder som jag behöver slå mig fri även fast inget hot finns i närheten.

De som finns i min närhet förstår så klart inget. Vissa försöker istället att anpassa sig vilket gör att jag blir än mer irriterad.

Så var det många gånger för mig. 

Jag gick och bar på en bomb inne i mig själv. Jag gjorde allt för att slippa se den brisera ändå så var det precis det som höll på att hända. 

Jag var inte utsatt för något direkt hot utan jag hade själv målat in mig i ett hörn. Jag hade valt att inte säga hur jag ville ha det utan lät andra tala om hur det skulle vara. Jag ökade också på mitt krut i bomben med att vara oärlig inte bara mot mig själv utan också mot andra vilket gjorde att jag trodde att jag helt saknade vägar ur min situation. 

Jag agerade på gamla strategier och jag kände rädsla. Strategin och den känslan var mycket gammal. Förut kunde jag vifta bort det som skedde och besvära genom att göra. När det inte längre gick kom frustrationen, irritationen och ilskan. Det var som att köra en bil i hög hastighet utan fjädrar på en mycket gropig väg. Alla små förändringar på vägen kändes i hela kroppen som elaka bekräftelser på vilken idiot jag var. Det hjälpte inte heller att jag sparkade och slog det fick mig bara att känna mig som en ännu större idiot. Att jag sedan slog på mig själv förstärkte allt ytterligare en gång till.

Jag såg vad min kropp och min mun gjorde men jag hittade inte vägen därifrån. 

De känslor och reaktioner som jag talar om är självklart saker som hände inne i mig och hade inget att göra med det som hände utanför mig själv. Möjligen var de triggers men inget mer. Jag visste det men min omgivning fattade det inte. Det i sin tur gjorde mig ännu mer irriterad som om jag då trodde att de skulle kunna läsa mina tankar och mitt inre.

Rädslan och den inkapslade ilskan var lagrad sedan lång tid tillbaka och hade vid dessa tillfällen fått nog. Jag var som ett trubbigt verktyg som inte passade in någonstans.

Jag saknade helt känslor och ord som uttryckte kärlek. Jag saknade helt tillgång till mitt inre jag. Jag hade inte förmåga att uttrycka det jag kände och jag visst i stunder inte ens vilka ord jag skulle använda. Jag kände att om jag talar om som det är blir jag än mer avvisad vilket jag egentligen redan var med mitt beteende.

Min väg tillbaka blev vägen genom att först få en känsla av att vara älskad för att sedan hitta min egen kärlek till mig själv kombinerat med en stor tydlighet vilka beteenden som var ok eller inte. 

Hjärtligt, ärligt men bestämt. 

Mitt ego skulle inte få luft under sina vingar. Den kampen skulle han inte få vinna. Då skulle allt komma tillbaka och jag skulle vara tillbaka på ruta ett igen.

Jag kan ibland känna denna irritationen hälsa på mig igen. Men till skillnad från då vet jag hur jag ska hantera det som sker. Jag vet hur jag ska få mig tillbaka och jag vet vad jag behöver göra. 

Känslan kommer och den går men mitt jag består. 

Får du känslor som hemsöker dig ibland som du kanske inte vill känna men som du hittat sätt att hantera?


söndag 4 januari 2015

Kopiera

Jag är uppväxt med en historia. Alla har vi en historia. För min del en pappa som aldrig var där, en mamma som offrade sig  , jag och min mindre syster. Livet flöt på och jag gjorde allt för att ta mig så långt jag kunde från min grundfamilj när det var aktuellt att flytta. Min syster kom iväg tidigare. Jag minns hur jag uppfattade det hur det saknades en grundtrygghet och en kärlek under den tiden. Det handlade mer om att fixa det. En strisstes som jag senare fortsatte att utveckla och i detta låg också att hitta stunder när ensamheten inte blev lika påträngande. Jag fortsatte sedan att skapa ett liv som jag egentligen själv ville ifrån. I många stycken kunde jag se hur skeenden blev en replik av den familj jag själv var sprungen ur. Jag tror det lätt kan bli så att antingen gör vi lika eller så väljer vi att göra precis tvärt om för att undvika. Båda varianterna har sin grund i rädsla.

Både jag och min syster hade nog önskat att vår mamma skulle ha valt att skilja sig. Hon gjorde det, lite påtvingat, när vi var i tonåren, men valde sedan att gå tillbaka. Det blev senare troligen också orsaken till att hon dog alldeles för tidigt i cancer. Hon hittade aldrig den väg som skulle kunna hjälpa henne att finna det alternativ hon saknade. Hon gjorde nämligen som sin mamma i sin tur hade gjort.

Min pappa bar på sina tankar och känslor och hade gift sig med jobbet. Han jagade bekräftelse och han fick det. Det han fick på köpet var ensamheten. I stort sett hela mitt liv har jag uppfattat honom som boven i dramat och haft svårt att förlika mig med honom och hans sätt och hur han var mot oss alla tre. Idag är den ilskan över och jag har förlikat mig med att det bodde en rädd kille inom honom som aldrig hittade hem. Jag kan se att båda gjorde så gott de kunde och att det i stycken mer handlade om att jag inte kunde acceptera mina föräldrar som de var. 

Nu sitter jag med min egen splittrade familj där jag lyckats med att göra en del kopior av min egen historia. Jag har sett detta under en lång tid men först de senaste kanske 5 åren erkänt det för mig själv.  

Jag kan inte klandra någon annan även fast jag i stunder gjort stora försök. Jag har också till slut slutat att klandra mig själv vilket var det svåraste steget. 

Det jag sitter med nu är resultatet. Jag med mina tankar, mina känslor och mina handlingar. Resultatet med alla de kunskaper och insikter jag samlat på. Jag kan aldrig säga att jag skulle vilja ha det ogjort för då hade jag inte kommit hit där jag är nu. En önskan kanske. Nu är det istället en del av mitt liv, en historia som jag accepterat. 

Min uppgift idag är att skapa mig den historia jag vill ha i framtiden. Det är min mission.

Tanken var att jag skulle skriva om separation idag men det blev inte så eller så var det just det det blev. Separationen från min historia. 

Hur mycket har du kopierat din egen uppväxt?



lördag 3 januari 2015

Rastlös

Ett konstigt ord egentligen, rastlös. Rastlös betyder utan rast, utan uppehåll, utan vila, ihärdig, envis, sömnlös, outtröttlig. Ofta betyder rastlös nervös el. "speedad".

Ibland känner jag mig just rastlös. Jag har ingen rast eller ro i kroppen. Jag kan fortfarande ibland känna detta men idag kan jag hantera det bättre jämfört med tidigare. 

Förut var det en drivkraft till att göra något. Signalen kom och jag gjorde. Jag hittade sätt att hålla mig sysselsatt, göra något, som oftast för att jag inte skulle känna mig ensam. Jag visste det inte då men nu förstår jag att det var ett sätt att bryta en känsla som ville komma fram. En känsla jag inte ville känna. Ibland kunde det räcka att gå och handla, ta en sväng förbi Ikea, fråga efter något eller tala med någon som var där. Historiskt har det varit en massa andra sätt för att slippa känslan men och för att känna att jag varit någon. 

Det har över tid blivit en massa göra för att få känna att jag är. En massa bra göra men också en massa onödigt göra och definitivt en massa felaktigt och dumt göra. 

Jag har i de dåliga stunderna inte bara skadat och sårat mig själv utan jag har också skadat och sårat andra. 

Allt detta på grund av en rastlöshet, en känsla i kroppen som vill fram som jag inte velat känna. Ångest kan vissa säga och ja visst är det en sorts ångest. En känsla som ville fram och tala om att jag var ensam och inte hade något värd. Ensam och alla andra var inte det. Ensam för att ingen ville vara med mig. Ensam för att jag egentligen var en stor skit. 

Så slog jag på mig och självklart ville jag inte vara i den känslan utan jag gjorde allt för att ta mig därifrån. 

Jag jagade bekräftelse. Jag drogade bekräftelse. Jag fick också en massa konsekvenser av mitt drogande som bland annat förde mig ännu mer till den känsla jag ville undvika. 

Det jag inte visste då, vilket var under långt tid av mitt liv, var att det fanns och finns andra val än att fly. Jag flydde. 

Valet är att sitta kvar. Ja just det, sitta kvar. Inte göra något. Inte se på tv, inte facebooka, inte städa eller diska, inte gå och träna eller bara gråvit och gå, just inte göra något alls. Istället låter jag idag känslan komma vilken det än är. Jag låter den komma och jag rider ut stormen genom att möta den känsla som finns där. Jag möter känslan och jag tänker på vad den står för och hur den vill utmana mig. 

Ibland kräver detta mod, stort mod. För det är så himla enkelt att avleda mig själv med något som tillfälligt mildrar men aldrig tar bort. 

Händer det att även du möter rastlösheten i någon form? Vad gör du och vilka negativa konsekvenser har det fått för dig? 

fredag 2 januari 2015

Mitt val av fokus

Jag får det jag väljer att fokusera på. Det som upptar mina tankar och känslor är det som kommer till mig. Det är enkelt och självklart. Om jag tänker boll varje dag, varje timme, varje minut och sekund så kommer det att bli uppenbart att det jag kommer att se och komma i kontakt med är det som har något med boll att göra. Jag kommer att se bollar på stan i olika skepnader och jag kommer att rita bollar när jag sitter och slöritar. Jag kommer att tänka boll i olika sammanhang. Jag minns när jag väntade min ena son, med min dåvarande sambo, hur tydligt det blev att jag la märke till hur många gravida kvinnor det samtidigt gick ute på stan. 

Mitt fokus styr mig i en viss riktning. 

Det betyder att om jag går med känslor om att jag inget duger till eller känner mig misslyckad och att jag inget kan kommer det också att leda till just detta. Jag programmerar mig till en lögn och lögnen blir sann för mig

Sista halvåret har jag sagt till mig själv varje dag strax efter att jag gått från jobbet: "- Detta var en bra dag!" Jag har avslutat dagen med att hitta saker under dagen som har varit bra. Sådant som jag sett lyft dagen eller som jag känt utvecklats på ett bra sätt. Det har alltid funnits något och det finns alltid något att lyfta fram. När jag lämnat kontoret har det varit det jag haft med mig i mina tankar och i min känsla. Förut har det gärna varit så att det som jag varit missnöjd med var också det som jag bar med mig hem vilket gjorde både min kväll lite oinspirerad och även starten på nästa dag lite svårare. I båda varianterna handlade det om ungefär samma typ av dag med liknande händelser men ändå helt olika typer av slutresultat för mig. 

Det handlar således inte om att jag ska hitta på saker som varit bra men som inte varit det utan se det som ändå varit bra, stort som litet och lyfta fram just det. 

"Fake it until you make it." är inte detta utan är nått helt annat som jag tror leder mig fel eftersom jag då håller mig kvar vid en lögn. 

Hur gör du för att fokusera på rätt saker för dig? 


torsdag 1 januari 2015

Det nya

Efter ett slut startar också något nytt. Jag avslutar något och får plats med något annat. I avslutet ligger början på ett nytt val. När jag brister i att avsluta kan jag inte heller ge plats för min nya början utan det får mig istället att stanna kvar i det gamla. 

Vad vill jag? Det är min första fråga jag behöver svara. Vad är det jag vill? Hur vill jag ha det i mitt liv. Hur vill jag tänka? Hur vill jag känna? Vad vill jag göra? Jag svarar på frågan vad. 

När jag är klar med det behöver jag ta reda på varför. Varför vill jag ha det som jag säger att jag vill ha? Vilket syfte handlar det om? Jag behöver finna för mig rätt syfte. 

När jag är klar med att finna rätt syfte handlar det om när det ska ske. När är jag beredd att göra det jag vill göra? Det sista handlar om att faktiskt bestämma sig för att göra det jag vill göra. 

Efter mitt bokslut bestämmer jag mig för hur jag vill att mitt kommande år ska se ut och vad jag väljer att faktiskt genomföra. 

På det sättet får jag som jag vill. 

För att förstärka detta talar jag om för min omgivning om hur jag tänker och vad jag vill göra. Jag vet varför och jag väljer att göra det för att jag vill. Jag gör det för att jag vill och för att jag tycker att det är kul. Tycker jag att det är kul ökar chansen för att det också blir av.

Löften som aldrig blir av eller ens startar kan istället öka min känsla av misslyckande. 

Mitt nya år ska bl. a hitta nya vägar för mig. 

Vad vill du skapa för dig detta nya år?


onsdag 31 december 2014

Slutet

Det finns alltid ett slut. Finns det en början finns det ett slut. Inget är för evigt. Det som blivit en vana, även det har ett slut. Livet börjar och livet slutar. Det kan vi definitivt vara säkra på. Det kom en vinter och vintern tog slut. Resan börjar och resan tar slut. Det blir natt och det blir dag. Regnet börjar och regnet tar slut. Lönen kommer och lönen tar slut. Känslor kommer och känslor försvinner. Beteenden startar och beteenden slutar. Tankar kommer och tankar går. 

Finns det alltid ett slut finns det också en början av något annat. Det kan vara slut på en kärlek men det kan också bli en början på en annan kärlek. Det kan vara slut på pengar men det kan också bli en början på att finna nya. Det kan vara slut på vänner men det skapar också möjligheten att finna nya. Vi kan få slut på ett jobb men möjligheterna ökar då att finna ett nytt. Det är slut på julen men om jag vill kommer det en ny jul nästa år.

Allt som sker har en början och ett slut. Mycket av det som sker kan jag också påverka. Vad jag definitivt alltid kan påverka i det nya och det gamla är hur jag förhåller mig till det. Ett slut innebär också en möjlighet till något annat. När jag väljer ett slut och att avsluta kan jag med det också sätta en punkt. Jag kan säga att detta var en del av min historia. Tack för den tid som varit. Jag har lärt mig mycket. Allt detta tar jag med mig i det nya som en lärdom. Jag accepterar det som var bra och jag accepterar det som var mindre bra. Nu har jag gjort och upplevt allt detta. Jag vet vad jag kan fortsätta med som var bra för mig och jag vet vad som var mindre bra för mig och som jag inte behöver göra om. Känslor som jag känt. Tankar jag tänkt. Handlingar som jag gjort. Jag har lärt mig allt detta. 

När jag avslutar kan jag se vad jag verkligen lyckats med och som har fört mig frammåt. Sådant finns alltid. Jag kan också se sådant som givit mig lärdomar som jag kanske inte vill uppleva igen. Även sådant finns alltid. Jag kan se min del i allt som sker och välja att fokusera på det. Jag kan också välja att se det som inte alls har med mig att göra utan är någon annans del. Jag har alltid någon del i allt som sker och har skett.

I allt detta gör jag ett bokslut. Jag ser början och jag ser slutet.

Jag kan se att detta år var präglat av känslor och reaktioner som jag trodde jag lagt åt sidan. Jag kan se att jag lyckats med saker som jag föresatt mig att göra. Jag kan se att det finns saker som jag behöver bli bättre på, som att fokusera på vissa saker som jag sagt att jag ska göra. Jag kan se att jag gått upp lite i vikt vilket inte var min avsikt. Jag kan se att jag lyckats släppa på en del gamla föreställningar om hur jag tycker att saker och ting ska vara. Jag har lärt mig att lyssna på andra och se hur mycket de har att lära mig. Jag har lärt mig att ge till andra och jag har lärt mig att känna tacksamhet till det som är. Jag har lärt mig, åter igen, att alla gör sitt bästa och jag har lärt mig att tagga ner. Jag har lärt mig att genom träning blir jag bättre. Jag har lärt mig att möta människor där de är. Jag har lärt mig att allt är möjligt om jag väljer att tro på att det är möjligt. Jag har lärt mig att jag inte behöver ha rätt och att det inte finns något som heter rätt och fel. Vi är alla sprungna ur oss själva och det räcker. Jag har lärt mig en massa andra saker som jag inte vill lära igen och sådant som jag gärna gör igen. 

Jag är tacksam för mitt år i allt som skett för det var mitt år. Jag ser vad jag blivit bättre på och jag ser vad jag behöver förbättra. 

Tack för detta slut. Jag ser fram mot nästa början.

Hur ser du på det som varit och hur tar du hand om ditt slut?

tisdag 30 december 2014

Tro hopp och kärlek

I går hade vi en diskussion på Facebook angående min publicering av bloggen samma dag. Vi fastnade ett tag omkring ordet hopp. Vi talade om att hoppet kunde var en förutsättning för liv. 

Jag vill idag fortsätta med mina tankar i ämnet vilken var att hoppet för oss längre från oss själva. 

Har du hört om begreppet tro, hopp och kärlek? Orden har bl a funnits tatuerade på sjömannens arm eller bröst. Det låter kanske vackert men jag tänker att orden är till viss del lite utslitna och behöver definieras om. Förut kanske dessa inskriptioner handlade om relationen mellan man och kvinna. Om kärestan som väntar på sin man som är ute och reser i stora världen. Löften om att vara troende, visa kärlek till sin käresta och hoppet om att vara tillsammas. 

Orden bör få en ny betydelse där jag menar att de handlar om oss själva och löftet till oss själva. Vissa ord kanske inte ens hjälper oss utan skulle behövas tas bort. 

Kärleken är grunden och handlar om kärleken till oss själva. Där allt börjar och där allt slutar. Utan vår egen kärlek till oss själva kommer vi alltid att gå fel. 

Tro handlar om tron på oss själva och tron på att vi kan förändra det vi vill genom att fatta de beslut vi behöver för att skapa genom handling det vi vill. Om det handlar om tro till en högre makt så självklart. För min del handlar det om tron till min egen förmåga och att jag äger allt som sker inom mig.

Hoppet har jag tidigt lärt mig är det som får mig att ha tillit till framtiden. Jag känner att detta inte längre är en sanning för mig utan att hoppet för mig längre bort från mig själv genom att jag får mer tilltro till framtiden än det som är just nu. Jag förlitar mig mer på något som kanske sker i en framtid än att ta tag i det som sker här och nu som jag faktiskt kan påverka. Kanske ska detta ordet istället bytas ut till närvaro. Min närvaro i livet och i detta nu.

Tro, kärlek och närvaro.

Vad lägger du in i dessa ord och hur har dessa ord påverkat dig i livet? Var för sig eller ihop? 

måndag 29 december 2014

Kampen kan leda mig fel

För att få det jag vill ha eller vill undvika tror jag att jag till varje pris behöver kämpa för att komma dit. Det blir som en kamp där någon ska vinna. Jag driver mig själv hårt i en viss riktning för att nå något. Det kan vara något jag verkligen vill, något som jag tror jag saknar, något som väcker rädslor i mig eller bara ett mål av flera. Jag driver mig hårt för att segra, övervinna ett motstånd eller för att undvika. Det blir som att nå en ny gräns eller undvika en gammal. 

När min strävan görs med syftet att jag vill uppnå något är strategin oftast framgångsrik. När syftet är att undvika en rädsla förödande. 

När min kamp är för att undvika något bygger oftast min kamp på gamla strategier och gamla metoder som jag lärt mig mycket tidigt. Strategierna kanske fungerade tillfälligt då och blev rätt men som oftast har den idag tappat sin kraft sedan lång tid tillbaka. Jag har kvar en gammal rädsla och jag försöker att besegra eller undvika den med en gammal metod. Eftersom jag prövat den under mycket lång tid och ännu inte lyckats kommer den inte heller nu att ge mig framgång. 

Bäst före datum har för länge sedan passerats för en del av mina gamla strategier och beteenden men jag fortsätter att använda dessa som om de var färska. 

Framgångsrikt, knappats. Förgörande, definitivt. Jag lyckas bara öka på mina besvikelser och bekräfta mig själv negativt. 

När jag hamnar i dessa lägen behöver jag se över mina syften och oftast just släppa taget istället för att kämpa. När jag släpper taget brukar lösningen komma av sig själv. Jag släppet då också taget om min rädsla. 

När mina syften blir rätt blir också lösningen en annan. 

Har du beteenden som för länge sedan passerat bäst före datum? 

söndag 28 december 2014

Mitt enda val

Jag har funderat ett tag på vad mitt enda val skulle vara. Vilket val skulle vara det viktigaste? Vad skulle vara viktigast att sträva mot och ha som syfte? Vad skulle jag främst behöva förändra? 

Länge kände jag att om det var nått så är det att jobba för att acceptera min historia och därmed bättre lyckas med att leva här och nu, fri från allt som varit, fri från gamla sorger och besvikelser, fri från gamla strategier och beteenden, fri från gamla rädslor som präglat mig och som hindrar mig att leva ett liv fullt ut harmoniskt. 

Men nej det låg inte där. Det handlar inte om att ta bort. Det jag tidigare granskat som skulle kunna vara lösningen arbetade hela tiden mot att möta symtomen. Få bort hinder för att lyckas med det jag vill. Det måste finnas ett högre värde som står ovanför allt annat. 

Om det enbart finns två känslor att känna skulle det vara kärlek och rädsla. Alla andra känslor har sitt ursprung i dessa. Om jag då inte vill känna rädsla finns det bara en annan känsla kvar och det är att känna och uppnå kärlek. 

Så kärlek är mitt ända val och mitt enda motto. Om jag har det som mitt mantra kan det definitivt inte bli fel. Det skulle styra mina val. Styra mina syften. Styra mitt sätt att tänka. Styra mina handlingar. 

Vid varje tvekan, välj det som bidrar till kärlek. Vid varje rädsla, välj det som får mig att känna kärlek. Vid varje negativ och aggressiv handling jag vill göra, välj det som leder till kärlek. Vid varje tanke som bär rädsla, byt ut ordet till kärlek. 

Om jag i allt har med kärlek i mina tankar, i mina känslor och i mina handlingar. Hur skulle då resultatet bli? Tveklöst annorlunda och utan någon typ av rädsla. 

Jag kan älska mina barn men bära på rädslor att inte vara älskad av dem. Jag kan älska min partner men känna svartsjuka. Jag kan älska traditioner men skapar rädsla för att inte nå dit.

När kärlek är syftet och resultat i allt jag tänker, känner och gör når jag ända fram.

Skulle allt som bär kärlek vara bästa valet för dig?