Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

fredag 4 september 2015

Utanförskap

Att vara utanför något annat. Utanförskap  innebär någon typ av känsla som får mig att känna att jag inte tillhör en majoritet utan är en del av en minoritet. Många vill gärna koppla ihop detta med bidragstagande, invandring, kriminalitet, missbruk eller kanske arbetslöshet. Människor som avviker från en tänkt etablerad norm. 

Utanförskap är något jag känner och jag tror att detta kan kännas hos vem som helst. Känslan av att vara utanför och inte tillhöra något som jag tror att andra tillhör. 

Men vem sätter denna norm? Samhället,  andra eller jag själv? Jag tror att det alltid är jag själv som sätter normen. Jag själv när jag känner att jag vill befinna mig utanför utanförskapet eller jag själv när jag tror att jag är en del av utanförskapet. Även bland de av oss som känner utanförskap kan det finnas graderingar hur mycket utanförskap man känner och att det kan vara bättre att ha ett visst utanförskap jämfört med ett annat. Utanförskapet arbetslös är ett mindre utanförskap än att vara invandrare och flykting, bara för att ta ett exempel. 

Utanförskap är ett tankeverk som får mina tankar och därmed också mina känslor att spela mig ett spratt. Jag jämför och med tanken försätter jag mig i en situation att vara mindre eller mer än någon annan. Allt är bättre eller sämre än något annat. Det är bättre att komma först, men det är ok att få en pallplats. Det är bättre att fixa en placering bara man inte kommer sist. Det är bättre att komma sist än inte alls ha deltagit.

Tillbaka till utanförskapet. Jag tror vi alla ibland kan känna utanförskap och vi kan känna det i olika situationer även kanske rent av olika på en och samma dag. Jag känner som ett exempel kanske en tillhörighet i min familj men känner ett totalt utanförskap på mitt arbete.

Jag har varit arbetslös, jag har varit oliktänkande, jag har befunnit mig i situationer där jag inte gjort som andra och inte följt normen. Jag har gjort saker och tänkt saker som andra i perioder tyckt varit väldigt konstigt. Jag har förlorat människor i min närhet men jag har också vunnit människors förtroende på grund av min egen känsla av utanförskap. 

Människor som tar tag i sitt eget utanförskap kommer att hitta lösningar som inte alltid följer normen. En del väljer kriminalitet för att klara sig, andra väljer grupperingar där normen mer motsvarar och påminner den egna situationen. Invandrare i Sverige eller utanför Sverige grupperar sig och bor i närheten av varandra. Svenskar i Spanien, bara för att ta ett exempel. Kriminella eller missbrukare grupperar sig. Landsmän finner sina grupper. Före detta missbrukare finner sina. Men den som känner att utanförskapet är just att vara ensam har svårt att hitta sin grupp eftersom då är den som är ensam just inte ensam och har inte längre ett utanförskap. 

Utanförskap är något som jag väljer att känna. Så länge jag jämför kommer utanförskapet alltid att kunna vara ett alternativ. När jag väljer att söka upp en gemenskap har jag brutit den känslan. Vi lever alla i ett sammanhang och är en del av något. Tror jag att det är annorlunda kan det vara ett sätt för mig att få tag i känslan utanförskap. Flyktingar flyr och är utsatta för risker, ibland risker som är fruktansvärda. Samtidigt är det människor med stort mod som vågar förändra sin situation. USA är fyllt av dessa flyktingar som sedan 1500- talet och kanske tidigare med vikingarna invandrade till USA för att skapa sig ett nytt liv. Det var fattiga människor där vissa kanske alla kände ett stort utanförskap men samtidigt sökte en lösning på sitt problem. 

Känslor är en produkt av våra tankar. Tankar kan ändras.

Känner du att du befinner dig i ett utanförskap? 

torsdag 3 september 2015

Glömsk

Idag på vägen till jobbet sitter jag med min mobil och svarar på en del mail. Tunnelbanan kom och jag steg på. När dörrarna precis stängt slår det mig, var har jag glasögonen? Vanligtvis har jag dessa på pannan men av någon anledning har jag börjat att göra på ett annat sätt. Det blev för mig att försöka dra mig till minnes när jag hade dessa sist och det var på väg till tunnelbanan. Bara vända och ta nästa tåg tillbaka för att se om jag hittar dessa på bänken jag satt på, vilket de var. Någon vänlig hade lagt dessa snyggt på kanten. 

När jag glömmer eller inte har koll beror det ofta på något hos mig själv. Brist på närvaro, ofokuserad, ändra rutiner, saker utanför mig själv som påverkar mig eller något annat. I grunden har vi alla ganska bra kontroll över oss själva och det vi gör det är en del av överlevnadsstrategin. Saker och ting händer ofta inte bara utan det mesta är påverkat av oss själva. Nu, med mina glasögon var jag för fokuserad i mitt skrivande och jag har börjat ändra på en rutin som gjorde att jag inte hade koll kanske var det något mera.

Vissa människor har stenkoll och missar inget och kommer ihåg allt. Inget händer av en slump eller rent av inget får hända av en slump. Utrymme för spontanitet finns inte. Andra i sin tur har inte koll alls vilket innebär att saker och ting bara händer och mycket kanske allt blir en överraskning. Risken finns att dessa människor upplever att världen är emot dem.

Åter igen är balans nyckeltalet. Inte för bra koll men inte heller för dålig koll är ett bra nivå. Vi behöver överleva vilket betyder att vi behöver ha koll på oss själva och var vi befinner oss samtidigt behöver vi inte ha allt för stor kontroll så det inte alls finns utrymme för spontanitet.

De av oss som lever i någon form av inre kris kan ha två generella spår som de arbetar efter. Den ena är att ha kontroll på det man kan ha kontroll på eftersom livet i övrigt är kaos. På detta sätt skapar man kontroll av en del av kaoset men äger samtidigt kontroll över något. Dessa har kontroll över skrivbordet, städningen, något särskilt intresse eller på något annat sätt. Det andra är att släppa på allt våg för vind som i sin tur skapar mera kaos där personen mer kliver in i en offerroll. Sen har vi de som har kontroll på andra och gärna hjälper andra och gör det säkert på ett bra sätt men som inte har kontroll på sig själv och sitt eget liv. Den sista gruppen kan vi nog säga är en del av den första gruppen som har kontroll på något.

Jag är en person som har en tendens att ha lite för mycket kontroll ibland och tappar på det sättet min spontanitet samtidigt som jag tidigare i vissa stunder blev för känslostyrd och tappade kontrollen på det som rörde min egen person. Vägen till harmoni har varit att skapa en fungerande balans med stort utrymme för att våga släppa på kontrollen och att allt inte ska bli som jag vill. Men så här efteråt har jag stor respekt för varför kontroll blev en viktig röd tråd i mitt liv.

Är du glömsk och i så fall varför?

onsdag 2 september 2015

Allt du lärt dig kan du lära om

Hela livet lär vi oss saker. Även i mammas mage lär vi oss saker som vi tar med oss i livet. Vi adderar våra kunskapar i forma av kärlek och rädslor, teoretiska kunskaper och erfarenheter på ett sätt som skapar en summa delkaraktärer i oss. Vi skapar ett jag i oss. Allt vi lärt oss får oss att ha åsikter eller inte ha åsikter. Det får oss att vara rädd eller modiga. Dumma eller snälla. Kärleksfulla eller avvisande. Tankarna fulla av olika värderingar. Förmågor och brister. Tankar om vem vi tror vi är eller om den vi tror vi inte är. Allt samlas i vår bank av tankar. Delar föds vi in i på grund av kultur och samhällsnormer. En del söker vi själva upp. Allt vi gör speglas både av oss själva och andra och resulterar i accepterande, uppskattning, dömande eller förakt. Vi bedöms utifrån det vi gör och det vi ger uttryck för.  

Allt detta kokas sakta sakta ihop och blir ett uttryck och ett fotavtryck bland andra fotavtryck och en del i samhället. Inget glöms bort särskilt inte det som upplevts som mindre bra varken hos oss själva eller andra. 

Många klarar sig ganska bra i livet. De har ett jobb och en familj. De har en gemenskap och en slags närvaro. För en del av oss blir det mer tufft med en känsla av att inte vara accepterade, en oro i våra kroppar och att delar inte känns bra. Vi blir inte närvarande. För andra en ovilja att falla in i det som är normalt och vedertaget.

Alla har lärt sig en massa på gott och ont som just i stunden skapat just dig, dig och mig. 

Vi är som vi är i stunden vilket vi behöver acceptera. Kommer det alltid att vara så?  Självklart inte, det ligger bara ett val bort. Vi kan alltid lära om, om vi vill det. Gamla kunskaper kan bytas ut av nya kunskaper. Gamla erfarenheter kan bytas ut av nya. Allt styrs av vad jag vill och hur jag vill ha det. Allt styrs av vad jag vill känna, tänka och göra i livet. Är du nöjd gör inget. Är du missnöjda gör något. Vill du förändra men vet inte hur, sök hjälp av någon. Vill du ha en förändring men har inte lust att jobba för det, gör inget för misslyckanden ökar bara på dina gamla mindre bra sanningar.

Vi kan alltid lära om, du och jag och det finns inga men. Det är inte försent. Du är inte för gammal. Du har inte brist på tid. Du är tillräckligt intelligent och klok. Du ör värd det, om du vill. 

Så vad vill du? Behöver du lära om och i så fall vad behöver du lära om?  Om du tänkt tanken, så behöver du! 

tisdag 1 september 2015

Vårt inre jag är perfekt

Vad är det för fel på mig? Troligen inget alls, tvärtom. Jag har inga egentliga brister jag är precis som alla andra, varken bättre eller sämre. Det handlar inte om högmod eller okritiskt tänkande. Det handlar inte om att ha ett för starkt ego. Det handlar om mitt inre jag. Varför skulle det vara fel på mig? 

I samma stund som jag skriver detta ligger det ett motstånd att skriva ner det. Det finns nämligen ett defaultläge som vill beskriva motsatsen. Det är som om det finns en större trygghet i detta än att säga att jag är perfekt. Som om jag inte är trovärdig i min beskrivning av mig själv. Så djupt rotad ligger självkritiken och kanske självhatet. Ja orden är starka eftersom kraften i dessa tankar är just så starka. 

I barnet finns det nakna och det oförstörda. I barnet finns från början kärlek. I det nyfödda barnet är avståndet mellan det inre och det yttre jaget som kortast. Sedan växer vi upp och låter oss påverkas av annat yttre som skapar kritiskt granskande, rädslor och brist på kärlek. Avståndet mellan mitt inre rena jag och mitt yttre jag ökar dramatiskt. 

Tankar tar kraft från det som sker utanför oss och styr vårt sätt att tänka om oss själva. Dessa tankar har en tendens att förföra och förgöra oss. 

I vårt inre jag har vi allt och är perfekta och fullkomliga. Vi är oförstörda och fulla av kärlek. Det är när vi tolkar vårt jag, våra tänkta brister uppstår som vi tar för sanningar.

Detta är en av några få ytterst starka krafter i oss som kan försätta berg eller förgöra oss helt. Ändå är allt detta just bara tankar i oss själva. Snacka om tankens kraft. Vi lever med en bomb i oss  som vi inte lärt oss hantera. Sprängkraften i denna bom kan få oss att göra de mest konstiga saker, till och med ta livet av oss själva. Många kommer inte så långt utan de flesta som hanterar denna kraft på ett mindre bra sätt lever ett liv i tankemässig misär.

Ändå är det bara tankar som tänks i oss själva där vi i grunden är helt perfekta men som under resan får oss att tro något annat.

Du är född med kärlek som ditt första namn och ingen kan ta det ifrån dig, mer än du själv. Glöm aldrig bort det. 

Kan du känna att du är full av kärlek och i ditt nakna inre jaget perfekt? Om inte, behöver du tänka om så du tar hand om dig. 


måndag 31 augusti 2015

Du får alltid rätt

Vad du än tror så får du rätt. För det du tror på blir rätt. Tankarna vi har och känslorna som bekräftar har alltid rätt utifrån dig själv. Inte utifrån mig men utifrån dig själv. 

Oavsett om du tror att du kan eller att du tror att du inte kan så kommer du att få rätt. Så stark är dina tankar. Jag tror att du inte riktigt förstår vilka krafter du går och bär på för hade du förstått hade du kanske gjort annorlunda. Då hade du kanske varit mer medveten på vad du faktiskt fokuserar på och på ett annat sätt gjort dina val än så som du gör idag. Jo du gör det redan idag det är det som är grejen och jag vet att du vill det du fokuserar på även fast du säger motsatsen eftersom jag ser hur det blir för dig. 

Allt är som alladinlampan. Allt som mannen önskade fick han, om och om igen. Allt eftersom han attraherades av olika saker som blev önskningar. Attraktionen att inte älska sig själv. Attraktionen att vara fattig. Attraktionen att inte vara älskad. Attraktionen att bära på sin historia. Attraktionen att vara ensam. Attraktionen att känna tristess. Attraktionen att känna kärlek. Attraktionen att känna att du har allt. Attraktionen att du är älskad. Attraktionen av tacksamhet. Attraktionen att du är i gemenskap.

Fattar du? 

När jag tänker att det är möjligt blir det möjligt. När jag tänker att det inte är möjligt är det inte möjligt. 

Detta kallas hemligheten, the secret eller attraktionslagen. Hemligheten som alla använder sig av dagligen. Vi använder det men är inte medvetna om det. 

Hemligheten ligger i att tänka att jag är rik om jag vill vara rik. Inte tänka att jag är fattig. Tanken är att tänka att jag är älskad för då blir jag älskad. Mitt fokus gör det jag behöver för att det ska bli som jag vill. Inte bara jag utan alla andra kommer att förstå genom att se på mig, lyssna på mig och de kommer att förstå vad jag vill. 

När jag tittar tillbaka är det uppenbart hur allt blivit som det blivit. Det är som en karta med tydliga utmarkeringar och allt har blivit som det varit sagt. 

Istället för att attrahera detta:
Jag har inget.
Jag är inte älskad.
Jag är fattig. 
Jag är inte nöjd.
Jag är ful. 
Jag är ledsen.
Jag är låst.
Jag är dum.
Jag är rädd.
Jag är svag. 
Jag är ett offer.

Attraheras jag av detta:
Jag har allt.
Jag är älskad. 
Jag är rik.
Jag är tacksam.
Jag är vacker.
Jag är glad.
Jag är fri.
Jag är klok.
Jag är smart.
Jag är orädd när det behövs.
Jag har en egen vilja och kan agera.

Vad väljer du och vad vill du? Hur vill du använda dig av denna hemlighet? 

söndag 30 augusti 2015

Tristess

I att vänta att något ska hända ligger tristess. I att göra något för att få tiden att gå ligger tristess. I att inte göra det man vill göra ligger tristess. Tristess är en slags stress. En stress i en kropp som inte trivs men samtidigt inte gör nått åt det. Tristessen är en slags inre ilska utan agerande och handling men som övergått till någon slags apati och handlingsförlamning. Detta i sin tur handlar om rädslor att förändra och risken att något ska bli ännu värre än det som är. 

Vissa kan leva i denna tristess hela sitt liv.  På något sätt är detta ett ytterligare sätt att inte ta hand om sig själv. Valet blir att gå in i offrets skepnad och på det sättet avvisa alla möjligheter till egen förändring. Tristessen är ett fritt val på samma sätt som andra typer av missbruk. 

När jag såg mina föräldrar gå bort, den ena tidigt i cancer och den andra senare levde båda sina liv i tristess. För mig handlade det inte om ett liv utan om en väntan på något annat. Jag levde i denna tristess under några år innan jag flyttade hemifrån. I stunder har jag kunnat se hur jag ibland tagit till mig samma beteende. Som om historien går igen. Under en sådan dag av tristess ökade min rastlöshet enormt. Inte bara att jag kände rastlösheten utan just det att jag åter igen kände de gamla tristesskänslorna från förr när jag växte upp. 

Detta var rester av gamla offerbeteenden och fy fasen vad ont de gjorde. Känslan av att vara ensam.

Idag kan det hända att detta dyker upp igen. Särskilt när jag inte är i balans och jag går omkring och känner mig ensam. I dessa stunder blir det lätt att försöka avleda denna känsla genom att distrahera mig med tv, Facebook, en bok eller ett projekt bara för att slippa känslan tristess. Samtidigt som jag någonstans skulle vilja bara tillåta mig att inte göra något. 

För mina föräldrar var detta en smärta och jag själv märker hur lätt det var att ärva denna smärta. I tristessen ligger förminskande, utsatthet och förlamande. 

Jag är inte mina föräldrar utan jag är jag och jag äger det som ska ske. Tristessen är mitt eget val.

Kan du känna tristess och vad beror det på? 


lördag 29 augusti 2015

Det bor en rastlöshet i mig

Jag har många olika karaktärer i mig. Från början var många av de mindre bra karaktärerna i mig en belastning. De bra är lätta att hantera men de mindre bra kan ibland stöka till det för mig. Jag märkte att just de mindre bra såg även andra och de var också snabba på att tala om det för mig. Jag började tro på dessa och de blev ett ännu större problem för mig. Psykopat, dominant, bekräftelsejagare, vara i centrum, oärlig, falsk, otrogen, känslokall osv. Då förstod jag inte att de handlade om deras känslor utan jag tog det som en bekräftelse på att jag var "avslöjad" men förnekade allt. Jag kände ju igen vad de sa, de beskrev min pappa och han ville jag ju inte vara lik. Nu talade de om dessa ord direkt till mig om mig. 

En av dessa egenskaper, som bor i mig är rastlöshet. Jag tror också att denna rastlöshet är en källa till mycket annat som innebar att det tidigare blev bekymmer för mig. Det händer även idag att rastlösheten finns där men nu kan jag hantera känslan och tankarna på ett annat sätt. Agerandena blir på ett annat sätt och jag är mer medveten om vad det är som sker och vad jag gör.

Rastlösheten innebär att jag vill göra saker, jag vill vara sysselsatt, jag vill ha projekt, jag vill engagera mig och jag behöver både fysiska och mentala utmaningar. 

Men detta innebär också att jag behöver vara uppmärksam på min irritation och att jag har svårt att bara ta det lugnt och tycka att det är ok. Det innebär också en mängd olika andra saker som jag märker att jag gör för att stilla rastlösheten som bara finns där. Jag är en person som är rastlös och jag behöver förhålla mig till det. 

Ibland innebär detta att bara låta rastlösheten värka ut. Ibland innebär det att jag behöver göra saker. Ibland innebär det en mängd energi som jag kan använda mig av på ett bra sätt. 

Bor det en rastlöshet i din kropp och vad gör du när den vill säga något till dig? 

fredag 28 augusti 2015

Vågar du utmana dig själv idag?

Vågar du utmana dig själv idag? Det är inget betungande. Du ska bara vara uppmärksam. Resultatet som du kommer fram till kommer att ge dig en möjlighet att ändra på något. Du kommer att förstå att det inte är konstigt att ditt liv blir som det blir. Du kommer att fatta att du egentligen redan från början bidrar till att göra så att ditt liv blir som det blir. Allt detta bara genom att utmana dig själv för en dag.

Vågar du?

Om du är beredd att ta utmaningen vill jag att du hittar ett sätt att göra noteringar. I din mobil eller i ett block med penna. Du ska alltid ha detta tillgängligt och du ska så fort du kommer på det jag kommer att uppmana dig till att du ska göra, göra en anteckning. 

Känns det ok och rimligt för dig att göra detta för en dag? Från morgon till kväll, tills du somnar.

Om du gör det och du är beredd att anta den här 24 timmars-utmaningen så vill jag att du under dessa 24 timmar antecknar vilka tankar du har och vad de handlar om. Skriv bara ner dessa kort med stödord. Allt du tänker på. Matinköp. Om du känner något och de tankar du får. Saker du tänker när du gör saker osv. Allt ska skrivas ned.

Resultatet du kommer att få fram kommer att vara en överraskning för dig. Vad det är vet jag inte men det kommer att bli en överraskning.

Välj gärna en dag där du inte arbetar för då kan huvudet vara fullt med arbete.

Allt det vi tänker på eller i alla fall det mesta har oftast ett visst fokus. Detta fokus styr våra liv och de tankar vi har, det är så det blir. Du kommer att bli överraskad och du kommer att förstå varför ditt liv ser ut som det gör.

Om du inte får ett tydligt resultat har du förmodligen inte gjort uppgiften tillräckligt noga.

Så berätta gärna om det blev en överraskning för dig eller om det var väntat. Det viktigaste, i det du ser är om det är så du vill ha det eller om det är så du inte vill ha det. Då har du chans till ett nytt val.

Vi äger vårt nu och vi äger vår framtid i hur vi vill känna och hur vi vill tänka. Vi äger våra handlingar. Allt är val vilket skapar möjlighet för vi kan alltid välja om.

Lycka till!



onsdag 26 augusti 2015

Mobbar eller mobbad

Mobbar du eller har du mobbat? Är du en person som blir eller har blivit mobbad? Det flersta av oss kan kanske säga att vi någon gång blivit mobbad men att vi mobbat, nej, nej!!

Att erkänna att vi kanske varit ett offer kan vi tala om men att vara en förövare blir svårt att erkänna.  

Jag har blivit mobbad som grabb. Det var ingen stor sak men det förekom i perioder. Killarna hade övertag både fysiskt och psykiskt i småskolan. Efter grundskolan ändrades detta snabbt och var inte längre ett problem. I det tysta accepterade jag själv det som hände att andra blivit mobbade. Det var inte ok men just då var det skönt att inte själv vara utsatt. Fokuset låg inte på mig. Jag höll mig lite i bakgrunden och stod inte upp för de som blev utsatta. 

När jag senare blev vuxen tror jag att jag ibland haft en attityd som varit att kliva på andra för att inte själv ramla ner i botten. Jag har använt andra för att hävda mig själv. Rapp i munnen har varit mitt vapen. Det är en slags mobbing och det har inte varit ok. Allt i namnet av mindre bra självkänsla.

Jag har också bettet mig mot andra, både de närmaste och andra genom lögn och otrohet. Jag har utsatt andra med min lögn. Det är en slags mobbing och det har inte varit ok. 

Jag har varit dömande mot andra och varit bärare av skvaller. Det är en slags mobbing och det har inte varit ok. 

I min egen rädsla har jag själv blivit mobbad, jag har tittat på när andra blivit mobbade och jag har mobbat själv. I rädslan föds strategier för att själv  överleva. Strategier som att vara ett offer, skydda sig själv, ge igen fast mot någon annan eller andra typer av strategier. Alla är vi i grunden barn fyllda av kärlek men som på ett eller annat sätt fylls av brist på kärlek.

Hur har dina strategier sett ut och på vilket sätt har du förhållit dig eller förhåller du dig till mobbing? Den utsatta, betraktaren eller förövaren? 


Hatet dödar vår egen kärlek

Vi hatar. Ja vi älskar också men vi hatar. Vi hatar IS och vi hatar hagamannen och vi hatar grannen och vi hatar skolan och vi hatar jobbet och vi hatar den regniga sommaren. Vi hatar våra ex och vi hatar oss själva. Vi hatar krig, invandrare, bögar och orättvisor och vi hatar alla som gör andra illa. Vi hata smutsiga industrier och energislöseri. Vi hatar och är emot allt som inte är eller som inte tycker som vi. 

Vi känner in det och vi uttrycker det. Vi ägnar en massa energi omkring det och vi spyr ut vår ilska till andra om andra. 

Hos oss alla som ägnar energi, stort eller smått åt att hata och känna ilska gör en handling mot oss själva. Vi skadar vår balans och vi svärtar ner våra tankar och känslor med aggression. Vi fyller oss själva med känslor som inte är kärlek. 

Vad föder det? Kärlek? Knappats utan vi fortsätter att välja att förvalta hatet. Vi blir bärare av det vi själva hatade. Vi skapar det som vi eller andra inte behöver eftersom vi inte förvaltar kärleken. 

Hatet innebär att jag skadar mig själv vilket kanske inte var det som jag tänkte mig från början. Jag skadar mig själv och jag skadar mina barn. Jag förgiftar den värld jag har runt omkring mig, i min närhet. Jag blir en sådan som jag själv hatade. Jag blir en som andra hatar. 

Tänk om allt hat byttes ut mot viljan att ge kärlek. Tänk om hatet byttes ut mot insikter och förståelse. Tänk om hatet ändrades till respekt och förståelse. Tänk om hatet inte fortsatte att förvaltas av oss själva. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Antingen har vi kärlek eller så har vi brist på kärlek. Det är svaret på all mänskligt elände. För skulle vi alla känna kärlek skulle alla fruktansvärda tankar, känslor och handlingar aldrig existera. Vi skulle inte veta hur man hatar.

Så hat föder hat och kärlek föder kärlek. Det är just detta alla religioner talar om. Alla har insett det men få väljer att leve efter det fullt ut och gör istället sitt största misstag, förvaltar jävulen. Det var inte det Gud, Muhammed, Jesus eller någon annan profet menade. Det var att förkunna kärleken som står över allt annat. Hatet representeras av djävulen. 

Jag har varit full av aggressioner mot andra och annat. Idag lever ibland fortfarande sådana känslor i mig som uppsöker mig utan förvarning. Känslor av irritation som jag arbetar med genom att förminska det, inte odla det utan förminska det. Detta är rester från tidigare idéer om brist på kärlek som hemsöker mig och som tydligen fortfarande är en del av mig. Det handlar om mig och det är jag som behöver möta den djävulen i mig. 

Vad förvaltar du? Är det bra för dig? 

tisdag 25 augusti 2015

Ett jag mindre än ett

Jag har tidigare gått igenom flera relationer men fick inte relationerna att fungera. Så här efteråt kan jag se att jag egentligen var livrädd. Inte för relationerna men för att vara ensam och att mitt syfte därför blev att undvika detta till varje pris. Jag kan också se hur jag sökte förälskelsekicken om och om igen som fick mig att leva upp och känna mig som en kung. Jag var en kick sökare. Jag har haft långa förhållanden och korta.  Jag har bedragit och varit osann. Jag har valt relationer där jag tagit hand om den andra och där jag blivit omhändertagen. Jag har sökt reaktioner för relationens skull och jag har blivit tillsammans med kvinnor för att slippa vara ensam. Vad jag har hållit på i syfte att dämpa en känsla.

Mina egna hemliga agendor har inte varit bra varken för mig eller mina partners.

Jag hade inte koll på mig själv så relationerna var dömda på förtid. Jag insåg det inte då men jag har sett det efteråt. 

Jag var inte ett, jag var halv. Jag var inte 100 % mig i en balanserad känsla med koll på mina tankar, känslor och handlingar. 

Jag hittade också kvinnor som kanske inte heller hade koll på sig själva utan var lite som jag. Ingen av oss var ett och kombinationen blev också förödande. 

För att något ska bli ett eller mer än ett behövs talet multipliceras med något som är ett eller mera. Tal som har ett lägre värde än ett leder alltid till något som är mindre än ett. I en relation kan önskan vara att denna multiplikation ska var ett tillsammans. Kanske rent av ett måste för att relationen ska bli bra. 

Jag ni förstår. För om jag är ett och min partner är ett är inte syftet med relationen att själv bli ett utan att tillsammans kanske bli tre. Ett jag, ett du och ett tillsammans. 

Jag har ett ansvar att ta hand om mig själv i relationen och det ansvaret är 100%. Min partner har sitt eget ansvar att ta hand om sig själv till 100 %. När någon av oss inte gör detta skapas obalans. Obalans skapar i sin tur svårigheter. 

Självklart kan par hjälpa varandra i stunder av obalans, det är inte det jag talar om utan att det finns en grundbalans och ett ansvar om mig själv som bara jag kan ta. 

Jag har min del i relationen men jag har hela min andel i mig. På samma sätt har min partner. Jag är således ett. Du är ett och vi behöver båda sträva att det ska vara ett i relationen. Relation som kan vara en parrelation, en kompisrelation, en arbetsrelation eller vad för relation som helst, kort eller lång. Kort möte på stan, i affären eller ett möte resten av livet.

Kan du se din del i varför saker och ting inte blev som det blev? Det är nämligen just denna del som du behöver fokusera på också i framtiden.

måndag 24 augusti 2015

Skynda långsamt

Förändring tar tid. Där vi är idag har tagit många år. För en del färre år en andra men ur ett perspektiv att förändras ändå lång tid. Vi har samlat på oss historia och minnen. Vi har skapat strategier och karaktärsdrag. Vi har fått egna erfarenheter och gjort fel. Vi har hittat sätt att döva smärta och vi har blivit rädda. Vi har älskat och hatat. Vi har lyckats och vi har vunnit. Allt har vi samlat på oss fram till nu under all denna tid. Under 18 år har vi också varit barn och starkt beroende av andra. 

Under alla dessa år har vi skapat oss. Är det då saker som vi är mindre nöjda med kommer det att ta tid att förändra. Musklerna ska vänja sig. Tanken ska vänja sig. Vanorna ska vänja sig. Egot ska acceptera. Känslorna ska vänja sig. Personer runt omkring ska vänja sig. Allt ska vänja sig vid det nya jag vill ha och det tar tid. 

I tanken är allt lätt och vi förstår. Vi är kloka människor så vi fattar och vi lovar både oss själva och andra att förändring ska ske. Men så kommer verkligheten och lurpassar med vårt ego och våra vanor, med våra känslor som är djupt djupt rotade. Känslor som säger något helt annat än det tanken vill. Du ska inte tro att du är någon. Du är inte värd att lyckas. Bekräfta dig du dåliga du. Du vet vad pappa sa, du är ingen. Du som haft en sådan tuff uppväxt, varför skulle du lyckas? När ska andra upptäcka att du inget kan?

Så far dina känslor i kroppen. Tankarna snurra och känslorna överrumplar handlingarna.

Inget blev som du tänkt dig utan som du känt dig. 

Förändring tar tid även för den som tar hjälp av någon annan. På samma sätt som när det gäller att börja med något nytt behöver vi skapa nya vanor och nya sätt att tänka. Vi behöver träna kroppen att göra det vi vill på ett nytt sätt och med  lust. Vi behöver som barnet träna, träna och åter träna för att lära oss det nya. Vet vi att vi har brister kan vi behöva be om hjälp för att komma förbi svårigheten. Vissa går i skolan andra engagerar en PT. Andra i sin tur tar hjälp av en kompis eller anlitar en samtalsterapeut eller en mentor. Allt beroende på vad jag behöver lära mig och hur svårt eller enkelt jag har det för mig att lära mig något nytt. I vissa stunder är det stora krafter som kämpar mot dig och som vill ha det som det är.

Skynda långsamt, håll riktning och fokus. Skynda långsamt och hitta sätt att motverka det som utmanar dina tänkta mål. Våga be om hjälp. Var inte hemlig utan dela det du gör med andra. Om du har fokus och fortsätter så som du tänkt du vill så kommer förändringen utan att du märker det. Sakta sakta smyger det sig på, på samma sätt som allt annat sakta, sakta smugit sig på.

Har du bråttom? Det kommer inte att gå fortare. Är du lat och inte vill, gör inget för det kommer annars att öka på dina egna misslyckanden.


söndag 23 augusti 2015

Låtsas till du tror på det

Jag har tänkt mycket på detta och till en början kändes det svårt och falskt. Men jag är beredd att ompröva det. Hjärnan har ju så lätt för att bli lurad. 

Vi matar hjärnan med en massa lögner oftast sådant som har negativa tankar i sig och som är dåligt för oss. Saker som får oss att inte tro på oss själva och sådant som får oss att tvivla. Vi matar oss med ord som att vi inget kan, vi är inte snygga och vi är inget värda. Vi matar oss med brister, skuld och skam. Vi matar oss med oro och svårigheter att glömma och förlåta. Allt detta adderar vi till oss och bär på som om det var en sanning, utan någon som helst grund.

Är detta möjligt så är samtidigt motsatsen möjligt. 

Så om vi matar oss med sådant som vi inte tror på så kommer även det att fungera. Det är ju bara en annan lögn. 

Jag är vacker. Jag är klok. Jag är kunnig. Jag är smart. Jag är intelligent. Jag är tacksam. Jag tycker om. Jag är glad. Jag    mår bra. Jag är nöjd. Jag trivs. Jag har allt. 

Kan jag tro på det förra kan jag tro på detta. Känns det svårt ja då handlar det bara om att göra det och låtsas att det du tänker är bra tills det känns bra. Vem har sagt att bara det negativa och dåliga är det vi ska tro på? 

Tankarna kommer först som skapar en känsla som leder till en handling. Men känslor kan också. skapa tankar som leder till handlingar. På samma sätt kan även handlingar skapa känslor som kan led till tankar. Således kan vi påverka oss själva på en mängd olika sätt om vi bara väljer att göra det. 

Så vad vill du mata dig med? Gör du det idag, om inte, varför inte?


lördag 22 augusti 2015

Tänk om det var möjligt

Tänk om det var så att det jag väljer att tänka och fokusera på det är precis så det blir. Tänk om det var så att det jag fokuserar på och gör är också det jag får. Tänk om det var så att de känslor jag väljer att känna är också de känslor jag får bära. Tänk om det var så att om jag tar hand om mig själv och ger kärlek till mig själv kommer det att vara första steget till att gå mot en bättre värld? Tänk om det var möjligt!? Vad skulle det innebära för dig? 

Tro det eller ej men just detta är precis det som all terapi handlar om och just detta är det som är möjligt och det sätt som alla lär sig som arbetar med sig själv eller de som fått detta i modersmjölken. 

I detta ligger att acceptera livet som det är just nu.
I detta ligger att förlåta andra och oss själva.
I detta ligger att be om ursäkt till andra som vi skadat.
I detta ligger att fokusera på det som ger oss kärlek.
I detta ligger att tänka de positiva tankarna om oss själva och andra.
I detta ligger att välja handlingar som är kärleksfulla.
I detta ligger att styra sina känslor till sådant som föder mer kärlek och minskar vår rädsla.
I detta ligger att vara tacksam för det som är utan att jämföra med andra.

Gör du allt detta går det på sikt aldrig fel.

Eftersom det fungerar på detta sätt så innebär det också att du kan välja
- det som skapar rädslor i dig,
- det som skapar jobbiga tankar,
- det som skapa tuffa känslor,
- handlingar som lämnar efter sig dålig karma.

I tanken ligger kraften. I valet av känslor ligger kraften. I valet av handlingar ligger kraften. 

Om detta är möjligt, det jag berättar idag, varför mår vi ändå ibland som vi gör? Vet du varför du gör det? Fundera på detta och se om det finns något i ditt liv som du kan välja att förändra så att det blir som du både tänker att du vill ha det men också hur du känner att du vill ha det. 

Tanken är kraftfull åt båda riktningarn. Vilken riktning väljer du?


fredag 21 augusti 2015

Fantastiskt normalt annorlunda

Jag är precis nu, just nu precis så som jag är. Jag gör saker och jag tänker saker. Allt detta skapar känslor i min kropp. Ibland känner jag och det skapar tankar och ibland känner jag och det skapar handlingar. Nya känslor eller gamla känslor. Troligen ofta gamla känslor. Men det är precis det jag är just nu. 

Jag har idéer och tankar om att det finns saker som jag skulle vilja ändra på. Saker som jag inte trivs med och som jag märker blir tokiga men just nu av någon anledning kommer jag inte det närmare. 

Ibland tänker jag saker och får tankar som jag skulle vilja vara utan och får då idéer om att sluta tänk så. Ibland lyckas jag men ibland verkar det vara som tankarna ändå vill hålla sig kvar och få mig att tänka på ett gammalt sätt. 

Ibland känner jag en massa känslor som jag skulle önska jag inte känner. Vissa känslor kommer direkt som irritation och ilska eller rastlöshet. Gamla känslor som på något sätt planterat sig i mig och som jag gärna skulle vilja vara utan. Jag arbetar för att hitta sätt att hantera det men det verkar som de är en del av mig och det accepterar jag. 

Ibland gör jag saker som jag verkligen inte har en aning om varför jag gör. Idiotiska saker och rent av dumma. Jag kan, när handlingen pågår, komma på mig att tänka, varför gör jag så här men då känns det redan försent. Det kan vara saker jag säger eller saker jag gör.

I min kropp och min hjärna pågår det en massa saker där väldigt många är bra men några är mindre bra. En del skäms jag för och en del känner jag skuld för. Några riktigt hatar jag. Men de finns där och just nu verkar det vara jag i denna stund. Mycket av detta har jag insikt om och arbetar med genom att först acceptera det som det är. Acceptera det och inse att detta är karaktärsdrag som är en del av mig som jag behöver förhålla mig till. Nästa steg är att hitt sätt att förebygga det och kanske på sikt inte försöka bli av med det men försöka minska risken. 

Jag är så annorlunda jag är men samtidigt precis så helt vanlig som alla andra. Varken bättre eller sämre. En människa som har med mig saker i mitt liv som både är bra och som är mindre bra. Saker som jag successivt lär mig att leva med. 

Så annorlunda men ändå så fantastiskt perfekt för att vara en människa av kött och blod. Ibland är det kallt och regnar och då får jag förhålla mig till det och ibland är det varm och sol och då får jag förhålla mig till det.

Hur fantastiskt normalt annorlunda är du? 

torsdag 20 augusti 2015

Snacka skit

Ett sätt att defineriera sig på är att snacka skit om andra. Att ha en massa åsikter om någon annan och tala illa om den person till någon annan. 

Vi är fyllda av en massa åsikter och vi har ofta en massa åsikter om vad andra gör och deras åsikter. Facebook är fylld av detta. Storstaden eller den lilla staden är fylld av detta. Arbetsplatsen och föreningslivet, grannarna och bland vänner förekommer det i stor grad.

Det är på något sätt som om vi väljer att förminska andra för att låta oss själva komma i bättre dager. Bland skitsnacket och denna typ av projicering finns även alla åsikter vi har om till exempel invandrare och tiggare. Har vi inget att snacka skit om hittat vi på sådant som vi tror skulle kunna stämma överens med den person eller den grupp vi vill peka ut. Vi skapar lögner och vi skapar myter. Vi sprider sådant som andra sagt utan urskiljning och utan att kritiska granska med egna ögon. 

Vad är detta för behov och varför beter vi oss på detta sätt. Vad ger oss rätten att agera så här mot andra och tro att vi själva är bättre? 

Rädsla. Rädsla för att vara allt för långt ner i hierarkin. Rädsla för att själva bli avslöjade för våra egna brister vi alla har. Rädslan för att inte få vara med. Rädslan för att bli själv. Rädslan för något och viljan att få framstå som bättre.

Hur skulle bilden förändras om vi alla sa att alla inklusive vi själva gör så gott vi kan. Vad vet vi om vad andra har för hinder och vad andra går och bär på i form av deras rädslor. Vad vet vi om deras historia. Vad vet vi om deras kamp? Alla gör så gott de kan utifrån deras förutsättningar. Vad ger mig rätt att döma? 

Den rätt jag tar på mig är för att jag själv är rädd av någon anledning. Jag gör också så gott jag kan men är det så jag vill vara? Vad är det jag själv döljer och vilka hemligheter har jag. Vilka är mina tillkortakommanden? Tänk om all den energi jag lägger ner på andra istället skulle vändas mot mig själv i form av egna reflekterande om mig själv. Vad skulle detta innebära för mig? 

Jag har varit en skitsnackare fylld av fördomar och fyllda av en massa åsikter om allt. Jag snackade skit och moraliserade för att dölja mina egna brister och för att känna att det jag gjorde kanske inte var så farligt och dåligt. Idag tackar jag nej när andra vill snackar skit med mig. Jag vill inte vara med. Har jag skit att snacka är det bättre att detta sägs direkt till den som berörs. Jag tror också att människor i grunden har goda avsikter med allt de gör men att det under resans gång ibland kan bli fel. 

Jag väljer vad jag vill bli inblandad i eller inte och idag väljer jag bort en del som jag tidigare var en del av som inte var bra för mig. Ni vet, sopa rent framför egen trappa först och inte kasta sten i glashus.

Är du en skitsnackare eller för du vidare vad andra sagt om någon? Varför i såfall gör du det? 

onsdag 19 augusti 2015

Misstag definierar oss

Det kanske var så att det du gjorde var ett misstag. Det skulle inte bli så men av någon anledning så sa du det du sa eller gjorde det du gjorde. Det kändes som om det kom som en blixt från en klar himmel. Det kändes skämmigt och du fattade inte själv vad det var som hände. Hur kunde du säga så eller göra så. Detta var ju inte du. Kanske hade du tänkt ibland åt det håller men att sedan göra det, helt vansinnigt. Du kanske hade sagt något åt det hållet men att göra det blir som att sjunka ned i golvet. Nu tror alla att de vet vem du är och de dömmer dig för ditt misstag. Nu definierar de dig som en person som gör så som du just nu gjort eller sagt. En definiering som du känner inte alls är du och som du inte heller vill vara. Du vill ju vara och du tycker att du är en helt annan person. Nu står du där ensam helt naken och utlämnad. 

Vems fel var allt detta? Var det någon annan eller var det du själv? 

Jag tänkte tankar som jag inte borde ha tänkt. Jag sa saker som jag inte ville säga. Jag gjorde sådant jag inte ville göra. Det jag gjorde blev vanor som i sin tur skapade min karaktär och bidrog till att definiera mig. Allt var ett misstag byggt på mina egna rädslor. 

Nu är det som att börja om från början igen och arbeta för att rätta till allt som blev fel. Jag var ju bara rädd och nu blev allt så fel. Hur ska människor förstå vem jag egentligen är.

Allt började och slutade med mig. När jag tittar tillbaka är det mig det handlar om och kanske är det inte så konstigt att det blev så här med tanke på allt. 

Var vaksam på vad du tänker för tankar blir ord. Var vaksam på vad du utrycker för utryck blir handlingar. Var vaksam på vad du gör för handlingar blir vanor. Var vaksam på dina vanor för vanor definierar dig och skapar din karaktär och din karaktär påverkar din framtid.

Har du gjort saker som du skäms för eller ångrar? 



tisdag 18 augusti 2015

Rutiner läker och stör

Har jag oordning i mitt liv behövs ordning. Har jag ordning i livet kan det behövas oordning. 

När jag inte har koll på mig själv och befinner mig i ett tillstånd av kaos fylls mitt liv med konflikter och tid för att reda ut mitt kaos. Jag ligger alltid steget efter. Jag skapar stress i min kropp och jag utmanar inte enbart mig själv utan också andra. Detta i sin tur skapar risk för nytt eget kaos. Vissa vill ha det så och det är ok. 

När jag skapat koll på mig själv och det saknas total brist på kaos har jag motsatsen. Inga överraskningar händer. Jag vet i varje stund vad som ska hända. Vill jag ha det så, så är det ok och för vissa människor är detta helt nödvändigt. Men om livet inneburit att jag rutat in mitt liv allt för mycket kan det finnas risk för tristess. Särskilt om livet innan var fyllt av kaos.

Vägen till mindre kaos är rutin. När jag väljer att skapa mina egna rutiner får det effekt. Ibland behöver jag också skapa särskilda rutiner för att ladda mig själv med det som jag saknar. Det går alltid att skapa ordning i ett kaos oavsett vad vi själva tror förutsatt att jag vill det.

När rutinerna blir vardag och överraskningar uteblir och känslan blir att livet känns för inrutat på gränsen till tråkigt kan det vara bra att skapa nya rutiner. En sådan rutin kan vara att avvika från rutinen. Låt mig ta ett exempel: jag går till jobbet samma väg dag ut och dag in, år ut och år in. Jag ser samma sak och jag gör samma sak. Jag vet hur lång tid vägen hem tar och jag känner i princip till var enda gatsten jag går på. Att en dag i veckan välja något helt annat som att gå av en tunnelbana tidigare eller buss, välja att stanna och ta en morgonfika någonstans eller kanske ta en promenad hem oavsett hur lång tid den än tar, skapar jag något nytt. Nya intryck, nya dofter, ny känsla, nytt allt. Bara att skriva detta väcker känslor i mig.

Så oordning, mycket rutin och ordning mindre rutin när jag inte är nöjd med min situation.

Jag skapade olika slags kaos i livet. Kaos som jag någonstans kände igen men där konsekvenserna av mina kaos tog allt för mycket energi och skapade inte det som jag i grunden ville. För mig var rutin en del av läkandet. Jag vet också att när vissa känslor väcks till liv är det rutinerna som hjälper mig att acceptera och hantera. Mitt skrivande, meditation, dagbok, ärlighet, reflekterande och en del annat för mig dit jag vill.

Har du för mycket oordning eller ordning i ditt liv? Är det så du vill ha det?

måndag 17 augusti 2015

Vill jag lära mig?

"Det går inte att lära gamla hundar att sitta."

En av flera myter och sanningar som vi lärt oss sedan barnsben. Bara tanken är helt befängd men ändå har vi matat oss själva med det och gjort det till en sanning. Vi intalar oss själva att vi är för gamla att ändra oss och att det är försent. Vad bygger vi det på? Känslan är kanske så men det är ingen sanning. Visste ni t.ex att enligt den nya hjärnforskningen producerar kroppen nya hjärnceller hela livet. I min uppväxt talade man om att vi fick ett antal hjärnceller som sedan successivt minskades. 

Vi lär oss hela livet, något annat vore vansinnigheter att tro. Vi lär oss på våra misstag och vi lär oss för att vi vill lära oss. Om vi tror att vi inte lär oss så är det för att vi inte vill. Att lära sig är en viljehandling. 

Livet lär oss. Konsekvenser av det vi gör lär oss. Känslor lär oss. Tankar lär oss. Desto mer öppen vi är för att lära oss desto mer lär vi oss. Vill jag lära mig mer kan jag göra val att välja att lära mig mer genom att träna på något, gå en kurs och kanske resa ut i världen. Varje sekund som jag vistas på denna jord lär jag mig. 

När vi är barn har vi enklare för att lära oss och när vi blir äldre kan lärandet ta lite längre tid. Men vi lär oss hela tiden. Barn lär sig genom att lyssna, se, dra lärdom av och repetera. Så är det för oss vuxna med men vi har ibland inte lika stor lust att repetera. Vår hjärna som vuxen har en tendens att försöka ta över oss och säga att vi är just för gamla, vi behöver inte träna så mycket, vi kan det redan eller att det kanske är skämmigt att visa att vi inte kan. Barn har inte detta naturligt i sig utan de lär sig för att de vill och är inprogrammerad att göra detta. Tänk så mycket barn behöver lära sig på sina första 20 år.

Jag säger ofta att jag inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. I det lägger jag också att jag hela tiden är på gång i mitt lärande. Jag vill lära mer och jag lyssnar gärna på vad andra har att lära mig samtidigt som mitt ego ibland vill vara duktig och visa vad jag faktiskt lärt mig. Ibland blir det lite besserwisser över det, jag är medveten om det och gör vad jag kan för att hålla inne dessa hästar. När jag är i detta mod så har jag svårare att vara öppen i mitt lärande. Det är när jag tror att jag kan som jag stänger porten i mitt lärande.

Hur villig är du för att lära dig nya saker och vad gör du när du hindrar dig att lära dig mer?




söndag 16 augusti 2015

Lära mig att leva med

Det finns saker som vi aldrig kommer att bli av med. Det finns beteenden som aldrig kommer att gå ur. Det finns sådant som andra aldrig kommer att förlåta. Det finns saker du kanske aldrig kommer att förlåta dig själv. 

Vi kan förändra mycket men det finns saker som på något sätt nött sig in i oss och skapat oss karaktärer som vi önskade att vi slapp. Gamla känslor som etsat sig fast och väcks på kommando. Kommandon som smyger sig på dig omedvetet styrda av gamla inlärda beteenden, inlärda känslor och uttryck.

Vi kan inte ändra på det utan vi behöver hitta sätt att leva med det. Vi behöver inse styrkorna i det och hantera dessa och vi behöver se bristerna i det och hantera det. 

För att komma dit behöver vi först och främst acceptera det. Vi behöver acceptera att detta är en del av oss som vi inte tycker om men som vi får hitta strategier för att kunna leva med. 

Jag är en person som just nu är....vad det nu är vi är. Jag är just nu en person som inte blir förlåten när det gäller .... 

I accepterandet ligger också möjligheten att hitta strategier att leva med det eftersom jag då konstaterar att det är en del av mig. Om det jag är förändras så är det inte idag för idag är jag just en sådan person och det är till den personen jag idag behöver förhålla mig till på samma sätt som det är att jag behöver förhålla mig till att jag har gröna ögon och t.ex. har tunt hår.

När jag accepterar att saker och ting är som de är kan jag också börja med att sluta kämpa mot det. Min strategier blir mer att hantera det än att försöka ta bort det vilket leder mig själv till ett annat fokus. 

I mitt arbete med mig själv får jag successivt addera nya egenskaper jag hittar hos mig själv. Allt eftersom jag hittar dessa karaktärsdrag hos mig själv ökar min egen befrielse. Jag förflyttar mitt eget fokus från att ta bort till att hantera.

Har du egenskaper hos dig själv eller saker andra inte förlåter hos dig som du inte accepterat? Vad skulle det innebära för dig om du lyckas acceptera att just nu är detta du och det är så du definierar dig? 


lördag 15 augusti 2015

Det ska vara gött att leva

"Det ska vara gött att leva annars får det kvitta".

Det är lite så det är. Det ska kännas att jag lever och det ska kännas att det sammantaget är gott. Tankarna ska vara i balans och känslorna naturligt balanserade där jag gör sådant som får mig att känna glädje men också sorg. Ett avslappnat fokus som gör att jag känner att jag lever. 

För att komma dit och vara där behöver jag ibland också picka på mig själv och som känslan av en sticka under min nagel låta livet pröva mig, ifrågasätta mig och se min del i allt som sker. Inte din del utan just min del. I den sektorn äger jag nämligen möjligheten till förändring.

Det handlar om att inte ta mig själv för självklar på det sättet att jag fryser mina tankar och känslor till ett särskilt tillstånd som jag definierar som mig och att mina handlingar är som de är utan möjlighet till ifrågasättande och förändring. 

Den jag var i går är det inte säkert att jag är idag. Men det var ok att jag var den i går. Den jag är i dag är inte säkert att jag blir i morgon. Men det är ok den jag är just nu. Den jag är i morgon är den som jag idag låter utvecklas.

Jag föddes och sedan den dagen har varje dag varit ett ständigt lärande. Jag hoppas att jag för varje dag vågar se min del och lyssna på intryck utifrån. Inte för att ifrågasätta och inte för att tro att allt som kommer utifrån är sant men för att våga lyssna och för det som känns klokt pröva om det är en sanning jag behöver ta till mig. 

Det ska vara gott att leva och för att det ska ske behöver jag göra det gott omkring mig så att den känslan kan uppstå. 

Jag behöver skapa min tid för mig själv.
Jag behöver vara närvarande och ha fokus. 
Jag behöver äta bra mat.
Jag behöver röra på min kropp.
Jag behöver känna varje dag att det jag gör känns meningsfullt på något sätt. 
Jag behöver känna mig tacksam varje dag för saker som sker runt omkring mig.
Jag behöver se sådant jag är stolt över som också berör mig själv. 
Jag behöver tala om för mig själv att jag gillar mig själv. 
Jag behöver varje dag tänka och formulera något som jag behöver hjälp med. 
Jag behöver plocka fram något varje dag som jag tycker har varit bra. 

Det är så det blir gott att leva och inget kan egentligen hindra mig från att komma dit. Skulle det vara, så mot all förmodan att något hindrar mig att komma dit så vet jag att jag har min del i det som sker och att jag alltid kan ta mig där ifrån till dit jag vill vara. 

Någonstans har det nog alltid varit så att det varit gott att leva. När jag inte känt det så har det till slut ändå varit jag själv som fått styra båten dit där det är gott att leva. 

Är det gott att leva för dig? om inte vad behöver du göra för att du ska leva gott? 

fredag 14 augusti 2015

Det är en myt

Det är en myt att tro att låta tiden gå och tro att det ordnar sig. Det är en myt att tro att det är bra att hålla inne med sina känslor. Det är en myt att tro att grubblerier är dåligt. Det är en myt att tro att ansvaret för en vuxen person ligger hos någon annan vuxen person. Det är en myt att tro att det är bättre att ha alla sina tankar och känslor för sig själv. Det är en myt att tro att om man går på samtal hos någon är man psykiskt sjuk och knäpp. 

När det gäller vårt psyke finns det fullt med myter. Myter som blir förödande strategier. Väldigt många går och bär på en massa tankar och känslor för sig själv utan att förstå att dessa ska delas med någon. Vi går omkring och är hemliga och blir sjuka av det.

Att fastna i sina tankar eller känslor gör oss sjuka och detta sker ofta eller kanske alltid när vi ser till att vara ensamma med dessa. Ibland tänker vi knäppa saker och skapar en massa konstiga sanningar. Ibland känner vi en massa knäppa saker och skapar sanningar utifrån det och ibland gör vi konstiga saker som skapar falska sanningar om oss själva. 

Tankar ska delas. Känslor ska delas. Tankar om våra handlingar ska delas. Allt ska delas när det blir ett bekymmer för oss själva. Det är signalen för att gå ut och tala med varandra och öppna de tjocka ekdörrarna till vårt inre.

Jag bar på mina hemliga inre tankar, känslor och handlingar allt för länge. Allt blev bara värre och värre. Jag trodde konstiga saker om mig själv utan att ifrågasätta dessa. Jag lyssnade på andra och vad de hade för åsikter om mig som jag stängde inne utan att ifrågasätta dessa. Jag gjorde mer och mer knäppa saker utan att förstå varför det hände.

Allt detta kom i en helt annan dager när jag började att tala med andra om det och dela mina hemligheter tillsammans med andra och deras hemligheter. Befrielsen kom när jag börja inse att alla andra var lika knäppa som mig och att det kändes ok.

Jag har varit duktig på att tala om mig själv om vissa saker men det har varit en sätt att dölja det jag egentligen behövt tala om. Till viss del har det hjälpt mig men jag kom inte till botten med att dränera mina gamla sanningar och att se min del i allt som sker.

För 10 år sedan gjorde jag ett val. det är konsekvenserna av bland annat det valet som gör att jag idag är där jag är. Jag hade fått nog och började släppa på mina hemligheter. För första gången ägde jag mina hemligheter utan att behöva vara rädd för att de skulle avslöjas. Jag började själv att berätta om dessa för andra.

Vilka myter går du och bär på som kanske kan vara förödande för dig?

torsdag 13 augusti 2015

Medberoendemissbruk

Alla är medberoende på något sätt. Vi är beroende av någon annans tycke. Vi vill inte bli lämnade och vi vill inte vara ensam. Vi vill tillhöra ett sammanhang. Vi vill inte störa oss med andra och vi vill inte vara i konflikt. Vi blir medberoende på något sätt. I stunder släpper vi vår egen vilja för att tillmötes gå någon annans vilja. 

Det är när vi blir sjuka eller får, för oss själva, tillräckligt med konsekvenser av ett medberoende som medberoendet blir ett problem och då kan vi säga att vi har ett missbruk (ett medberoendemissbruk).

Så medberoende kan vara lika med ett missbruk vilket kan behandlas på exakt samma sätt som ett missbruk av annat slag som alkoholmissbruk, sex- och kärleksmissbruk, jobbmissbruk, drogmissbruk, träningsmissbruk osv. Ja ni förstår. 

Det är lätt att tänka att när vi är medberoende är vi offer för någon annan eller någon annans eget missbruk. Det blir lätt att tänka att det inte heller är "offret" som ska ändra på något utan den som är "förövaren". Sitter vi fast i den föreställningen sitter vi också fast i medberoende. 

I samtal med män är det kvinnornas fel. I samtal med kvinnor är det männens fel. I parrelationer finns det oerhörda spänningar och stora maktstrukturer som kan få förödande konsekvenser för båda parter. Om jag för en sekund får generalisera väldigt grovt, mannens fysiska styrka och kvinnans list. Mannen känner sig starkt styrd av kvinnans ibland ovilja att ge kärlek (mamma, partner, älskarinna) och mannen gör allt för att få den och då menar jag allt. Kvinnan i sin tur känner sig starkt styrd av mannens dominerande makt i form av ekonomi, fysisk styrka och ibland psykisk och kvinnan blir ett offer för hans nycker. Givetvis kan det jag beskriver också vara precis tvärt om i parrelationen.

Men vad är det egentligen detta handlar om? Dessa kommentarer låter som om den andre partnern inte har en egen kraft och ett eget liv. Som om det finns ledband som styr den andres rörelser utan möjlighet att ta sig där ifrån.

Självklart är det inte så. Vi har alla egna val även fast det i vissa stunder ser ut som om det verkligen inte är så, så är det så. Vi har egna val att ta makt över våra egna liv. Men i perioder gör vi inte det. I perioder så har vi ett syfte i denna katt och råtta lek. En lek som kan bli förödande.

Alla som upplever att de har ett problem har också eget ansvar för att ta sig därifrån.  Ansvar för att be om hjälp och ansvar för att se sin del i det som sker, för så är det alltid, vi har en egen del i allt som sker, särskilt i en parrelation.

Jag var medberoende till min mammas och pappas kärlek. Jag byggde upp mycket tidigt strategier för att blidka mina föräldrar och för att ta hand om min mamma som var svag och som var utsatt av min pappa. Dessa strategier och beteenden förde jag sedan med mig som vuxen och i mina egna parrelationer hittade jag både "svaga" kvinnor och väldigt dominanta kvinnor. Jag själv levde upp till den dominanta mannen samtidigt som jag hade den svaga personligheten i mig. Jag blev kärleksberoende och jag blev medberoende i kärleken där jag offrade mig själv.

Kan du se att du är medberoende och att det inte är bra för dig? Vad är i så fall din del i det tillståndet?


onsdag 12 augusti 2015

Målet och vägen dit

Vi är en del. Vi är en del av något mer. Vi är en del av något större. Utan oss är det större inget. Utan resan når vi inte målet. Utan det första steget startar aldrig vår vandring. 

Min gamla morbror ligger sjuk på ett sjukhus just nu och har det tufft. Trots sitt tillstånd så är han väldigt kommunikativ och har alltid varit. Han mötte en städerska där och hon berättade vad hon arbetade med men hon förminskade sitt arbete. Direkt var morbror där och sa att du ska vara stolt över ditt arbete, utan dig kan läkarna inte hjälpa oss patienter. Ett sjukhus måste vara rent, du är en bricka i helheten. En klocka fungerar inte om inte minsta skruv finns på plats. 

Så här är det med allt. Alla bidrar med sin del. Ett hus blir inte byggt bara för en arkitekt ritat det. En bild rullar inte på gatan om det inte finns någon som är i våra gruvor och tar upp järnmalmen. Vi i Sverige kan inte leva med den standard vi gör om inte de som ännu inte blivit invandrare jobbar och sliter. Det senare är en global orättvisa som vi får ta mer om en annan gång. Alla är vi delar av denna jord och alla behöver göra sin del för att jorden ska fortsätta att vara en plats för oss alla. Minsta lilla skräp jag kastar bidrar till att jorden inte klarar sig i det långa loppet.

Så du behövs och jag behövs. Vi alla behövs.

När vi fokuserar på ett mål blir det tydligt vad vi vill. Vet ser målet framför oss och vi kan nästan ta på resultatet. När målfokuseringen blir så stark finns en risk att vi inte kan fokusera på vägen dit. Målet kommer aldrig att nås om vi inte samtidigt fokuserar och njuter av arbetet för att komma dit. Vägen är nog så viktig som målet. Hur jag tar hand om mig för att klara av att ta mig till målet. Hur jag hittar del mål. Hur jag finner lust och glädje i att gå vägen fram till målet. Hur jag berömmer och belönar mig själv under tiden. 

Det är här och nu, allt sker. Det som hände innan och det som kanske kommer att hända i framtiden finns inte här och nu. Livet är på samma sätt som allt annat en resa där vi sätter olika mål. Jag vill bli rik och jag vill vara framgångsrik, ja visst det är bra mål men om vägen dit är ett helvete och du tar allt för stora risker, vad är det då värt. 

Oftast handlar målen vi sätter om hur vi vill ha det materiellt och vad vi vill göra. Sällan sätter vi mål i hur vi vill tänka och känna. Kanske är det senare det viktigaste målet eftersom det handlar om vårt liv. Tankar jag har och känslor jag känner är det som pågår just nu och som just nu är livet oavsett mina andra mål.

Jag är en del av något större och jag vill glädjas av det som sker just nu oavsett mina andra mål. Ett av mina viktigaste mål är att mitt liv levs just nu där jag vill vara vän med alla mina tankar och känslor. Livet är vägen målet kanske därmed också är vägen i livet.

måndag 10 augusti 2015

Allt kan upprepas till en sanning

Det är just det som är knepet. Allt går att göra till en sannings om du kan tror på det, att det går. Allt går att mata sig med, sådant som blir dåligt för oss, vilket vi har lättare att tro på och så allt som är bra för dig vilket är lika lätt bara man vet hur man gör. Allt handlar om att skapa rutiner och vanor. Av någon anledning har vi lättare för att skapa de dåliga vanorna och att tro på allt negativt och dåligt som kommer till oss. Troligen är detta lättare  för att vi får en belöning av att tycka det, en belöning i hjärnan som en bekräftelse. Det kan vara så att om vi det minsta matats med sådant som är negativt i uppväxten triggas vi av detta senare och då blir det också lättare att tro på de negativa sanningarna.

Som en läsare påpekade i förra blogginlägget så kan vi alltså också mata oss med positiva sanningar. Det är bara att göra det. Genom att varje dag säga att allt är bra så blir det bra, kort sagt. Lite som uttrycket "fake it until you make it". Vi kan välja att säga att idag var en dålig dag. Då blir dagen dålig. Vi kan också välja att säga att idag var det bra att...,  idag är jag tacksam därför att... och jag är stolt över mig själv därför att...

Det finns alltid något under dagen som var bra. Det finns alltid något under dagen som jag kan vara tacksam för. Det finns alltid något som jag är stolt över när det gäller mig själva. Det finns alltid något att säga och desto oftare vi säger det desto mer hittar vi. Allt är en vana och allt är rutiner. 

Att vara positiv låter som en klyscha och kan vara en dålig tröst för den som inte är det. Men det finns något gott i det bara man får hjälp att komma dit, om det känna svårt att krysta fram det. Bara att någon säger, var positiv, kan ibland rent av kännas som ett slag i ansiktet. Men ändå är det ett förbaskat bra råd. 

Jag har fått arbeta hårt med att välja att se positivt på allt som sker. Jag har varit full av negativa tankar, negativa bistra utseenden och uttryck och en evig klagan. Idag lägger jag märke till att många fokuserar på just det negativa och många ställer sig gärna och sjunger i kör hur illa allt är. Det är sällan människor ställer sig tillsammans och säger fy hundan va bra jag har det och fy katten vad allt är härligt. 

Ändå är det just det sista som hjälper oss i livet att må bra. Att fokusera på det som  ändå i allt är bra och positivt. Då skapar vi själva värden för att vilja leva vidare och  för att ha ett bra liv.

Vi kan också påverka vår kropp att känna det positiva. En kund till mig hade gått en skratt terapi och kom med följande tips. Om du känner dig nere och mindre glad. Stoppa en penna i mungiporna, på bredden. Känslan som uppstår är glad. Munnen rör sig automatiskt i en position av att känna sig glad och hjärnan känner igen denna muskelrörelse. Bra tips! Bara genom att höja på ögonbrynen, när vi möter människor skapa bra kontakt och relation. Vi visar att vi är öppna. Samma är det att våga se människor i ögonen visar på självsäkerhet och bra självkänsla. Kombinationen är oslagbar.

Så rådet är enkelt. Vill du var glad se till att vara glad. Knepet är sedan att skapa rutiner så du matar dig med detta varje dag. Detta är också en del av det som jag gör när jag arbetar med mina kunder eftersom vi har kontakt med varandra varje dag. Vi skapar rutiner som motsvarar att borsta tänderna varje dag. Vi borstar istället hjärnan varje dag så att den blir ren och klar för en ny dag. Upprepa, upprepa och upprepa.

Hur gör du för att ha en positiv inställning i ditt liv? 


 

Upprepning blir sanningar

Om jag tänker på något tillräckligt många gånger på samma sätt så kan jag skapa en sanning. Genom att säga och tänka på ett sätt om något kan det som inte finns helt plötsligt bli något som jag tror finns. "Sanningar" skapas. Myter byggs upp på detta sätt och beroende på källa kan osanningar väldigt lätt etableras. Nyhetskällor och tidningar utgår vi ifrån att de bär på någon slags sanning men ack vad fel vi har. De är som många andra styrda och vill vinkla informationen för att en viss uppfattning ska formas. Facebook och andra social medier lika så. Vi gillar och vi delar vidare saker som vi inte har en aning om men vi gör det bara för att det passar vårt sätt att se på världen.

På samma sätt gör vi med oss själva. Vi skapar bilder av oss själva utifrån vad vi hört av andra redan från det vi var mycket små. Vi har fått det i oss upprepade många gånger och vi upprepar det själva tills det blir en sanning för oss själva. Jag är tjock, jag är ful, jag är tråkig, jag är smal, jag är för lång, jag är dum och ointelligent, jag är långsam, jag är värdelös osv. Jag bedöms och jämförs både av mig själv och andra och tror till slut att det som sägs och det jag själv tänker är en sanning. Fattig/ rik, ful/ snygg, tjock/ smal, gammal/ ung, dåligt jobb/ bra jobb.

Hur jag till exempel håller min kropp, om jag ler eller ser ledsen ut, om jag ser säker eller rädd ut och vad jag säger etablerar något som aldrig varit en sanning men som jag gjort till en sanning. Tankar och känslor formar hela mig utifrån vad jag tror inte vad jag vet.

Jag kan bara titta på mig själv. Jag hörde mig som liten att jag var dum. Jag var inget värd och hade inget berättigande. Det tog jag för en sanning. Min pappa visade inte kärlek till mig tyckte jag, det tog jag till mig som en sanning att jag inte var värd att älskas. Jag hade medelbetyg i skolan vilket bevisade ytterligare min brist på intelligens och bekräftade en ny sanning. Jag anklagades för att vara dominant på ett dåligt sätt och jag sög åt mig det som en bekräftelse på mina brister och hur lik jag var min far. Jag adderade alla "sanningar" och kunde inte mer än att konstatera att jag var en människa som inte var värd att älskas och inte gick att lita på. Jag fortsatte sedan att välja att bekräfta just detta. Allt grundat på upprepningar som skapade osanningar som blev sanningar genom att jag själv bekräftade det. 

Säger vi saker tillräckligt många gånger blir det en referens och helt plötsligt en sanning. Det är därför näthat är så farligt för det sätter också på pränt dessa sanningar och kan upprepas med stor hastighet.

Vad är det hos dig som upprepats och som gjorts till sanningar, men som inte är det? Alla har vi något.

söndag 9 augusti 2015

När livet tar slut

Vi vet alla att det kommer, ändå är vi lika oförberedda varje gång. Livet kommer att ta slut. Vi lever inte för evigt. Det kommer att bli en förändring och ett avsked. Vi dör och andra lever kvar. Kroppen orkar inte längre och säger till att nu är det slut. 

Vi dör av sjukdom, ålderdom eller vi dör av olycka. Vissa väljer också själv att dö, andra väntar in till när det sker. Oavsett hur det går till känns det så definitivt och så oåterkalleligt. Sorgen kommer ibland redan innan avskedet. Sorgen efter att inte längre få mötas. Sorgen över att det kommer att bli en förändring. Sorgen över att inte kunna få lära känna den andra mer. Inga nya tankar kan skifta plats och inga nya gemensamma känslor kan kännas. Det är eller går mot ett definitivt slut. Inget kommer efter döden att bli likt utan det blir på ett annat sätt. Något sker utanför oss men påverkar oss starkt innanför oss.

På vår resa i sommar skulle vi som vanligt åka förbi min morbror. Jag ringde någon dag innan för att kolla att allt var ok, som jag brukar göra. Det har alltid varit det men denna gång var det annorlunda. Min morbror låg på sjukhus och hade det svårt. Han är 94 nu och hade fått stora besvär med lungorna. På vägen till platsen där de bor får jag reda på att han även fått en stroke. 

Jag har väntat på att något skulle hända någon gången men var ändå inte förberedd på att det skulle hända just nu. Det är som om jag hade önskat jag kunde kontrollera det. Men det kan jag inte och om jag hade kunnat det när skulle avskedet i såfall ske? Döden eller risk för döden kommer när det kommer. Jag kan inte styra när det ska ske och tur är kanske det. 

Min morbror kommer någon gång att dö och jag är tacksam för den kontakt vi har och har haft. Det har varit och är en viktig kontakt och länk i min historia. Viktigare än jag kanske alltid förstått.

Jag märker när jag skriver att jag talar om min morbror som han redan skulle vara död vilket han inte är. Han är svårt sjuk och vill inte leva mer, jag tror någonstans att jag mentalt förbereder mig att våga tänka tanken och förbereda mig för när det kommer att ske. Nu eller i framtiden. 

Avsked är alltid avsked och jag tror inte det går att vänja sig vid dessa. Det tar tag i känslorna och tankarna och det är ok. Processer som inte främst har att göra med den som är på väg att gå utan för mig som får stanna kvar. 

När döden kommer är det vår egen smärta och sorg som vi får hantera. För den som tagit sitt sist andetag har plågan slutligen upphört. 

Det kommer ett slut. Vad som finns efter detta slut vet vi inget om. Varken för den som lämnar eller den som är kvar. Det vi vet är bara att det kommer att ske något. 

Bästat sättet att hantera döden, som är en av flera rädslor, är att göra på samma sätt som med alla andra rädslor. Vi behöver våga möta döden genom att våga tala om den och våga tänka tanken.Vi vet inte så mycket om den mer än att kroppen tekniskt slutar att fungerar. När vi tar hand om oss själva ökar chansen att vi bättre kan hantera det som sker utanför oss själva.

Vilket förhållande har du till döden? Vad är dina tankar och vad är dina känslor? 

fredag 7 augusti 2015

Din uppgift

Det viktigaste du har att göra i livet är att vara egoist så du överlever för på det sättet kommer du att få mänskligheten att bestå. Du har som uppgift att göra det bästa för dig själv tankemässigt och känslomässigt så att du på alla sätt tar hand om dig själv. Vem ska annars göra det? Du ska se till att ha ett liv som är värt att leva för dig så att du inte belastar andra utan kan ta hand om dig själv och de du har omkring dig. Världen har inte tid att fokusera på dig utan behöver fokusera och hjälpa andra som verkligen behöver det och som inte kan ta hand om sig själv. På detta sätt ser du till att hjälpa världen. 

Ha ett bra liv i balans. Var lagom rädd. Ha lagom med tankar och funderingar om livet. Ge lagom uttryck för dina känslor. Var vänlig mot andra. Hitta tillfälle att skratta. Var här och nu. Hitta människor omkring dig som är viktiga för dig och du för dom. Gör upp med din historia du kan ändå inte förändra den. Be om ursäkt och förlåt. Glömt inte bort att förlåta dig själv. Oroa dig inte för framtiden, framtiden kommer ändå inte förrän den kommer och då vore det ju tokigt att ta ut all oro i förväg. Ta gärna ut lyckan i förskott, skulle det inte bli som du tänkt dig så hade du i alla fall kul under tiden. Lär känna dina rädslor genom att utmana dig, du kommer att upptäcka att inget var så läskigt som du tänkt dig. Har du tendenser att få ångest så sitt kvar i det. Ångesten kommer att rida ut även fast du är övertygad om motsatsen. Kom ihåg att allt är mycket skönare efteråt. Tänk på att det du tänker eller känner är inte så det är utan din uppfattning om hur du tror att det är. Du skapar dig bara en illusion. Det andra tänker, känner och tycker har inte alls med dig att göra utan det sker helt utanför dig själv. Viktigt att du separerar på det som är utanför dig själv och innom dig. Det som är utanför dig själv har inte med dig att göra. Sätt mål och genomför det du tänkt att du vill ska ske. Använd inte droger av något slag din hjärna blir inte sig själv och du för det bara svårt för dig. Världen är full av färger och nyanser inte bara svart eller vitt. Hitta sätt att ha kärlek till dig själv, du är den första som behöver älska dig. Rör på dig. Ät mat som är bra för din kropp. Drick vatten. Ta hand om ditt eget varumärke du. Ta hand om din miljö omkring dig för det gagnar dig själv. Tänk på att du redan har allt och det ända du behöver göra är att utveckla det du redan har. 

Gör det du ska så du har det bra. Andra behöver mer hjälp än du.

Jag tog inte hand om mig vilket gjorde att det var mycket annat som inte blev bra. Jag fyllde mig med konstiga tankar och känslor som gjorde att jag gjorde saker jag inte skulle i stort och smått. 

Gör du det du ska så du tar hand om hela dig?

När är skulden betald

När händer det? När är det äntligen slut? När är det jag åsamkat dig eller någon annan ursäktat och förlåtet och jag kan gå fri? När?

Vi gör fel ibland. Vi gör en massa konstiga fel ibland. Det händer att vi också gör fel som känns som fullständigt omöjliga att förlåta. Det sker och många av oss kan känna en oerhörd och långdragen skuld nästan ändlös. Även fast vi bett om ursäkt och vissa fått ta ett samhälleligt straff vilar skulden kvar. Hos en del glöms det aldrig. 

En del av oss vet inte ens om att vi bär på en skuld. Andra ångrar bittert det som skett eller kan aldrig sluta att hacka ner på sig själv för det som gjorts. Vissa tar med sin skuld ända in i döden.

Den som är i skuld är inte fri och det är lite som det detta handlar om. Men det är också så att den som är föremål för skulden är inte heller fri. Båda parter bär på något som begränsar deras liv. Offret och förövaren. 

För att bli fri behöver båda göra något. Båda behöver göra en handling var och en helt oberoende av den andra. 

Den ena bli fri från skulden genom att be om ursäkt både till den som blivit utsatt och förlåta sig själv. Den andra förlåta både den andra och sig själv för att bli fri för att kunna få vidare. Båda bär, var och en fristående på ett ansvar för att kunna gå vidare fria.

Ibland är vi hårda mot de som är förövare, mycket hårda ja kanske hårdare än vad lagen sagt med straffet. Ibland kan andra ta emot ursäkten enkelt och förlåta men vi fortsätter att klandra oss själva för det vi gjort. 

Så när tar det slut? När är vi ursäktade och när är det förlåtet? 

Var och en bestämmer detta fritt från den andra. Var och en behöver ta hand om sitt eget läkande. Om det inte sker kommer det inte att bli bra. Det kommer att påverka mitt liv och min kropp. Det kommer att påverka hela min existens. Jag behöver ursäkta och förlåta. Vad andra gör är en sak men vad jag gör blir avgörande. 

Har du sådant i dig som du behöver förlåta eller ursäkta? Vad skulle det innebära för dig om du blev helt fri? 



torsdag 6 augusti 2015

Skilsmässa 2

Att leva med sig själv är tillräckligt komplicerat. Att leva med någon annan, dessutom är en utmaning. Självklart gör det att människor ibland väljer att skilja sig. 

Skilsmässa är en separation från något och från någon. Ibland kanske rent av en separation från oss själva. När jag själv saknar struktur och lever mitt liv genom någon annan och är beroende av den andres vänner, åsikter, vilja, val och mycket annat kan en separation också bli att överge en bit av sig själv bara för att vi själva valt att ha det så. Skilsmässa en gång från våra föräldrar är ett exempel från en sådan separation. Våra barn och även vi själva är en produkt av våra föräldrar från början och det fanns eller finns en väldigt stark allians eller ett band som håller detta ihop. Inte sällan är det också liknande band som vi söker i vår partner. Kvinnans man är lik hennes pappa eller avsaknaden av en pappa och mannens kvinna är en kvinna lik hans mamma, eller avsaknaden av hans mamma. 

Det känns självklart att en separation från partnern då får liknande dimensioner som separation i samband med att barn flyttar hemifrån och kanske liknande konflikter man haft med sina föräldrar. I botten ligger våra ibland outtalade förväntningar som inte infriats. Pappa har inte varit den pappa han skulle vara kontra mannen har inte varit den man hon förväntat sig. Mamma har inte varit den mamma hon skulle vara kontra kvinnan var inte den kvinna han förväntade sig. 

Relation är komplicerat och i botten gömmer det sig så mycket drömmar, fantasier, ouppklarade konflikter, längtan, saknad, sorg, skam, skuld och mycket annat. Förälskelsen och kärleken är bara en liten del i detta. För hade det bara varit det sista så kanske skilsmässa inte varit så känslofyllt. Vi möts och vi skiljs.

Min jakt på kärleken och relationen har varit kantat av jakt på att inte vara ensam, jakt på förälskelse och jakten på modern (tryggheten). I spåren har jag mött besvikelsen på mig själv genom att jag haft beteenden som påmint om min pappa av att vara en förövare, behovet av att ta hand om kvinnan (mamma) och besvikelsen att ingen kunde leva upp till mina dolda önskningar. Det är klart att detta sammantaget inte gjort det lätt att få relationer att fungera. 

För att vi ska få en relation att fungera behöver vi först få relationen med oss själva att fungera. Vad är det som vi gömmer inom oss som ligger där och pyr? Vad har vi för dolda syften och behov? Vem är vi egentligen och vad styr våra tankar, våra känslor och våra handlingar? 

När vi vet lite mer om oss själva ökar chansen att bli lyckosam och börja utforska lite mer hos någon annan. I en relation behöver maskineriet smörjas väl för att det ska fungera. Har vi allt för mycket grus med oss in i relationen kommer det att kärva förr eller senare.

Kan du se din del i varför din relation med din partner inte fungerar eller för den delen varför du inte har eller kan leva med en partner? 

onsdag 5 augusti 2015

Skilsmässa

Ett konstigt ord, "Skilsmässa". Det låter som något som sker i kyrkan, en mässa av något slag. 

Jag reser runt i södra Sverige just nu och slås av att jag gjorde det med min familj jag hade för 10 år sedan och tidigare, när barnen bodde hemma. Bilder kommer igen, tankar och känslor. Jag ver inte vad jag söker varje gång jag kommer ner till dessa delarna men det gör inget. Det känna bra att hitta igen lite historia, lite dofter och vyer. Min uppväxt är i dessa olika trakter så på något sätt så vill jag minnas lite av livet innan min skilsmässan från min barndom.

Mina far och morsföräldrar levde ihop hela sitt liv. Så här efteråt har jag förstått att det var ett tufft liv för båda paren och att mycket kärlek saknades. Jag själv har två längre förhållanden bakom mig där vi också skaffat barn. Jag är glad för det. Jag var inte så mogen i någon av relationerna och då menar jag att jag hade med mig allt för mycket av min egen uppväxt. Samtidigt är ju det lite av livet att hitta sig själv så jag gjorde det jag kunde och nu kan jag mer. 

Skilsmässa innebär att i brådmod, klokt fattat eget beslut eller samförstånd bestämma att det som skulle vara vi två inte längre kommer att fortsätta. Jag har tyvärr ingen kontakt med någon av mina söners mammor. Även om det skulle vara så att vi hade det skulle det inte vara ett problem för mig. Jag tror att det är annorlunda för dessa mammor. Våra barn hade fått det lite lättare om det var en mer neutral kontakt. Nu har det idag troligen inte så stor betydelse då barnen är stora. Har det det är det något som de vuxna barnen får hantera själv.

I en skilsmässa bryts allt som tidigare varit. Kärlek och längtan byts ut till sorg och ilska. Vi mötte något som förenade och väckte något i oss men vi lämnar med besvikelse och starka negativa känslor. 

Hur blev det så här? Bästa vänner blev bittra fiender?!

Kärlek väcker saker i oss. Saker vi känner igen och sådant vi är nyfikna på och gärna vill ha. Det väcker kontakt med oss själva. Endorfinerna rusar i kroppen och det väcker både trygghet och lust. Vi börjar återskapa det som kanske inte var på ett bra sätt när vi var små. Vi vill göra det på vårt sätt, var och en. Men framför allt, vi vill inte vara ensamma. Syften till att vi går in i en relation kan vara oändliga och vara variationsrikt men ensak är gemensamt tror jag, vi vill inte vara ensamma.

När sedan relationen inte längre håller, av olika själ, så är det hoppet och rädslan för ensamheten som är den stora sorgen. Självklart så finns säkert också känslor med som brist på tillit, att bli lämnad, sårad, besviken och utsatt men också att vi fått se sidor i relationen vi inte tidigare uppmärksammat eller valt att inte se, hos den andra.

Skälen är många att par går isär där vi väckt förhoppningar som senare grusats. Idag kan vi vara tacksamma för att det går att skiljas både av moraliska skäl som ekonomiska. Så har det inte alltid varit. 

Det finns en sorg i alla våra grusade förhoppningar och det finns en rädsla att förlora något vi haft och tagit för självklart. Inte minst rädslan att mista full kontakt med våra barn eller risk för att få för liten del av den ekonomiska kakan kan få den tidigare bästa relation, i en skilsmässa att upplevas som värsta krigszonen. Skilsmässa och arv kan nog mätas i samma skål. Vi vill ha allt och gärna inte rättvist dela med oss av något.  Allt känslomässigt styrt i sorgen av en förlust av något slag. Ändå faller allt tillbaka till oss själva och hur trygga vi är i oss själva. 

Har eller är pågående skilsmässa eller kanske ännu inte startad sådan skapat eller skapar bekymmer för dig? Hur mycket har det med just dig att göra? 

måndag 3 augusti 2015

Misshandel

Jag har varit inblandad i några diskussioner omkring misshandel den senaste tiden. Det blir uppenbart när någon blivit ett offer för misshandel, fysiskt eller psykiskt att alla känner stor sympati för offret och ser den som misshandlat som den onda som ska förskjutas. En gång misshandlare alltid misshandlare. Död åt misshandlaren. Handlingen är självklart aldrig ok. Det är aldrig ok att göra övergrepp eller bruka våld på vilket sätt det än sker mot någon annan människa,  egentligen inte ok mot vilken annan levande varelser som helst. Ett övergrepp är att just sätta sig över någon annan och med onödig kraft gripa till någon slags våld mot någon annan. Egentligen gäller detta även staten men där har vi tillåtit detta enligt lag för bl.a. polisen och i vissa länder även för att ta någon annans liv.

I de diskussioner jag haft med andra och sådant som går att läsa i sociala medier vill gärna människor ibland ta till våld på samma sätt mot de som tar till våld och övergrepp. Jag kan förstå känslan. Men våld är våld oavsett i vilket namn det sker. 

Jag tycker det är viktigt i dessa situationer, där någon form av övergrepp sker att jag markerar var jag står. Jag försöker att inte enbart att se handlingen utan också orsaken till varför handlingen sker. Jag gör det för det finns alltid orsaker och jag vet, även i de mest horribla situationer så gör människor så gott de kan utifrån sin situation. Valen kan var helt fel både enligt lag, värderingar och moral men det sker ändå av människor som gör så gott de kan. Nu kanske du tycker att jag är helt ute och cyklar men detta är ändå min grundsyn. Däremot vet jag och förstår jag att jag i stunden har och kommer att ha andra känslor.

Våldsmannen eller kvinnan för den delen har en historia som oftast förklarar väldigt mycket. Offret, oftast på samma sätt om det inte handlar om rent oprovocerat psykiskt eller fysiskt våld. Alla har en historia som påverkar de val de gör för tillfället. Inte min eller din historia utan deras egen historia. Mannen väljer kvinnan, kvinnan väljer mannen av någon anledning. Vi vistas i miljöer vi inte borde vara i. Vi är i tillstånd vi inte borde var i. Vi provocerar fysiskt eller psykiskt. Nu talar jag inte om att kvinnor inte ska få se ut som kvinnor vill för att det kan upphetsa en man. 

Vi har alla del i de situationer vi befinner oss i på ett eller annat sätt och bilden av offer och förövare är mer nyanserad än vad den ibland verkar vara. 

Jag har själv blivit anklagad för att vara en misshandlare och att jag ska ha betett mig mot andra. Bilden var inte den svarta och vita bild som den som anklagade ville hävda. Ibland däremot gör vi konstiga val vilket skapar konstiga situationer och konstiga konsekvenser. Framför allt i skilsmässosituatuiner kan detta bli väldigt tydligt. Med samma styrka som kärleken byggdes upp sker den brutala skilsmässan. Inte sällan sägs sådant som aldrig skett. Inte sällan görs sådant som annars skulle vara helt osannolikt. Inte sällan gör partnerna någon slags övergrepp för att vinna fördel eller få styrka i skilsmässan. 

Misshandel och övergrepp kan ha många nyanser och det vi hör är inte alltid så det var och det vi ser är inte allt så det var menat. Vad vi vet däremot är att vi inte vet utan att vi har fått en sida av sanningen. 

Var står du i dessa frågor och hur reagerar du i situationer där du är åskådare? Kommer du i situationer där du beskylls för att var en förövare eller där du blir offret?