Olika konflikstilar styr men också lär oss om oss själva

Konfliktstilar
Konflikthantering kan du sköta på många olika sätt. Beroende på vad du önskar få ut av en konflikt kan du välja olika förhållningssätt till konflikten. Det finns fem olika sådana förhållningssätt. De brukar kallas konfliktstilar.

De flesta av oss har en tydlig preferens för en eller två konfliktstilar vilket gör att vi vanemässigt använder en konfliktstil även när den inte ger oss vad vi behöver. Du kan förbättra din förmåga att välja konfliktstil genom att lära dig mer om konfliktstilarna, reflektera över vilka du har svårt respektive lätt för och öva dig på de som tycks svåra. Det hjälper dig bryta gamla relationsmönster och hantera konflikter bättre, för dig och människorna omkring dig.
De fem konfliktstilarna

De 5 konflikstilarna: kamp, undvikande, kompromiss, samverkan och anpassande:
- Kamp strävar efter att tillgodose det egna intresset utan att ta hänsyn till den andres intresse.
- Den undvikande stilen innebär att man inte engagerar sig vare sig i det egna intresset eller i den andres intressen.
- I kompromissen engagerar du dig halvdant i bådas intressen. Resultatet blir att båda får en del av vad de vill men ingen får precis vad de vill.
- Samverkan innebär att du visar stor omsorg både för dina intressen och den andres.
- Med en anpassande stil visar du stor omsorg om den andres intressen men ingen om dina.

Det finns alltså fem typer av agerande i en konflikt beroende på hur vi väljer att förhålla oss till våra egna och andras intressen.

Kamp
Kamp är konkurrens, tävlande och styrande. Kamp är att kämpa om det som är viktigt för dig själv utan att ta hänsyn till andras behov.Kampen är en maktorienterad konfliktstil där man använder sin makt för att vinna konflikten. Makten kan komma av ens position, roll, att man kontrollerar resurser eller att man har för förmåga att orsaka konsekvenser. Ofta är det en mellanmänsklig förmåga som att vara bra på att föra konflikt. Kanske är man bra på att argumentera, sura tills man får vad man vill eller att på ett rakt och tydligt sätt säga vad man behöver.

Att använda kamp kan vara att stå upp för sig själv, säga ifrån, hävda sina åsikter, markera sina gränser, stå för det du tror på, övertala, kräva, tävla, kontrollera, fatta beslut, instruera o.s.v. Det finns ett brett spektrum av sätt att kämpa.

Man brukar säga att kamp prioriterar egna intressen framför relationen. Du vinner på någon annans bekostnad. Den andra förlorar och är förmodligen inte lika nöjd med utgången av konflikten som du är. Ingen tycker om att bli överkörd, utnyttjad eller förbigången. I längden tär det på relationer om du ständigt kämpar för vad du vill utan att ta hänsyn.

Att i bli överkörd leder till minskat engagemang och samarbete. Du riskerar göra andra passiva, omotiverade och frustrerade. I längden kan människor som ständigt blir överkörda få minskad självrespekt och bli deprimerade. Det kan å andra sidan stärka din självkänsla att kämpa mot andra. Inte minst tenderar ilska och aggression stärka självkänslan och förmågan att ta för sig.
De flesta människor uppskattar om någon annan tar ansvar och visar ledarskap ibland. Att du ser till att få din vilja fram kan vara uppskattat. Det ger ju om inte annat den andra friheten att slippa ansvar och du bidrar med dina tankar och känslor.

Kompromiss
När du kompromissar visar du inte lika mycket omsorg om ditt eget intresse som om du använder kamp. Du visar inte lika stor omsorg om den andras intresse som när du anpassar dig. Du förlorar en del för att den andra ska vinna en del och vice versa. Ni uppnår inte samma gemensamma fördelar som med samverkan, men inte heller samma ömsesidiga förlust som i undvikande.Att kompromissa kan vara en mycket bra metod för att skapa gemensamma lösningar. Att gå från kamp till kompromiss kan vara en stor framgång. Men det är alltför vanligt att framhålla konfliktstilen kompromiss som ett ideal.

Problemet med kompromisser är att de precis som alla konfliktstilar, förutom samverkan, skapar vinnare och förlorare. När utgångspunkten är att parterna behöver göra avkall på sina intressen ställs de mot varandra. Motsättningen minskar radikalt förmågan att skapa bra lösningar efter som den förstärker negativa konfliktmekanismer. Tilliten sjunker, förmågan att förstå varandra minskar, viljan att arbeta fram lösningar för bådas bästa minskar och motsättningarna ökar. Både förmågan och viljan att skapa kreativa lösningar som bygger på ömsesidig förståelse minskar.

Även om kompromiss är bättre än kamp för relationen är det inte den mest eftersträvansvärda konfliktstilen. Kompromisser har en tendens att skapa sämsta gemensamma nämnare. Ingen får riktigt vad de vill utan får nöja sig med något som de är halvnöjda med men som åtminstone inte heller gör den andra helt nöjd. Risken är stor att du försummar möjligheter att skapa lösningar som tillgodoser bådas intressen om du förväntar dig att behöva kompromissa.

Undvikande
När du använder den undvikande konfliktstilen tar du varken hänsyn till andras intressen eller dina egna. Precis som namnet antyder undviker man konflikten, ingen får vad de vill och konflikten löses inte utan finns kvar.Som undvikande får man främst makt över konflikten genom sin förmåga att avstå från att föra konflikt. Du kan undvika själva konfliktsituationen genom att gå därifrån, diplomatiskt ignorera ämnen den andra tar upp, skjuta upp att konfrontera motparten tillfälligt, vara otillgänglig eller visa likgiltighet.

Som undvikande prioriterar du vare sig dig själv eller den andra. Både relationen och du blir lidande. Att använda undvikande kan vara att helt ignorera en konflikt. Om du verkligen vill förvägra den andra sina intressen kräver det förstås att den andra verkligen är beroende av din medverkan. Annars kanske de löser konflikten utan din inblandning.
Undvikande kan bli ett sätt att lägga locket på och undertrycka en konflikt som skulle behöva hanteras eller vara ett utslag av konflikträdsla som hindrar dig från att ta itu med sådant som egentligen skulle behöva redas ut. Det kan i längden tära på självkänslan och bygga upp negativa känslor.

Även om du undviker att ta tag i konflikten, så är det inte säkert att konflikten tar en paus inom dig och den du är i konflikt med. Konflikten kan ligga och gro och växa inom någon av er för att explodera igen vid ett senare tillfälle, kanske kring ett nytt ämne som är infekterat eftersom ursprungskonflikten inte reddes upp.

Anpassning
I anpassning är omsorgen om den andras intressen stor och omsorgen om de egna intressena låg. Att anpassa sig är att ge upp sina intressen och låta den andra vinna.Anpassning är vare sig självhävdande eller samarbetsvilligt, det är motsatsen till att tävla. Att anpassa sig kan vara att, hålla med, stödja, erkänna fel, ge sig, vara osjälvisk, låta andra ta ansvar och fatta sina egna beslut, sudda ut skillnader eller att lyda någon annan.

Anpassning antas innehålla ett element av att vara engagerad i relationen. Att bry sig om andras intressen tenderar att minska mellanmänskliga spänningar. Under en tid fungerar det säkert att minska problemen i en relation genom att ge efter för andras önskningar. I förlängningen är det dock ingen god strategi.

Eftergivenhet som strategi är riskabel. Anpassning för att få karriär, kärlek eller uppskattning blir en fälla. Och medan den inre känslan av att andra har skuld till en växer får man allt svårare att få vad man behöver. Överanvänd leder anpassning till bitterhet, depression, beroende och att man inte växer som människa. De som är mycket konflikträdda har sällan tillfredsställande relationer. Även om relationerna är goda får de ju inte själva vad det behöver. Ett överdrivet anpassande tenderar också läcka ut som negativa känslor på ett eller annat sätt.

Medveten anpassning stärker självkänslan och är för de flesta en positiv upplevelse. Det finns många goda anledningar till att anpassa sig. Altruism och omtanke är ett par. Att du inser att du har fel och att du borde ge dig för den andra är andra.

Samverkan
Samverkan visar maximal omsorg för både egna och andras intressen. Samverkan betyder därmed en strävan mot att båda parter ska få sina intressen tillgodosedda. Det är därför den kallas vinna-vinna för att särskilja den mot de andra konfliktstilarna där konflikten är något som bara ena parten kan vinna.Samverkan brukar innebära en gemensam problemlösning. Konfliktstilen kan innebära att både vara självhävdande och bjuda in andras åsikter, att välkomna skillnader, reflektera över styrkor och svagheter i olika perspektiv. Det finns i allmänhet ett inslag av kreativitet i problemlösningen där 1+1=3. Det är i förmågan till nytänkande som man finner möjligheten att tillgodose bådas intressen även när det inte är uppenbart möjligt i utgångsläget.

Konfliktstilen samverkan tonar ned synen på konflikten som en kamp mellan olika parter. Det kan liknas vid att parterna slutar att stå mitt emot varandra och skälla för att sätta sig sida vid sida och titta på problemet tillsammans.

När vi samverkar kan vi gemensamt göra större delar av konflikten tillgänglig för varandra. Genom att vinna tillgång till en större del av konflikten har vi större möjligheter att finna lösningar som tillgodoser alla parters behov.

Samverkan bygger på lärande, att genuint försöka komma över kommunikationssvårigheter och lära sig vad den andra vill, ofta djupare än vad han från början uttrycker. Genom att lära mer om varandra öppnas det utrymme för fler och bättre lösningar, men processen att lära sig om varandra kan i sig bli en del av lösningen. Att visa öppenhet och engagemang för motparten ökar respekten, tilliten och förståelsen. Det förbättrar relationen och skapar engagemang.