Teorier och fina namn

Jag lyssnade på ett intressant samtal idag. En man som trodde han var ensam med sina tankar och känslor om sig själv. Han dömde sig själv och trodde han var ensam med sina bekymer vilket gjorde honom väldigt utsatt med bl a ångestbesvär i situationer som i andra lägen skulle kunna vara förenat med något helt annat. Han satt fast i sina tankar om sin ensamhet och att han var en avvikare. 

Det var inte hans situation i sig jag fastnade vid utan detta med vad terapi och coaching egentligen är. 

Det är lätt vi fastnar vid att jaga efter fina namn, nya teorier och metoder för att hitta lösningen i vårt liv. Misslyckas vi med en viss förändring hos oss själva jagar vi vidare efter något nytt. Vi tycker det är fel på metoden som gör att vi jagar vidare. Ibland kanske fel på personen som förmedlade metoden. 

Det fick mig att fundera vidare och inse att åter igen tala om för mig själv att fina namn och teorier är något som kommit mycket sent i historien. Innan dess fanns kunskapen om hur vi ska göra för att ta hand om våra egna liv. Kunskap som byggts upp under 1000 tals år från generation till generation.

Vad baserar sig all denna kunskap på som sedan fått tusen och åter tusen olika typer av namn och sidospår? 

Det jag insåg var att all förändring och alla vägar för att hitta ett bra liv bygger på samma sak, en balans mellan våra tankar, känslor och handlingar. I fallet mannen som jag beskrev om var han i sina känslor utan att omsätta det i realistiska tankar och det saknades en handling för att ta reda på om det han kände och tänkte kunde ha en sanning eller inte. Hans känslor höll honom kvar i ett fast grepp för att inte gå vidare. 

När vi söker efter något nytt kanske det mer handlar om att vi själva inte riktigt gör det jobb som vi borde utan skyller på metoden eller personen. 

Hur gör du? Jagar du efter nya metoder för att hitta svaret på dina gåtor? Hur mycket handlar det om metoden och hur mycket handlar det om dig själv?