Irritationen var ett möte med mig själv

Jag är med an mansgrupp, kompisgrupp ja kalla det vad du vill. Vi träffas en gång per månad och ger varandra utrymme att tala om sådant som berör och som är viktigt för var och en. Det blir livliga diskussioner och det blir ett bra sätt att möta sina egna tankar, känslor och handlingar på ett tryggt sätt. 

På mötena uppstår givetvis också känslor och motsättningar men vi tillåter det och försöker hitta sätt att hantera det.

Jag har varit med ett kort tag men är verkligen nykomlingen i gruppen.

I går när vi hade vår träff märkte jag hur jag satt och harmade mot en i gruppen. Jag satt och hade en massa tankar och åsikter om vad en i gruppen gjorde. Det var si och det var så och jag blev irriterad inom mig. Han kunde inte vara tyst när andra talade och han hade en massa åsikter utan att egentligen vad jag tyckte, lyssna. Vid några tillfällen så var jag också snabb i mina kommentarer för att på något sätt styra upp situationen och den irritation jag kände. 

Det blev inte bra.

Jag hade i slutet 10 minuter där jag skulle ta upp något, ämnet var inte klart men jag hade idéer om att tala om saker som berör mig.

Min irritation satt i min kropp och visste samtidigt inte vad jag skulle ta upp när det var min tur. 

Jag valde att ta upp det som fanns i mig just då.

När jag fått låta min irritation inom mig gro ett tag förstod jag helt plötsligt vad jag höll på med. Min irritation var sprungen ur att jag inte kunde styra situationen och de andra i gruppen. Det blev inte som jag hade tänkte mig. Det blev på något annat sätt men inte som jag tänkte. Jag hade åsikter om andra och släppte fokuset från mig själv till det som hände i rummet. Jag sökte efter rätt och fel där jag tyckte att jag hade de rätta åsikterna. Jag sökte rätt och fel, när det handlade om när någon skulle få tala eller inte. Jag satte upp egna regler i ett spel som var gemensamt. 

När jag insåg min litenhet i detta förstod jag att jag borde peka på mig själv istället och ifrågasätta vad jag höll på med.

Den killen som jag satt och var irriterad på var egentligen en kille som var min utmaning just i denna stund. Det var han som med sitt sätt att vara hjälpte mig med mina egna insikter. Han hjälpte mig att förstå och lära mig lite mer om mig själv. Han hjälpte mig att möta mina rädslor av att inte bli förstådd och min egen litenhet.

Tack kompis för att du utmanade mina inre tankar och känslor.

Hur är det för dig, känner du ibland att du utsätts för utmaningar där du märker att dina känslor egentligen handlar om dig själv och inte om den som du känner irritation mot?