När jag förlorar allt

När jag har kontroll i minsta detalj för att lyckas rädda eller lyckas bevara något jag har eller är rädd att förlora finns det risk att jag förlorar allt. Kanske särskilt den kontroll jag tror jag har. 

Det finns en oerhört stor risk att jag bekräftar min egen förlust just genom att försöka kontrollera det jag kanske redan förlorat. 

Genom att kontrollera mina känslor skapar jag ett tänk som får mig att agerar motsatt vad jag borde göra.  

Jag ser att det är som att hålla krampaktigt i en isbit med båda händerna ute en solig sommardag. Ju mer jag håller om isbiten i rädsla att förlora den desto snabbare kommer den att försvinna för mig. Mitt tänk blir fel. Att ta ut isen i solen var mitt första feltänk och att skydda min handlingen mitt andra. 

Kontrollen är kanske en av de största hoten för att finna ett bra liv. I kontrollen ligger rädslan som får mig att vara kvar i det jag vill lämna. Kontrollen befäster min ovilja att släppa det kaos jag tror är min enda trygghet. Min känsla känner igen kaoset min tanke vill där ifrån.

Kontrollen blir en besynnerlig strategi i en vilja att våga förändra. 

Under mina vuxna år byggde jag upp en kontroll i mina lögner. Jag skapade kaos som jag försökte kontrollera med lögner och nya handlingar i känsla att allt ändå var förlorat. Jag brände varje relation jag hade genom svek. Jag höll krampaktigt fast vid min kontroll som fick alla andra att lämna mig. 

Först när jag vågade sänka min gard och erkänna mig förlorad kom första hjälpande handen tillbaka. Först då kom hoppet. 

När jag gav upp och lämnade alla mina befästningar fanns chans till en annan utveckling än kriget med mig själv. 

Hur många kompisar och nära har jag inte svikit i rädsla för att förlora de som varit kvar. Om jag då fattat att min nyckel var mitt nakna erkännande hade min handling varit enkel. 

Vad jag då inte förstod var att jag egentligen svek mig själv.

Till slut förstod jag.

Skapar du kontroll i rädsla för att förlora?