Då.
Då skulle jag inte längre få vara med. Då skulle jag inte längre bli accepterad. Då skulle jag få stå med skammen.
Om de skulle fatta alla mina mörka sidor. Om de skulle förstå all min okunskap och okunnighet. Om de skulle begripa alla mina tankar och känslor.
Den sida jag visar är inte jag, jag är en helt annan. Ibland känner jag mig som ett skal där jag aldrig vågar visa mitt innehåll. Det som är mitt egentliga jag. Det som jag skulle vilja bli älskad för. Mitt nakna jag. Den jag bara är.
Hela mitt liv levde jag i hemligheter. Hela mitt live fanns det en skugga som jag inte vågade släppa fram.
När jag känner och tänker att jag inte kan vara mig själv och erkänna den jag är, vad jag tänker och vad jag känner är jag inte sann för mig själv.
Vem är jag då?
Hur tänker och känner du om dig själv?
Inlägg
När jag hade min period av psykoser träffade jag en skuggkvinna. Hon uppenbarade sig plötsligt i mitt rum, och hon var hemsk! Av någon anledning hade jag samtidigt ingen kontroll över min kropp, utan var oförmögen att röra mig. Jag blev så himla rädd! Jag frågade: "Vem är du?" Då skrattade hon ett hemskt skratt, och sen svarade hon: "Jag är Själen". Då blev jag ännu räddare och frågade: "Vad vill du?". Hon svarade då: "Jag vill också vara med!" Senare när jag tänkte på denna upplevelse funderade jag om det inte var så att denna kvinna stod för de delar av mig själv som jag hade förträngt och inte ville veta av. Allt det jag skämdes för och inte ville visa, inte ens erkänna för mig själv. Och hon ville ju också vara med, såklart! Jag tänker att även det allra mörkaste i oss själva har en helt naturlig förklaring. Och om vi vågar bemöta det så ser vi att det aldrig var nån fara, att det inte fanns något att skämmas över. Allt har sin naturliga orsak, även det mest skrämmande och skamfyllda...
SvaraRaderaTack för att du berättar.
RaderaJag försöker vara så sann mot mig själv som det går och detsamma gäller mot min omgivning. Jag känner inte behov att blotta hela mig och inte heller känner jag att jag måste veta allt om människor i min omgivning. Jag tror att hemligheter är bra och nödvändiga.
SvaraRaderaDet handlar om att vara ärlig mot oss själva och våga visa det vi är inte det vi tror vi ska vara. Det handlar däremot inte om att inte kunna ha hemligheter för det är givetvis ok. Andra det är egentligen oviktigt vad vi vet om andra eller inte.
RaderaVad skulle hända om vi valde att "blotta" oss för andra och ärligt visade vem vi är och slapp dölja för att visa det vi tror vi behöver visa?
RaderaFör mig är det viktigt att vara den jag är utåt. Som företagare får jag många råd om hur jag ska vara men jag väljer att vara mig själv för det syns när man inte är det. Självklart har jag sidor som inte är för alla eller inte ens för någon. Mina tankar, min skam och mina grubblerier. Sådan är människan.
SvaraRaderaVilket resultat har det blivit för människan?
SvaraRaderaOj vad svårt! Jag tror detta är olika i olika kulturer. I vissa kulturer är man mer tillåtande än i andra. Här kanske vi håller oss lite på vår egen kant och gör vad vi kan för att inte vara för mycket i något sammanhang. Lite hämmande helt klart. Vi har dumma Jante som jagar oss men som i alla fall jag vägrar låta bestämma men då blir jag också obekväm för vissa ibland.
RaderaNu hårddrar jag det en aning men lite på det viset.