När inget händer

Jag tror att mycket av mitt liv förändrades av ett enda skäl. Det var något som jag förändrade som gjorde skillnad. 

Andra var en katalysator för att jag skulle komma dit men det var jag som fattade ett beslut som gjorde att det blev skillnad. 

Jag var fylld av förklaringar, ursäkter och idéer om att andra var orsak till min situation. Jag var fylld av skuld och skam.  Jag pekade utåt från mig själv för allt jag såg inåt för att jag trodde det var min enda chans att överleva. 

Jag gjorde en massa bra saker, men när det gällde mig själv satt jag fast. Inte ens jag själv förstod det när jag var i det utan det är så jag ser det nu. Jag var i något men såg det inte själv och jag gjorde något som fick mig att vara kvar i det. 

Jag ältade.

Av någon anledning hade jag vinst av att älta. Jag ältade vad andra gjorde, hur mina föräldrar varit, vilken skuld jag kände i mig och min skam. Jag ältade och  detta fick mig att vara kvar i det gamla. 

Jag malde om och om igen och jag gick i cirklar utan att finna en väg ut därifrån.

Vad jag inte såg var att jag med mitt ältande lät mig själv vara kvar i mitt förflutna. Detta hindrade mig att leva.

Vägen ut är lika enkel som att gå ur ett rum. Öppna dörren och gå ut. Är den låst, hitta nyckeln.

Ältar du i ditt liv? Om du gör det och du varken vet var du ska gå ut och hur du ska kunna gå ut så kan det vara dax att leta efter nyckeln, eller fortsätta att vara kvar i det du är i. Båda alternativen är ok.