Den stängda dörren

När jag aldrig varit där. När jag aldrig upplevt det. När jag en gång stängde en dörr.

Då var det för att evigt att bära det själv. Jag stängde en dörr för det kändes hemskt att hålla den öppen.

Hela mitt liv kämpade jag för att dörren inte skulle gå upp igen. Jag hade ju fattat ett beslut. Jag hade gjort ett val. Jag skulle aldrig mer känna så igen. 

Med den kraften krävs det något mycket större för att lirka upp den dörr som för evigt skulle vara förseglad.

Men jag var tvungen.

Konsekvenserna av att dörren var stängd tog livet av mig. Det var som om resultatet av att undvika det som var bakom dörren blev just det som var bakom dörren. Jag var fast i det jag med kraft försökte undvika. 

En dag kände jag att det bara fanns en väg och det var framåt. Det fanns ingen återvändo. Dörren skulle öppnas och det jag fruktade behövde komma ut i ljuster. 

Det var en av mina viktigaste dagar i mitt liv. 

Den friheten jag kände var som att släppa en stor börda från mina axlar. 

Det fanns så mycket mer att uppleva. Det fanns så mycket mer att se och möta. Allt detta hade jag tidigare stängt av.

Har du en eller flera dörrar som du låtit vara stängd allt för länge?