En illusion

Jag skapar mig en inre bild av en yttre händelse. En illusion om något som bara jag tror mig se och känna. Det blir min verklighet. Jag vet inte om det är sant men jag tro att det är sant. 

Den bilden blir mitt liv. Fylld med tankar om mig och andra. Fylld med känslor om mig själv och om andra. Fylld med handlingar på grund av min tankar och känslor.

I den världen lever jag i tron att det är den enda världen. I den världen bär jag min sanning över vad som sker. I den världen tänker jag, känner jag och agerar jag så att det fyller mina syften. Oavsett om jag mår bra eller mår dåligt av det så är det just för att det gagnar mina syften. Hade det inte gagnat mina syften hade jag slutat med det för länge sedan. 

I denna illusion vill jag leva in i döden. Skulle någon komma utifrån och säga att min illusion inte är sann skulle jag avvisa honom och säga att han var en lögnare. 

Om någon skulle säga att mitt liv och min illusion inte var sann då skulle jag ju byggt upp mitt liv på en lögn. Det nederlaget är större än att leva kvar i min illusion. 

Det smärtar att höra en annan sanning lika sann som min egen. Det smärtar att förstå att verkligheten kan se ut på något annat sätt. Det smärtar att förstå att min egen plåga jag bär på är för att det gagnar mig. 

Samtidigt så kanske det är just den vägen jag behöver finna. Den vägen som någon annan hittat men som saknades på min karta. Den väg som leder mig in i en ny sanning med nya tankar, känslor och handlingar. En ny illusion mer tilltalande än min gamla. 

Ibland vill vi inte bli påminda om att det finns mer än en illusion. Den kan få oss på andra tankar. 

Hur ser din illusion ut? Har du någon gång vågat prova någon annans illusion som du gör till din egen?