...men

Ja visst behöver jag förändra en del för att må bättre.... men. Visst är det så... men. Jo jag vet att detta inte håller ... men. Jo jag förstår.. men. Jo jag vet.. men. Jo jag fattar allt detta... men. Jag borde sluta... men.


Alla mina tankar, alla mina känslor och alla mina handlingar driver mig åt olika håll. Jag kan ha väldiga ambitioner och stora insikter men utan handling är dessa inget värd.

När jag väljer att avsluta min mening med ordet "men" förtar det allt jag tidigare sagt. Jag befinner mig kvar på ruta ett.

Då väljer jag att inte göra något, troligen för att jag har nytta av att vara kvar i de känslor jag bär på. Det finns en, kanske både för mig och andra, dold nytta med att inte förändra.

Så kan jag ha det resten av livet och då blir det som det blir. Eller så kan jag välja något annat.

Jag var den där "men-sägaren" som hade argument för allt och jag var inte beredd fullt ut ta in vad andra sa och vad jag själv tänkte. Jag hade mitt huvud fyllt av ord och motargument. Jag hade ibland, inte alltid, kunskap om det som hände med mig men var ändå kvar i samma ekorrhjul. Jag var en "snackepelle" i viss stycken, särskilt när det gällde mitt eget liv. Det fanns alltid ett men. Men... inte idag, inte nu, jag är inte... men, inte på det sättet osv.

Har du insikter i ditt liv om vad du skulle behöva göra, men du kommer inte vidare? Vad tror du att det beror på? Är du den "men-sägaren" som jag talar om? Är du en "snackepelle" eller "snackepella"?