Sammanhang

Jag har i stunder tappat bort mig själv och haft en känsla av att vara den mest ensamma personen på jorden. Jag har känt, tänkt och trott att alla andra men inte jag fanns i ett sammanhang. 

Jag har verkligen tyckt synd om mig.

Men jag har både insett och förstått att det bara är jag själv som låtit lura mig. I de mörka stunderna är det bara jag själv som snurrat till det för att förstärka en känsla.

Jag är alltid i ett sammanhang oavsett om jag känner det eller inte, är jag det. Jag är den hjälpsamma grannen, den tokiga grannen, med min partner, på jobbet, i affären, hemma på gatan, på nätet, som pappa eller mamma oavsett om jag träffar dessa eller inte, med ovänner och vänner ja i alla sammanhang där jag finns är jag i ett sammanhang.

Men jag är också i ett sammanhang med naturen och världen i allt som sker där. Jag är en del av något större. 

Är känslan stark, nästan övermäktig kan jag själv skapa mig ett sammanhang för att övertyga mig själv genom att möta andra. Mötet kan vara bara att ta mig ut från min lägenhet till att jag engagerar mig genom att gå någon kurs eller bli aktiv i en organisation för att hjälpa andra i sin ensamhet, till exempel.

Känslan som uppstår och tankarna jag har sker i mig och därför finns det också goda förutsättningar att ändra dessa till något annat. 

Känner du att du tappat ditt sammanhang och inte hittar tillbaka?