Lilla pojken del 2

På samma sätt som reaktionerna i första bloggen om lilla pojken blir han fortsatt utsatt som vuxen. Ämnet är känsligt och tabubelagt för det handlar om kvinna/ man relation, det handlar om utsatthet och att utsätta andra och det handlar om sex. Vi får svårt att ta till oss detta eftersom känslorna gärna tar över. Den som blir utsatt kan bli den som utsätter. Oavsett vilken handling den lilla pojken blev utsatt för kan det leda till liknande eller helt andra handlingar som vuxen. Handlingar som vi har svårt att förhålla oss till. Det blir gärna genom uttryck som att mannen utsätter och kvinnan blir utsatt. 

Den nu vuxna pojken började sakta förstå att det liv han levde var ett liv som inte var bra för honom. Han utsatte sig för oerhörd risk rent fysiskt, men framför allt den känsla han upplevde efteråt. Känslan som gjorde hans ångest större än den ångest han försökte lindra med att köpa sex. Tomheten efteråt hade inga gränser. Den försatte honom i ett stort stort svart djupt hål. Varje gång bekräftade han för sig själv att han inte var värd något och att han inte kunde ha en normal relation. Han upplevde sig värdelös. Värdelös och än mer ensam och utsatt än gången innan. 

Ingen i hans närhet visste vilka svårigheter han hade och vad han genomled. Ingen visste vilken hemlighet han bar på. Ingen skulle heller förstå. Skulden var enorm i det han gjorde och skammen hade inga gränser. Att våga berätta detta för någon annan fanns inte som ett alternativ. Han kände hur andra, under hela hans uppväxt bara avvisade honom, hånade honom och behandlade honom som mindre vetande. De gånger arbetsgivare avskedat honom har de agerat som om han var en pest som skulle förintas. Ingen stanns kunde han känna att han kunde tala om detta. Det var som han var pestsmittade och inte minst han dömde sig själv.

Det fanns stunder han inte själv ville leva. Det fanns stunder det kändes som den enda vägen var att ta livet av sig. Alternativet kändes inte alls långt bort och det kändes inte heller konstigt, mer självklart och bra för alla parter.

Samtidigt ville han inte ge upp. Samtidigt hade han en längtan till något annat. Samtidigt kunde han känna att han ville något mer och få den där känslan han känt så många gånger tidigare och att den också slutligen skulle bestå, om han fick en normal relation. 

Många gånger undrande han vad det var för fel på honom? Vad var det för konstigt i honom som fick honom att känna som han gjorde. Hade mamma rätt? Hade pappa rätt? Hade kompisarna som mobbade honom rätt? Han kanske var en väldigt, väldigt konstig människa ändå!?

Vad väcker detta för känslor i dig? Vilka tankar går du själv och bär på om dig själv och hur påverkar det dig i ditt livet?