När min kärlek kallnar

När min kärlek kallnar kommer jag i försvar. När min kärlek kallnar blir jag rädd. När min kärlek kallnar slutar jag att ta hand om mig själv. När min kärlek kallnar söker jag på annat sätt gemenskap och bekräftelse. 

Jag vill bli älskad. När min kärlek kallnar finner jag andra sätt att bli bekräftad. Får jag inte beundran försöker jag att bli fruktad och om detta inte fungerar söker jag mig till att bli avskydd och föraktad. I varje stund vill jag få fram någon slags känsla som bekräftar mig. 

Så har jag gjort och så gör alla andra. Det är som en naturlag.

Jag skapade uppmärksamhet genom attityd, relationer, att synas och höras: Jag försökte på alla sett att se till att jag var i centrum. Det blev också min undergång.

Jag ville bli sedd och bekräftad.

Det jag saknade mest var kärleken till mig själv som kallnat. Jag sökte med alla medel för att hitta något annat som skulle ersätta detta.

Även när jag arbetar med mig själv och även fast jag förstod, rent intellektuellt att jag är mig själv närmast kom behovet av att relatera mig till något. 
 
Hur gör eller har du gjort för att identifiera dig själv i ett sammanhang? Vad har blivit bra och vad har blivit mindre bra? Kan du känna igen dig själv och dina beteendemönster i detta?