Är detta allt?

Var det så här det skulle bli? Är allt som är just nu så det ska vara? Marken jag går på och himlen ovanför däremellan jag? De känslor jag har och känner som oftast? De tankar jag bär? Allt det jag gör eller inte gör? Är detta allt? 

Var försvann min längtan och mitt hopp? Var försvann min lust till livet? Var försvann min dåtid, den dåtid som gav en massa löften om framtid? Nu är det framtid och vad blev det? 

Är detta allt? Är det så här jag ville ha det? 

Tankarna snurrade för ett antal år sedan och jag hade märkt att tiden gått väldigt snabbt. Barnen hade blivit stora och behövde mig inte längre. Kvinnan jag levde med hade jag svikit. Min jobbkarriär blev inte som jag tänkt mig. 

Det blev klart för mig att det behövdes något för att förändra allt detta till något som fick mig att längta, skratta och gråta.  Något som fick mig att kämpa av lust och kärlek.

Jag fick inse att jag drivit mig själv till det då var. Jag hade skapat min egen framtid på det sätt den blev. Ingen kunde jag skylla på.

Så här efteråt är jag tacksam att jag fick på käften. Jag är tacksam att andra engagerade sig som de gjorde för att få mig att hitta tillbaka till mig själv. Mina barn, en del nya vänner men också gamla förde mig tillbaka på samma sätt som mitt ex. Jag fick konsekvenser som gjorde ont.

Idag är varje sekund en glädje även de sekunder jag för ett ögonblick upplever som tyngre när mina tankar spelar mig spratt. 

Mina sekunder på denna jord, som jag lever i här och nu, har jag fått som en gåva och jag ska göra allt för att de ska bli de bästa sekunderna i mitt liv. Resultatet av mina käftsmällar har givit mig så mycket mer, mer än jag då kunde ana och förstå. 

Tack!

Har du det som du vill ha det idag? Hur tar du hand om dina sekunder?