Lidandet

Jag känner en stor övertygelse om att lidandet har ett syfte. Det är också tydligt i Bibeln. Lidandet ska få oss att känna och att välja. Lidandet har i religionen styr oss både tankemässigt, känslomässigt, socialt och ekonomiskt. Men det är inte den religösa baksidan jag talar om, som handlar om makt utan om andligheten, alltså något helt annat, budskapet i lidandet.

Lidandet får oss att känna och göra val. Lidandet får oss att se att det finns en möjlighet att välja. Valet att ta hand om oss eller inte ta hand om oss. Förr talade man om skärselden och livet efter döden och det är genialt för det får oss att välja ett bra liv innan vi dör. Lidandet ger oss möjlighet att känna efter och ju närmare botten vi kommer i lidandet desto närmare kommer vi ett beslut till förändring. Döden kan hinna före men vi har alltid ett val. Frågan är mer när vårt undermedvetna fått nog och känslorna får oss att göra ett nytt val. 

Jag menar att livet ska kosta på. Det ska inte bara vara gott att leva det ska också kosta på att leva. Kosta på så jag kan känna efter vilka val jag vill göra. Lidandet ska få mig att ta hand om mig själv och få mig att göra det bästa som går av mitt eget liv. 

Börjar vi jämföra oss med andra blir lidandet ett straff, vi tror vissa lider men inte andra och tror därmed att de har ett bra liv. Gör vi det valet blir också lösningen utanför oss själva, vi tror att vi själva inte kan förändra situationen. Jämför vi oss istället med oss själva och ser på lidandet utifrån denna syn, inser vi också att valet ligger hos oss själva. Vi tog oss dit och vi kan ta oss därifrån. 

Absolut finns det en värld, ett samhälle och ett system som inte direkt är sprungen ur mig samtidigt är jag en del av allt detta. Vad kan jag göra för att minska mitt lidande!? 

Det ska kosta på att leva, lidandet är en av mina drivkrafter för att nå kärleken i mig själv. 

Hur lider du? Eller har allt lidande fått ett slut?