Hur definierar jag mig

Vem är jag? Vad är det som gör jag till jag? Är det vad jag tror andra förväntar sig av mig? Är det vad jag vill att andra ska tro om mig? Är det den jag är i mina känslor och tankar just i stunden? Är jag känslan av mig? Är jag tanken av mig? Är jag det jag gör? 

Min identifikation av mig är något jag själv skapar. Ingen annan. Andra kan ha uppfattningar om vem jag är utifrån deras egen verklighetsbild men med säkerhet vet jag att det är inte jag. Enbart deras bild av mig. Vad andra tucker, tänker och känner är inte jag. Den enda jag är, är den bild jag skapar själv. 

Är min bild sann? 

Självklart! Vilken bild jag för stunden skapa är sann just då. Men om det är mitt genuina jag är inte säkert. 

Mitt genuina jag är jag i balans där jag inte är mina tankar, mina känslor eller mina handlingar. Mitt genuina jag är jag där jag lever i detta nu, i denna stund. Mitt genuina jag är jag där min historia inte väcker upp nya gamla känslor och gamla tankar. Mitt genuina jag är jag där oro för framtiden eller flykten: "- Sen ska jag..." finns. 

Jag definierar mig som jag som en del av universum som behövs och har sin plats. Jag definierar mig som jag där jag känner full kärlek till mig.

Jag finns därför är jag. Jag är och det räcker. Jag är den jag är och det gör mig glad. Jag lär mig varje dag att finna nya delar av mig, en upptäckt som fortsätter till slutet av mitt liv att definiera mig. 

Tack för att jag finns och att jag är just den jag är just nu. 

Hur definierar du dig?

Välkommen mina handlingar

Mina handlingar är mitt ansikte utåt. Handlingar som vad jag gör, vad jag säger, hur jag klär mig, vem jag är med osv. De val jag gör som andra kan se är mina handlingar. De andra valen är mina tanka och känslor. 

Mina handlingar präglar mig. Ibland tror jag att jag är mina handlingar. Det jag gör blir jag. Detta ställer stora krav på mig och ökar min stressnivå. När det jag gör identifierar mig blir det fyllt av risk att göra fel. Jag gör och jag blir bekräftad. Gör jag fel blir jag negativt bekräftad. Ibland kan göra fel också bli en positiv bekräftelse om jag är svältfödd på de direkta positiva bekräftelserna.

Handlingarna ställer krav på mig att jag ska leverera eftersom jag på det sättet väljer att bekräfta att jag existerar.

Mina handlingar skapar en omkrets runt mig av människor som gillar mina handlingar. Jag bekräftar i mina handlingar det de vill ha och därför finns de i min närhet. Det behöver definitivt inte vara på detta sättet men det kan vara så. Omger jag mig med människor som tycker om mina handlingar och det är en viktig anledning för att de finns i min omgivning så är relationen beroende på mina handlingar.

Om jag ändrar mitt beteende, mina handlingar och mitt sätt att vara som min omgivning inte vill ha, och det är mina handlingar som varit viktiga för deras relation till mig, finns risk att dessa relationer upphör. Situationer där detta kan bli aktuellt är om jag arbetar med mig själv och mina insikter, mina nya mål och därmed mina nya handlingar och detta inte passar min gamla relationer. Det kan definitivt också vara så att de inte heller passar mig. Bli inte förvånad om du i ditt arbete med dig själv under en period kommer att bli mer ensam. Ha tillit till att nya relationer kommer att flyta till igen men utifrån en annan grund.

Välkommen mina handlingar, jag ska förvalta er på ett sätt som gör att jag ser inåt men agerar utåt. Mina handlingar ska stå i nära relation med min uppfattning om mig själv genom mina tankar och mina känslor.

Hur identifierar du dig? Är dina handlingar en del av din identitet?

Jag behöver blanda

Jag har möjlighet att ha alla tankar och alla känslor i mig i det liv jag lever. Jag har allt. Jag behöver inget mer. Det är när jag tror att jag inte har allt jag gör det svårt för mig själva. Jag börjar leta utanför mig själva för att finna det jag tror jag saknar. 

Jag var under många år ute och letade, allt för många år. Jag letade och letade bl a efter det jag anklagat mina föräldrar för att inte ha givit mig. 

Jag har varit en kille som tänkt och tänkt och tänkt. Skallen har varit full av tankar. Tankarna har döljt de känslor jag haft. Döljt min smärta. Tankarna har fyllt mitt liv  tillsammans med mina handlingar. Handlingarna återkommer jag om framöver.

Men det kan vara precis tvärt om. Det inre livet kan vara fyllt av en massa känslor. Känslorna bara är där och spelar ut hela sitt register. De sköljer över alla breddar. Det blir för mycket. 

När känslorna flödar behöver jag blanda in mer tankar så att det blir ljumet och tvärt om. Hitta balans och jämvikt. Fråga mig själv vad står denna känsla för, är det sant, är det rimligt, vad är det jag känner och varför? 

Jag välkomnar alla mina tankar på samma sätt som jag välkomnar alla mina känslor.  Jag blandar upp det tillsammans    för att skapar min balans.

För mycket av något skapar mitt inre kaos. Jag skapar en möjlighet att ha tillgång till både mina tankar och mina känslor men jag väljer själv att blanda rätt. 

Hur gör du? Vad har du för mycket av och behöver du blanda upp? Kanske vill du ibland ha för mycket av något? Hur ser du på det? 

Välkommen alla känslor

Hur många känslor finns det i världen och hur många känslor har jag tillgång till? Kan jag känna full kärlek? Kan jag känna full sorg och förtvivlan? Kan glädjen i min kropp leva ut totalt okontrollerat? Kan min förtvivlan för ett tag få tappa fotfäste? Hur är mina känslor i mitt normalläge? 

Har jag tillgång till hela mitt register. Tillåter jag att vara i mina känslor? Kan jag släppa kontrollen över mina känslor? 

Eller är det så att jag flödar för mycket i vissa känslor men stänger in andra? Vad tillåter jag mig? Använder jag vissa känslor som ersättare för andra känslor som jag inte vågar gå in i? Har jag min egen känsla av vad t.ex kärlek och tillit är? 

Känslor är ibland inte känslor. Ibland är känslor min tänkta bild av vad känslor är. Jag lärde mig tidigt att skapa min egen bild av känslor, jag tänkte känslor. Jag skapade en bild av hur jag intellektuellt trodde en känsla var och använde den utifrån min tanke. Jag tog över hur jag sett andra göra. Det är lite samma som att lära sig läsa och tal men inte förstå vad orden betyder. Utåt sätt verkar det korrekt men i mig själv saknade jag kontakt med vad känslan innebar och hur den egentligen skulle kännas. 

Jag saknade närvaro i mig själv. Jag var inte förankrad i känslan men hade ett skal som speglade en känsla. 

Det blev tydligt för mig hur jag levt i en tro att finna kärleken utifrån en fantasibild, en jakt på ett skal, ett ideal som inte fanns utan istället min föreställning om att den skulle finnas. Vad jag missat var djupet och innebörden av vad det innebär. Det har varit utsidan som talat om insidan. Rastlöst sökande efter kärleken på helt fel plats. Kärlek var, trodde jag, min bekräftelse jag ville spegla inte villkorslös närvaro i relation med någon annan. Klart jag blev rastlös då bekräftelsen sakta sinade. Jag saknade grunden i mig själv och därmed missade jag målet. Syftet var  fel. Mitt mål var fel. Jag spelade på fel spelplan på fel ort i fel land med fel motspelare. 

När jag skriver detta kan jag känna en sorg för tid jag förlorat men också en tacksamhet för att jag vågade se mig själv och mina brister. Tacksamhet att jag fått tag på den inre kärleken till mig själv. Att jag kan se att jag känner stor kärlek till  den jag blivit och tillåter mig vara idag. Alla behöver inte älska mig. Det finns i världen däremot minst en som älska just mig och det är jag. Det stärker mig att tro att det även finns fler. 

Hur många känslor finns det i världen? 

Hur många de än är, välkommen! 

Jag innehåller sanningen

Vad händer när jag inte är fullt ärlig mot andra och mot mig själv? Hur påverkar det mig? Hur påverkar det andra? Tillit? Min egen känsla? Stress? Osäkerhet? Förtroende? Rädslor? Ilska? Min egen saklighet? Min neutralitet? Mina syften? 

Vet jag att jag bär på osanning vet jag också att jag inte är genuin. Vet jag att jag bär på osanning styrs jag i felaktig riktning och jag styr andra med fel avsikter. Det känns i min kropp och jag är övertygad om att det syns utanpå. Jag är transparent. Det skapas en känsla i andra som väcker undran, oro och obalans. 

Min oärlighet stör mig och stör andras närvaro i sig själv. Jag skapar osäkerhet i mig och osäkerhet i andra. 

Jag behöver själv bli klar med mina syften  och avsikter med det jag gör och den jag är. Jag behöver nå min egen kärna. Allt,  som det allra minsta blir en tvekar i min genuinitet, kommer för eller senare att blottas. Vare sekund jag lutar mig tillbaka i en falsk avsikt, ett falskt syfte eller för mig eller någon annan bakom ljuset kommer jag att hamna fel. I det stora som det lilla. Det kommer att styra fel och det kommer att innebära att minst jag själv, garanterat kommer att få betala för det och definitivt någon till, sannolikt  fler.  

Jag lever alltid i ett sammanhang och jag kommer alltid att påverka detta sammanhang med mina handlingar. Jag ska inte heller aldrig tro något annat. 

När jag leder mig fel är snabbaste och enklaste vägen tillbaka att ta tag i det direkt. Andra tankar leder mig alltid fel och förvärrar. Åker jag fel är vägen tillbaka lika långt som jag åkt. Hur många gånger har jag inte sett mig själv skjuta mina fel framför mig till lämplig tidpunkt. Det har alltid lett mig fel. 

Osanningar får konsekvens. Sanningar mildrar. 

När jag lever med min hemliga agenda leder jag andra fel i sina beslut. 

Hur hanterar du din egen osanning mot dig själv och andra? Hur gjorde du för att ta dig därifrån? Är du helt fri idag? 

En förförisk situation

När jag arbetar med mig själv kommer jag från något och vill komma till något annat. Jag rör mig i en riktning jag vill röra mig för att komma till ett mål som skiljer sig ifrån den punkt jag startade. 

Jag är vaken, nyfiken, öppen, ärlig och villig. Jag är rädd men jag för mig framåt om jag tror på det. 

Under min väg ändrar jag mina strategier, blir medveten om min person, accepterar, förlåter och får kontakt med mina tankar, känslor och handlingar i en bra balans. Allt bärs av mina insikter och min förmåga att umgås med mitt jag och mitt ego. 

Som jag tidigare sagt får mitt ego samma insikter som mitt jag. Därför behöver jag vara vaksam. 

Om jag sedan är nöjd, slutar att följa upp mig själv och fortsätta träna är risken stor att jag faller tillbaka. Fallet kan gå mycket sakta och obemärkt men jag faller tillbaka. 

Om jag inte grundat tillräcklig från början i min rannsakan och mitt accepterande, faller jag tillbaka. 

Om jag låter mig smickras av mina insiktsfulla framgångar utan eftertanke faller jag tillbaka. 

Om jag inte uppdaterar mig i mina destruktiva karaktärsdrag och den nya version jag bär på faller jag tillbaka. 

Om jag inte är uppmärksam och systematisk finns risk att jag faller tillbaka till mitt tidigare jag men i en uppdaterad version. Ett ego version 7.5.2.

Jag är då inlåst i ett hörn och svårare att knuffa åt sidan och föras framåt. 

Hur uppmärksam är du i ditt tillfrisknande? 

Göra gott

I mitt eget läkande eller om du så vill, i mitt helande, göra mig hel ligger befrielsen. Att frigöra mig från allt som trycker mig i min historia. 

Utan befrielse innebär att jag lagrar och lagrar och lagrar inom mig och får aldrig ut det. Det blir då som en cancer och behöver komma ur min kropp. Så länge det är i min kropp växer det och skadar annat i mig. Det skadar hur jag mår. Det skadar vad jag vill tänka. Det skadar mina känslor. Det skadar mina beteenden. Precis som cancern kan göra, förgör det mig. 

Den slutliga befrielsen ligger i frigörelsen att göra gott. Acceptera det som hänt, se min del och göra gott den delen.

Under min livstid har jag bl.a. skadat andra och det som skadas behöver lagas. Utan reparation blir jag halv och svårt att använda. 

Reparationer ligger i att slutligen göra gott allt jag gjort fel. 

Göra gott innebär att erkänna min del och i mötet tala om det som hände och vad jag gjorde som var fel. 

Skulle jag skada någon annan med mitt läkande så låter jag bli annars behöver jag göra gott till alla. 

Den andra kan acceptera det eller inte, det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag tagit ansvar för min del och gjort gott. Det är min reparation. 

Hur gör du för att läka och reparera dig själv? 

Jag förvärrar det

När skammen och skulden förvärrar en redan svår situation.

Mina tidigare strategier gör mig påminda ibland i nutid. Idag en blek pust jämfört med för ett antal år sedan. 

Jag sköt på saker framför mig som var obehagliga, sådant som kanske inte kunde upplevas som obehagliga för andra men för mig. Jag sköt det framåt till det nästan var för sent och t o m för sent. Rädslan låg i konsekvenserna av mitt besked eller resultatet av det jag skulle göra. Få ett avvisande, inte bli älskad och utanförskap. 

Konsekvenserna av mitt agerande och som jag försökte förhindra genom att skjuta det framför mig blev just det jag var rädd för, avvisande, inte bli älskad och utanförskap. Bara det faktum att jag undanhöll gjorde andra besvikna och inte älskade och prioriterade. Fegt, men just då klarade jag inte att göra på annat sätt och jag fick ta alla konsekvenserna. 

Jag kan se att jag ibland även idag har spår av dessa tendenser. Men som väl är så har jag lärt mig något genom att jag tar tag i det i tid. Genom att vara ärlig med mina brister gör jag också både mig och min omgivning medveten om det. Idag tar det sig ofta uttryck att jag skjuter på saker som jag enbart själv drabbas av och konsekvenserna är mina egna. Oftast ser jag det i tid och gör det jag ska göra och kan sedan känna lättnad och befrielse av att ha tagit tag i det. 

Hur gör du och vad får det för konsekvenser för dig? Kanske har du andra hang-ups?

Skillnad

För att toppar ska vara möjliga krävs dalar. Utan vatten ingen torka. Ingen skit om det inte kan vara rent. Ingen glädje utan sorg. Ingen lycka utan olycka. 

Motsatserna finns där och jag behöver förstå att det är en del av mitt liv. Motsatser visar på skillnad. 

Det är när jag lever med en annan sanning jag gör det svårt för mig. 

Andra försöker utplåna skillnaden. Jag vet att jag söker skillnaden. Jag tror att jag inte vill ha den men jag söker för att känna. Det är i skillnaden jag känner kontrasten och blir berörd. Det är i skillnaden jag får livet. 

Förut sökte jag kaoset för jag var mer bekant med det kaos jag växt upp med. Jag var hemma även fast jag aldrig medvetet förstod det då. Idag söker jag skillnaden för att förstå, känna, bli berörd, känna tacksamhet och bli passionerad. Skillnaden griper tag i mig samtidigt som jag förstår och accepterar att det är en del av mitt liv oavsett om jag söker den eller inte. 

Ibland i livet upplever jag att det är mindre skillnad. Det kan t o m tråka ut mig. 

Ibland lurar jag mig att tro att jag är drabbad av allt negativt och glömmer det i mitt liv som är positivt. Det är i dessa stunder jag börjar tvivla. Skillnaden upplevs för stor. Det är då jag mer än andra gånger jämför mellan mig och andra och kan tycka det finns orättvisor. Det är i dessa stunder jag glömmer bort att jag är jag och andra är andra. Skillnaden finns inom mig även fast jag lättare kan se den gentemot andra. Det är i dessa stunder jag prövas. 

Den jämförelse som sker inom mig känns sund, den jämförelse som sker utanför mig själv har mitt ego konstruerat. 

Varje skillnad är min utmaning. Vissa skillnader söker jag andra är min prövning. Alla skillnader vill jag ha även fast jag i stunder tänker annorlunda. 

Hur tänker du? Är skillnaden en del av ditt liv som du accepterat eller något du sträva bort från?

Bli vän med mitt ego

Mitt ego vill driva fram, ta kommando, vara i centrum, bli bekräftad, ta för sig, självömka, klara sig själv, dominera, ta för sig, skvallra, ljuga och en massa andra saker för att få det han vill. Han sätter inga gränser utan ser till att få det han vill med vilka metoder som helst. 

Det är så det är. Det är overdriven i mig. 

Men mitt ego har också skapat undergång och bekymmer, ensamhet och utsatthet, skuld och skam. 

Egot är en del av mig, som en vild häst jag behöver tygla. När han tyglas kan han vara det bästa jag har. När han får driva på själv, min undergång.

Jag behöver lära mig att leva med honom och tygla honom. Det är min chans till min överlevnad och mitt enda sätt.

Desto mer jag ökar mina insikter desto mer utbildar jag mitt ego. Vi går samma utbildning. När jag blir smart blir han smart. 

Jag behöver hela tiden vara på min vakt. När jag tror att jag är klar med mina insikter och saktar på farten eller rent av står still, så är han där och sakta sakta tar sin plats igen. 

Han är min följeslagare men också min fiende. 

Det jag gör lär han sig. Det jag ser ser han. Det jag känner känner han och lär sig att hantera utifrån sitt perspektiv. 

Mitt ego är jag men jag är också mitt jag. Jag väljer vem jag matar. 

Därför tar min resa aldrig slut, men den startade och det gör mig tacksam. 

Hur gör du för att tygla ditt ego? 

Det finns en dag idag

Vem jag än är. Vad jag än gjort. Hur jag än tänkt. Vad som än försegår inne eller utanför mig själv. Hur mitt liv än varit eller är. Vad än jag eller andra tänker, tycker eller säger om mig. 

Det har ingen betydelse. 

Oavsett om det är sant eller inte sant. 

Det finns en annan dag i morgon att vakna till.

Det finns en annan handling att göra idag. 

Det finns andra tankar att tänka idag. 

Det finns andra känslor att känna idag.  

Det finns en annan dag idag. Min dag. 

Bara för idag. 

Om jag tror något annat har jag ännu inte sett allt. 

Vad tror du?

Fri

Vad innebär ordet fri? Vad lägger jag i känslan att vara fri? 

Fri att göra vad jag vill. Fri att känna vad jag vill? Fri att tänka vad jag vill. Fri att uttrycka mina åsikter vilka de än är. Fri att ha den troslära jag vill. Fri att ha den sexuella läggning jag vill. Fri att ha den politiska åsikt jag vill. Fri att vara vad jag vill. 

Allt detta handlar om hur jag får tillåtelse av min omvärld att vara fri. 

Tänk om det är så att i min egen värld, världen i mig själv finns det andra hinder som kan begränsa min frihet. 

Fri från skuld. Fri från skam. Fri från vad andra tycker om mig. Fri från åsikter om andra. Fri från att jämföra. Fri från svartsjuka. Fri från avundsjuka. Fri från att bli sårad av andra. Fri från att såra andra. Fri från självömkan. Fri från harm. Fri från rädsla. 

Så hur blir jag fri? Hur gör jag för att inte begränsa mig? Hur gör jag för att hålla mig utanför mitt eller andras fängelse? 

Vad är ditt tips? Vilket råd skulle du ge mig? Ditt bästa råd.

Vilka stigar går du på?

Om jag ägnar all min energi att se på  vad andra gör eller inte gör. Om jag har åsikter om andra i allt. Om jag dömer, fördömer och ser ner. Om jag beklagar mig hur världen är. Om jag ser ner på andra religioner och trosuppfattningar. Om jag föringar historien som den varit. Om jag anser äldre vara passé och inte har något att lära ut. Om jag snackar skit om mitt ex. Om jag har åsikter om mina barns sätt att leva och deras val. Om jag har åsikter om sexualitet. Om jag känner agg och fördömer min närmaste granne. Om jag säger att du har fel. Om jag försöker påtvinga mina idéer. Om jag anser att en politiskt uppfattning är bättre än en annan. Om jag tycker min insats i livet är större och bättre än någon annan. Om jag anser att någon står lägre än mig.

Vad gör det mig till då? 

Vem är är jag som tror att jag sitter inne med rätt svar och en tror att jag är en högre stående individ? Vad gör det mig till för person? 

Är mitt syfte att vara bättre och må bättre? Är det för att se att andra är sämre och har det sämre? Är det för att se att jag själv inte är lägst i rangordningen?

Växer jag och har det bättre om andra har det sämre?

Om jag jämför och graderar kommer jag då i en bättre situation. Mår jag bättre av att andra mår sämre? Är mitt arbete och mina insatser mer värda om andra jämförs som mindre värda? 

Jämföra och rangordna får mig inte att ha ett bättre liv. Det gör mig enbart dömande. 

Att vara tacksam för det jag har. 

Att se ett värde i allt som finns på jorden.

Att vara ödmjuk mig själv.

Att vara ödmjuk andra.

Att aldrig döma och förtala. 

Att släppa mitt fokus utanför mig själv.

Att städa i mitt eget hus.

Det ökar mitt eget värde. Det får mig att växa.

Allt annat leder mig på vilsna stigar och återvändsgränder. 

Jag själv går fel ibland och jag kommer på stigar jag märker mörknar steg efter steg.  Jag upptäcker detta tidigt idag och jag hittar vägen därifrån. 

Tidigare i mitt liv var jag duktig på att hitta en massa stigar som ledde mig på villovägar. Jag ljög, jag skvallrade, jag snackade skit om andra. Jag fördömde och förmanade. Jag skyllde på andra. Jag glänste i andras fördärv. Jag tog inte ansvar. Jag pekade på andras fel som egentligen var mina egna. 

Jag är tacksam att jag fick hjälp att öppna mina ögon. 

Vilka stigar går du på? 

Snäll

Vad innebär det att vara snäll som medmänniska, vän, partner, kompis, arbetskamrat och arbetsledare? Innebär det att jag ger för att ge, ge för att ta, föringar mig själv för att jag har ett bakomliggande syfte, knyter min näve i fickan, jag är sådan, jag vet att det finns ingen anledning att vara nått annat eller vad är orsaken till att jag vill vara just snäll? En ko är snäll med. 

Snäll kan ha så många innebörder men där jag tror att där just syftet till varför jag är det är avgörande för hur det påverkar mig. Ärligt och genuint snäll bygger på att jag inte har några bakomliggande själviska syften till varför jag väljer att vara snäll. Jag har ärliga uppsåt. Ibland kan jag tro att mina uppsåt är ärliga men att jag ända lyckats ha något fördolt själviskt i agerandet. Bara jag vet innerst inne. Genom att arbeta med mig själv och vara ärlig kommer jag närmare och närmare min egen grundkänsla och mina grundsyften. 

Men hallå!? Är jag snäll är jag, vad är det att fundera över ? 

Sant. Så länge det inte blir några negativa konsekvenser för mig och känslan känns väldigt bra varje gång det sker är allt ok, självklart. Ibland kan det ligga tankar och gro i mig som t.ex. - Jag kan väl få ett tack. - Varför är inte han snäll? - Nu är det dax för honom att visa nått till mig. - Jag blir egentligen så förbannad på honom men visar jag det kanske han går och jag blir ensam. Om mina tankar inte speglar mina handlingar är mina syften grumliga vilket gör att jag kanske får ta ytterligare en tankeställare med mig själv varför jag agerar som jag gör.

Genuint snäll är ett fantastiskt sätt att möta andra människor med eftersom det sällan eller aldrig uppmanar till attack eller flyckt för den jag möter. Möjligtvis kan det väcka osäkerhet om personen jag möter är ovan vid det eller mina syften är grumliga. 

Vilka strategier har du? Är du snäll men vill nått annat egentligen? Är du inte snäll, varför inte det? Berätta hur du agerar? 

Illusion - jag skapar min värld

Jag skapar min värld i mig och och hur jag uppfattar världen utanför mig. Jag skapar en illusion om hur jag vill att det ska vara. Positivt eller negativt det har ingen betydelse. Jag skapar det jag vill känna. Det betyder också att jag skapar en bild, inte den faktiska verkligheten och då finns det även risk att jag med den bilden blir besviken. Jag kategoriserar och jag systematiserar på ett sätt för att bli känslomässigt nöjd. Det betyder också att det finns risk att jag väljer bort verkligheten och det som jag inte vill se även fast det finns där.

Internet är ett bra sätt att skapa min egen skyddade känslovärld. Jag bygger en egen bild av den jag tror mig tala med som oftast senare blir en annan bild i verkligheten. Telefon samma sak. När jag går in i en relation ser jag mer det som är positivt och kanske rent av blundar för det negativa. Ska jag köpa ett hus eller en bil eller andra varor är det oftast på illusionen av vilken känsla den kan ge mig som får köpet att bli av. Det är också så all marknadsföring fungerar, det är min illusion av hur lycklig jag ska bli när jag får varan som får mig att köpa den. 

Av någon anledning så vill vi skapa oss en egen värld byggd på ett löfte om något i framtiden. Syftet igen att vi vill ha nått. Risken såklart att illusionen inte alls stämmer överens med verkligheten. 

Många gånger blir det bra om syftet är rätt och valet styrt av både känsla och tanke. Det kan visst få vara spontant men då är risken att det mer blir styrt av mina dolda känslor. Här och nu och styrd av känslan kan bli grunda fattiga beslut som sällan överlever. Men om jag i nuet räknar med att det finns risker så har jag resan tagit in det i mina förväntningar. 

Illusion är ok om jag förstår att det handlar om det men kan ha brister om jag saknar insikt om det. Valet är alltid mitt och även konsekvenserna. 

Kan du se att du i bland agerar på för mycket känsla eller för mycket tanke? Bär du ibland på allt för mycket illusioner? 

Livet - ett nytt syfte

Jag funderar på om jag under mitt liv valt helt fel syfte. Jag har burit på samma syfte i livet som många andra. Jag har haft samma fokus som många andra och detta har lett till att jag separerat mig från andra. Detta har inneburit att jag isolerat mig och själviskt drivit det som var bra för mig och det jag ville ha. Det har inneburit missunnsamhet och kamp för att få. Kamp för att få minst det som andra har men gärna mer. Det har inneburit ensamhet. 

Denna separering från andra har drivit mig till det som jag känt rädsla för i tron att det skulle ta mig därifrån. 

Mina rädslor har drivit mig till mina rädslor. 

I en värld där mitt syfte alltid handlar om att ge på olika sätt och där gåvan till andra är att dela, hjälpa och få andra att klara sig och växa, försvinner separationen. I de läget är gemenskapen avgörande och nödvändig. Den gör mig tacksam och förhoppningsvis omgivningen tacksam. I ett sådant läge skulle krig, missunnsamhet och avund inte ha någon plats. 

Tänk bara för idag ska jag ge. Bara för idag är det inte mina behov att få som är målet och syftet utan min vilja och lust att ge. Hur skulle det förändra min egen känsla, mina tankar och mitt handlande? 

Vad skulle det innebära i möjligheten att leva i nuet?

Vad skulle det innebära för dig? 

Underbart är kort

Är det så att underbart är kort eller handlar det om hur jag väljer att se det? Förälskelsen är kort, kanske, men om jag lär mig att se hur kärleken förändras och utvecklas så kanske den inte är så kort, bara jag är nyfiken och tålig att våga vänta för att se och uppleva förändringen och förmågan att kunna ge. Bara jag från början begripit vad underbart är och vad mitt syfte varit med att fånga den.

Samma med lyckan, lyckan är kort för med lyckan kommer olyckan. Eller är det så? Hur kan en lycka jag upplever vara fel och för kort? Lyckan är min upplevelse och hur jag väljer att se lyckan och styrs av hur jag väljer att uppfatta den. Ruset är kanske kort men förmånen att uppleva den evig.

En ny bil, ett nytt jobb, en ny lägenhet, en ny bekantskap?

Jag lägger in förväntningar i det jag upplever som begränsar mig eftersom förväntan stegras utifrån en ny nivå, min historia eller min förväntan. Om jag är sjuk är min högsta lycka att bli frisk. När jag blir frisk förändras min högsta lycka. Är jag fattig är kanske min högsta lycka att få något. Jag är beredd att dela allt för jag har inte så mycket. När jag har något förändras min lycka till att få mer och mer och mer. Min girighet ökar vilket gör att jag blir mindre givmild. Jag kommer högre upp i att "äga " lyckan och därmed min risk för fall blir större och en olycka.

Underbart är kort kanske är en myt, den kan vara hur lång som helst om jag kan välja att vara tacksam i det jag har i varje stund. 

I ett liv där jag lever i nuet och lever här och nu är underbart alltid, eftersom det finns inget då eller sedan.

Hur förhåller du dig till begreppet lycka och att underbart är kort?

Reaktion - aktion - reflektion

Vad jag känner är inte alltid det jag behöver göra. Världen är full av intryck från det lilla till det stora. Ibland tyvärr så att jag glömmer att se det lilla och väljer det stora eller så fastnar jag på det lilla och blir inte medveten om det stora. Det stora kan vara vetskapen om att jag är en del i alltet det lilla att just jag har betydelse. 

Ibland är det lätt att fastna i det lilla som sker på t.ex Facebook. Världen begränsas till det liv som sker där och jag glömmer bort att livet finns runt omkring mig även när livet känns tungt är det mitt liv. Det är det livet som är just mitt, allt som sker. 

Tillbaka till reaktion- aktion. 

Det är inte självklart att det som känns eller det som jag tänker i allt som sker i mig eller utanför mig behöver leda till att jag agerar. Det behöver inte leda till att jag agerar med känslor inåt eller utåt. Det behöver inte innebära att världen går under eller att jag behöver trycka ner mig själv eller någon annan. Det kanske t o m  är så att jag bara behöver lyssna in känna in men inte agera. 

I andra stunder, särskilt när det handlar om fara behöver jag agera direkt. Det är också en del av kroppens funktion att alstra energi för att kunna fly snabbt genom att producera adrenalin. 

Men i väldigt många situationer kanske det bara handlar om att reagera och fundera men inte agera, inte ens agera innåt mer än att reflektera. 

Så kanske är det så att reaktion bättre kan kombineras med reflektion. Vid fara givetvis aktion men att jag väljer noga ut vad som är egentlig fara och vad som inte är fara. Resten bör vara reflektion. 

Reflektion ger mig en chans att ta in vad som sker innan jag agerar. Reflektion gör att jag kanske inte väljer fly eller anfalla utan något helt annat. Reflektion gör att jag växer utan att anfalla. Reflektion ger mig chans att inte fly. 

Vilka sätt har du och hur påverkar det din vardag? 

Tystnaden

Tystnaden kan skrämma mig. Tystnaden skrämmer mig för att jag får så mycket tankar och så mycket rörelse i mitt huvud. Tystnaden stör mig och känslan är att jag vill bort från det som är tyst för att slippa höra. Tystnaden påminner mig och får mig att känna gamla känslor och tänka gamla tankar. 

Tystnaden tynger när ingen ringer eller hör av sig och när det som fyller min tystnad enbart är illusioner. Jag vet att valet är mitt och att jag inte kan eller ska förvänta mig något men i mina sköra stunderna kan det vara svårt att stå emot. 

Men. 

Tystnaden ger mig också en paus. Den skapar ett utrymme mellan då och nu och mellan nu och sen. Tystnaden ger mig möjlighet att lyssna på det jag jag senast hört för att få möjlighet att ta in och känna in det jag precis fått till mig. Tystnaden är också vägen innan jag väljer att göra något. Tiden jag behöver för att tänka innan jag väljer att handla. Den ger mig förtankar på samma sätt som efter ger mig eftertankar. 

Tystnad för mig kan också vara att välja tystnaden för att sluta tänka. Jag fokuserar på en sak som t ex min andning för att bara tänka på den och stänga ute alla andra tankar. Jag andas, jag andas, jag andas. Tanken ägnas åt andningen och i övrigt är det tyst. När jag väljer tystnaden så får jag lugn i min själ. 

Ibland blir tystnaden min möjlighet att ta in det som finns utan för mig. Tystnaden välkomnar de ljud, de bilder och den känsla jag får av att beröras av det självklara. Sakta upp och se vad som egentligen händer jämfört med det jag tror händer. Det självklara utanför. Luften jag kan andas, ljuset som når mig, mörkret som får mig att se vad ljuset hindrar. Ljuden som är en barriär jag lever med eller den distingta fågeln som väljer att sjunga även fast våren ännu är långt bort. Havet som klickar när den möter stranden och bergsklipporna. Isen som sprakar. 

Tystnaden ger mig en möjlighet att välja. Tystnaden skapar ett nytt utrymme som jag kanske aldrig sett eller som jag saknat. 

Välkommen tystnaden, jag väljer hur jag möter dig. 

Vad betyder tystnaden för dig? 

Hur tar jag emot

När andra har en annan åsikt, är arg på mig, eller glad för den delen hur bär jag mig åt för att ta emot och fånga upp det den andra känner och tänker om mig eller om något? Hur gör jag mitt mottagande? Hur visar jag den andra att jag tagit emot den den personen sagt? Är jag beredd att lyssna innan jag säger mitt? Är jag egentligen intresserad att få reda på vad den andra tycker och hur den andra argumenterar i sak? Är jag beredd av tacksamhet att ta emot något en annan människa vill förmedla till mig och där en annan människa faktiskt väljer att säga något till mig? Denna människa väljer ju att ge mig tid för att berätta något för mig om mig eller i en sakfråga.

Är jag beredd att ta emot med öppna famnen eller går jag till försvar direkt när det är något negativt och slutar jag att lyssna? Om det är något positivt är jag då beredd att ta in det och acceptera att det är precis detta denna människa känner för mig just nu och tycker att jag är eller jag gör. 

Jag tror att emottagande är viktigt i alla lägen. Jag behöver först ta emot med ett öppet och villig sinne innan jag gör nått annat. När jag fått bekräftelse att den andra fått säga sitt avslutar jag med ett "-Tack".

Därefter kanske jag behöver fundera innan jag säger något.

För min del brukar jag när någon säger mig något, och i mina bästa dagar, säga att jag tackar för det du säger, jag ska fundera på det du sagt. På detta sätt så kan jag komma till sans och jag kan verkligen ta in vad den andra sagt. Jag kan väga det positiva och det negativa och jag kan smaka på det som kanske den andra har rätt i och det som jag kanske kan känna inte har med mig att göra. Att svara direkt kan ibland bli utan egen insikt oavsett om det är positivt eller negativt.

Hur gör du? 

Mörker

Vad väljer jag att se? Sedan lång tid denna höst/ vinter har det varit mörkt. Inte ens snön har hjälpt mig på vägen till det ljusa. Så fort en lite ljusstrimma av sol letar sig ned på vår del av jorden gör jag allt för att få tillgång till den kraft den kan ge. Helt plötsligt när den visar sig kan jag kommentera det och känna mig glada. Jag blir upprymda och hela kroppen vill sträcka på sig för att visa hur jag gillar det som sker.

Solen och ljuset kan också ställa krav. Då vill jag ut och ta del av energin. Då vill jag definitivt inte sitta inne och kura. Tänk en varm dag med stor stark sol men du väljer att sitta inne, tända ljus och se på film. Vad väcker det för känslor i dig? Känns det tillåtet att inte ta del av solen då? Då är mörkret mer tillåtande. Mörker och regn ger oss mer rätt att stanna kvar inne och kura. Då välkomnar vi mörkret.

Varje situation har två sidor. Hur jag väljer att se på det som sker avgör hur jag har möjlighet att hantera det. Väljer jag att känna mig styrda av det som sker och låta mina känslorna påverkas av det yttre på ett negativt sätt eller har jag i varje stund ett val att förhålla mig till det som sker utanför mig och innifrån mig? 

Hur känner du inför mörkret och ljusets påverkan? 

Ändra ord ändrar liv

Vad jag väljer att använda för ord styr hur jag uppfattar min värld. Det jag väljer att fokusera på blir mitt val. Det handlar inte om lycka eller olycka. Det handlar inte om att dölja eller trycka undan. Det handlar inte om att förställa mig, i någon riktning. Det handlar om mitt val.

Valet av ord styr hur min hjärna väljer att förhålla sig till mitt liv. Orden kan lyfta eller sänka. Orden styr mig i en viss riktning. Orden affirmerar mig, de får mig att känna och bekräfta mig. Bekräftelse kan vara både negativ eller positiv. Vilken bekräftelse jag väljer styrs av mitt mod och min sinnesstämning. Jag får det jag känner att jag är och känner mig som.

Självklart har allt det jag känner orsaker som kan vara bra att komma tillrätta med och acceptera men den snabbaste vägen att välja att förändra något i min egen sinnebild är just att välja ett annat ord. Orden talar till mig när jag tänker dessa ord och när jag hör mig säga orden.Det jag hör tror jag är sant vilket styr mig i den riktning mina ord står för.

Jag har själv ältat och använt mig av en massa negativa ord för att ytterligare bekräfta för mig själv om hur synd det varit för mig eller hur trist jag tycker något är. Säga något med samma ord en massa gånger blir som att verkligen övertyga mig själv om att det är så. Jag kommer verkligen inte undan, jag är verkligen i en svår situation och bekräftar det om och om igen i valet av mina ord. Det bekräftar. Men är det den bekräftelsen jag söker? Nej så klart men det är den bekräftelsen jag känner i min kropp och det är den bekräftelse jag får med valet av mina ord.

Hur gör du, vilka ord väljer du i ditt liv?

Lyckan är vår värsta fienden

Kan det vara så att lyckan är vår värsta fiende? Lyckan är svår att fånga och lätt tappa.

För att få tillgång till lyckan behöver vi ge nått av oss själva. När vi ger nått av oss själva finns det risk att vi blir sköra. När vi blir sköra kan vi uppfattas som svaga. I vår skörhet kan vi bli sårade. Svagheten med lyckan är just när den lämnar oss och vad den gör med oss. 

För att slippa bli utsatt är det lätt att låta bli att bli skör och att låta bli att ge nått av oss själva. Detta i sin tur betyder att vi har mindre chans att finna lyckan och så håller det på. 

För att jag ska få behöver jag ge. Att ge behöver jag bli ärlig och genuin. Blir jag ärlig och genuin tar jag risker. Tar jag risker finns det chans att jag bli skadad. 

Jag behöver således ta risker för att få och det är det priset jag alltid får betala. 

Men.

Om jag är genuin och ärlig mot mig själv och jag tillåter mig att vara svag och skör, vad är då risken? 

Vågar du tillåta dig att bli svag? 

Livet är en tragedi

"Livet är en tragedi för den som känner men en parodi för den som tänker" Detta är något som står tatuerat på rapparen Petters bröst. Spelet mellan tanken och känslan. Känslan ser sorgen i tankens spegel. Känslan är präglad av våra tankar men lever ett eget liv.

I allt förändringsarbete är det vårt arbete med tankarna som behöver förändras. Vi behöver tänka på ett annat sätt. Vi har en massa automatiska tankar som vi lärt oss tidigt som också twistar till det i oss och påverkar våra känslor. Automatiken styr mig åt ett håll känslomässigt för jag tidigt lärt mig att tro att det var så. Historien präglar mitt liv idag även fast historien för länge sedan gått i graven. När jag inser att de tankar jag har är gamla tankar som sker i ett liv som är här och nu lär jag mig sakta att våga tänka nya tankar styrt från hur det är nu inte för hur det var i går.

På samma sätt är det med känslorna. Gamla känslor ligger kvar och stör min närvaro idag. Jag ser inte vad som finns idag för det jag kände igår. Det jag kände då ligger kvar och loopar i mig idag på händelser som hände igår men som definitivt inte är en sanning idag. Mina känslor idag är en illusion som jag tror är sann, en känslosynvilla. Bara för att någon då sa att jag var värdelös betyder det inte att det då var sant och ännu mindre att det är en sanning idag. jag bär på känslominnen som redan då var osanna och konverterar det in i min nya tid, nuet. Även dessa känslor behöver arbetas bort med tanken för att få nya känslominnen skapad i min nya tid med mina nya tankar.

Livet är en tragedi om jag väljer att se det så. Livet är en parodi om jag väljer att känna in det så. Livet är allt, jag är allt och jag accepterar det liv jag lever och det liv jag fått. När jag accepterar mitt liv som det är kommer parodin, det blir inte en tragedi. Detta livet har skapat mig. Den jag är gör mig stolt även fast det är med både glädjen och brister. Utan det hade jag inte blivit jag. Vad det kan innebära i framtiden har jag ingen aning om, men idag är det alltet, för det är jag.

Älskar du ditt liv som du har och det som blivit du? Vad skulle behövas för att du skulle kunna ta in de orden i ditt hjärta? Om du kunde ta in de orden på ett sätt som skulle innebära att det skulle bli en sanning för dig, om det verkligen var möjligt, vad skulle det innebära för dig?

Acceptera olyckan

Vi jagar lyckan och jag antar att den finns i allas nyårslöften och planer för framtiden. Kanske inte minst facebook är vi glada i att tala om hur lyckliga vi är. Lyckan ska bara finnas där och gör den inte det är vi bedrövade och olyckliga. Andra verkar ha det jag saknar. Andra uppnår det jag inte ens kan komma i kontakt med. Allt är så lyckligt, alla är så lyckliga men inte jag. Hur lätt är det inte att tänka på detta sätt.

Stora helger kommer känslan över mig ibland hur jag ser andras planering och förverkligande av just sin helg och sina spännande möten. Jag ser andras men inte min. Den finns, men det är andras som jag ser och som tycks glänsa. Jag söker utanför mig själv istället för att se det jag faktiskt har.

I mitt liv kunde jag aldrig förstå från början att alla mina misslyckande och mina handlingar som skapade all min tidigare bedrövelse senare i livet skulle bli min lycka. Jag kunde då aldrig förstå att mina brister i livet skulle bli min lycka som ett redskap i arbetet med andra människor.

Lyckan är nått jag kan få tillgång till men det är lika självklart att jag kan få gå vägen via olyckan. Olyckan är följeslagaren till lyckan och en del av livet. Det är sådant som är positivt och sådant som är negativt. När jag väljer att fokusera på att jaga lyckan behöver jag samtidigt acceptera olyckan för den är lyckans följeslagare. Det liksom ingår i paketet. Hur många misslyckandes har inte gjorts innan lyckan kom. Det jag som utomstående får reda på när det sker en lycka är just enbart lyckan, sällan eller aldrig all olycka som genomlevts.

Jag behöver glädjas allas lycka särskilt för jag vet vilken olycka de fått genomleva för att komma dit.

Lyckan kommer lyckan går,....den som kan leva med olyckan lyckan får. Nej den går inte så men det skulle passa utmärkt för jag tror att det är precis på det sättet. Lyckan finns i oss alla särskilt om vi kan acceptera att olyckan finns som en del av livet. Kanske är det så att för att få lyckan behöver vi förstå att olyckan gör dess sällskap, det liksom ingå i paketet.Om jag förstår att det krävs misslyckanden för att lyckas är ett nederlag aldrig förödande utan en naturlig del i det som sker. Ungefär som att efter regn kommer sol.

Ser du olyckan som en förbannelse och ett nederlag eller kan du acceptera att den är en del av ditt lyckande?

Före och efter

Hur var livet före och hur var livet efter. Jag tänker på det ibland. Hur var det när jag levde med familj och hur blev det efter när jag skiljde mig. Vad hade jag för liv innan och hur blev det sedan. Hade jag allt innan och efter ingenting eller blev det precis tvärt om. Vad var det som gjorde att det blev som det blev och att jag ville separera och vad var det som jag fick. Hur var det innan mamma och pappa levde och hur blev det efter. Han jag säga allt jag ville säga? Hur var det med det där jobbet som jag hade innan och hur blev det efter det att jag slutet. Blev allt så mycket bättre eller var det avgörande att sluta? Innan en helg så har jag allt framför mig, jag har möjlighet att göra precis allt. Hur blev det efter helgen, vad gjorde jag egentligen? Hur var det med förväntningarna inför den där nyårsfesten, jag minns hur uppspelt och förväntansfull jag var. Hur blev det efteråt och vad hände egentligen men alla mina förväntningar.

Det finns alltid ett före och ett efter. Känslorna före är ofta inte alls lik känslorna efter. Känslorna spelar mig ett spratt och bygger upp bilder av det jag vill se och det jag vill uppleva. De blir så levande så det blir nästan en sanning. Efter blir nått annat. Antingen har verkligheten verkligen överträffat sagan eller så har det blivit ett platt fall eller nått där emellan. Vad jag vet är att det oftast är en skillnad.

Egentligen går det inte för mig att föreställa mig hur det ska bli för det vet jag inte förrän jag är där. Det roliga kanske blir mycket mer roligt eller hur tråkigt som helst. Det jag är rädd för ska ske kanske inte alls inträffar vilket blir en befrielse. Vad det än är som sker vet jag det först efter att det skett. Det är först då jag kan säga: "- Så blev det." Innan dess spekulerar jag.

Så det finns alltid ett före och ett efter i allt vilket kanske också är skönt. För om jag inte kände innan kanske efter aldrig skulle bli. Om jag inte bestämde mig innan att göra det skulle jag inte heller efter förstå att det inte var så farligt. Vi behöver ibland föreställa oss om hur det skulle kunna bli för att våga genomföra det och ibland behöver vi våga att inte föreställa hur det skulle kunna bli för att just våga. Det finns ett före och ett efter.

Jag kan känna att jag aldrig skulle vilja veta före hur mitt liv skulle bli efter jag levt det för jag tror att jag vet att jag då inte skulle bli den jag är idag med allt som hänt, som varit både bra och mindre bra. Jag skulle aldrig ha varit den människa jag är idag med alla mina erfarenheter av tankar, känslor och handlingar. Vilken tur att jag inte visste. Jag vill verkligen inte leva om mitt liv utan vara just den jag är efter. Just nu är också starten av före innan detta efter ska ske. Jag känner att jag verkligen inte vill veta utan jag är uppmärksam i nuet vad som sker för det är med det som jag vill skapa mitt efter. Jag tror jag tidigare skapade mitt efter utifrån mitt då. 

Hur gör du? Kan du ibland fundera över hur det var före och hur det sedan blev? Kan du känna att det finns en skillnad?

Tystnad

Det har varit tyst drygt ett dygn från denna blogg. 

Tystnad är både fridfullt och skrämmande för mig. Tystnad har en stor kraft och är just den punkt mellan det jag sagt och det jag ännu inte sagt. Det är punkten mellan min känsla och den känsla jag ännu inte känt. Det är avslutet av en handling innan nästa handling. 

Tystnaden ger mig möjligheter.

Tystnad ger mig möjligheter att betrakta och ta in. Tystnaden skapar det utrymme som får min hjärna och mitt intellekt att tänka efter. Är jag ensam, är jag glad, är jag utsatt, vilar det frid i mig och t.ex. är jag i balans. Tystnaden ger utrymme för mina känslor att visa sig utan att bli störd av annat. 

Tystnaden kan både oroa och ge mig ro.

Tystnaden blir mitt val för att välja om det är bra eller mindre bra. Tystnaden öppnar mina sinnen för det goda men också för det mindre goda. Därför har den också möjlighet att vara skrämmande. Hur jag väljer att ta in tystnaden styr vilken upplevelse jag får. 

Det finns en tystnad som sker utanför mig och det finns en tystnad som sker inom mig. Det är tystnaden utanför mig som har möjlighet att skrämma mig mest för då hörs avsaknaden av tystnaden inom mig. 

Det är också tystnaden inom mig som ger mig möjlighet att välja tystnaden utanför mig som något välkommet.

Tystnaden utanför mig är lätt att distraheras genom att ständigt vara upptagen, ha mycket att göra, träna, ha en massa projekt, vara förälder, vara förälskad, jobba för mycket, vara beroende av någon eller något osv. 
När jag väljer att distrahera mig väljer jag också bort mig själv eftersom jag väljer att inte lyssna på mig själv. Vad säger mina tankar, vad säger mina känslor och vad säger min kropp. Jag väljer då att inte vara närvarande i mig.

Det är kanske därför mindfulness och meditation kan hjälpa människor att hitta sin inre ro och styrka. Jag får verktyg för att lyssna på tystnaden inom mig. Jag får hjälp att skapa denna tystnad.

Tystnaden handlar om att stanna upp och se vad som händer runt omkring mig men också för att se vad som händer i mig. Tystnaden skapar min närvaro.

För mig är tystnaden välkommen även fast jag ibland skulle önska precis tvärt om. Jag accepterar att det är tyst även fast det ibland plågar mig. Jag vet att det är läkande när jag kan sortera mina rädslor från det goda det ger. De ger mig ett lugn när jag vågar vara kvar i min tystnad. Det är när jag inte ännu nått den inre tystnaden som rädslorna lever sitt eget liv.

Vågar du stanna upp och lyssna på andra och dig själv? Vågar du stänga av för att ha ett samtal med dig själv? Blir tystnaden för svår för dig i bland? Berätta gärna.

Släpp historien

Vad har min historia för betydelse idag? 2013 har varit. Det är förgången tid och möjlighet att ändra den omöjlig. Jag har fått erfarenheter som gjort mig ett år äldre med både positiva erfarenheter och mindre positiva. Historien har lämnat spår som gjort mig till den jag är idag. Utan den inte jag. 

Nu är jag den jag är. Historien är för alltid historia och har längre inget egenvärde. Det är som ett verktyg som format mig men som längre inte behövs. 

Jag accepterar att jag haft min historia och att jag blivit den jag är. Jag accepterar att jag haft just den historia jag fått ha och jag acceptera hur den format den jag är just nu med alla mina personligheter. Varken bättre eller sämre jag utan just jag. Andra har formats på sitt sätt jag på mitt. 

Men sedan då? 

Precis.

Varje år har skapat mig mer erfarenheter men det som skapat mig är historia.  

Livet, som jag definierar det, levs här och nu och skapar sin egen historia sekunden efter. 

För att lyckas 2014 är mitt bästa tips att acceptera den historia vi haft och de erfarenheter vi fått för att sedan glömma hur det gick till. Historian blir en börda och släpper aldrig taget om oss om vi inte gör valet att släppa. 

"Poängen i livet är att skapa ny historia inte spara gammal. "

Spar du gammal historia?