För barnens skull

Jag har mitt liv och allt jag gör får jag ta konsekvenserna av. Både det som är bra och det som är mindre bra. Vad jag gör drabbar mig. Vill jag inte ha det som jag har det men ändå inte ändrar det jag har på grund av rädsla, lust eller andra orsaker är det upp till mig.

När jag lever själv utan ansvar för någon annan. 

Men har jag barn är det en annan sak. 

När jag har barn har jag ansvar för någon annan som är beroende av mig. När jag har barn behöver jag tänka några gånger till. 

När jag har barn är det någon annan som är beroende av mig och som får ta oväntade konsekvenser av det jag gör. Ja oväntade. Vi tror att barnen inte märker, att de inte förstår eller berörs av det som sker. Barnen är för unga. Barnen förstår inte. Barnen vet lite men är vuxna för att förstå.

Fel, fel fel.

Barnen har en förmåga som vi som vuxna, många av oss i alla fall, tappat bort för länge sedan. De har en förmåga att känna av minsta sinnesstämning och minsta förändring. De har förmåga att lyssna in det som faktiskt sker även fast vi på frågan om det är nått särskilt gärna vill svara: - Nej det är inget! Barn känner och vill gärna ta på sig skulden för det som sker. Barnen är så beroende av oss som föräldrar att de är beredda att göra vad som helst för att få allt bra igen. Till och med förinta och om intet göra sig sig själv för att allt ska gå över till det normala igen. Barnen lär sig i dysfunktionella situationer att ta in all stress och ta ut det på sig själv. Vi lär barnen att kaos blir ett normaltillstånd.

Det är självklart att allt det vi gör för att fortsätta skapa obalans, otrygghet och oreda tär på våra barn och gör att det går ut över våra barn. Allt påverkas. 

Var enda negativ tanke som vi odlar i oss smittar över på våra barn. Varenda.

Ibland är vi rädda. Ibland tror vi att vi är kvar i något för barnens skull fast det egentligen handlar om vår egen rädsla. Ibland tror vi att barn inte tar åt sig men det är precis det som sker. Barn tar åt sig för de vill överleva och skapar själva strategier som de sedan som vuxna försöker bearbeta. Som i sin tur påverkar deras barn som gör att de skapar strategier som sedan påverkar deras egna barn.

Allt de känslomässiga som jag föröver på mina barn i form av otrygghet och osäkerhet påverkar mina barn på samma sätt som om jag skulle ge dom en spruta med ett gift varje dag. De blir successivt påverkade av allt och försvagas varje dag tills de till slut inte finns kvar. Liknelsen får mig att må riktigt illa. Ändå var det precis det jag gjorde. Jag tog inte hand om mig och stod upp för den jag var och det jag ville vilket fick stor påverkan på mina barn. Jag var den pappan som inte tog min del av ansvaret. Jag var den pappan som satte mina rädslor före mina egna barn. Jag sprang från faran istället för att ta striden.

Inte nu. Det är inte rätt tid. Jag är kvar för barnens skull. 

Skitsnack! Det finns inte rätt tid. All tid är fel tid eller rätt tid.

Det var mina barn som fick mig att förstå. Det var mina barn som genom sina egna handlingar fick mig att till slut inse.

Tack mina barn för att ni var och är så tydliga.

Är du den som springer och tar striden för din skull eller är du den som tar du striden för dina barns skull?