För evigt inte

Livet är som det är. Det kommer och det går. Händelser uppstår och försvinner. Sol och regn. Dag och natt. Inget är evigt utan allt förändras. Vi lever i ett flöde och i det flödet befinner jag mig. Jag tar del av flödet eller jag står vid sidan av. Jag skapar flöde eller ser andra skapa. 

Vi befinner oss i en ständig rörelse. Ändå finns det människor som säger att de vet. Ändå finns det människor som tror sig känna andra eller sig själv, för den delen. Människor som tänker att rörelsen inte finns och att det istället är en konstant. Människor som väljer att förenkla världen för att det blir lättare så. Människor som dömmer andra i evighet. Människor som tror att alla andra åldras men inte dom själva. Människor som väljer att se världen utifrån gårdagens sätt att tänka, sällan morgondagens. Människor som tror sig känna sina barn som om de ägde dessa. Människor som tror att världens centrum går genom dom. Människor som sitter fast i gamla tankar och känslor. Människor som oroar sig för det som ännu inte hänt och kanske aldrig kommer att hända. Människor som stämplar sig själv eller andra att vara på ett visst sätt, för alltid. Människor som inte är beredda att pröva något nytt. Människor som inte är beredda att skapa nya rutiner. Människor som tror att de för evigt är dömda eller dömmer. Människor som är evigt bittra eller evigt bär på en sorg. Människor som ...

Jag hade tendenser att fastna i delar av detta. Jag öppnade några av dessa dörrar. Det skapade en tillfällig trygghet i ett yttre kaos. Det identifierade mig. Men det gjorde mig också avvikande och ensam. Det fick mig att fastna i det förflutna. Jag ställde mig vid sidan av. Inte för att jag ville utan för att jag inte vågade annat.

Det som är, är sällan eller aldrig evigt. Det kanske till och med aldrig varit. Men jag kan leva i en föreställning som om det är en evig sanning. 

Det som var igår är inte idag och det som är idag är definitivt inte i morgon. Har det någonsin varit? 

Hur mycket vet du och tror är sant, egentligen?