Irritationsbomben

Irritation är besvärligt. Vad är det som gör att jag svarar kort och är sarkastisk och snabb i repliken. Vad är det som gör att jag känner irritation i hela min kropp? Kroppen blir spänd och replikerna giftiga. Det känns i stunder som jag behöver slå mig fri även fast inget hot finns i närheten.

De som finns i min närhet förstår så klart inget. Vissa försöker istället att anpassa sig vilket gör att jag blir än mer irriterad.

Så var det många gånger för mig. 

Jag gick och bar på en bomb inne i mig själv. Jag gjorde allt för att slippa se den brisera ändå så var det precis det som höll på att hända. 

Jag var inte utsatt för något direkt hot utan jag hade själv målat in mig i ett hörn. Jag hade valt att inte säga hur jag ville ha det utan lät andra tala om hur det skulle vara. Jag ökade också på mitt krut i bomben med att vara oärlig inte bara mot mig själv utan också mot andra vilket gjorde att jag trodde att jag helt saknade vägar ur min situation. 

Jag agerade på gamla strategier och jag kände rädsla. Strategin och den känslan var mycket gammal. Förut kunde jag vifta bort det som skedde och besvära genom att göra. När det inte längre gick kom frustrationen, irritationen och ilskan. Det var som att köra en bil i hög hastighet utan fjädrar på en mycket gropig väg. Alla små förändringar på vägen kändes i hela kroppen som elaka bekräftelser på vilken idiot jag var. Det hjälpte inte heller att jag sparkade och slog det fick mig bara att känna mig som en ännu större idiot. Att jag sedan slog på mig själv förstärkte allt ytterligare en gång till.

Jag såg vad min kropp och min mun gjorde men jag hittade inte vägen därifrån. 

De känslor och reaktioner som jag talar om är självklart saker som hände inne i mig och hade inget att göra med det som hände utanför mig själv. Möjligen var de triggers men inget mer. Jag visste det men min omgivning fattade det inte. Det i sin tur gjorde mig ännu mer irriterad som om jag då trodde att de skulle kunna läsa mina tankar och mitt inre.

Rädslan och den inkapslade ilskan var lagrad sedan lång tid tillbaka och hade vid dessa tillfällen fått nog. Jag var som ett trubbigt verktyg som inte passade in någonstans.

Jag saknade helt känslor och ord som uttryckte kärlek. Jag saknade helt tillgång till mitt inre jag. Jag hade inte förmåga att uttrycka det jag kände och jag visst i stunder inte ens vilka ord jag skulle använda. Jag kände att om jag talar om som det är blir jag än mer avvisad vilket jag egentligen redan var med mitt beteende.

Min väg tillbaka blev vägen genom att först få en känsla av att vara älskad för att sedan hitta min egen kärlek till mig själv kombinerat med en stor tydlighet vilka beteenden som var ok eller inte. 

Hjärtligt, ärligt men bestämt. 

Mitt ego skulle inte få luft under sina vingar. Den kampen skulle han inte få vinna. Då skulle allt komma tillbaka och jag skulle vara tillbaka på ruta ett igen.

Jag kan ibland känna denna irritationen hälsa på mig igen. Men till skillnad från då vet jag hur jag ska hantera det som sker. Jag vet hur jag ska få mig tillbaka och jag vet vad jag behöver göra. 

Känslan kommer och den går men mitt jag består. 

Får du känslor som hemsöker dig ibland som du kanske inte vill känna men som du hittat sätt att hantera?