Kopiera

Jag är uppväxt med en historia. Alla har vi en historia. För min del en pappa som aldrig var där, en mamma som offrade sig  , jag och min mindre syster. Livet flöt på och jag gjorde allt för att ta mig så långt jag kunde från min grundfamilj när det var aktuellt att flytta. Min syster kom iväg tidigare. Jag minns hur jag uppfattade det hur det saknades en grundtrygghet och en kärlek under den tiden. Det handlade mer om att fixa det. En strisstes som jag senare fortsatte att utveckla och i detta låg också att hitta stunder när ensamheten inte blev lika påträngande. Jag fortsatte sedan att skapa ett liv som jag egentligen själv ville ifrån. I många stycken kunde jag se hur skeenden blev en replik av den familj jag själv var sprungen ur. Jag tror det lätt kan bli så att antingen gör vi lika eller så väljer vi att göra precis tvärt om för att undvika. Båda varianterna har sin grund i rädsla.

Både jag och min syster hade nog önskat att vår mamma skulle ha valt att skilja sig. Hon gjorde det, lite påtvingat, när vi var i tonåren, men valde sedan att gå tillbaka. Det blev senare troligen också orsaken till att hon dog alldeles för tidigt i cancer. Hon hittade aldrig den väg som skulle kunna hjälpa henne att finna det alternativ hon saknade. Hon gjorde nämligen som sin mamma i sin tur hade gjort.

Min pappa bar på sina tankar och känslor och hade gift sig med jobbet. Han jagade bekräftelse och han fick det. Det han fick på köpet var ensamheten. I stort sett hela mitt liv har jag uppfattat honom som boven i dramat och haft svårt att förlika mig med honom och hans sätt och hur han var mot oss alla tre. Idag är den ilskan över och jag har förlikat mig med att det bodde en rädd kille inom honom som aldrig hittade hem. Jag kan se att båda gjorde så gott de kunde och att det i stycken mer handlade om att jag inte kunde acceptera mina föräldrar som de var. 

Nu sitter jag med min egen splittrade familj där jag lyckats med att göra en del kopior av min egen historia. Jag har sett detta under en lång tid men först de senaste kanske 5 åren erkänt det för mig själv.  

Jag kan inte klandra någon annan även fast jag i stunder gjort stora försök. Jag har också till slut slutat att klandra mig själv vilket var det svåraste steget. 

Det jag sitter med nu är resultatet. Jag med mina tankar, mina känslor och mina handlingar. Resultatet med alla de kunskaper och insikter jag samlat på. Jag kan aldrig säga att jag skulle vilja ha det ogjort för då hade jag inte kommit hit där jag är nu. En önskan kanske. Nu är det istället en del av mitt liv, en historia som jag accepterat. 

Min uppgift idag är att skapa mig den historia jag vill ha i framtiden. Det är min mission.

Tanken var att jag skulle skriva om separation idag men det blev inte så eller så var det just det det blev. Separationen från min historia. 

Hur mycket har du kopierat din egen uppväxt?