Not always so

Hur jag än har det. Vad som än har skett. Vad som än sker. Vad som än kan ske. I allt detta så vet jag en sak. I allt detta vet jag att det inte alltid kommer att vara på detta sättet även fast jag i stunder fått eller får mig själv att tro det. 

Vi lever i en ständig rörelse, som jag nämnde i går. Jag tror att världen står still eller att just jag står still men det är ingen sanning. Rörelsen gör att allt är möjligt och inget är evigt. Det kommer aldrig att vara som det är. Varken när jag har flow eller när det är precis tvärt om. Livet i sig innehåller alla ingredienser. Utan det skulle livet blir onyanserat. Livet är inte bara ett stort leende eller en djup sorg. Livet är rörelsen där emellan. Livet är rörelsen i livet mellan olika känslor och känslouttryck. Livet är olika tankar, både positiva och negativa. Livet är olika agerande både bra och mindre bra ibland  riktigt åt helsike. Hela mitt liv är samspelet mellan dessa tre storheter vilket gör att det kan bli precis vad som helst. Livet varierar och är aldrig stilla, även när det kan upplevas som stilla, rör det på sig. 

Men ibland är det ändå lätt att få tankar och känslor som kopplas till att livet som det visar sig ska vara för evigt. Smärtan, sorgen, bitterheten, ilskan, saknaden, lusten, relationen med barnen, ensamheten, utsattheten, mina egna beteenden, problemen och alla andra tankar, känslor och ageranden som rör sig i huvudet. 

Men nej. Det är en lögn. Det är en lögn på samma sätt som att säga att jag är. Jag är aldrig men jag kan, jag har och jag gör men jag är aldrig. Är blir en konstant utan rörelse vilket inte är möjligt. Så länge jag är en levande varelse är jag i rörelse med min kropp, mina tankar och mina känslor och detta innebär förändring. 

Livet är ingen konstant. Hur det än är kommer det aldrig för evigt att vara så. 

"Not alway so".  Suzuki Roshi 

Det betyder att det som är, känns eller som jag tänker idag kan förändras i morgon.

Jag märker och framför allt har jag märkt hur mina tankar spelat mig detta spratt. Jag har stämplat både mitt liv och mig själv som om det jag levt i skulle vara för evigt och oföränderligt. Relationer med både partners, barn och vänner. Arbete, ensamhet och allt som jag i stunder önskat var ogjort. Det som då kändes som evigt kan jag idag ibland uppleva bara var ett enda andetag av mitt liv.  

Känner du ibland att du fastnat i något som du har svårigheter att ta dig ur?