Svårigheten lär

Svårigheterna i livet finns där. Det är en del av livet. Det är när vi inte förstår det som det blir så svårt. Det är när vi inte lärt oss förhålla oss till det som det egentliga svårigheterna kommer. 

Svårigheterna finns där av en anledning. De finns där för att jag ska lära mig något av livet. De finns inte där för att jävlas, så är det inte tänkt utan de finns där för att jag ska lära mig mer av mig själv och få insikter som gör det enklare att leva. 

Vad det är jag ska lära mig vet jag inte innan utan det får jag reda på när jag lärt mig det. Det är inte svårare än så. 

Om jag har svårigheter och jag inte lärt mig något efteråt har jag inte heller vågat reflektera över vad som hänt. Då finns det inte heller någon chans till insikter över vilket budskap det haft. 

Nu blir det lätt att kanske ifrågasätta och spontant säga:- Om jag gjort något själv, ja visst då kan det stämmas, men vad menar du i övrigt, är det någon mening med att få cancer eller drabbas av olycka, hur tänker du nu? 

Kanske är det ändå så att svårigheter oavsett hur de sker och av vilken orsak så försätter det mig i en ny situation med ett nytt perspektiv. Många, när de drabbas säger ofta efteråt, jag skulle inte vilja vara utan de nya erfarenheterna och den nya kunskap jag fått. Den förändrade helt mitt liv. Detta är kanske svårt att förstå men när du kommer dit så kommer du att upptäcka något. 

Ur kris kommer möjligheten, möjligheten som jag aldrig kunnat se innan för jag var då inte nöd och tvungen. 

För mig har detta hänt allt för många gånger. Det har varit uppenbart hur mycket jag lärt mig. Jag skulle inte vilja ha allt som hänt ogjort för min egen skull. Däremot finns det en sorg för det i övrigt som drabbat andra. Samtidigt som jag förstår att det är deras svårighet som de kommer att lära sig något av. 

Hur förhåller du dig till de svårigheter som du möter?