Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

måndag 2 februari 2015

Diagnos- inte alltid bra

Du är. Jag är. Någon säger att vi är. Någon har tänkt ut att om jag är så är jag. Forskning, klassificering, indelning i fack. Jag blir satt i en box. 

Vår hjärna vill gärna kategorisera för att göra det enkelt och sortera in det vi kommer i kontakt med på ett enkelt sätt. Fara, inte fara. En systematisering som för vilket minne som helst. En förenkling för att lätt hitta. Biblioteken gör det samma sätt, även jag. Dum- snäll, farlig- ofarlig, vacker- ful, stor- liten, man - kvinna, högt- lågt, brett- smalt. Det finns en katagorisering och utifrån den en bedömning. Hjärnan vill ha det så och vi skapar också en bild av denna uppdelning. Tidningarna är också fyllda av detta. "- Så känner du igen en psykopat." "- Du kanske har en bokstavskombination." "- Så känner du igen en otrogen person." "- Äntligen fick jag reda på vad det var som var fel."

Inom den rent medicinska vården, när det gäller kroppsliga fysiska sjukdomar, kan det ibland vara bra att få en diagnos för då vet man hur man ska behandla den åkomma vi har. Inte alltid men ofta så    är det en fördel. Vi kan bli friska. En del gånger är det dock även inom den fysiska vården en nackdel att få vetskap om en diagnos. Känslan av att ha en diagnosen kan istället leda mig till att vara mer sjuk än vad jag är. Känslan kan få mig eller vårdapparaten att behandla något som kanske aldrig skulle brutit ut. Kunskaper om förändringar i vår kropp ökar och instrumentet för att upptäcka detta blir bara bättre och bättre. Prostatacancer är ett bra exempel på en diagnos där kunskap ibland inte alltid leder rätt utan istället blir till en ivern att bli frisk något som kan skada mer än det läker. 

Inom "själens sjukdomar" eller livets tillstånd kan det ibland bli helt fel. Diagnosen, som kanske inte är en diagnos utan bara ett sätt att dela in beteenden, driver oss till att finna en enkel behandling. Läkemedelsindustrin älskar denna typ av områden för det finns mycket att uppfinna och mycket pengar att tjäna. Nu säger jag inte att läkemedel är fel men jag säger att det kanske inte alltid blir bra för oss att behandla något medicinskt som kanske mer handlar om beteenden, livsstrategier och skeden i vårt liv. Det kanske inte går att hitta ett piller för ett lyckligt liv för det livet finns inte som inte har sina dalar.

Får vi en diagnos eller en stämpel när det gäller våra beteenden och sätt att vara kan det uppstå komplikationer. Givetvis kan vi, om vi tar medicin för vår diagnos få bieffekter men det lämnar jag där hän. Jag tänker mer på att en diagnos låser oss starkare fast i en roll som kanske inte är sann än den lär oss att hitta en väg därifrån. Diagnosen är kanske ibland mer ett beteende och en personlighet i ett visst skede i vårt liv än den är något som ska medicineras bort. Diagnosen får oss också att känna att vi är istället för att vi väljer att göra, tänka och känna. Diagnosen kan ibland få en tendens att låsa fast oss istället för att öppna upp oss. 

Ta adhd, är det en sjukdom? Kanske, kanske inte. Det viktigaste kanske inte är att veta om jag har det utan mer hur kan jag leva med mig själv och de beteenden jag har. Jo det är sant diagnosen kan ta bort skulden och ibland skammen men det går att lösa på andra sätt utan diagnosen. Otrohet är det en sjukdom, jag tror att vissa vill hävda det, jag menar att det är ett beteende som går att lösa utan diagnos eftersom det mer handlar om konsekvenser som många av våra beteendetillstånd. På samma sätt att vara  beroende av kemiska substanser eller beroende på annat sätt, det är enbart ett symtom på något underliggande problem. 

Diagnosen tar oss ibland bort från lösningen på vårt problem. Vi får en ursäkt för vårt beteende och ett svar på att det är något fel. Det kan också hindra oss från att äga problemet och därmed lösningen. Vi blir hänvisade till ett evigt liv i diagnosen och om möjligt enbart få medicinsk vård för att lindra. 

Vi accepterar ett beteende men kanske på helt fel grund. För evigt satt i ett fack.

I mitt liv fanns det nog några som ville sätta mig i olika fack och kanske fortfarande gör. Det är inte viktigt idag men då i perioder började jag tro på vad de sa. Tiden visade på något helt annat. 

Var står du i denna fråga? Blev en eventuell diagnos en lösning på ditt problem eller något helt annat? Kan du känna att du blev placerad i ett fack och inte längre äger frågan? 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948