Pappan

Pappan i mig tyckte det var för tidigt att bli pappa innan jag blev pappa. Livet hade bara börjat och jag kände mig varken mogen eller beredd. Jag pappa, hur skulle det bli?

När vi sedan visste att vi väntade barn då hände något. Då växte jag in i något  som jag trodde var rollen att bli en blivande pappa. Förväntningar, bekräftelse, bli en identitet, bli någon, få möta och ta hand om mitt barn. När min första son sedan kom var det helt fantastiskt och helt plötsligt blev jag pappa. Jag ville lära mig allt och jag ville vara den pappa jag själv kanske inte fått. 

Min äldsta son växte upp. Redan då möttes jag av utmaningar och rädslor.  Att definiera mig som pappa var inte enbart enkelt. Jag levde med sonens mamma och vi såg saker och ting ibland på olika sätt. Jag hade en massa känslor men visste inte hur jag skulle kunna ge uttryck för dessa och än mindre bli både en bra pappa, en bra sambo och en bra man. Livet blev helt plötsligt allt detta och vem var jag? Vem ville jag vara och vem blev jag just i denna situation när allt detta hände. Motgångar och möjligheter. Medhåll och mothåll. Jag var i alla fall en pappa.

Sen fortsatte livet. Relationen gled isär. Jag var fortfarande pappa men nu på halvtid. Nu handlade det om att hävda att detta med att vara pappa var viktigt för min son och han behövde mig lika mycket som sin mamma. Självkänslan var inte på topp. I stunder hade jag svårt att bjuda på att det inte behövde vara lika utan att det istället skulle kunna vara olika och ändå var jag pappa. Jämlikt och rättvist blev viktigt, viktigt på något sätt för att själv känna bekräftelsen att jag var pappa och en pappa som både tog ansvar, ville ha ansvar men också att vara den pappa som inte svek som jag tyckt min pappa gjort. Många känslor rörde sig i mig och jag måste säga att på den tiden kunde jag inte riktigt sätta ord på allt detta. Jag stred för att få vara pappa.

Papparollen var i konflikt mellan mannen-rollen och självkänsla-rollen. Ibland såg jag mina behov som större än att vara pappa. Ibland kvävde jag mina egna behov i förhållande till rollen att vara pappa, ansvarstagare och partner.

Så blev jag pappa igen i en ny relation. På ett annat sätt men helt underbart. Jag blev en person som en liten kille såg upp till. Jag var pappa och älskad. Jag älskade tillbaka och jag fick tag i pappaidentiteten på allvar igen.

Idag är barnen stora och mycket har hänt. Jag är fortfarande pappa och mina barn behöver mig på ett annat sätt idag. Jag är mer medveten och jag ser deras liv och mitt liv och förstår att det är skillnad. Jag har alltid en dörr öppen för att träda in i papparollen igen när det behövs. Barnen var till låns och utvecklar idag sina liv. Kanske en dag blir de pappor de med och har sin väg att vandra genom att finna sin identitet mellan att vara man, pappa, partner och människa.

Hoppas att mina barn finner sin väg att vara pappa. Egentligen tvivlar jag inte på detta utan vet att de kommer att göra det på sitt sätt.

Hur var det för dig att bli pappa? För dig som inte ännu är det eller aldrig kommer att bli det, hur ser ditt förhållande ut till just din pappa eller din papparoll?