Vi män

Det är inte alltid lätt att vara människa och man. Ibland blir det inte som vi tänkt oss. Ibland så fungerar inte våra strategier och handlingar så som vi trott. Barnen förstår oss inte och tycker att vi sviker dom. Hustrun eller flickvännen förstår oss inte och anklagar oss för både det ena och det andra. Vi visar inte vår kärlek och bekräftar inte. Vi är inte uppmärksamma och vi lyssnar inte. Vi är dåligt klädda och är aldrig hemma. Vi jobbar för mycket och vi är snåla. Vi kastar våra blickar mot andra kvinnor och vi är dumma i största allmänhet. 

Ibland är det svårt att vara man och framför allt vi vet inte hur vi ska sätta ord på allt som händer. Vi känner en massa frustration och ilska men får inte ut det i ord. Ibland blir vi så arga så kroppen bara vill slå av all frustration vi känner. 

Vi ska vara mjuka och hårda på samma gång. Vi ska göra allt det som kvinnan gör men också det som mannen ska göra. Vi räcker inte till. Vår roll som man är svårdefinierad och vi hittar inte oss själva i allt detta som sker. Vem är vi egentligen.

Känslor som väcks blir som att bli intryckt i ett hörn. Det finns bara en väg ut och det är i ilska.

Vi män är inte vana att snacka och vi hittar inte samma väg som kvinnor verkar göra för att ge uttryck för allt som känns. Kvinnan har ordet, vi tror oss sakna det. Vi har inte ännu funnit de naturliga sociala kodnycklarna för att just samtala om det som känns och sätta ord på allt.

Ibland är det inte lätt att vara man.

Jag arbetar i mitt coachande mycket med män som just inte hittar orden men har en massa olika typer av känslor och beteenden. Män som inte har någon att tala med om allt som sker i just detta att vara man.

Själv hade jag ordet men talade mest med kvinnor om det. När jag började tala med män om det riktigt djupa sakerna om hur det kändes och vad vi gjorde så blev det något helt annat.

Det blir ett igenkännande. Det blir ett tillåtande. Det blir att finna vägar som några prövat och som andra kan försöka pröva. Det blev ett tillåtande att få vara precis som vi är. Det blev ett rum för att just tala om viktiga saker omkring detta att vara man. Det blev ett rum att få vara svag, arg, ledsen, glad, berörd, tycka synd om men också att finna kraft och mod att våga prova något nytt och oprövat.

Det djupa samtalet om allt som berör.

Förutom att arbeta med detta i mina kontakter med män i mitt coachande är jag också samtalsledare i något som heter mansjouren i Stockholm. Jag är också själv med i en mansgrupp som träffas en gång i månaden för att just tala om det som känns.

Hur gör du för att hitta ditt rum där du får tillåtelse att tala om det som känns och är viktigt för dig?