Av kärlek

Jag såg vad som var på gång men ändå hände det. Jag hörde mig säga orden och jag märkte hur jag tog plats ändå förhindrade jag inte det. Det var som om mina tankar inte hade kontakt med mina handlingar. Handlingarna agerade på rutin. Senare i ett annat möte i ett helt annat sammanhang hände det igen. Jag kände troligen stress och när det inte blev som jag tänkt mig agerade jag ut mina känslor mot någon som definitivt inte var orsak till mina känslor och hade gjort det min ilska visade. Handlingarna agerade instinktivt på mina inre känslor. Inte ens mina tankar hade chans att förhindra det som känslorna ville visa. 

I stunderna handlade det om kärlek eller osäkerhet om kärleken och tryggheten i situationen. I det ena fallet var det uppenbart hur jag kände en slags oklarhet i den nya gruppen. I det andra fallet att det kunde var så att jag eller någon annan begått ett misstag och att det fanns ingen anledning att agera på det sätt som jag gjorde. I båda fallen   agerade jag utifrån ett gammalt beteende och utifrån gamla känslor som definitivt inte hade med att göra i någon av dessa situationer. 

I båda fallen handlade det inte om att ge kärlek, som blev mitt huvudsyfte utan istället hade jag en bakomliggande osäkerhet i min kropp som gjorde att jag istället såg till att "roffa åt mig kärlek". 

Om mitt syfte hade varit att medvetet se till att ge kärlek i båda situationerna och verkligen jobbat för att det skulle ske hade mitt agerande blivit ett helt annat. Förmodligen avslappnade och tillåtande där min balans hade varit avgörande. 

Istället lämnade nu dessa två händelser spår av egen smärta. 

Vår smärta kommer

när vi inte ger kärlek 

Händer det att du agerar på ett sätt du sedan ångrar? Vet du varför detta sker?