Avsked

När möten är nytt kan det till en början vara lite osäkert men samtidigt spännande. Möjligheter och motstånd i en mix. Vad är min roll och vad är andras roll i mötet. Gamla beteenden knackar på och vill vara med och leka. Ibland har jag fullt styr med att mota bort deras vilja. 

När rollerna satt sig brukar det mesta, kanske allt bli ganska bra. Till slut blir det riktigt bra. Jag känner mig trygg och andra känner sig trygga i sitt. 

Men i ett möte kommer ett avsked. Förr eller senare kommer det i alla relationer. Avskedet kan vara av ilska eller kärlek. Bitterhet eller saknad. Fasansfullt eller lugnt. I sorg eller glädje. 

Avskedet berör oss på ett eller annat sätt. Det blir som någon slags förlust eller en befrielse beroende på förhållandet till den vi lämnar. För vissa är avsked så svårt att de väljer att separera i förtid av ren rädsla för ett kommande avsked.  

Ibland blir avskedet svårt att förstå och känslan av förlusten hänger kvar länge. Den biter sig fast och frågorna upphör inte. Varför? Vad har jag gjort? Vad hände? I sådana situationer kan det vara bra att själv fundera på varför just denna känsla hänger kvar i en själv. Är det kanske en egen skuld eller något ouppklarat som gör att det är svårt att acceptera avskedet och förlusten? 

Men avsked kan också vara av glädje och tacksamhet. Tacksamhet att få ha varit med om något speciellt. En intressanta personer, spännande samtal, upplevelser tillsammans, upplevd gemensam tystnad eller något vackert. Gjort saker tillsammans på ett organiserat sätt. Skapat en gemensam historia. Gått en utbildning ihop. Förälskelse eller till och med en långvarig kärlek. 

Men avskedet kommer alltid och kanske är det så att det är just därför som det är så svårt att mötas ibland. Just då kommer avskedets känsla närmare. 

Jag gillar möten. De är spännande och utvecklande även fast de ibland prövar mig. Men avskeden har ibland en tendens att pröva mig lite extra. Jag tror att jag inte gillar dessa även fast jag utsätter mig för dessa ganska regelbundet. Avskedet blir någon slags förlust. En försluts som jag ogillar och som har en historisk bakgrund. Den finns där och jag har koll på det. Men det är uppenbart hur just detta med avsked präglat mig och hur det ibland styrt mina beteenden. Jag har till och med skapat avsked som jag samtidigt ogillat.

Just denna dag lämnar jag en semesterort med glädje och tacksamhet för den vänskap jag har med vissa människor i min omgivning. 

Hur är ditt förhållande till avsked?