Fantombild

När jag växte upp skapade jag successivt en bild av mig som jag kände att jag ville vara. En bild som visade de goda sidorna av mig. En bild som inte hade de egenskaper jag såg hos min far. En bild som skulle få andra att tycka om mig och inte avvisa mig. En bild som var min egen idealbild av mig själv.

Den bild jag skapade var inte alltid jag men den var också jag. Jag hade andra sidor som var min hemlighet. Saker jag gjorde, sådant jag tänkte och sådant jag kände som jag inte vågade visa för andra. Hemligheter som bara var mina. 

Många av mina hemligheter lyckades jag bevara länge. En del av mina hemligheter upptäcktes på vägen genom att jag blev upptäckt på olika sätt. Bland annat hade jag en hemlighet att jag tog kronor ur min pappas kavajficka för att köpa godis för. Länge kunde jag göra detta men till slut upptäcktes jag. Jag kom också ihåg hur jag som grabb började onanera och att jag vid ett tillfälle blev upptäckt av min mamma och vilken skuld jag kände efteråt omkring detta. Jag minns också alla hemligheter om familjen som jag gick och bar på och hur svårt det var att tala med någon annan om det som hände hemma men som ändå besvärade mig mycket.

Vissa hemligheter behöll jag sent in i vuxenlivet innan jag vågade erkänna dessa och acceptera att de var en del av mig. En del hemligheter fortsatte jag att skapa som vuxen både sådant som var ok att det var hemligheter men också sådant som jag borde berättat och istället höll kvar genom att ljuga och bedra.

Jag har under hela mitt liv försökt att vara någon som jag trott andra ville att jag skulle vara. Samtidigt inne i mig har jag inte varit den personen utan varit någon annan som haft brister som jag har känt skuld för. Brister som jag trott att andra skulle ogilla och att de därför skulle avvisa mig om de visste. Om de bara visste vem jag egentligen är då skulle de inte länge vara vän med mig.

Som vuxen har jag fortsatt att leva två liv. En synlig fantombild av mig och mitt inre jag. Ett liv som syntes och ett liv som jag själv bara visste om. Tankar, känslor och handlingar som bara var mina egna. Allt från tokiga tankar till onda tankar. Allt från förbjudna känslor till känslor som jag inte riktigt själv kunde ta in. Allt från handlingar jag skämdes över eller ogillade till handlingar som kändes helt förbjudna.

Utåt sätt ville jag vara en snäll kille, en bra pappa, en helt fantastisk make och god vän som alla tyckte om och älskade. Någon som sa de rätta sakerna och gjorde på rätt sätt. Någon som var smart och klok och som andra såg upp till. Någon att älska.

Jag trodde ibland själv att jag var så som den yttre bild visade. Jag försökte också på alla sätt övertyga andra om det. Jag blev väldigt moralisk när andra inte var just på detta fantastiska sätt utan gjorde en massa dumma saker, särskilt om de var på ett bedräglig sätt mot andra. Jag pekade med hela handen, allt för att dölja det som jag egentligen var. För den jag pekade på var egentligen mig själv.

Idag har jag ägnat mycket tid åt att acceptera alla mina sidor för mig själv och att saker jag gjort har jag faktiskt gjort. Jag har också valt att berätta det för andra just för att spräcka min egen hemlighetsblåsa. Så mycket som möjligt arbetar jag idag med att erkänna att jag är den jag är samtidigt som jag ständigt befinner mig i utveckling. Det handlar till 100 % om mitt eget erkännande till mig själv. Jag är just nu denna person med mina möjligheter, mina fel och brister men det är ändå jag. Vem jag är i morgon det vet jag inte än och den jag var i går till hör min historia.

Min fantombild av mig och jag jobbar för att bli samma person. Det är ett av mina största steg i livet och också ett av de viktigaste.

Hur nära står din fantombild den person du egentligen är, idag? Visar du ditt rätta ärliga jag?