Färg och ton

Jag har en ton och ett läge som präglar mig. Andra ser att jag har men jag har ibland en aning. Ibland ser jag inte alls men det syns. Jag har en färg och en ton som är jag eller snarare som jag väljer att visa. Sådant som andra ser och som får andra att sätta mig i ett fack. Glad, sur, optimistisk, arg, drivande, ledsen, sorgsen, offer, drömmande, dominant, hjälpande, stressad osv. 

Färgen är karaktären och tonen är styrkan. Det märks i mitt sätt att kommentera, mitt ansiktsuttryck, vad jag agerar på och vad jag väljer att ta strid i och inte. Hur jag agerar, vad jag säger och på vilket sätt jag säger det. Jag skapar en bild av hur jag egentligen känner det som jag låter andra se och ta del av. Medvetet eller inte medvetet så finns det där och det färgar min omgivning och det färgar mig.

Jag har haft en massa färger som jag låtit andra ta del av, styrt av mina egna syften och vad jag vill ha. En del har verkligen speglat mina känslor speciellt när det varit känslor jag fastnat i. En del har bara varit där. Några andra definitivt ett spel för att få det jag vill ha.

Eller är det så att allt har ett syfte och allt jag visar i färg och ton är ett val. Valet att visa eller valet att försöka att inte visa även fast det troligen kommer att synas.

Jag har bland annat varit en butternisse. Jag har haft ett läge och en ton som verkligen varit butter, uppkäftig och ibland bara för mycket. Kanske har jag det fortfarande ibland. Denna butternisse förvånar mig ibland särskilt när andra påpekar det. Jag vet att jag fastnat i den men att den sista åren hållit sig borta. Men det finns också andra perioder där jag definitivt varit den glada killen där det finns en förväntan på uppspel och humor men där jag själv inte orkat att alltid leva upp till den. Sedan självklart har det funnits lägen som varit fyllt av kärlek, glädje och värme där jag kunnat vara precis just jag och det har varit ok utan krav och utan egna syften att driva igenom.

Allt detta handlar om mina val när ord saknas men det ändå finns en vilja att lämna ett budskap. Mig är det synd om! Jag är ett offer! Jag har inte haft det lätt! Min pappa ska inte få rätt! Jag är väldigt svag! Jag är bitter på alla män! Jag är bitter på alla arbetsgivare! Det är verkligen andras fel och inte mitt! Eller när jag agerar som säljare, förförare, vill ha igenom ett visst avtal och är en förhandlare då det är andra typer av spel, färger och toner som får utrymme.

Vilken färg och vilken ton jag än väljer så sätter det avtryck i andra människors uppfattning om mig. Antingen vill de veta mer eller så tar de avstånd. Jag har i många situationer märkt att människor genom sitt beteende agerar på olika sätt som jag inte förstått. Då har det oftast handlat om min färg och min ton. Färgen och tonen har inte passat de andra och de har gjort ett eget val, val som ibland känts smärtsamt att se. Val som till slut fått mig att se och därmed har jag haft möjlighet att förändra om det känns viktigt och rätt.

Vilken färg och vilken ton har du som ett normalläge och varför väljer du just dessa? Vilket är ditt syfte och vad vill du egentligen säga? Om du hade haft möjlighet att möta dig själv, hur skulle det då kännas att möta dig i dessa situationer?