Gemenskap vs ensamhet

Ingen behöver vara ensam. Ingen behöver känna känslan utstött. Ingen behöver känna ensamhet. Ingen behöver känna att den är alldeles ensam. Ingen behöver vara den mest ensamma här på denna jord. Ingen. 

Ändå så går det så många människor omkring på denna jord och känner just känslan ensam. Jag var en av dessa. 

Bara det faktum att det är så många som känner känslan ensam betyder att det är så många som har något gemensamt. Ändå känner sig alla vi just ensam. Hur är det möjligt?

Jag bar också på denna ensamhet och det kommer fortfarande över mig ibland.

Men det är en lögn jag levt med hela mitt liv. Det är en lögn som jag lurat mig själv med under alla dessa år. 

Jag hade alla möjligheter, mycket tidigt att göra annorlunda både med mig själv och med det jag agerade i men jag gjorde inte det utan jag var kräsen,  inskränkt och släpade på gamla känslor, gamla lögner och gamla beteenden. Jag accepterade andras bilder och sätt att tänka. Jag accepterade och gjorde det till mina egna. Även synen på mig själv. 

Jag har till och med försvarat den lögn. 

När jag väl hittade sällskapet i mig själv fattade jag vad jag inte sett. Jag fattade vad jag gått och släpat på som gjort mig ensam. Jag släpade på mitt förflutna och rädslan att mitt förflutna skulle bli en sanning. 

När vi vågar acceptera att vi har känslan i vår kropp finns också möjlighet att göra något åt det. Möjlighet att söka gemenskap. Möjlighet att göra på ett annat sätt. Ensamheten är ett ord som jag väljer att ha i min kropp och som kan leda mig dit eller därifrån. Gemenskap är också ett ord som jag kan ha i min kropp som kräver gemenskap för att den ska finnas kvar. Jag kan söka mig dit eller jag kan bjuda in. 

Valet, vad kag vill känna är mitt eget. Valet att göra är mitt eget. Valet att tänka är mitt eget.

Gemenskap eller ensamhet, vad väljer du?