Masker

Jag hade en mask som var att alla skulle tycka om mig. Jag skulle vara den där klok, kanske lite spralliga killen med bra åsikter och hög moral. Lite jämställd och rättvis. Tänka rätt, känna rätt och göra rätt. Allt i syfte att bli älskad.

Det var en av maskerna, för jag var inte alltid så. Jag bar också på andra hemligheter och masker. Jag hade till och med svårt att leva upp till mina masker.  Jag hade lärt mig att det skulle vara på ett visst sätt samtidigt som mitt inre kämpade.

På jobbet hade jag en mask. Hemma en annan. Med släktingar en tredje och vänner kanske en fjärde. 

Vem var egentligen jag i allt detta? Jag kämpade för att bli omtyckt och älskad men kände samtidigt hur falsk jag blev i mina roller. När skulle jag få vara mitt egentliga jag? Vem var jag egentligen? 

En dag hände det. En dag brast allt. En dag tappade jag alla masker som jag förtvivlat försökte lyfta upp framför ansiktet igen. De hade för alltid fallit till marken. Mina lögner var avslöjade och jag stod där naken utan att kunna skyla mig.

Fallet var enormt och smärtade men så här efteråt fullständigt befriande. 

Jag spelar idag ibland fortfarande roller men korta stunder och för det mesta spelar jag rollen mig, mitt genuina ärliga jag. Det blir mycket lättare. 

Jag kan idag t o m märka hur det smärtar att ljuga. 

Jag är ibland skör, ibland barsk, ibland arg, ibland glad, ibland vad som. Jag försöker vara ärlig i det och när jag fastnar i beteenden eller tillstånd gör jag allt för att hitta tillbaka till den balans jag vet finns där. 

Hur hanterar du dina masker?