Ansiktet visar

Jag slås av det jag ser och det jag tror finns när jag ser mig själv i spegeln eller när någon tagit ett kort på mig. Vad har hänt och hur blev det så här, så här fort? 

Jag ser en man, en åldrad man. Jag ser min far. Jag ser min morbror och min morfar. Jag ser historia och jag ser framför allt skillnad. 

Inte ens jag kommer undan. Håren blir färre och mer grått. Ansiktet mer fårat och trött. Kroppen har inte samma form som tidigare och inte heller samma smidighet och styrka. 

Det är vad jag ser, jag känner och blir påmind samtidigt som jag har en egen självbild som är en annan. Kanske är det detta som skapar skillnaden i sig, min egen bild av mig själv. 

Jag lever med min egen historia av mig själv och har glömt att även förflytta min egen uppfattning om mig själv från då till nu. Det behöver inte betyda att jag för alltid ska vara lite rund och svagare, men just nu. Det betyder inte att jag för alltid ger upp utan mer förhåller mig till det som är och den jag är just nu. Då har jag också chans att fatta nya beslut utifrån hur det faktiskt är just nu. Men just nu upplever jag skillnad. Kanske är det också det som leder eller inte leder till förändring om det är det jag önskar?!

Vän av ordningen kanske då säger, innifrån ut och att älskar vi oss själva har det yttre ingen betydelse. Det är sant samtidigt lever jag, i alla fall, i en värld präglad av mycket och en egen historia där jag vet att mitt yttre följer mig och att jag önskar att mitt yttre också känns bra. 

Jag är nog lite fåfäng. 

Jag säger att, nej det är jag inte men ändå är jag det och kanske mer än jag skulle önska. 

Mina tankar styr mig åt ett håll och mina känslor och mitt undermedvetna styr mig i en helt annan riktning. 

Samtidigt är jag en människa och det är ok. Det är ok att åldras och det är ok att känna att det är svårt ibland att inse det. Det är också ok att sakna något som varit och fasas över det som kanske kommer. Det är helt ok så länge jag inte fastnar i en dålig känslan så det förgiftar min närvaro här och nu. Det är ok att vara en människa och inte vara en undermänniska. 

Den jag ser i spegel är en man som lärt sig en massa saker under alla dessa år och som både haft positiv och negativ framgång. En man som fått ta många smällar men samtidigt hittat en väg tillbaka, lite rikare, fylld av lite mer erfarenhet, lite klokare och närmare just mig själv. 

Jag hade definitivt inte varit den man jag är idag med alla de erfarenheter jag har idag om jag samtidigt skulle gå obemärkt i livet. Den jag ser i spegeln har fotavtryck av livet i sitt ansikte. Fyllt av ålder. Fyllt av historia, fyllt av minnen,fyllt av händelser och erfarenhet som inneburit kunskap framför allt kunskap om mig själv. 

En man i lärande.

Det finns en glädje och en stolthet i detta som ingen kan ta ifrån mig. Inte minst jag själv. 

Tack för att det syns att jag är jag. 

Hur ser dina fotavtryck ut i livet? Har det inneburit en väldigt massa lärande för dig? Grattis i så fall! 

En trevlig helg på er alla.