Det känns igen

Det blir uppenbart när vi stängt inne detta så länge. Det blir till och med skrämmande. Är jag galen? Vad är det som håller på att hända? Gråt av ingen orsak alls. Bubblande i bröstet. Som något som kommer att brista. Det går nästan inte att sätta ord på det.

Förut var det lätt att sätt stopp på det. Vi lät det aldrig komma fram. Vi drack, vi drogade, vi hade sex, vi åt. Vi jobbade tills vi stöp, vi tränade oss trötta. Vi skar oss eller slutade att äta. Det var enkelt när känslan kom men gjorde egentligen smärtan mycket värre efteråt.

Nu går det inte längre. Vi har väckt upp något som legat i träda under väldigt lång tid. Något som skulle ha förlösts för länge sedan. Minnen kommer tillbaka som egentligen hela tiden legat där och grott. 

Det ligger en sorg, kanske en skam, ibland en skuld. Rädslor som kom när vi var barn och som på något sätt aldrig fått lämna vår kropp. Känslor som varit allt för smärtsamma att känna. Känslor som saknat ord. Känslor som rivit sönder oss inifrån. Som en alien som tagit över vår kropp och våra sinnen.

När jag arbetar som volontär i samtalsgrupper är det uppenbart hur lika mönster vi alla har. Det är uppenbart hur vi gör allt för att döda den smärta som osynligt för ögat gömmer sig i våra kroppar. Smärtan som vi alla vill få bort och de fruktansvärda medel vi använder för att döda det som känns.

Det är, på samma sätt som det är smärtsamt, förlösande att se när samma människor efter lång tid hittat ett annat sätt. Människor som vågat släppa taget och ge upp sina gamla strategier. Människor som vågar känna känslor igen. Det är verkligen en form av uppenbarelse och en frälsning.

Jag var en av dessa människor som hittade en väg tillbaka till dessa känslor. En väg tillbaka och till en ny väg fram. Jag var en av dessa människor som kunde känna en ny förlösning och en befrielse. Jag var en av dessa som helt plötsligt fick min gråt tillbaka. Jag hade allt för länge kvävt mina känslor i kontroll och bekräftelse. Jag drogade förälskelsen.

Kontrollerar du dina känslor eller har du hittat en väg tillbaka där du åter igen blir berörd och känslomässigt påverkad och att du samtidigt tycker att det är ok? Du känner, kan sätta ord på det och du kan leva med det? Eller är det dags att bryta något som länge förstört ditt inre liv?