Det kommer ett slut

Ålder eller snarare åldrandet är något som jag haft svårt för att förhålla mig till. Det är som det ligger ett hot över att bli gammal. Jag har under hela mitt liv sett yngre ut än vad jag är på pappret. Väldigt länge har jag fått hävda min ålder. Jag har uppfattats som yngre och har fått på något sätt bevisa min kunskap och min trovärdighet. Det jag sagt eller gjort har inte mottagits på ett självklart sätt. Självklart har detta varit en del av mig och en del av min egen självkänsla som styrt att det blivit på detta sätt.

För kanske 15 år sedan började jag se en förändring. Kanske också för att jag umgicks med människor som var yngre. Jag blev kallade senior och min långa erfarenhet efterfrågades. Jag märkte att jag ibland kunde betydligt mer, i vissa frågor. Självklart hade jag också kunskap som hade ett bäst-före-datum. Men än då så blev mina kunskaper och åsikter självklara och det saknades samma spår av ifrågasättande. Jag hade även varit med om en massa historiskt som en del av mina vänner aldrig hade hört talas om.

Att bli äldre blev alltså på ett sätt något som blev bra. Det vilar ändå en oro över att bli äldre. Ålder= gammal har varit något som varit fult. Jag tror för min del att detta att tappa glansen och tappa attraktionsvärdet, eller min egen tro att tappa attraktionsvärdet är ett av dessa spöken. Även detta ligger givetvis enbart hos mig själv. Det vilar även en känsla av förväntan från andra att pensionen närmar sig. Min egen upplevelse av vilken ålder jag har står ibland långt bort från den ålder jag faktiskt har. Räknas jag, vid ett visst datum, inte längre som lika duglig och värdefull? Kommer andras trovärdighet och förväntningar på min kapacitet att minska? Vad har jag för roll om 10 år. Helt plötsligt finns det ett slut.  Helt plötsligt är det andra som ska ta över och jag ska sätta min plats till förfogande. Inte minst på arbetsmarknaden, blir det tydligt. Det finns inte lika många platser till seniora personer.

Jag har länge försökt att hålla mig ifrån detta och tänka att det är vad jag själv gör det till och visst är det så. Frågan är vad jag vill göra det till och hur jag vill ha det. Vad är jag? Vem är jag? Hur är jag och hur vill jag vara? Vad vill jag känna, tänka och vad vill jag göra?

Det senaste året har jag börjat känna att det är som det är. Jag känner mig trygg i vem jag är och jag känner att det finns en acceptans. Det blir mycket lugnare så. Jag behöver inte ta tankestriden, för det är precis så det är, det är min egen inre tankestrid oavsett vad den yttre världen tänker och tycker. Både positivt eller negativt är det min egen tankestrid som pågår. Ska jag välja att ta den striden eller är det dags att lägga ner ett antal krig. Kanske är det så att jag har krigat allt för länge om allt för många saker och detta med ålder är bara en av dessa. Skit samma var det startade och vem som tangerade dessa frågor i begynnelsen. Skit samma vilken åsiktssmitta jag bär på. Nu är det jag som kan välja mina krig och det är också jag som kan välja bort dessa krig.

Det är som det blir mycket enklare då. Det är som lugnet äntligen kommer. 

Hur ser du på dina krig? Vilka krig väljer du? Finns det krig som det är dags för dig att lägga ner?