Människan utan minne

Det var en gång en människa som levde på denna jord. Människan var speciell som alla människor. Men det var något som var särskilt med denna människa, hon saknade minne för det som var obehagligt och gjorde henne rädd. Inte så att hon inte visste att skydda sig mot farliga djur och att inte gå för nära elden utan hon saknade minne för sådant som handlade om länge sedan och vad som hänt i hennes uppväxt. Hon saknade minne för obehagliga upplevelse och det som människor gjort mot henne. Hon visste när det var fara för livet så det var inte det. Hon saknade minnet för det som andra väljer att komma ihåg och som påverkar deras liv på ett negativt sätt. Hon saknade minne för det som stämplar andra att inte leva sitt liv fullt ut. 

Alla andra i världen tyckte hon var konstig  som inte kom ihåg dåliga saker som hänt. De kunde inte heller förstå att hon hade ett liv när hon inte kunde minnas allt. De tyckte även att det var alldeles galet att glömma allt eftersom det vi gjort och varit med om skapade just oss människor. Dessa andra tyckte även att det var oerhört viktigt att inte glömma för glömmer man då är det som det inte hänt. De tyckte att det var viktigt att kunna minnas så att världen inte skulle glömma alla hemskheter som hänt år efter år och att en dag kanske få en förklaring eller att kunna hämnas det som skett. Vad skulle de andra vara om de inte minns? Var det då värt att leva vidare om man inte hade detta mål?

Men denna människa hon mindes inte det som på något sätt skulle göra det jobbigt att leva i livet. Det bara var så.

De andra var förundrade och kunde inte förstå och ibland tyckte de att hon var både fanatisk och lite speciell nästan lite konstig. 

Ändå var de andra avundsjuka.

För denna lilla människa som inte kom ihåg det som var jobbigt i livet levde ett väldigt härligt och bra liv. Hon struntade i allt vad historien var och vad minne från uppväxten innebar. Hon hade inget besvär av det eftersom hon inte kom ihåg. Eftersom hon inte kom ihåg vad som hänt så hade hon inte heller anledning att oroa sig för vad som skulle kunna hända. 

Denna människa hon njöt av dagen precis som alla andra dagar och kunde som tjuren Ferdinand sitta vid sin korkek när det passade och bara njuta och lukta på alla fantastiska blommor. Där hon var där njöt hon och kunde uppskatta allt det som fanns. Hon kände ingen avundsjuka och begär efter mer för hon tyckte att hon redan hade allt inne i sig själv. 

Detta gjorde alla de andra mycket förundrade och de ville också på något sätt ha det hon hade. Känslan av lycka och närvaro här och nu helt befriad från historiens eller framtidens tunga fängsel. 

Det som var skillnad mellan denna människa och alla de andra människorna var just det att hon mindes inte det alla andra ville fortsätta att minnas. 

Vad kan vi lära oss av detta? Jo att minnet inte alltid innebär bra saker för oss och att det kanske till och med är så att vi inte är beredda att göra något åt den börda som vi bär på eftersom vi till viss del kanske vill fortsätta att ha den kvar, kan det bli svårt att leva det liv vi vill leva. 

Ibland kan det bli svårt att få så som vi vill ha det om vi inte samtidigt är beredd att offra något annat. 

Jag var en av de människor som kom ihåg allt vilket stämplade mig och påverkade det liv jag levde. Jag var inte fri. 

Vilken sorts människa är du och vad är du beredd att offra för att få det liv du egentligen vill leva? Om du inte vet vilket liv du vill leva, börja då att fundera på just det och titta sedan på vad som hindrar dig från att leva det livet du egentligen vill leva.