Den lille mannen

Det blev bara fel. Han sökte känslan och att få ha en familj igen. Han ville känna känslan av att vara betydelsefull och få hjälpa till. Han gillade hennes son och tyckte det var härligt att ha barn i huset igen. Men allt blev bara fel. Det var så svårt att vara naturlig och att bara vara vanlig och enkel. 

Nu satt han här i en lånad lägenhet. Han är gammal nu. Allt han hade är borta. Möblerna är magasinerade och hoppet om ett vettigt liv är borta sedan länge. Vad finns kvar? Varför blev det så här? Varför sitter inte han i lugn och ro och kopplar av, läser en tidning, tittar lite på tv, går ut och går och kanske till och med tar en fika? Barnbarnen kanske hälsar på och livet blev som han tror att alla andra pensionärer har det? Istället har han blivit av med sin bostad, har knappt mat för dagen och lusten att leva är som bortblåst. Han gillade ju den där kvinnan han levde med, verkligen älskade. Han hade aldrig tidigare upplevt det på det sättet, den där känslan av att ha blivit älskad och att få visa detta tillbaka till någon annan. Med sin förra fru var det verkligen inte så. De levde ihop men i övrigt var det mer som om de inte kände varandra och inte gjort det på många, många år. De gick mest och nötte och skavde på varandra, på den tiden, strax innan de skiljdes. 

Men allt blev bara fel. 

Den lille mannen visste inte hur han skulle ta hand om alla sina känslor som välde in i honom. Det var som om han fick känslor som inte hittade sin plats i hans kropp. Känslor som han inte förstod och känslor som han inte kunde sätta ord på. Det var som om han inte förtjänade alla dessa känslor. Allt gjorde honom rädd och ändå var det så fantastiskt. Han kände rädsla för att förlora allt han fått och den rädslan växte oerhört starkt i honom. "- Någon kommer att ta henne och sonen ifrån mig."  Tankarna bara snurrade och hans kropp blev så stressad. Han kände ju bara en sådan oerhörd kärlek och värme till allt som kommit till honom och ändå fruktansvärt rädd. Minsta lilla tendens till att hans egen sanning verkade stämma in fick honom rosenrasande. Nu händer det, jag måste stoppa detta till varje pris. Gamla känslor från förr växte i hans kropp och särskilt när andra män tittade på hans kvinna. Nu skulle någon ta henne och han skulle bli själv igen. 

Kroppen var i fullt kaos och hans tankar snurrade i ett i ett.  Han var livrädd så han skakade. Livrädd för att bli ensam. Livrädd för att bli lämnad igen. Livrädd att bli livrädd. Smärtan var olidlig, ändå älskade han ju den här kvinnan och önskade henne allt gott. Hon var värd allt och var som ett smycke. 

Den där kvällen när hon kom hem sent hade den lilla mannen suttit hemma och väntat på henne väldigt länge. Hennes son sov redan i sitt rum. Under kvällen hade mannen fått en massa tankar om vad kvinnan gjort och varför hon inte svarat i telefon. Han hade byggt upp sin egen bild om vad som pågick och allt var uppenbart för honom. Nu höll allt på att hända som han länge varit rädd för skulle hända. 

När hon satte nyckeln i dörren, den där natten, och kom in i lägenheten, blev allt bara svart. Alla de uppdämda tankarna och känslorna bara var tvungna att ta sig ur hans kropp. 

Sen minns han inget mer. 

Dagen efter satt den lille mannen i polisförhör. Lägenheten där hemma var som ett bombnedslag. Det var blod över allt och dörren var uppbruten. 

Den natten glömmer han aldrig och han skulle göra allt för att ha det ogjort. 

Han var bara så rädd? 

Allt blev som han befarade och nu vet han inte varför han ska leva mer. Allt känns som det tagit slut. Kvinnan fick lägenheten och all hjälp hon behövde för att klara både sitt eget liv och chocken efter det som hänt.

Den lilla mannen lämnades att klara sig själv så gott det gick. Han var förövaren hon var offret. Många sa att han fick skylla sig själv.  Visste det var han som slog. Det är inget man får göra. Ingen får slå någon annan. Ingen. 

Men ändå så sitter det just nu, i en liten lånad lägenhet i en förort en liten man som känner sig väldigt ensam och övergiven. En liten man som innerst inne känner sig som ett litet barn som blivit övergivet. Precis som den gången då han var 5 år och hans mamma försvann.

Vi män har inte alltid så lätt för att sätta ord på våra känslor. Aggressioner däms upp i kroppen och till slut brister det. Redan som små behöver killar få möjlighet att tala om sina känslor, de finns där men det saknas ibland utrymme för att få visa dessa. Speciellt de som skapar rädslor. 

Kan du känna att den lilla mannen i denna historia skulle kunna vara en del av dig?  Hur gör du för att sätta ord på de känslor du har? Hur mycket är känslor som föds just nu och hur mycket är gamla känslor som vaknar till liv igen?