Det blir bara tankar

Jag tänker och det blir tankar. En massa tankar. Det surrar och jag tänker. Jag tänker i ensamhet. Mina tankar är hemliga. Tidig morgon och sen kväll. Huvudet är fullt av tankar om varför, hur, när och vad. Den ena tanken följs av en annan. Tankar tänks parallellt. Små tankar blir stora tankar. Saker jag inte tänkt kommer fram och gör mig liten. Tankar skapar vägar som bara pekar nedåt. Tankar föder nya tankar men inte de konstruktiva tankarna jag hade förut. Jag ser hoten men inte möjligheterna. Jag ser min litenhet men inte min storhet. Jag tar på mig all skuld samtidigt som jag tänker att det är "för att".  Jag lägger planer men inget händer. Jag känner en massa men vågar inte visat något. 

Känner du igen dig? 

Vissa av oss går in i väggen. Andra segnar bara ner en dag. Några bär på denna strategi resten av sitt liv. För en del pågår detta bara under en del av livet. Många trappar upp detta under väldigt lång tid tills det till slut inte längre går att dölja. Andra har sett detta sedan länge. Det kommer en massa signaler, varningssignaler, men inga av dessa lyssnar vi på utan vi går vidare. 

Tiden räcker inte till. Vi upplever att vi själv inte räcker till. Vi kan helt plötsligt inget. Vi undrar när andra ska upptäcka hur lite vi kan. Känslan av att vara värdelös och försaka allt, bara finns där. 

Hur blir det så här? 

Eller vad händer och vad får oss att göra så här? 

Vad tror du själv om du är en av de som hamnar i detta? 

Det finns en förklaring. Svaret är kanske inte det svar du tänkt dig från början men det finns en förklaring. 

Du, jag, vi.

Delar av vår personlighet och de strategier vi byggt upp leder oss i dessa situationer. Vi vill vara duktiga. Vi väljer att vara hemliga. Vi vill bli älskade. Vi vill inte göra fel. Vi är rädda på olika sätt oftast eller kanske alltid utifrån gamla rädslor. Rädslor som en gång gjorde oss livrädda. 

Så dyker rädslan upp igen, som vuxen. Vi överlevde då. Strategin finns kvar och beteendet blir nu på samma sätt. Föremålet för den gamla rädslan har försvunnit sedan mycket länge men i rädslan är vi fortfarande "5 år" och väldigt rädda. 

Vi vet någon stans allt detta, men ändå klarar vi inte av att förändra oss. Den undermedvetna rädslan styr och väljer oss att vara kvar. Varför? Jo för att det är bekant och ett mindre kaos, vi har varit där förut. Det nya är än mer kaosbetonat. 

Det finns alltid en orsak till våra beteenden. Alltid och de bygger på tidigare erfarenheter. Det bara är så. 

När vi går tillbaka och letar hittar vi svaret och först då har vi chans att göra nya val. 

Är du i en nedåtgående spiral som du ser men inte tar dig ur? När har du fått nog?