Full

"Jag var full en gång för länge sedan, på knäna kröp jag fram..." 

En känd start på en dryckesvisa. Ni kanske känner igen den. Det finns många visor som handlar om att supa sig full och om spritens fantastiska gåva och misär. Spriten har funnits länge och använts bland annat som maktmedel för att ha kontroll på folket. Som med all yttre påverkan blev det för mycket och okontrollerat och idag är just spriten en oerhört stor kostnad för samhället samtidigt som samhället fortsätter att tjäna pengar på den. 

"-Men jag tycker om sprit och jag dricker för att det är trevligt och gott".Visst det är sant det börjar så och för många slutar det så med och inget mer. Men för många andra stannar det inte där. Spriten tar över. 

När den tar över handlar det om att vi fyller oss när vi vill slippa känna. Som människor har vi lärt oss att fyller vi oss med något så påverkar det de känslor vi har i kroppen. 

Vi kan fylla oss med sprit, andra kemiska droger, rök, mat, svält, sex, kontroll, skära oss, jobba mycket, träna mycket, läsa mycket, upptagen i sociala medier, styrd av inkomna meddelande, behov av bekräftelse, av andra personer och dyrkan osv. När vi fyller oss tillräckligt mycket så finns det inte plats för de känslor vi vill undvika, för stunden. Det blir som störningssignaler som stör ut det vi känner innerst inne. Alla gör vi på detta sätt utan undantag. Vi har lärt oss detta sedan födseln. Känslor styr när vi är törstiga, hungriga, varma, kalla, smutsiga eller på andra sätt känner obehag och smärta som vi vill bli fria från. Känslan är vår signal att agera på något sätt. Ibland sker allt detta också autonomt. För det mesta är det bra och det går bra att agera på dessa känslor. Många gånger definitivt nödvändigt. 

Men för en del och det är ganska många om vi skulle räkna dessa, så blir det inte bra alls. Dessa, vi, fastnar i en lösning som blir en vana och som leder till behovet att få mer och mer störningssignaler för att slippa känna den känsla vi vill komma undan. Känslan av ensamhet, självförakt, oälskad, inget värd, ja vad som helst som skapar olust och smärta i oss. 

Vi blir våra känslor och gör allt, precis allt för att komma undan den känsla vi en gång kände och är rädd för att känna igen. Vi vet också att den känsla vi får när vi har "baksmälla" av något slag är ätter värre och därför måste vi öka störningssignalerna än mer. 

Så här pågår det. Vi fyller oss själva för att slippa känna. Vi fyller oss själva och tar risker som till slut leder oss till någon slags död. Samtidigt som vi paradoxalt är rädda för att dö. 

Drogen är i alla lägen något som eskalerar tills vi inte själva ser vad som händer. Vi blir en del av beteendet och det blir vår personlighet. Många kommer inte att inse detta, ända in i döden. Några hittar en väg ut genom att våga välja något annat än "döden".

Min morfar fyllde sig med bekräftelse, min mormor dog som ett offer, min mamma på samma sätt. Min far dog av sviterna av bekräftelse och alkohol. Jag själv fastnade i bekräftelseträsket och tog risker både med min familj och med min kropp som skulle kunna bli min död. 

Jag har sett mycket av detta på nära håll och jag ser fortfarande mycket av detta. Vi går omkring och är rädda och lider och vi hittar våra egna sätt att "medicinera" för att slippa känna. Vårt sätt att agera smittas sedan över till våra barn. Är det det vi vill? 

Vad fyller du dig med som kanske smittas över till dina närmaste?