Kemiska problemet

Läst några inlägg senaste tiden där jag märker att det finns många olika uppfattningar om just detta med beroende. Beroende i form av missbruk i allmänhet, som får oss att bli styrda av det vi är missbrukare av så att vi ger upp vårt eget liv och kemiska beroende (tabletter, alkohol, narkotika) i synnerhet. 

Idag ska jag tala om det kemiska beroendet. 

Egentligen så är ju allt kemi. Alla processer som händer i vår kropp är kemiska signaler på ett eller annat sätt. Sockerberoende är ett exempel på ett beroende som kan missbrukas så vi kan bli sjuka av det, där vi ändå fortsätter att tillföra oss ämnet. På samma sätt är det egentligen med kärlek och bekräftelse, en kemisk process, som också kan bli ett beroende som vi missbrukar och som kan få allvarliga konsekvenser. Inte kemiska men sociala och på sikt medicinska i form av sjukdomar. 

Men jag tänker nu mest på de tydliga kemiska beroendena som leder till allvarliga missbruk där alkohol, narkotiska preparat och tabletter tillhör de allvarligaste. Vi kan även lägga till rökning till denna grupp även fast jag inte kommer att beröra detta idag. 

Min uppfattning är att dessa substanser i sig är starkt beroendeframkallande. Hjärnan skapar ett behov att vilja ha mer och blir sjuk om den inte får det den vill ha. Det blir som en brist i kroppen. Smärttröskeln blir lägre och lägre för att kunna stå ut att vara utan. Kroppen skriker för att vilja få till en kemisk balans. 

Är då drogen problemet? Ja många tänker så att blir jag fri substansen är jag fri problemet. Många klarar också av att bli fri sitt drickande eller sitt starka beroende av någon substans bara genom att sluta. Är problemet borta då? Ja missbruket är borta men vilket liv har jag då i stället fått? Ibland säger man t.ex. inom alkoholmissbruket att man torrdricker. Beroendet av alkoholen är borta men problemen kvarstår. 

När vi opereras får vi narkos och smärtstillande efter operationen. Starkt beroendeframkallande medel, men ändå blir vi inte beroende? Vad beror detta på? Inom sjukvården handlar det om att vi bara vill få bort en smärta, som annars inte finns där, vilket gör att när smärtan är borta behöver vi inte och vill inte ha medlet. Tar vi preparat utan förhöjd smärta blir normaltillståndet den smärta som ska dövas. 

Genom att våga rida igenom smärtan att vara utan en drog kan vem som helst bli fri sitt beroende. 

Alla blir inte beroende av substanser och väljer ett missbruk, varför inte det? Många dricker alkohol men blir inte missbrukare, vi tar starka mediciner ibland och vi blir opererade och får smärtstillande. Vissa fastnar i beroendet andra förstår inte när man talar om att det finns ett beroende. 

Problemet ligger inte i substansen även fast den är starkt beroendeframkallande. Problemet ligger i det som får mig att välja att ta drogen. Drogen ger mig en slags smärtlindring. Jag blir fri något i stunden som gör att jag, trots negativa konsekvenser fortsätter. 

För att lösa mitt missbruk behöver jag bli fri mitt problem och det som fick mig att välja missbruket. Jag behöver lösa mitt problem. Hitta bulten som sitter lös och som behöver skruvas åt. 

Vad är då problemet? Andra? Myndigheter? Världen? Sociala? Samhället? Grannen? Föräldrarna? X:et? Syskonen? Arbetsgivaren? 

Jag är inte före detta kemiskt missbrukare men har ett beroendbeteende vilket gör att det är ett mirakel att jag inte klev in i detta. Men förmodligen var det något som ändå fick mig att avstå. Tillfällena var många där jag skulle kunna välja att ta steget. 

Vad tror du? Har du ett kemiskt missbruk eller ett kemiskt missbruk du hittat vägen ur? Hur gjorde du? Räckte det med att sluta med substansen?