Mannen monstret

Flera olika slags möten denna vecka väcker en sammantagen bild som skrämmer och har skrämt mycket länge. Jag har upplevt den själv, jag har medverkat till den, jag har läst om det och mött andra som upplevt liknande. 

Vår värld byggs upp, kanske inte alltid eller rentav aldrig på sanningar. Vår värld byggs upp av antaganden och uppfattningar känslostyrt som mycket annat. Vi skapar våra sanningar utifrån vår upplevelse av det vi hör och ser, våra egna föreställningar om hur andra är kopplat till yrken, kön, religion, land, storlek osv. Det vi ser och det vi hör skapar vår första bild. Denna bilden är också väldigt svår att förändra om den från början var negativ, men sällan tvärt om. Tvärt om går det hur fort som helst.

Rådande uppfattning i samhället som låter sig styras av bara den ena sidans sanning i sak kommer alltid att skapa oreda, förtryck och ojämlikhet utan undantag. Det kommer alltid att bli en given förlorare. Ett sådant samhälle vill inte jag bidra till men ändå har jag gjort det. 

Jag tror på jämlikhet där förutsättningarna är lika eller så lika de kan bli utifrån den allmänna synen och uppfattningen.

När jag arbetade inom socialtjänsten så bidrog jag till motsatsen och skapade enbart utrymme för den ena sidans syn och sanning. Jag lät mig färgas och jag lät mig ta in sanningar i min egen kropp som även förrådde mitt eget kön. Man och kvinna, mor och far var inte likvärdiga.

Speciellt i vårdnadstvister blir detta tydligt igen hur individuella samhällsuppfattningar får allt för stort utrymme. Handläggarens egen uppfattning styr som i sin tur är knuten till denna personens liv och upplevelse. När vår eget agerande avviker från en jämlik syn och det styr vårt agerande är vi redan ute på fel spår.

Jag tror att vi alla utan undantag kan kliva in i ojämlikhetens spår och bli starkt känslomässigt styrd och därmed avvika från vår egen allmänna uppfattning.

I vårdnadstvister är det en tredje part som drabbas och det är barnen som blir ett slagträ mellan parterna. Balansgången är svår och jag medger att det inte är lätt att ens veta när man själv stiger fel och blir färgad av sin egen historia och förstaintryck.

Låt mig ta en jämförelse. Du ser en film där två djur kämpar för sin överlevnad. Den ena är ful och ser elak och skräckinjagande ut den andra upplever du som söt och offerlik. Båda försöker överleva kampen. Vem håller du på?

Vad kom du fram till?  Vem ville du skulle vinna?

Lika känslomässigt enkelt styrs våra beslut i övrigt. Vi skapar oss en bild och utifrån den bilden agerar vi.

Jag är fylld av alla dessa fördomar och jag är fylld av helt felaktiga beslut och uppfattningar. Jag är fylld av föreställningar och synpunkter om sådant som jag egentligen inte har någon aning om alls.

Som terapeut är det min uppgift att separera vad jag tycker och istället vara så professionell jag kan vara, vägleda andra att hitta sina vägar, inte mina vägar. Just därför har jag själv en handledare för att få hjälp när jag inte har styrfart och vinglar. På samma sätt är det i livet. När vi saknar styrfart och vinglar kan det vara bara att ha någon som hjälper till att visa oss tillbaka till vår egen riktning.

Som ni kanske förstått av rubriken så är det den allmänna synen att mannen är ett monster som spökar i mig och där jag har så många erfarenheter både egna och andras över hur tokigt det kan bli. 

Vilka uppfattningar har du? Hur jämlik och öppen är du i din egen syn på din egen omgivning?