Vargen hälsar på

Det är lugnt och ingen, inget kan rubba det läge jag befinner mig i. Jag har gjort upp och acceptera. Jag inser att allt börjar och slutar med mig. Jag har en balans mellan mina tankar, känslor och ageranden. Jag reflekterar och vågar tala om det som händer. Jag är ärlig, gottgör och förlåter. Jag ser vad som är mitt och vad som är andras. 

Läget är stabilt och balanserat. 

Så kan det vara länge.

Sedan händer det. Sedan händer det i situationer som påminner mig om förr. Instinktivt kliver jag in i en gammal roll. Instinktivt agerar jag utan att tänka. Känslor av rädslor och brist på kontroll tar över och jag agerar. Jag tar tag i ett känt beteende och agerar ut mina rädslor. 

Helt plötsligt står jag där och skriker, som min pappa gjorde mot mig när jag var barn. Jag skriker ut min frustration och mina rädslor. Vad ger mig rätt till att agera på ett särskilt utagerande sätt, oavsett hur rädd och arg jag än är. Vad ger mig rätt att kliva in i någon annans liv och ta utrymme på det sättet?

Även fast jag hade rätt i sak så är det inte  min rätt att få gå på, på det sättet. Jag gjorde ett övertramp.

Helt plötsligt tappar jag allt lugn och all självinsikt jag lärt mig att arbeta med. Helt plötsligt är det som att vara på ruta ett igen. Jag sluta tänka och går från känsla till att handla. 

Det blir som ett kärl som brister inne i mitt huvud. 

Räkna till 10: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.

Mycket tid går sedan åt att reflektera, gottgöra, erkänna, förlåta, sätta känslor till ord. Kriget ändras från krig om rätt och fel till krig om vem som gjord mest fel. Vi skämtat om det och det som hände. Vi sätter ord på hur vi upplevde det och vad vi kände. Jag var en skällande varg den andra en stingslig humla.

Jag lär mig mer om mig själv och att jag i stunder inte är mer än en människa. Jag kan mycket och jag har lärt mig mycket som jag kan hjälpa andra att finna. Samtidigt är jag bara ett steg före. Risken att trilla dit är överhängande. 

Gör jag mitt arbete minskar risken. Börjar jag tror att jag har en rustning som skyddar mig, då är jag illa ute. 

Jag är som alla andra och har mina positiva egenskaper och mina brister. Ibland tar mina känslor för stor plats. Ibland tar mina tankar och mitt intellekt för stor plats. Ibland agerar jag utan att tala med mina tankar. 

Jag är inte mer än en människa. Gör om gör rätt. 

Har du beteende, som kommer från en svunnen tid, som ibland tar över och för en stund hälsar på även fast du sagt adjö för länge sedan?