Lyckan kommer och lyckan går. Jag minns var jag var, hur jag satt och vad jag tänkte den där gången jag fick en känsla av att jag hade det bra. Det blev uppenbart just då. Jag var väldigt ung och jag bara kände en känsla av att jag hade det bra och jag var lycklig. Både innan och efter har det varit i vågor.
Jag lärde mig tidigt att förälskelse var en slags lycka som fick mig upptagen och där jag kunde känna att jag hade allt och livet var skönt. Jag lärde mig sedan att stiga in i den typen av lycka många gånger tills jag till slut inte visste vad kärlek var. Lycka har varit att bo där jag trivs och lycka har varit att få möjlighet att bli pappa till två härliga killar. Allt eftersom åren gått började jag bli avtrubbad. Jag kände inte längre den där euforiska känslan av lycka. Jag kände mig beräknande, avtrubbad och kanske rent av olycklig. Jag hade en massa men kunde inte uppskatta det. Jag kände en massa som inte var lycka och dessa känslor tog över känslan av lycka. Jag förstörde en massa och tog inte hand om det jag redan hade. Jag slutade uppskatta det som redan fanns runt mig. Jag tog saker för självklart så att det blev tråkigt.
När jag började tro att jag saknade lycka började jag leta på andra ställen än var jag vanligtvis varit van att hitta den. Jag blev rädd för rädslan för den var så långt i från lyckan jag kunde komma. Jag bör jagade lycka och kom på en massa konstiga underliga sätt att hitta lyckan på platser som jag så här efteråt verkligen förstår att den inte fanns.
Det visade sig att jag hela tiden letat på fel ställe. Den lycka jag sökte fanns i mitt blickfång men jag hade inte sett den. Den fanns runt omkring mig och har gjort sedan jag föddes men jag har aldrig förstått det. Jag hade den redan men trodde att jag förlorat den.
Vilken idiot jag var då.
Det finns stunder när detta gamla beteende kommer tillbaka. Stunder när jag tror att jag saknar något som jag redan har.
Lyckan är nämligen livet som pågår just nu. Lyckan att kunna känna. Lyckan att kunna tänka. Lyckan att kunna göra och att förhålla mig till allt detta.
Vad är lycka för dig?
Jag lärde mig tidigt att förälskelse var en slags lycka som fick mig upptagen och där jag kunde känna att jag hade allt och livet var skönt. Jag lärde mig sedan att stiga in i den typen av lycka många gånger tills jag till slut inte visste vad kärlek var. Lycka har varit att bo där jag trivs och lycka har varit att få möjlighet att bli pappa till två härliga killar. Allt eftersom åren gått började jag bli avtrubbad. Jag kände inte längre den där euforiska känslan av lycka. Jag kände mig beräknande, avtrubbad och kanske rent av olycklig. Jag hade en massa men kunde inte uppskatta det. Jag kände en massa som inte var lycka och dessa känslor tog över känslan av lycka. Jag förstörde en massa och tog inte hand om det jag redan hade. Jag slutade uppskatta det som redan fanns runt mig. Jag tog saker för självklart så att det blev tråkigt.
När jag började tro att jag saknade lycka började jag leta på andra ställen än var jag vanligtvis varit van att hitta den. Jag blev rädd för rädslan för den var så långt i från lyckan jag kunde komma. Jag bör jagade lycka och kom på en massa konstiga underliga sätt att hitta lyckan på platser som jag så här efteråt verkligen förstår att den inte fanns.
Det visade sig att jag hela tiden letat på fel ställe. Den lycka jag sökte fanns i mitt blickfång men jag hade inte sett den. Den fanns runt omkring mig och har gjort sedan jag föddes men jag har aldrig förstått det. Jag hade den redan men trodde att jag förlorat den.
Vilken idiot jag var då.
Det finns stunder när detta gamla beteende kommer tillbaka. Stunder när jag tror att jag saknar något som jag redan har.
Lyckan är nämligen livet som pågår just nu. Lyckan att kunna känna. Lyckan att kunna tänka. Lyckan att kunna göra och att förhålla mig till allt detta.
Vad är lycka för dig?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948