No accept

Första steget är alltid att lyckas med att acceptera det som är vad det än är. Regnar det eller är det köer, acceptera. 

När vi inte accepterar har vi en idé om att det ska vara på ett annat sätt. Vi vägrar att se det som det är utan vi vill se det som vi tycker att det borde vara. Detta gäller allt. 

Även att säga att vi tycker att det är synd att... är att inte bara acceptera det som är just nu.

Att vara i nuet handlar om just detta. 

Acceptera befriar oss också från känslomässiga reaktioner som att bli irriterad och arg. Oftast eller i alla fall många gånger kan vi också relatera det som sker och varför det skett, till oss själva. Vi var där! Vi glömde informera! Vi informerade inte tillräckligt! Vi var för stressade! 

Har det skett har det skett. Vi kan inget göra åt det som skett men däremot kanske göra det bästa av det som skett. Acceptera blir att se var på kartan vi befinner oss just nu och utgå därifrån. Först då har vi chans att ta oss därifrån.

Väljer jag att inte acceptera och istället väljer att vara kvar i känslan av att vara någon annan stans och att vilja ha det på ett annat sätt acceptera jag inte som det är. Då skapar jag mig en annan bild av något som är än vad det faktiskt är.

Tänk om jag tagit den vägen istället? Tänk om jag kommit iväg tidigare. Tänk om det inte regnat. Tänk om jag inte ätit den bullen. Tänk om ....

Jag fastnar i en bild som inte längre varken är aktuell eller sann. Det blir drömmar och overklighet. Jag leder mig själv in i kaos, när jag hanterar det på detta sätt.

Att acceptera är inte samma som att förlåta. Att acceptera är inte samma som att be om ursäkt. Att acceptera är bara att veta var man står.

Min ena son har en ärftlig sjukdom som inneburit många utmaningar både för mig och för honom själv. Jag minns hur svårt jag hade att acceptera att det bara var som det var. Ordet acceptera blev ett sätt att sätta sig ner och inget göra. Jag minns hur jag var arg väldigt länge och hur acceptans blev något dåligt, så som jag kände mig då. Jag hade misstolkat ordet acceptans och visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen. Det fanns i mig en sorg där jag hade svårt att ta in att min son var sjuk och det fanns en sorg att inte min son var som alla andra. Jag jämförde och jag sökte det normala. Så här i dag skulle jag valt att ta en annan väg, men då visste jag inget annat. Jag hade svårt att acceptera under lång tid och det påverkade starkt främst mig själv och givetvis även vår relation. Jag var oerhört rädd.

När det inte blir som jag vill, acceptera.

Den dag jag fullt ut hittar acceptans, i varje stund kommer all min ilska och all min frustration att helt försvinna. Det är min övertygelse. Jag är på väg.

Andas in och andas ut. Räkna till tio eller till hundra om så skulle behövas. Acceptera.

På vilket sätt accepterar du eller accepterar du inte ditt liv?