För det är bara en sak som gäller

Vi glömmer bort det. Jag glömmer bort det. Vuxna glömmer bort det. Barn glömmer bort det. 

Det är en sak vi är så snabba på att glömma bort eller snarare förtränga. En gång eller kanske flera fick vi bevis på motsatsen och det gjorde så ont. Vi förstod att den där ovillkorliga var helt underbar att få men att vara utan den ett rent helvete. Så för att verkligen se till att få var vi beredd att offra något. Vad hade vi att offra då? Jo något som vi gav till oss själva. 

Vi offrade kärleken till oss själva. Kärleken  till oss själva blev vårt offer för vi ville ha tillbaka den där kärleken vi aldrig fått eller som tagits ifrån oss. 

Vi är beredda att göra allt för kärleken till och med offra allt vi själva har.

Vi offrar tid. Vi offrar familj. Vi offrar jobb. Vi offrar ryktet. Vi offrar pengar. Vi offrar oss själva. Vi offrar hus och hem. Vi offrar våra barn. Det blir som ett manisk begär. Längtan efter bekräftelse. Längtan efter någon/ något som liknar kärlek. 

Jag hade till och med glömt bort vad kärlek var. På frågan kunde jag inte svara. För mig hade kärlek blivit min egen bekräftelse. Enkelriktat, kallt och mekaniskt. Jag till och med var kär i kärleken, inte i personen. Definitivt inte kär i mig själv mer än yttre attribut. 

Jag smutsade ner mig i tron att finna skatten. Jag letade och såg skatten över allt. Men det var bara kattguld. Som vid regnbågens fot där vi tror oss finna skatten men när vi närmar oss platsen är det som försvunnet.

Jag är det räcker. Jag är och jag finns och jag är i ett sammanhang. Jag existerar. Kärleken den har jag haft sedan jag var född. det var bara jag själv som stötte den ifrån mig.

Vilken j-vla lögnare jag varit hela mitt liv. Jag trodde på min egen osanning

Har du också upptäckt att du haft det hela ditt liv men varit allt för upptagen för att se det?