Hur god är du egentligen?

Det du finns en orsak till att jag lider. Det finns en orsak till att jag väljer att lida. Det finns en orsak till att jag låter lidandet vila kvar. 

Jag har ett syfte. Utan syfte skulle jag för länge sedan tagit bort mitt lidande. Vem vill lida? 

Jag har ett syfte som vilar på rädslor. 

Jag är rädd för något. 

Så vad är du rädd för? Är det tomheten som uppstår när lidandet försvinner. Är det rädslan för att tappa makten om du inte ens kan äga lidandet? Är det rädslan att andra inte ska fatta hur sårad eller sviken du är om inte lidandet är kvar? 

Det finns en mängd orsaker till att vi låter lidandet vila kvar och dessa orsaker kan få oss att lida ett helt liv. 

Visst blev vi utsatta en gång i tiden, kanske för länge sedan. Det var fruktansvärt. Känslorna från då följer oss som en svans och verkar aldrig vilja släppa. 

Men då var då. Handlingen var inte ok då men det hände faktiskt. Varför vet vi inte men det har hänt. Jag tar mig rätten att lida just på grund av det och jag tar mig rätten att straffa andra just på grund av det. Vad gör det mig till för människa. Om jag burit mitt lidande under lång tid vem borde jag då egentligen straffa om jag för huvud taget ska straffa någon? 

Precis!

Vi har själv valt att bära den ryggsäcken. Vi har burit den länge och långt. Smärtan påverkar inte bara våra sinnen utan också vår kropp. Vi väljer att se det dåliga i allt det lidande vi fått utstå.

Men tänk om det finns saker i lidandet vi borde vara tacksam för? Tänk om det till och med finns saker vi behöver gottgöra. Kan det till och med vara så att  att det som hänt är något positivt? Saker jag lärt mig, kunskap jag fått, styrka eller något annat? Att bära en ryggsäck innebär också bra träning inte enbart en tyngd.

Vägen ur lidandet går genom arbetet med mig själv. Syftet med allt som handlar om fokus på någon annan är för att läka oss själva. 

Vi behöver vara tacksamma. Vi behöver förlåta. Vi behöver gottgöra. Vi behöver se fördelarna och vi behöver fatta beslut. Allt gör vi för att vi vill läka även fast det också kan läka andra.

Vi behöver äga frågan istället för att låta någon annan äga det åt oss. 

Så vad är du rädd för och hur god är du egentligen mot dig själv och andra?