Jag är ensam

Själv har jag varit fylld av denna känsla och jag möter många kanske alla som lite då och då känner känslan ensam. Känslan av att vara utanför sociala nätverk av alla slag. Känslan av att inte vara i ett sammanhang och vara utanför allt. Känslan av att vara vid sidan om det som sker. 

Jag talar inte om att vara själv för det är något som är självvalt. Jag talar om att vara ensam, utanför och kanske rent av känslan av att vara udda och inte tillhöra. 

Jag mins det tidigt som grabb att jag inte hade så många kompisar. Jag var mycket ute och gick själv med de hundar vi då hade. Det blev långa och många ensamma promenader. Jag lärde mig att gilla det. Det blev också ett sätt att komma hemifrån. Men det var ensamt, ja förutom hunden som var ett viktigt sällskap. Det var vi två. 

Samtidigt har jag hela mitt liv jagat livet ur mig för att inte hamna i känslan av ensamhet. Jag har skapar sammanhang där jag varit en viktig del i det sammanhanget. Jag har engagerat mig i en massa saker. Jag har arbetar fackligt. Jag har varit projektledare i olika sammanhang. Jag har varit ordförande och engagerat mig i olika styrelser. Jag har arbetat med tidningar. Allt jag blivit tillfrågad om har jag engagerat mig i. 

Jag har skapar mig sammanhang och jag har kämpat där min grund och mitt syfte egentligen varit att inte känna känslan ensam.

Jag har lätt blivit "förälskad" och haft partnerrelationer. Inte alltid för att jag varit förälskad, så här efteråt utan för att det fyllde en funktion. Det fick mig att inte känna känslan ensam. 

Min strategi var att bygga sammanhang så att jag inte kände mig ensam. Jag skapade, kan man säga, något artificiellt.        

Jag var ganska framgångsrik i det och engagerade mig mycket och gjorde säkert i stunder ett bra jobb och var omtyckt. Men jag gick och bar på ett undermedvetet syfte. Jag ville inte vara ensam. Känslan av att vara ensam var en plåga och en känsla av att jag var ett offer för något. 

Jag tror att jag tidigt lärde mig att detta med att vara ensam var ett sätt att skydda sig och att vara fri. Jag kommer inte ihåg att vi hemma där jag växte upp hade så mycket vänner. Mina föräldrar var för sig själva. Jag minns några få vänninor mamma hade och pappa hade sina anställda som vänner. Ibland kunde jag känna att det inte var på riktigt utan vi var fortfarande alla i familjen ensamma. Det vilade en tristess i detta som jag på något sätt ärvde. Det var inte självklart att ta hem vänner. 

All min kamp för att inte vara ensam har haft ett högt pris. Jag förstörde mycket i min väg. Det var som om jag, som vikingarna, brände mina skepp för att omöjliggöra återresan. Jag skapade och förstärkte min ensamhet med mitt syfte istället för tvärt om. Jag skapade fiender istället för vänner. 

Vad jag inte då fattade var att jag inte förstod vem jag skulle bli vän med. Jag hade hela tiden valt fel person. Jag förstod inte då vem jag egentligen skulle imponera på och bli kompis med. 

Jag hade inte heller vett att se det som faktiskt fanns runt omkring mig. Det som redan var sammanhang och som gång på gång skapades runt mig. 

Jag hade relationer. Jag hade någon att ringa om jag kände mig ensam. Jag var  definitivt inte ensam.

Sedan var det ju just det som jag länge inte hade förstått. Jag hade mig själv och det var egentligen honom jag först och främst behövde bli vän med. Utan den vänskapen skulle inget fungera. 

Kanske är det till och med så att när vi gillar och är vän med oss själva är det omöjligt att vara ensam med den person vi är ensam med. 

Jag är inte ensam för jag gillar mig själv. Jag tror att jag ibland är ensam men då är det mitt ego som för en stund vill ta plats. Jag ser det idag.  

Känner du dig ensam?