Ändå är jag ibland inte vuxen alls.
När känslor av rädsla kommer tillbaka och jag åter igen känner. När sådant som var dyker upp igen. När ensamhet och brist på kontroll blir tydligt.
Då är jag inte vuxen längre.
Då är det som känslorna tar mig bak i tiden till just då den känslan var som starkast. Då var jag inte en vuxen utan ett litet barn. Då blev utsattheten en ovän och strategier ett vapen.
Då handlade det om att vårda den som skulle vårda mig. Då var känslan leva eller dö.
I den kvarglömda känslan ligger min rädsla och också svaren på vissa av mina känslor idag. Då när jag känner mig som det barnet som inte visste och blev osäker.
Det är inte jag nu, det är jag då.
Nu vet jag mycket väl vad som gäller och jag klarar mig alltid själv om så skulle vara. Men då var en annan sak. Då behövde jag någon annan, mina föräldrar. Jag behövde trygghet och tillit. Jag behövde närhet och tilltro. Jag behövde inte ta ansvar.
Så när jag blir det barnet " älska mig mest när jag förtjänar det som minst ty då behöver jag det som mest".
Det betyder inte att jag har rätt att bete mig som ett barn och göra sådant som kränker andra men det förklarar lite vad som just då händer.
Så som den vuxna jag är, är jag det lilla barnet. Just då när det pågår är det svårt att tänk som en vuxen för jag är det där lilla barnet som känner.
Möter du barnet i dig ibland?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948