Fantastiskt normalt annorlunda

Jag är precis nu, just nu precis så som jag är. Jag gör saker och jag tänker saker. Allt detta skapar känslor i min kropp. Ibland känner jag och det skapar tankar och ibland känner jag och det skapar handlingar. Nya känslor eller gamla känslor. Troligen ofta gamla känslor. Men det är precis det jag är just nu. 

Jag har idéer och tankar om att det finns saker som jag skulle vilja ändra på. Saker som jag inte trivs med och som jag märker blir tokiga men just nu av någon anledning kommer jag inte det närmare. 

Ibland tänker jag saker och får tankar som jag skulle vilja vara utan och får då idéer om att sluta tänk så. Ibland lyckas jag men ibland verkar det vara som tankarna ändå vill hålla sig kvar och få mig att tänka på ett gammalt sätt. 

Ibland känner jag en massa känslor som jag skulle önska jag inte känner. Vissa känslor kommer direkt som irritation och ilska eller rastlöshet. Gamla känslor som på något sätt planterat sig i mig och som jag gärna skulle vilja vara utan. Jag arbetar för att hitta sätt att hantera det men det verkar som de är en del av mig och det accepterar jag. 

Ibland gör jag saker som jag verkligen inte har en aning om varför jag gör. Idiotiska saker och rent av dumma. Jag kan, när handlingen pågår, komma på mig att tänka, varför gör jag så här men då känns det redan försent. Det kan vara saker jag säger eller saker jag gör.

I min kropp och min hjärna pågår det en massa saker där väldigt många är bra men några är mindre bra. En del skäms jag för och en del känner jag skuld för. Några riktigt hatar jag. Men de finns där och just nu verkar det vara jag i denna stund. Mycket av detta har jag insikt om och arbetar med genom att först acceptera det som det är. Acceptera det och inse att detta är karaktärsdrag som är en del av mig som jag behöver förhålla mig till. Nästa steg är att hitt sätt att förebygga det och kanske på sikt inte försöka bli av med det men försöka minska risken. 

Jag är så annorlunda jag är men samtidigt precis så helt vanlig som alla andra. Varken bättre eller sämre. En människa som har med mig saker i mitt liv som både är bra och som är mindre bra. Saker som jag successivt lär mig att leva med. 

Så annorlunda men ändå så fantastiskt perfekt för att vara en människa av kött och blod. Ibland är det kallt och regnar och då får jag förhålla mig till det och ibland är det varm och sol och då får jag förhålla mig till det.

Hur fantastiskt normalt annorlunda är du?