När livet tar slut

Vi vet alla att det kommer, ändå är vi lika oförberedda varje gång. Livet kommer att ta slut. Vi lever inte för evigt. Det kommer att bli en förändring och ett avsked. Vi dör och andra lever kvar. Kroppen orkar inte längre och säger till att nu är det slut. 

Vi dör av sjukdom, ålderdom eller vi dör av olycka. Vissa väljer också själv att dö, andra väntar in till när det sker. Oavsett hur det går till känns det så definitivt och så oåterkalleligt. Sorgen kommer ibland redan innan avskedet. Sorgen efter att inte längre få mötas. Sorgen över att det kommer att bli en förändring. Sorgen över att inte kunna få lära känna den andra mer. Inga nya tankar kan skifta plats och inga nya gemensamma känslor kan kännas. Det är eller går mot ett definitivt slut. Inget kommer efter döden att bli likt utan det blir på ett annat sätt. Något sker utanför oss men påverkar oss starkt innanför oss.

På vår resa i sommar skulle vi som vanligt åka förbi min morbror. Jag ringde någon dag innan för att kolla att allt var ok, som jag brukar göra. Det har alltid varit det men denna gång var det annorlunda. Min morbror låg på sjukhus och hade det svårt. Han är 94 nu och hade fått stora besvär med lungorna. På vägen till platsen där de bor får jag reda på att han även fått en stroke. 

Jag har väntat på att något skulle hända någon gången men var ändå inte förberedd på att det skulle hända just nu. Det är som om jag hade önskat jag kunde kontrollera det. Men det kan jag inte och om jag hade kunnat det när skulle avskedet i såfall ske? Döden eller risk för döden kommer när det kommer. Jag kan inte styra när det ska ske och tur är kanske det. 

Min morbror kommer någon gång att dö och jag är tacksam för den kontakt vi har och har haft. Det har varit och är en viktig kontakt och länk i min historia. Viktigare än jag kanske alltid förstått.

Jag märker när jag skriver att jag talar om min morbror som han redan skulle vara död vilket han inte är. Han är svårt sjuk och vill inte leva mer, jag tror någonstans att jag mentalt förbereder mig att våga tänka tanken och förbereda mig för när det kommer att ske. Nu eller i framtiden. 

Avsked är alltid avsked och jag tror inte det går att vänja sig vid dessa. Det tar tag i känslorna och tankarna och det är ok. Processer som inte främst har att göra med den som är på väg att gå utan för mig som får stanna kvar. 

När döden kommer är det vår egen smärta och sorg som vi får hantera. För den som tagit sitt sist andetag har plågan slutligen upphört. 

Det kommer ett slut. Vad som finns efter detta slut vet vi inget om. Varken för den som lämnar eller den som är kvar. Det vi vet är bara att det kommer att ske något. 

Bästat sättet att hantera döden, som är en av flera rädslor, är att göra på samma sätt som med alla andra rädslor. Vi behöver våga möta döden genom att våga tala om den och våga tänka tanken.Vi vet inte så mycket om den mer än att kroppen tekniskt slutar att fungerar. När vi tar hand om oss själva ökar chansen att vi bättre kan hantera det som sker utanför oss själva.

Vilket förhållande har du till döden? Vad är dina tankar och vad är dina känslor?