Vandrare är vi alla

För 74 000 år sedan höll vår tids människa på att dö ut. Svåra förhållanden, ny istid och vulkanutbrott gjorde att kanske så få som 2000 människor överlevde. Man tror att vår tids människa har sitt ursprung som människa för ca 200 000 år sedan. Olika människoliknande arter har däremot funnits kanske sedan 2 miljoner år tillbaka. 

De 2000 människor som överlevde samlades på platser i Afrika närmare bestämt Etiopien. 

Ur detta växte människan sig sedan starkare igen och vandrade ut över hela världen. Vandringen var nödvändig för att hitta mat och för att överleva allt eftersom människosläktet ökade och förutsättningarna förändrades. 

Människor har vandrat i alla tider. 

Vi kan säga att vi alla, för inte så länge sedan, är släkt med varandra och har ett ursprung från varandra. Idag har det aldrig tidigare funnit så mycket människor som nu på denna jord. Det är klart att det skapar nya situationer. Det finns plats för alla människor men människan vill inte förändras och vill ha det som det alltid varit. Detta är inget vi kan på sikt ta för givet. Om enstaka 100 år kanske det ser helt annorlunda ut. I slutet av 1800- talet vandrade Sveriges invånare från lort- Sverige just på grund av fattigdom och svält. 

Vi är ett vandrande släkte på samma sätt som djur söker vi nya möjligheter för att överleva. Driften att skydda och få mat är nästan autonomt och leder till att vi vandrar och tar risker för att överleva. 

På samma sätt gör vi var och en. I kris tar vi tag i den minsta lilla livlina som kan få oss att överleva, få skydd och bli omhändertagna på ett eller annat sätt. Vi tar risker, vi tar ställning, vi förnedrar oss och vi utsätter oss. Vi är beredd att göra allt för att få fatta greppet om en tunn livlina som ska få oss att överleva. Så gör det lilla barnet, så gör barn i sin uppväxt, så gör vuxna, så gör vi på arbetet, i familjen, bland vänner och i övrigt. Så gör tiggaren och så gör de som flytt från länder där det finns fattigdom, svält, krig och förtryck. 

Vad är annorlunda egentligen med det och vad gör oss förvånade och gör att vi vill tänka vi och dom?

Vi kan ha tusen argument som är mer eller mindre välformulerade. Vi kan tillhöra olika politiska fraktioner som sympatiserar mot olika håll. Många kämpar med näbbar och klor för att hålla andra utanför och försvara sitt revir.

Vi behöver, som i livet i övrigt, hitta vår solidaritet och vår vilja att ge service. Allt annat kommer att leda oss själva bort från oss själva. När vi motar bort andra motar vi också bort oss själva. Det är inte den ensamma människan som överlever utan det är människan som finner sin plats i ett socialt nätverk och där gemenskap är den nyckel som får oss alla att överleva. 

Alla typer av tendenser stora som små att skapa vi och dom gör oss till en förlorare. Just nu på kort sikt kan det kännas bra och skapa kortsiktig gemenskap men på lång sikt är det förödande. 

Vägen fram är tillsammans vägen bort är i ensamhet. 

De rika är inte beredda att dela med sig av det de har om det inte gagnar dem medans de fattiga delar på allt det de har.

Kanske är det så att det är när vi inget har som vi först då förstår att livet inte är givet och självklart. Det är först då vi har chans att bli tacksamma och ödmjuka för det lilla vi har. 

Jag har varit allt för snål och haft svårt för att dela med mig. Inte av tjänster och service men av sådant som handlar om att jag skulle få mindre. Kanske har det sitt ursprung i att jag alltid fick dela med min syster. Idag kan jag fortfarande se mig själv ta den största kakan på kakfatet. 

Hur öppen är du att öppna din famn för att ta emot och ge service till andra och minska ditt behov av att skydda ditt eget?